What do you think?
Rate this book
Net jei viskas baigsis
40-metis rinkodaros konsultantas Didrikas su šeima atostogauja namelyje prie ežero, bet prasidėjus miškų gaisrams yra priverstas viską mesti ir bėgti. Jis siekia įrodyti žmonai ir vaikams, kad yra tikras didvyris, bet apgailėtinos vyro pastangos stumia šeimą į vis didesnį pavojų.
Ilgą laiką klimato kaitą atkakliai neigusi socialinių tinklų influencerė Melisa yra priversta stoti į akistatą su realybe – katastrofiškais gamtos kataklizmais, žmonių susvetimėjimu, susipriešinimu ir kova dėl išlikimo. Šioje terpėje puikiai jaučiasi Andrė, nevykėlis 19-metis sporto žvaigždės sūnus, bandantis pasinaudoti sąmyšiu ir atkeršyti jį apleidusiam tėvui.
Ir tik Didriko 14-metė dukra Vilja netikėtai imasi iniciatyvos, kad padarytų tai, ko nesugeba suaugusieji, ir išgelbėtų su mirtinu pavojumi susidūrusius žmones.
Ilgą laiką klimato kaitą atkakliai neigusi socialinių tinklų influencerė Melisa yra priversta stoti į akistatą su realybe – katastrofiškais gamtos kataklizmais, žmonių susvetimėjimu, susipriešinimu ir kova dėl išlikimo. Šioje terpėje puikiai jaučiasi Andrė, nevykėlis 19-metis sporto žvaigždės sūnus, bandantis pasinaudoti sąmyšiu ir atkeršyti jį apleidusiam tėvui.
Ir tik Didriko 14-metė dukra Vilja netikėtai imasi iniciatyvos, kad padarytų tai, ko nesugeba suaugusieji, ir išgelbėtų su mirtinu pavojumi susidūrusius žmones.
512 pages, Hardcover
First published September 17, 2021
107 people are currently reading
11858 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 239 reviews
September 2, 2024
This book is one of the most pointless books I’ve ever read. I really hate giving bad reviews, because someone put their passion into this, but I suppose when you put an ARC out there, you have to take the bad with the good. I found the whole thing to be a muddled mess, unfortunately. The book is written in four stories:
1. The First Day of the Rest of Your Life
Didrik and Carola, and their kids, Becka, Vilja and Zach, are supposed to be going on vacation to Thailand, but instead they get stuck in a Swedish forest fire. Their neighbor Martin helps them escape, but the kids get separated and the husband and wife split up - not only to find their kids, but to end their marriage.
2. The Chinese Word for Crisis
Photographer, podcaster, climate change denier and opiate addict Melissa is in Sweden housesitting for a former tennis star, Anders Hell. One night, Didrik knocks on the door with Becka in tow, saying he and Carola are done. He professes love for Melissa and says he wants to raise Becka with her.
3. We Don’t Inherit The Earth
André, teenage son of the above-mentioned tennis star, Anders, has been living on a boat with his dad during their yearly “boys week”. André eventually ditches his dad, and finds a group of activists who he connects with.
4. Everyone You Meet
This one is about a young woman we soon find out is Vilja from the first story. She’s still looking for her family, and eventually finds her mother. She also finds Martin in the hospital, and then the family is reunited in the end.
This was incredibly disjointed and I felt nothing for any of the characters (it didn’t help that there was almost no closure for any of them). The story wasn’t compelling; I really wanted to read this for the climate change angle, but this focused more on the people than the earth.
The stories were also vague about exactly when in the future this is, as they keep talking about the Covid pandemic just being over, but many cities have already collapsed due to the climate crisis. The world is divided into people fighting to save earth from humanity, and the deniers who refuse electric cars and still eat meat.
I don’t know if this was all lost in the translation, or if it just wasn’t my type of book, but I can’t give this anything more than two stars. It was tedious, scattered and had very little development of any character or plot point.
(Thank you to Gallery/Scout Press, Jens Liljestrand, and NetGalley for the ARC in exchange for my review.)
