Wennstam skrivet, som alltid, om angelägna saker. I den här romanen gör hon genom dialogen sinsemellan poliser, åklagare, advokat och anhöriga till ett skadat spädbarn det möjligt att förstå hur det värsta kan hända.
Kanske hade Wennstam kunnat lägga in fler partier med beskrivning av vad sömnbrist leder till. Kan även ännu tydligare visat hur de eller dem närmast ett spädbarn slits mellan utmattning och kärlek. Men att det finns en punkt där tröttheten inte längre bär ord, där den blir en terror, ett övergrepp utan anvsändare.
Men hade Wennstam fördjupat sig i detta hade boken flutit sämre och tilltalat färre. Som den nu ser ut är den en bra berättelser med karaktärer som känns verkliga. In i det okomplicerat skrivna träder sedan flera samhällsfrågor varav den om våld mot kvinnor- och barn.