Året är 1906. Sextonåriga Mia står på egna ben och har fått arbete som barnpiga i en prästgård. Men där får hon lida nöd av annat slag än hon är van vid och flyr i förtvivlan till barndomsstaden Norrköping. Hon får jobb som brödskärerska och lär bland annat känna den vackra uppasserskan Ada och kyparen Rurik, som vill göra henne till revolutionär. Trots de långa och hårda arbetsdagarna njuter Mia av livet, men lyckan varar inte för evigt.
Kungens rosor är sista delen i Moa Martinsons självbiografiska romantrilogi om proletärflickan Mia som inleddes med Mor gifter sig och Kyrkbröllop.
Helga Maria Swarts, known as Moa Martinson, (2 November 1890, Vårdnäs - 5 August 1964) was a Swedish author.
Helga's ambitions as a writer was to change the society and with her authorship portray the conditions of the working-class but also the personal development of women. In her work she wrote about: motherhood, love, poverty, politic, religion, urbanization and the hard living conditions of the working class woman.
Jag är för generös med fyror, detta var en riktig fyra. Tydligen en hel serie o detta va sista delen? Stupido. Jäkligt bra skildring av ungdom och proletariatet.
Så uppfriskande att läsa en bok som utspelar sig i historisk tid, men som är skriven på ett äkta och genuint språk av den som upplevde det! Ingen risk för att det smyger sig in moderna uttryck eller pipet av en mobiltelefon. Också en alltigenom feministisk bok, en påminnelse om att det inte är något som uppfunnits de senaste åren vilket man ibland kan få intryck av. Rekommenderas till unga kvinnor!
Hade nog aldrig läst denna om jag inte hade köpt den tillsammans med resten av trilogin, men nu stod den i bokhyllan och tiden var inne.
Mor gifter sig var en intressant läsupplevelse, en port in i en annan värld. Kyrkbröllop var underlig, konstigt sammanbunden och egentligen bara mer av samma. I det perspektivet är Kungens rosor ändå bättre, Mia är äldre och de ämnen som kan täckas är andra, annorlunda. Det är intressant att få syn på den danande arbetarrörelsen men också hur irrelevant den var för de stora massorna, hur de flesta bara är intresserade av att klara sig från vecka till vecka och inte fåna sig med strejker och liknande. Hur arbetsgivarna så lätt kan spela ut arbetstagarna mot varandra.
Men handlingen är fortfarande spretig, start och slut underligt definierade, vart är vi egentligen på väg? Varför skildras just detta? Språket är en underlig blandning av presens och preteritum som ändå konstigt nog fungerar, texten har en auktoritet, kom inte här och ha åsikter om vad jag skriver. Lite samma stolthet som Mia har. Jag må vara trasig och fattig och eländig - men jag kan i alla fall arbeta, och ingen ska få se ner på mig.
En fantastisk avslutning på Mia-trilogin. Tycker bäst om denna, där Mia blivit tonåring och kommer ut i arbetslivet, hennes tankar om livet. Finns också en [nästan helt platonsk, bortsett några kyssar] lesbisk berättelse. Något som kanske var ovanligt när verket publicerades 1939? Kök, arbete, gator, och som i tidigare delarna den fint och starkt beskrivna relationen mellan Mia och hennes mamma Hedvig. Prostgården och relationerna där. Strejkande och strejkbrytare. Ett mästerverk.
varför pratar vi inte mer om Moa Martinssons böcker? Vi pratar om hennes man men knappt om Moa själv som vi borde lyfta mer. den speglar den tiden som den är skriven i på ett bra sätt och jag blir frustrerad att vi inte ger våra skolbarn denna bok när man ska lära sig om denna tiden
Den tredje och sista delen i Moa Martinsons självbiografiska serie. Jag har hört om flera triologier där den första delen av många ses som bäst och att de två efterföljande böckerna går på tomgång. Så är det inte alls med denna triologi. Enligt min mening berikar böckerna varandra på ett alldeles särskilt sätt. Då och då knyter Martinson an till händelser i de tidigare böckerna. Dessa böcker har jag suttit mycket och funderat på efter att ha läst dem och känner då att det finns många kopplingar man kan finna själv också mellan olika händelser och betraktelser.
I denna tredje bok har vi tagit ett skutt fram i tiden (från 9-åriga) till 15-åriga Mia och hon har börjat arbeta. Det är en tänkvärd skildring av hur steget in i vuxenlivet kunde te sig kring 1906. Här börjar Mia även bli medveten om arbetarrörelsen och de politiska händelserna kring henne.
Moa Martinsson beskriver sin barndom med ett tydligt och okonstlat språk. Hon varvar det raka berättandet med reflektioner. Ibland kommer reflektionerna bara som återblickande enstaka ord eller fraser, vilket ger en poetisk dimension åt böckerna.