1. The First Day of the Rest of Your Life
Didrik and Carola, and their kids, Becka, Vilja and Zach, are supposed to be going on vacation to Thailand, but instead they get stuck in a Swedish forest fire. Their neighbor Martin helps them escape, but the kids get separated and the husband and wife split up - not only to find their kids, but to end their marriage.
2. The Chinese Word for Crisis
Photographer, podcaster, climate change denier and opiate addict Melissa is in Sweden housesitting for a former tennis star, Anders Hell. One night, Didrik knocks on the door with Becka in tow, saying he and Carola are done. He professes love for Melissa and says he wants to raise Becka with her.
3. We Don’t Inherit The Earth
André, teenage son of the above-mentioned tennis star, Anders, has been living on a boat with his dad during their yearly “boys week”. André eventually ditches his dad, and finds a group of activists who he connects with.
4. Everyone You Meet
This one is about a young woman we soon find out is Vilja from the first story. She’s still looking for her family, and eventually finds her mother. She also finds Martin in the hospital, and then the family is reunited in the end.
This was incredibly disjointed and I felt nothing for any of the characters (it didn’t help that there was almost no closure for any of them). The story wasn’t compelling; I really wanted to read this for the climate change angle, but this focused more on the people than the earth.
The stories were also vague about exactly when in the future this is, as they keep talking about the Covid pandemic just being over, but many cities have already collapsed due to the climate crisis. The world is divided into people fighting to save earth from humanity, and the deniers who refuse electric cars and still eat meat.
I don’t know if this was all lost in the translation, or if it just wasn’t my type of book, but I can’t give this anything more than two stars. It was tedious, scattered and had very little development of any character or plot point.
(Thank you to Gallery/Scout Press, Jens Liljestrand, and NetGalley for the ARC in exchange for my review.)
August 3, 2023
Kokia įdomiai keista ši knyga! Lyg ir gąsdinanti, lyg ir perspėjanti, lyg ir ironizuojanti, pašiepianti ir dar su humoro krisleliais. Bet perskaičius, apgalvojus ir susumavus - man ji buvo baugi netolimos ateities prognozė, atsižvelgiant į masę planetos gyventojų, savanaudiškai nematančių toliau savo nosies.
Čia kalbama apie visiškai realius dalykus, apie kuriuos grynai vakar ar užvakar girdėjot per žinias - gaisrus. Gaisrus tokius baisius, kad jų nebesuvaldo net gausiausios ugniagesių pajėgos. Tokius, dėl kurių žmonės yra priversti palikti namus, mesti viską ir bėgti ten, kur nedega. Šitaip gyvena mūsų knygos vėikėjai: gelbėdamiesi, bet kartu ir nesuvokdami "o kaip čia taip nutiko". Mūsų veikėjai - tokie kaip mes, šiuolaikiniai žmonės pripratę greitai gauti pagalbą, greitai būti išgelbėti ir nesuprantantys niokojančios stichijos galybės. Vienas iš veikėjų tarsi kovojo su klimato atšilimu, stengėsi būti "žalias" šaunuolis savo vaikui perkantis daugkartines sauskelnes, rūšiuojantis ir taupantis, bet progai pasitaikius - besimėgaujantis nykstančių gyvūnų ar žuvų mėsa. Kita veikėja - mergina, "influencinanti" gyventi neskreipiant dėmesio į klimato kaitą - yolo ir "juk mes tik žmonės" - gyvenkim kaip norim, kol dar yra laiko.
Jie susiduria su tragišku išbandymu ir akis į akį stoja patys prieš save. Prieš savo ankstesnius pasirinkimus, nuodėmes, ignoruodami didžiausias asmeninio gyvenimo klaidas arba jas reflektuojantys. Labai įdomiai parašyta knyga. Minusas - galėjo būt trumpesnė, nes antroj knygos pusėj tikrai buvo papilstyta iš tuščio į kiaurą. Bet labai giriu autorių už drąsą pažvelgti į žmoniją be jokių filtrų: mes bailiai, ignoruojantys akkivaizdžius faktus ir tikrai neturim nė menkiausio suvokimo (ar galios) kaip išsigelbėtumėm va dabar gamtai užklupus. Baugi, bet lengvai besiskaitanti artimų laikų distopija. Kietas reikalas.
