Mia Sanningen om gömda är helt klart årets mest debatterade bok. Få svenskar har undgått »Gömda-gate« och debatten om sant eller inte sant i Liza Marklunds och Mia Erikssons böcker.
När jag läste boken Gömda så blev jag som många andra förskräckt att något så hemskt kunde hända -och i ens eget hemland till och med. Men det var feel-bad bok som "Inte utan min dotter" och många andra titlar i samma stil.
här boken hade verkligen behövts kortas ner,det är 81 kapitel! Det känns som om man läser i det oändliga.Speciellt som boken upprepningar av fakta finns det också så ibland tror man att man läser om ett tidigare kapitel.
Jag tror mycket av det som står i boken är sanning.Författaren försöker inte skönmåla någon,den onde mannen med de svarta ögonen visar sig vara en man som är långt ifrån monstret som beskrevs i Gömda men han är inte heller en helt genomgod människa.
Denna bok är menad att bevisa att de populära dokumentär-romanerna "Gömda" och "Asyl" är osanna och hur folk anser sig vara beljugna av författaren, men jag måste säga att detta är en otroligt rörig bok att läsa och inte direkt motiverande. Den varken bevisar eller motbevisar någonting och det kan heller inte ges klarhet i om huruvida detta är ett försök till ren smutskastning eller ej. Samtidigt kan det inte uteslutas att delar av denna bok bevisar vissa saker, det finns liksom ingen tillräcklig evidens eller klarhet i någonting. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om huruvida detta bara handlar om uppmärksamhet, pengar och avundsjuka eller om boken faktiskt har ett gott syfte då det känns som att alla populära författare får liknande skrivelser om sig om det går bra för dem. Boken är otydlig och rörig och väldigt enformig och tjatig, nästan på en barnslig nivå, men det kan inte uteslutas att delar av denna bok kan vara korrekta. Detta känns mer som pajkastning mellan Liza Marklund och Monica Antonsson för personliga vendettor mer än någonting annat. Detta är en bok jag inte skulle rekommendera till någon, just för att den är så rörig och tar lång tid att plöja sig igenom då man p.g.a. den tjatiga och enformiga texten får en att tappa intresset och motivationen till att läsa vidare. Jag rekommenderar den verkligen inte om inte syftet är att hata på Liza Marklund.
Intressant bok även om jag inte läst varken Gömda, Asyl eller någon annan Marklund-bok. Onödigt lång och rörig, en del upprepningar och inte minst rörigt med alla olika namn på ”Mia” och de andra personerna. Författaren kunde kanske försökt hålla sig något mer objektiv i vissa fall. Att kalla objektet för sin granskning för ”hopplöst svagbegåvad”(s 24) är kanske inte vad man förknippar med ett opartisk journalistik… Den typen av beskrivningar gör att jag börjar tvivla på sanningshalten i granskningen.