Birger bekände sin kärlek till mig en torsdag i september. Det var mot slutet av dagens session. Han sade att han hade bestämt sig för mig. Alla de kvinnor han behandlade, ja, även några av männen, älskade honom reservationslöst. Han visste allt om oss. Vi visste ingenting om honom. Han var vår far, vår lärare, vår närmaste förtrogne, och i förekommande fall den som försåg oss med livsviktiga mediciner så som bensodiazepiner och SSRI-preparat. Alla hade vi samma geografiska plats som emotionellt vattenhål: Birgers praktik på Ribbersborgsslingan 8.
En fin samtidigt som mycket obehaglig liten novell. Jag tror det är första gången jag läser något av Martina Montelius, men det är definitivt inte den sista. Jag älskar språket, hur den är skriven och karaktärerna; jag har nyligen börjat läsa "vuxenböcker" ifrån att i princip bara lära YA, och har märkt att karaktärerna i större utsträckning kan vara väldigt ocharmiga och dåliga människor fast man ändå finner en fascination i dem. Så kände jag om både Nils och mamman i den här berättelsen. De gör dåliga handlingar, fuckar upp sina liv, men ändå är offer. Jag antar att det är så med psykisk ohälsa. Iallafall så fick den här lilla berättelsen mig att påbörja något av ett novell-maraton, vilket jag är mycket tacksam för!
This is an unsettling short story that left me wondering whether the narrator was telling a tale about someone else's insanity or her own. I'll be thinking about it for some time.