Čia kalbama apie visiškai realius dalykus, apie kuriuos grynai vakar ar užvakar girdėjot per žinias - gaisrus. Gaisrus tokius baisius, kad jų nebesuvaldo net gausiausios ugniagesių pajėgos. Tokius, dėl kurių žmonės yra priversti palikti namus, mesti viską ir bėgti ten, kur nedega. Šitaip gyvena mūsų knygos vėikėjai: gelbėdamiesi, bet kartu ir nesuvokdami "o kaip čia taip nutiko". Mūsų veikėjai - tokie kaip mes, šiuolaikiniai žmonės pripratę greitai gauti pagalbą, greitai būti išgelbėti ir nesuprantantys niokojančios stichijos galybės. Vienas iš veikėjų tarsi kovojo su klimato atšilimu, stengėsi būti "žalias" šaunuolis savo vaikui perkantis daugkartines sauskelnes, rūšiuojantis ir taupantis, bet progai pasitaikius - besimėgaujantis nykstančių gyvūnų ar žuvų mėsa. Kita veikėja - mergina, "influencinanti" gyventi neskreipiant dėmesio į klimato kaitą - yolo ir "juk mes tik žmonės" - gyvenkim kaip norim, kol dar yra laiko.
Jie susiduria su tragišku išbandymu ir akis į akį stoja patys prieš save. Prieš savo ankstesnius pasirinkimus, nuodėmes, ignoruodami didžiausias asmeninio gyvenimo klaidas arba jas reflektuojantys. Labai įdomiai parašyta knyga. Minusas - galėjo būt trumpesnė, nes antroj knygos pusėj tikrai buvo papilstyta iš tuščio į kiaurą. Bet labai giriu autorių už drąsą pažvelgti į žmoniją be jokių filtrų: mes bailiai, ignoruojantys akkivaizdžius faktus ir tikrai neturim nė menkiausio suvokimo (ar galios) kaip išsigelbėtumėm va dabar gamtai užklupus. Baugi, bet lengvai besiskaitanti artimų laikų distopija. Kietas reikalas.
September 22, 2023
Romano tema gana komplikuota ir tuo pat metu visiškai aiški – kalbama apie (galimai) netolimą ateitį, kurioje klimato katastrofos dar dažnesnės ir tragiškesnės, mūsų pasaulis iš paskutiniųjų laikosi ir bando išgyventi, bet viskas, ką patyrė per pastaruosius šimtmečius, jam atsiliepia su kaupu. Autorius per daug nemoralizuoja (ko visai baiminausi), nesivelia į ilgus aiškinimus apie žalą klimatui, kurią sukėlė žmogus, tačiau skaitytojui akis atveria tiesiog kurdamas pasakojimą ir pažindindamas su veikėjais. O šie čia tikrai rinktiniai – tokių nesimpatiškų personažų jau senokai nesu sutikus. Aišku, kai kuriuose jų nesunkiai rasit kažko savo ir atpažįstamo, bet neabejoju, kad pyksit ant jų daugiau nei jais didžiuositės ar džiaugsitės.
Patiko, kad autorius nepiešia herojų – jo veikėjai turi labai daug ydų ir jas visas demonstruoja susidūrę su katastrofa. Iš kitos pusės, daug savęs klausinėjau apie tai, kaip pati tvarkyčiausi tokioje situacijoje ir kokia savo versija patapčiau. Knyga parodo, kaip žmonių atšiaurumas gali plisti taip pat greitai kaip ir jų dosnumas, o nuo vieno iki kito yra vos žingsnis. Man tik pritrūko kažko daugiau – atrodo, kad tragedija vyksta, žmonės bando kabintis į gyvenimą iš paskutiniųjų, bet tai, kaip romanas galiausiai išsisprendžia, atrodo per paprasta, per tvarkinga, neišsinešant jokios rimtesnės žinutės. Gal autoriaus tikslas ir buvo parodyti, kad, nepaisant griūvančio pasaulio, žmonės vis vien pirmiausia atsisuka į save ir savo problemas, kad ir kaip norėtų apsimesti ar pasirodyti didvyriais. Kaip ir smagu, kad kūrinys palieka spėlioti, bet užvertus paskutinį puslapį ir vis mintimis grįžtant prie pasakojimo jaučiu, kad iki itin kokybiškos ir įdomios istorijos jam pritrūko dar vieno sluoksnio.
