Gud är död, tänkte hon, och såg upp på den stora tavlan igen. Men jag är en människa, jag måste leva! Och hon grät allt innerligare bittrare.
2.5
Jag förstår verkligen inte hur första halvan av denna bok kan vara så utomordentligt tråkig, den har - egentligen - en fantastisk handling och en experimentell stil som borde vara tilltalande.... Men den högtravande tonen, det krystade svartsjuke dramat, och det ryckiga upplägget gör den nästan smärtsam att försöka ta sig igenom. Det går inte att skylla på att den skulle vara ett barn av sin tid för det finns samtida verk som har en mycket mer tillgänglig stil.
Andra halvan blir bättre, dialog upplägget tvingar ofta till stor uppmärksamhet för att hänga med i det hastiga tempot och intrigerna verkar äntligen ge lite avkastning. Reuterholm är fantastisk (det finns strålande scener när han dels hållit Tintomara fången, och dels visat henne kopparstick ned tortyr motiv som hot... Sen finns det en stund när han nästan framstår som att han tycker synd on sig själv för att folk tror att han FAKTISKT torterar fångar, när han egentligen bara använder hotet av det som psykologisk tortyr, något över detta fick mig asgarva)
Mot slutet verkar vissa karaktärer, som Amanda och Adolfine mer eller mindre helt glömmas bort, och Tintomara står med fördel i totalt fokus. Det är dock lite underligt och känns lite ogenomtänkt. Amandas roll i boken är dock att svimma, konstant, så desto mindre Amanda desto bättre.
Den sista scenen skulle jag säga, mer eller mindre, gör det värt mödan att ha läst denne, för där briljerar Almqvist och det är simultant helt tillfredställande men också otillfredsställande.
Men överlag... Alla ingredienser är helt rätt, men mycket av utförandet är trögt, stelt, eller rent av tråkigt. En moderniserad version skulle sitta fint!
Författaren är mer fascinerande än verket, bokens tillkortakommanden till trots är jag definitivt intresserad av att läsa mer av Almqvist.
Två saker äro vita : oskuld och arsenik