Fröken Julie/Fadren/Ett Drömspel

by August Strindberg

Johan August Strindberg was a Swedish playwright, novelist, poet, essayist and painter.A bold experimenter and iconoclast throughout, he explored a wide range of dramatic methods and purposes, from naturalistic tragedy, monodrama, and history plays, to his anticipations of expressionist and surrealist dramatic techniques. From his earliest work, Strindberg developed forms of dramatic action, language, and visual composition so innovative that many were to become technically possible to stage only with the advent of film. This volume contains three of his most famous Fröken Julie (1888), Fadren (1887) and Ett drömspel (1907).

136 pages, Paperback

First published November 1, 1995

About the author

Johan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including Miss Julie (1888) and The Dance of Death (1901).

Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.

https://en.wikipedia.org/wiki/August_...

Reviews

[Elsa]

bra pjäser i (troligen) extremt billig utgåva (hittade secondhand). fylld av diverse stavfel.

förstår grejen med strindberg nu dock! så tack tack.

[Alice Olsson · Rating 3 out of 5]

Läste bara fröken Julie, och Strindbergs grej att hela tiden vilja skriva/skildra maktförhållanden syns tydligt i den pjäsen. Vilket i någon mån är intressant men också bara blir tjatigt.

[Gastjäle · Rating 4 out of 5]

Fröken Julie

Fröken Julie är ett skådespel om stånd och deras kvävande begränsningar men dessutom om det potentiellt förvånande inflytandet av uppforstran. Fröken Julies pappa, greven, har lärt henne att strunta i hennes kön och bete som en man i stället (det verkade att greven hade läst lite Marx), medan hennes mamma hade övertygat henne att alla män är svin och hon skulle aldrig bli en slavinna till en sådan.

Julie blir förvirrad och vill både ta en man som hon kunde behandla som en slav och bete enligt hennes mamma, en mjölnarsdotter i grund och botten. Men tyvärr verkar hon inte besitta de rätta egenskaper för att trotsa vanorna av hennes tid. Hon flirtar med dränger men vill hålla dem på avstånd; hon vill inte vara beroende av män men kan inte hjälpa det heller. (Hon ville även döda hennes hund Diana efter att den hade haft samlag med en mopshane.)

Dessa behandlingar kulminerar med en så-kallad romans med betjänten Jean. Medan Julie vill i principen hoppa ner på den sociala rangen, sträver Jean efter att rusa uppåt. Han har stora drömmar och överskattar sina egenskaper väldigt mycket. Jean verkar vara elegant och beslutsam, men det är mestadels på ytan: egentligen är han en “dräng” som börjar darra omedeltbart när han tänker på greven. Han har planerat att gifta sig med Kristin, en kokerska, men hans passion för Julie (dels ömsesidig) stör planen och väckar gamla ambitioner.

Till slutet inser Julie att hon saknar bestämning för att vara självständig och Jean å andra sidan förstår att han kan inte bli en självgjord man. Både Julie och Jean blir förvirrad på grund av sina sociala tillstånd, religion och ryktet, och båda kan rymma sitt stånd bara genom ett infall, men även så lyckas det bara tillfälligt.

Strindberg gör ett bra jobb med att beskriva Jeans och Julies skrupler, och psykologin av rollfigurerna i det här spelet är utmärkt - väl bättre än vad jag kunde föreställa med denna recension.

Fadren

Riddmästaren Adolf har (enligt sig själv) kommit över med religion och vill nå odödlighet genom sin dotter, Bertha, som han vill skicka till stadet för att lära sig sakliga grejer och bli mindre inflytande av den hela skrockfulla kvinnakåren hos Riddmästaren. Adolf är i synnerhet rädd av hans hustru, Laura, som vill hålla Bertha hemma, vilket tjänar som det centrala problemet av pjäsen.

Som förr i Fröken Julie (eller efteråt, eftersom Fadren skapades ett år tidigare), detta skådespel har också med könsroller att göra. Adolf anser att han måste vara familjeöverhuvudet på grund av hans kön, men både han och Laura inser att han är den svagare av paret. Orsaken för detta kan vara att han fasthållar vid säkerheten och känner sig förtvivlad om det blir annorlunda. Laura manipulerar honom tydligen, men hon verkar inte ha sådant behov för sanningen: hon vill ha hennes dotter, eftersom det är moderns rätt. När Adolf försöker övertyga henne, snubblar han över orden och blir tveksam, medan Laura håller hennes huvud kallt och segrar genom att använda Adolfs rationalitet emot honom.

Alltså råder det ett krig mellan könen. Laura stjälar Adolfs brev så att han kan inte få några framsteg med sina meteorologiska sysslorna, och Adolf vill ta bort hennes barn. Följaktligen söker Laura att förklara hennes man sinnessjuk. Så händer det att Adolf får en idée fixe att Bertha är kanske inte hans barn, vilket rubbar hans mentala balans helt och hållet, och Laura inser att nu finns det en chans att färdigställa hennes plan.

Även om Adolfs faderskapsproblem är inte epistemologiskt relevant längre, kan man relatera till hans ojämnhet och bekymmer, och man kan förstå det svåra läget hos honom. Strindberg är inte naiv, och så blir Adolf och Laura både skyldiga och rättvisa på några sätt. Och man kan verkligen känna sig Adolfs lidande samt hans längtan efter den sorgefria barndomen.

Ett drömspel

Strindberg skapade ett polemiskt drömspell som bildar ett mörkt mönster av människolivet. Den gudomliga Idras dotter vill landa på jorden för att se efter hur landet ligger därpå och träffar bara orättvisa, smärta och sorg. Orsaken för detta förklaras vara den syndiga relationen mellan Brama (“den gudomliga urkraften”) och Maja (“världsmodren”), som representerar andan och kroppen; alltså jordalivet är ett krig mellan “njutningens smärta och lidandets njutning” i vilket andan vill befria sig från den jordiska och kroppen vill böja sig mot kärleken.

I detta pjäs kritiserar Strindberg många aspekter av livet: äktenskapet, vetenskapen, plikterna, stånden, ambitionerna och så vidare. Ett drömspel kan även verka vara lite nihilistiskt, men det kan också visa hurdant det sorliga människoödet kan verka medan dess svartaste timmar. Slutligen har Strindberg rätt: det känns lättnande att vakna upp ur denna mardröm.