Patiko, kad autorius nepiešia herojų – jo veikėjai turi labai daug ydų ir jas visas demonstruoja susidūrę su katastrofa. Iš kitos pusės, daug savęs klausinėjau apie tai, kaip pati tvarkyčiausi tokioje situacijoje ir kokia savo versija patapčiau. Knyga parodo, kaip žmonių atšiaurumas gali plisti taip pat greitai kaip ir jų dosnumas, o nuo vieno iki kito yra vos žingsnis. Man tik pritrūko kažko daugiau – atrodo, kad tragedija vyksta, žmonės bando kabintis į gyvenimą iš paskutiniųjų, bet tai, kaip romanas galiausiai išsisprendžia, atrodo per paprasta, per tvarkinga, neišsinešant jokios rimtesnės žinutės. Gal autoriaus tikslas ir buvo parodyti, kad, nepaisant griūvančio pasaulio, žmonės vis vien pirmiausia atsisuka į save ir savo problemas, kad ir kaip norėtų apsimesti ar pasirodyti didvyriais. Kaip ir smagu, kad kūrinys palieka spėlioti, bet užvertus paskutinį puslapį ir vis mintimis grįžtant prie pasakojimo jaučiu, kad iki itin kokybiškos ir įdomios istorijos jam pritrūko dar vieno sluoksnio.
October 21, 2024
‘Mientras todo arde’ puede hacer muchas cosas menos dejarte indiferente. Es un retrato tan certero como cruel de ciertos aspectos de la vida actual. Juega con proponer un escenario catastrófico (pero no por ello menos real), llevar a los protagonistas a extremos y observar cómo se comportan.
Durante un caluroso verano que bien podría ser 2020 o 2021, un terrible incendio asola la campiña sueca. Miles de personas quedan atrapadas y se pone de manifiesto la falta de medios del país ante una catástrofe así. El fuego y sus consecuencias son el punto a partir del cual conoceremos las vivencias de cuatro narradores cuyas historias estarán interconectadas.
Tenemos a un activista medioambiental y su familia huyendo de las llamas cuando se quedan sin gasolina, una influencer tipo mrwonderful cuya vida es bastante diferente a lo que proyecta en redes, un adolescente hijo de un famoso tenista retirado… y la última no os la desvelo. Pero si adelanto que todos ellos tienden a insoportables y es fácil odiarles. Los rechazas por cuanto tienen de realidad, porque ves claramente como muchas personas actuarían exactamente igual que ellos. Incluso es posible que tú también (aunque sea incómodo reconocerlo).
Una novela que busca que pongas la mirada y tu reflexión en temas que en nuestro día a día evitamos porque son molestos e incluso “damos por perdidos” porque no podemos hacer nada contra ellos.
Pensando sobre este libro semanas después de haberlo acabado creo que lo que me gustó tanto fue la capacidad del autor de construir personajes complejos a los que conocemos a través de sus actitudes y decisiones. Como a través de ellos explora las diferentes reacciones ante el pánico, la urgencia y la desesperación: pérdida de valores, negación, conmoción, odio, radicalización…
Brutal como muestra como funcionamos como sociedad e individuos a muchísimos niveles. La verdad que hay en sus páginas donde a pesar de haber un desastre natural a pocos kilómetros de ti, tendemos a seguir centrando nuestra acción en las dramitas del día a día, con una importancia real nula. Ósea, un poco lo que hacemos en general ante la crisis climática.
Un libro largo, con un ritmo más o menos lento (no es una crítica es un hecho), tan angustiante e incómodo como relevante y necesario. Que busca y, en mi opinión consigue, remover conciencias. Creo que es una novela que puede gustar o no, pero es innegable que habla de todos nosotros y brilla por su terrorífico realismo.
Durante un caluroso verano que bien podría ser 2020 o 2021, un terrible incendio asola la campiña sueca. Miles de personas quedan atrapadas y se pone de manifiesto la falta de medios del país ante una catástrofe así. El fuego y sus consecuencias son el punto a partir del cual conoceremos las vivencias de cuatro narradores cuyas historias estarán interconectadas.
