What do you think?
Rate this book
Beröringen
Dikterna i Beröringen är ett extremt hållfasthetsprov, ett koncentrerat nyttjande av språket där diktens själva form blir till ett nyckelhål -- där jag, kropp, identiteter, föräldraskap och samhälle blir till
Ett århundrade i nuet
Solen lyser
Rakt igenom
I en lika kraftfull som modig undersökning av diktens och språkets grundläggande villkor och natur har Kennet Klemets skapat en lyrisk helhet där de extremkorta dikterna tillsammans utgör en viktig och naturlig vidareutveckling av författarskapet.
Ett århundrade i nuet
Solen lyser
Rakt igenom
I en lika kraftfull som modig undersökning av diktens och språkets grundläggande villkor och natur har Kennet Klemets skapat en lyrisk helhet där de extremkorta dikterna tillsammans utgör en viktig och naturlig vidareutveckling av författarskapet.
84 pages, Hardcover
First published January 10, 2013
2 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
September 23, 2016
Det är ytterligt sparsmakat. Två, högst tre korta meningar per sida och det får mig genast att tänka på japanska versmått som tanka och haiku. Men ack vad jag bedrar mig. I den språkmaterialistiska världen vore det nog en förkastlig tvångströja.
Det är varken aforistiskt eller anekdotiskt, inte ens lakoniskt, snarare anorektiskt. Som läsare får man fylla i de tomrum som uppstår under dryga åttio sidor av upprepade försök att rekonstruera världen. Eller handlar det om dekonstruktion? Knappast en instruktion.
Jag går tidvis vilse. Det kräver en knivskarp skärpa hos läsaren och utan förberedelser vore det som för en otränad att springa ett maratonlopp.
I motsats till en maratonlöpare kan jag dock, efter några genomläsningar, börja om på sidan ett, hoppa till sidan tjugo, stanna på sidan sjuttio. Läsa bakifrån, uppifrån, nerifrån, blunda med en ögat, men texten har svårt att tala till mig, hittar inte ens undertexten. Trots att jag fyller i, fyller ut, hittar jag inte det där flytet. Det börjar med “ljus i ögonen” och avslutas med “döda dimmiga ögon”, däremellan:”En väldig längtan / Efter vila /Efter skönhet”. Dödslängtan? En vila i skönhet? När texten äntligen öppnar sig, sluter den sig lite för snabbt och det tar tid att hitta tillbaka, till nästa öppning. Men visst glimrar det också till:
Ansiktet
I tyst maktkamp
Med handen
Att skära ut enstaka formuleringar är dock att göra den anorektiska texten en otjänst. Efter högläsningar gör den sig bäst i att intas i ett längre flöde, trots sin fragmentariska hackighet och sina tunga anspråk. Det är då texten växer, men Klemets gör det inte lätt för sig och om det vore syftet kunde han lika gärna ägnat sig åt luffarschack. Vi får tacka för att han valt den svårare vägen. Den som bjuder mer på motstånd, än jubel över fem i rad.
Klemets tidigare poesi, exempelvis den samling som gav honom Gerard Bonniers Lyrikpris: “Kling, kling”, framträder som direkt svulstig och uttömmande i en jämförelse. Jag kan inte påstå att Kennet Klemets når fram till beröring denna gång, även om jag är svag för denna typ av minimalism han ger sig i kast med, och trots att:
Det regnar uppåt
Vräker ner
Det är varken aforistiskt eller anekdotiskt, inte ens lakoniskt, snarare anorektiskt. Som läsare får man fylla i de tomrum som uppstår under dryga åttio sidor av upprepade försök att rekonstruera världen. Eller handlar det om dekonstruktion? Knappast en instruktion.
Jag går tidvis vilse. Det kräver en knivskarp skärpa hos läsaren och utan förberedelser vore det som för en otränad att springa ett maratonlopp.
I motsats till en maratonlöpare kan jag dock, efter några genomläsningar, börja om på sidan ett, hoppa till sidan tjugo, stanna på sidan sjuttio. Läsa bakifrån, uppifrån, nerifrån, blunda med en ögat, men texten har svårt att tala till mig, hittar inte ens undertexten. Trots att jag fyller i, fyller ut, hittar jag inte det där flytet. Det börjar med “ljus i ögonen” och avslutas med “döda dimmiga ögon”, däremellan:”En väldig längtan / Efter vila /Efter skönhet”. Dödslängtan? En vila i skönhet? När texten äntligen öppnar sig, sluter den sig lite för snabbt och det tar tid att hitta tillbaka, till nästa öppning. Men visst glimrar det också till:
Ansiktet
I tyst maktkamp
Med handen
Att skära ut enstaka formuleringar är dock att göra den anorektiska texten en otjänst. Efter högläsningar gör den sig bäst i att intas i ett längre flöde, trots sin fragmentariska hackighet och sina tunga anspråk. Det är då texten växer, men Klemets gör det inte lätt för sig och om det vore syftet kunde han lika gärna ägnat sig åt luffarschack. Vi får tacka för att han valt den svårare vägen. Den som bjuder mer på motstånd, än jubel över fem i rad.
Klemets tidigare poesi, exempelvis den samling som gav honom Gerard Bonniers Lyrikpris: “Kling, kling”, framträder som direkt svulstig och uttömmande i en jämförelse. Jag kan inte påstå att Kennet Klemets når fram till beröring denna gång, även om jag är svag för denna typ av minimalism han ger sig i kast med, och trots att:
Det regnar uppåt
Vräker ner
February 16, 2020
"Någonstans i djupet
På vid gavel
En djurisk självklarhet"
"Bär och brister
I ljuv koncentration"
På vid gavel
En djurisk självklarhet"
"Bär och brister
I ljuv koncentration"
Displaying 1 - 2 of 2 reviews