Inbitna fantasyläsare driver gärna med den svenska fantasyrepertoaren.
Detta är botemedlet.
Erik Granström är sig lik, och Vredesverk är inget annat än fantastisk. Granström fortsätter där han slutade, och ångar på för full hals. Berättaren väver skickligt en intrig med mångfacetterade karaktärer och djupdykningar i filosofiska grenar.
Boken kan läsas för sin berättelse; för den vackra sagovärld som skapats - en värld som ofta känns som en träffsäker parodi på den vi själva lever i.
Man kan läsa boken för dess språk; en vacker symfoni, skrivet på ett språk vi sällan ser skrivet nu för tiden.
Man kan också läsa boken för alla bokens skämt och dolda referenser till allt mellan himmel och jord. För att finna alla de gömda easter eggs som boken innehåller måste man vara beläst på allt mellan den svenska visskatten och buddhistisk fenomenologi.
Vredesverk är inte bara en underhållande berättelse, en saga att läsa som tidsfördriv. Man kanske tror att den är ännu en i mängden av invecklade sagor som kräver namnregister och fantasifulla kartor. Icke så.
Nåväl, boken behöver sitt tresidiga namnregister, liksom den behöver sin karta. Trots detta är det inte den snurriga intrigen som får en att lägga ned papperskolossen och ta en tankspridd promenad. Det är temana; filosofin. Stora filosofer figurerar i berättelsen, om än under andra namn.
I en något postmodernistisk anda tar boken upp relationen författare-bokkaraktär. Det är nämligen inte bara den fjärde väggen mellan oss läsare och bokvärlden som existerar. Det finns en till sådan "vägg" inne i berättelsen, som står mellan världens invånare och det "Höga Språket", vilket hela världen är skrivet på av gudarna - gudarna som passande nog kallas "berättare:" Även om det är svårt att nå en handgriplig slutsats, eller högre upplysning, är det svårt att inte fascineras.
Man sugs in i intrigens oanade vändningar, in i de filosofiska resonemangen, och in i den värld författaren vävt. Den som läst Svavelvinter och Slaktare Små måste läsa Vredesverk.
Utefter vad jag skrivit om de två första böckerna gäller detsamma här - bra berättelse, men tyngd av att läsaren förutsätts veta vad världen är för en och vad en massa olika ord inom världen betyder.
Jag säger inte att boken är dålig, tvärtom! Jag tycker väldigt mycket om den, men jag erkänner att den är svår att komma in i om man som läsare inte är bekant med den D&D-modul den är baserad på. Sättet att hoppa mellan karaktärer kan tyckas svårt att följa också, men det är ju relativt vanligt i fantasy-genren att hoppa mellan olika synvinklar och händelser.
Får erkänna att jag personligen fäst mig mycket vid specifikt Praanz da Kaelve - en militär man som man i första (och bitvis i andra) boken tror har mycket god koll på allt som sker, men som likväl plötsligt kastas ut i händelser där han inte längre får fäste och inte vet precis vad han gör.
Har precis börjat med fjärde boken nu, det ska bli intressant att se hur berättelsen knyts ihop!
Erik har ett bra språkbruk och en engagerande berättelse, rekommenderas till någon sov vill läsa en fantasy med svenska som originalspråk. Något spretig handling.
Erik Granström har med konfluxserien skapat en otrolig värld. Detaljrikedomen och djupet i berättelsen är stor vilken omges av filosofiska tankar. Inget är givet och vad jag ofta förväntar mig av händelseförloppet visar sig i slutändan vara fel. Det är trevligt att känna en osäkerhet gällande berättelsens fortsättning. Just gällande fantasy så upplever jag annars att jag ofta kan förutse vad som kommer att hända, men inte med Erik Granströms böcker. Väldigt lite lämnas utanför i känslobeskrivningen av personerna. Köttsliga begär, jakt på rikedom, hämnd, strävan efter status och så vidare färgar karaktärerna. Språket i boken är för egen del avancerad vilket utvecklade och breddade mitt egna ordförråd och språk (vill jag tro). Det krävde samtidigt ett vaket sinne när jag läste boken. Världen är så stor att det inte är helt lätt att komma ihåg alla platser. Jag hade/har hjälp av en större karta som jag köpte från bokförlaget, den är helt klart att rekommendera. Det är tydligt att Erik Granström skapat sin saga från grunden med en tanke om hur altet är uppbyggt. Detta lyser starkt då magi beskrivs likt ordets och namnets betydelse etc. Allt vävs ihop till en underbar skapelseberättelse där gudar, människor och varelser alla har sin plats, men samtidigt inte. Krönikan om den femte konfluxen är för mig redan en klassiker. Om du inte har läst den än så ska du definitivt ge serien en chans.
Mycket spännande berättelse, och ett nydanande språk, med bra flyt för det mesta. Lyssnade till boken som ljudbok och det funkade oftast bra, men inläsaren var lite ojämn, tyärr. Som pappersbok är den dock för tjock och tung för att vara hanterlig, så då är ljudbok ett bra alternativ:-)