Tenemos a un activista medioambiental y su familia huyendo de las llamas cuando se quedan sin gasolina, una influencer tipo mrwonderful cuya vida es bastante diferente a lo que proyecta en redes, un adolescente hijo de un famoso tenista retirado… y la última no os la desvelo. Pero si adelanto que todos ellos tienden a insoportables y es fácil odiarles. Los rechazas por cuanto tienen de realidad, porque ves claramente como muchas personas actuarían exactamente igual que ellos. Incluso es posible que tú también (aunque sea incómodo reconocerlo).
Una novela que busca que pongas la mirada y tu reflexión en temas que en nuestro día a día evitamos porque son molestos e incluso “damos por perdidos” porque no podemos hacer nada contra ellos.
Pensando sobre este libro semanas después de haberlo acabado creo que lo que me gustó tanto fue la capacidad del autor de construir personajes complejos a los que conocemos a través de sus actitudes y decisiones. Como a través de ellos explora las diferentes reacciones ante el pánico, la urgencia y la desesperación: pérdida de valores, negación, conmoción, odio, radicalización…
Brutal como muestra como funcionamos como sociedad e individuos a muchísimos niveles. La verdad que hay en sus páginas donde a pesar de haber un desastre natural a pocos kilómetros de ti, tendemos a seguir centrando nuestra acción en las dramitas del día a día, con una importancia real nula. Ósea, un poco lo que hacemos en general ante la crisis climática.
Un libro largo, con un ritmo más o menos lento (no es una crítica es un hecho), tan angustiante e incómodo como relevante y necesario. Que busca y, en mi opinión consigue, remover conciencias. Creo que es una novela que puede gustar o no, pero es innegable que habla de todos nosotros y brilla por su terrorífico realismo.
Read
June 5, 2022Didrik und Carola hatten die Zeit nach der Geburt ihres dritten Kindes exakt geplant. Versorgt durch das staatliche Elterngeld in Schweden, würden sie einen Traumurlaub in Thailand verbringen und ihre Wohnung währenddessen untervermieten. Doch eine Kette von Waldbränden verhindert ihre Rückkehr nach Stockholm. Mit zwei Kindern und einem wenige Monate alten Baby werden sie abrupt zu Klimaflüchtlingen – in einer dünn besiedelten Ferienhaus-Gegend, deren Bewohner sich dort traditionell selbst versorgen mussten. Da aufgrund der ungewöhnlichen Sommerhitze selbst die Bahnverbindung nicht mehr funktioniert, sind sie Bittsteller im eigenen Land – mit dem Wissen, dass die Babynahrung für die kleine Becka, die sie bei sich haben, nur für einen Tag reichen wird. In dieser Situation wird die Familie getrennt und Didrik bleibt allein mit dem Baby zurück. Didrik ist nicht allein damit, dass er ein Baby zu versorgen hat und seine Familie suchen muss, als Städter jedoch völlig überfordert damit, in einer Krise besonnen zu handeln. Beim dritten Kind ist Didrik noch immer ahnungslos, wie ein Babyfläschchen zubereitet wird; denn bisher war er stets Empfänger von Dienstleistungen. Als Bürger eines Wohlfahrtsstaates ist er nach wie vor überzeugt, dass er ein Recht auf funktionierende Infrastruktur hat und „der Staat“ für seine Bevölkerung zu sorgen hätte.
In Stockholm treffen wir in einem weiteren Handlungsstrang die Influencerin Melissa, deren Einkünfte trotz der Waldbrand-Serie konstant weiterfließen. Sie hatte vor Beckas Geburt eine Affäre mit Didrik, der sie im Glauben ließ, dass er sich von Carola trennen und zukünftig Wochenendvater für Zacharias und Vilja sein würde. Dass Didrik einmal ihre Hilfe benötigen würde, wäre beiden im Traum nicht eingefallen. Durch die Luxus-Wohnung, die Melissa gerade hütet, besteht eine Verbindung zu André, Sohn eines ehemals erfolgreichen Tennis-Stars, für den Geld bisher nie eine Rolle gespielt hatte. Die Handlungsfäden treffen schließlich im Schärengarten um Stockholm aufeinander in der Begegnung zwischen Haus- und Bootsbesitzern, Klima-Aktivisten, freiwilligen Helfern, die die Gestrandeten betreuen, – und der 17-jährigen Vilja.
