Att läsa den här är en kamp mot sig själv.
Man tänker, det här är briljant! Man tänker, det här är allvarligt talat ren skit.
Nej, det är inte direkt innovativt för att det skrevs av en "ungdom" på "internet". Det är inte intressant för att det ställer på ända vad en dagboksroman kan vara. Det har inte mer värde för att det är skrivet av en person som lever och andas böcker. Det är inte ens en roman (i den traditionella bemärkelsen).
Men visst, det är unikt.
Så ändå undrar man, är det inte lite bra ändå? Är inte detta vad Litteratur är och kan vara?
Skulle det givits ut och marknadsförts som poesi? Eller varit något slags kollage? Målade citat på en vägg? Att det till ytan har formen av dagboksroman gör att man luras till att förvänta sig någon slags progression, men det är bara mer av samma. Lekar med ord. Små texter. Dockor som pratar. Författaren/tänkaren/ordvrängaren si och så. Gärdet, Cinemateket, böcker böcker böcker. Lappar om bortsprungna katter. 628 sidor igen och igen och igen.
Blev arg varje gång jag läste i boken och kan inte ens säga varför.