"Kun olin kaikista yksinäisin, kaikista onnettomin, menin peilin eteen itkemään. Oli ihanaa nähdä joku." Lokakuussa 2011 kirjailija Susanna Alakoski alkaa pitää päiväkirjaa. Huoneessa hänen ympärillään ovat poliisiraportit ja sosiaaliviranomaisten muistiot hänen lapsuuden perheestään. Siitä, josta hän kirjoitti jo menestysromaanissaan Sikalat. Kaunokirjallisuudessa kaikki ei kuitenkaan ole totta. Nyt hän haluaa vihdoin katsoa totuutta silmiin. Totuutta perheestään ja totuutta köyhyydestä hyvinvointivaltiossa. Poliisiraportit ovat hänelle uusia, samoin sosiaaliviranomaisten muistiot. Uutta on myös aikuisen, menestyneen ja sivistyneen selviytyjän kyky analysoida menneisyyttään. Helppoa ei ole mikään.Köyhän lokakuu on painava yhteiskunnallinen puheenvuoro ja kipeä henkilökohtainen kertomus. Alakoski asettaa itsensä niin alttiiksi että lukijan kurkkua kuristaa. Hän kertoo, kuinka pakeni väkivaltaisesta kodista, asui sijaiskodeissa, tuli raskaaksi 15-vuotiaana, ja lopulta kouluttautui sosionomiksi ja aloitti luokkaretken ylöspäin. Mutta hän näkee myös pidemmälle, syiden ja seurausten verkostoon. Hän kirjoittaa maahanmuutosta, asunnottomuudesta, ihmisistä joita pidetään kyvyttöminä huolehtimaan itsestään.Jokaisella sivulla tulee selväksi, että köyhyys on stigma, josta ei pääse eroon.
Susanna Alakoski is a Swedish-Finnish author and lecturer. She won the August Prize in 2006 for the novel Svinalängorna. She researches gender issues and works as a social worker.
Susanna Alakoski cirkulerar kring de dokument som hon tagit ut, som på olika sätt utgör hennes "biografi", dokument från socialvård, sjukvård etc för henne själv och hennes föräldrar. Hon vill skriva den, biografin, men det låter sig inte göras, och istället skriver hon dagbok, plockar upp trådar från en del av dokumenteringen, reflekterar kring utsatthet, hemlöshet, misshandel och missbruk, och hur samhället ser på de som befinner sig lägst ner på den socioekonomiska skalan - ofta utlandsfödda, dåligt utbildade av olika anledningar, där hon själv befunnit sig och gjort sin klassresa utifrån. I dagboken varvas det vardagliga med dessa reflektioner. Det funkar, bitvis, men en del upplever jag daterat eller stängt, referenser jag inte kan plocka och som då gör texten obegriplig, på några ställen. Kudos för ämnet, som inte minskar i angelägenhet, och jag har läst med behållning och med ett återuppväckande av en medvetenhet kring frågorna, som alltid känns nyttig.
Susanna Alakosken kuukauden ajan kirjoittama päiväkirja on ajatteluttavaa luettavaa heti kun tyyliin tottuu. Teksti koostuu ajatuksista, muistoista, havainnoista ja tekstilainauksista. Eteen piirtyy kuva elämästä maahanmuuttajaperheessä, köyhyys, yksinäisyys, häpeä, sosiaalityön haasteet ja onnistumiset. Toisaalta Alakoski kertoo paljon myös kirjoittamisestaan, julkisuuskuvasta ja perhe-elämästä. Mainio teos.
So at first I was a bit skeptical about the writing style, it's like a journal but instead of one long entry per day, there are several lose fragments, sometimes just a sentence, sometimes it's the authors and her families actual medical reports from the doctor or the social aid office, sometimes there are quotes from other books (I got a lot of good recommendations here, thanks for that!).
Susanna Alakoski is an interesting character in that sense that her roots are in Vasa where she was born in the 1960's but she and her family emigrated to Sweden when she was a child. That means that she is a "Swedish-Finn"; a minority in Sweden, quite the opposite to us "Finno-Sweden" in Finland since the Swedish-Finnish minority has been heavily discriminated and terrible treated in Sweden. This is also what she is writing about, being poor, alcoholism in the family, getting pregnant as a teenager and moving along the social ladder.
An extra aspect to this story is that she has studied and worked as a sociologist, so she has all the theoretical frameworks to understand poverty in Sweden. I talked about her books with a Finnish friend that has a degree in literature and she told me that nobody from the working class reads Alakoski's books. The main target is the culturally aware middleclass. This is something you probably could criticize Alakoski for but I can't since she admits this several times in her book. She is very much aware of this fact by herself and also that she is a part of this middleclass culture elite in Sweden, even though she wants to be on the little man's side. I really appreciate this, in the same way I recently started appreciating Bruce Springsteen. There are not so many persons left that currently wants to portrait the working class or if it's portraited it's in a patronizing way, were the humans are said to be responsible for their own decisions and have to "try harder" or that they are the reason we have populistic parties in power. Polarization, that's what it is. Most people have forgotten that poverty is usually not a choice and you can still be poor even though you have 2-3 different jobs and work 18 hours per day. So, yes kudos to Alakoski, kudos to Bruce and kudos to everyone who portraits the working class in a human way.
Att Susanna har god inblick i det hon skriver om har alltid varit tydligt, att hon här i denna bio öppenhjärtigt delar bitar ur sitt liv och från sin uppväxt visar på det jag misstänkt- en del av det hennes huvudrollsinnehavare går igenom i hennes böcker ÄR självupplevda händelser. Den klassresa hon gjort för egen maskin väcker stor beundran. Kvinnor kan! Får lust att läsa om Håpas du trivs bra i fängelset och kanske se Svinalängorna igen. Fortsätter direkt med April i anhörigsverige.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Hieno elämäkerta. Aluksi olin vähän pihalla kun kerronta oli kappalemaista ja sirpaleista, siihen sitten tottui ja se sopikin elämän kuvaamiseen hyvin. Kaikkien päättäjien tulisi lukea tämä kirja, uskon että köyhyys on samanlaista täällä Suomessa kuin Ruotsissakin ja se vaikuttaa ihmisiin samalla tavalla. Koskettavaa ja ajatuksia herättävää ja samalla tosi rehellistä tekstiä.