Jens Liljestrand karikiert in seinem dystopischen Szenario die Anspruchshaltung des modernen Städters im Jahr 2 der Corona-Pandemie, während Waldbrände aufgrund der Klimaerwärmung bereits buchstäblich die Türschwelle erreicht haben. Vier Icherzähler treten auf, deren Texte jeweils eigene Übersetzer ins Deutsche erhalten haben. Didrik, der in einer Notsituation am wenigsten Teamfähigkeit einbringt, scheint anfangs ungewöhnlich viel Redezeit zu erhalten. Die interessanteren Perspektiven waren für mich Melissas, Viljas und die der Klimaaktivisten, denen Besitzstandswahrer in den Schären die Augen dafür öffnen, welche Widerstände noch vor der kritischen jüngeren Generation liegen. Ein komplexer Plot mit zahlreichen Rückblenden, die mich einige Male daran zweifeln ließen, ob ich Erinnerungen der jeweiligen Erzählerstimmer lese oder ihren Alpträumen folge.
In Stockholm treffen wir in einem weiteren Handlungsstrang die Influencerin Melissa, deren Einkünfte trotz der Waldbrand-Serie konstant weiterfließen. Sie hatte vor Beckas Geburt eine Affäre mit Didrik, der sie im Glauben ließ, dass er sich von Carola trennen und zukünftig Wochenendvater für Zacharias und Vilja sein würde. Dass Didrik einmal ihre Hilfe benötigen würde, wäre beiden im Traum nicht eingefallen. Durch die Luxus-Wohnung, die Melissa gerade hütet, besteht eine Verbindung zu André, Sohn eines ehemals erfolgreichen Tennis-Stars, für den Geld bisher nie eine Rolle gespielt hatte. Die Handlungsfäden treffen schließlich im Schärengarten um Stockholm aufeinander in der Begegnung zwischen Haus- und Bootsbesitzern, Klima-Aktivisten, freiwilligen Helfern, die die Gestrandeten betreuen, – und der 17-jährigen Vilja.
Jens Liljestrand karikiert in seinem dystopischen Szenario die Anspruchshaltung des modernen Städters im Jahr 2 der Corona-Pandemie, während Waldbrände aufgrund der Klimaerwärmung bereits buchstäblich die Türschwelle erreicht haben. Vier Icherzähler treten auf, deren Texte jeweils eigene Übersetzer ins Deutsche erhalten haben. Didrik, der in einer Notsituation am wenigsten Teamfähigkeit einbringt, scheint anfangs ungewöhnlich viel Redezeit zu erhalten. Die interessanteren Perspektiven waren für mich Melissas, Viljas und die der Klimaaktivisten, denen Besitzstandswahrer in den Schären die Augen dafür öffnen, welche Widerstände noch vor der kritischen jüngeren Generation liegen. Ein komplexer Plot mit zahlreichen Rückblenden, die mich einige Male daran zweifeln ließen, ob ich Erinnerungen der jeweiligen Erzählerstimmer lese oder ihren Alpträumen folge.
April 13, 2023
Wow, just wow.
First of all, I need to thank everyone that endured my updates throughout reading this book.
Even If Everything Ends attracts you with this GORGEOUS but somewhat haunting cover and then hits you like a ton of bricks (in a good way?). Liljestrand's writing was terribly stunning, packing a punch with details and internal/external dialogue like I've never read before.
The story is told in four parts (connected characters) that the author uses to show certain emotions found in people - understandable, normal and natural reflexes. I found it difficult to binge read, so I had to take it in chunks and that only added to my experience. This story is uncomfortable, challenging, and empowering. I think Liljestrand really hit the nail on the head with this one when it comes to society and a story of the repercussions of climate change.
If you liked The Overstory by Richard Powers and characters with strong personal flaws, you might like this one!
First of all, I need to thank everyone that endured my updates throughout reading this book.
Even If Everything Ends attracts you with this GORGEOUS but somewhat haunting cover and then hits you like a ton of bricks (in a good way?). Liljestrand's writing was terribly stunning, packing a punch with details and internal/external dialogue like I've never read before.
The story is told in four parts (connected characters) that the author uses to show certain emotions found in people - understandable, normal and natural reflexes. I found it difficult to binge read, so I had to take it in chunks and that only added to my experience. This story is uncomfortable, challenging, and empowering. I think Liljestrand really hit the nail on the head with this one when it comes to society and a story of the repercussions of climate change.
If you liked The Overstory by Richard Powers and characters with strong personal flaws, you might like this one!
May 8, 2023
We have recently seen many fiction books enacting the dangers of climate change, from those discussing possible solutions to the many presenting outright catastrophes in our future. Liljestrand’s story is original because it confronts the fundamental human problem underlying addressing our future … we mostly care only about ourselves.
The story starts with plenty of disasters—in this case, fires out of control in Sweden—and shows with cinematic intensity how our way of life could quickly fall apart. We see up close the disintegration of families and the violence that we will unavoidably show each other in a collapsing society. But the darker part of this book, which is a series of interconnected personal stories about a few people trying to survive amid chaos, is how the characters try to continue with their personal goals, shielding themselves from—or using for their own benefit—the dystopian reality that’s engulfing their world.
The book is surprisingly entertaining and absorbing, considering the subject matter. Some readers, hoping to read yet another story of climate disaster that guilt us page after page, might be disappointed when the troubles recede to the background. However, that is when the irony of the book’s title becomes apparent.
Overall, this is a novel way to address our greatest global problem. It avoids the cliché that’s turning climate change and our possible extinction into a version of noir Science Fiction, a sub-genre that incorporates climate disaster as those books setting crime novels in space or adding time travel. And it makes us reflect on the part of this huge problem that’s not changing: our lack of concern for others
The story starts with plenty of disasters—in this case, fires out of control in Sweden—and shows with cinematic intensity how our way of life could quickly fall apart. We see up close the disintegration of families and the violence that we will unavoidably show each other in a collapsing society. But the darker part of this book, which is a series of interconnected personal stories about a few people trying to survive amid chaos, is how the characters try to continue with their personal goals, shielding themselves from—or using for their own benefit—the dystopian reality that’s engulfing their world.
The book is surprisingly entertaining and absorbing, considering the subject matter. Some readers, hoping to read yet another story of climate disaster that guilt us page after page, might be disappointed when the troubles recede to the background. However, that is when the irony of the book’s title becomes apparent.
Overall, this is a novel way to address our greatest global problem. It avoids the cliché that’s turning climate change and our possible extinction into a version of noir Science Fiction, a sub-genre that incorporates climate disaster as those books setting crime novels in space or adding time travel. And it makes us reflect on the part of this huge problem that’s not changing: our lack of concern for others
December 29, 2022
Had some truly unlikeable characters, but the badass 14 year old made up for the lackluster adults. A story that feels a little too close to home for comfort. Burning forests, climate refugees, rich people being absolute monsters…here we go!
November 9, 2021
Man kan tänka sig att Jens Liljestrand har fått en otalig mängd kommentarer till sig om Sverige som ”det här jävla landet” och att den frustration det väckt i honom utmynnat i den här berättelsen.
Diegesen i den här klimatromanen utspelar sig i det här jävla landet, en vecka i augusti, några år framåt räknat från vår tid. Halva Sverige brinner och klimatkrisen är ett faktum. Vi får följa fyra karaktärer, en i taget, i jag-form.
Det börjar med den välbärgade trebarnsfadern Didrik. Han är ”mannen” i familjen som bestämmer och domderar, kan man tro. Men när det väl gäller är han tafatt och helt hopplös. Han känner sig mäktig med en dundrande fyrhjulsmotor mellan knäna. Otrogen förstås, med…
…Melissa. En ung influenser från arbetarklass som vill ha lyx och flärd. Tablettmissbrukare som jagar likes. Föreläser under parollen ”skäms inte för att du är människa” och ”välj glädje”.
Den ena tar klimatkatastrofen på allvar i teorin, den andra är klimatförnekare men de båda lever på samma högkonsumerande sätt som att vi hade flera jordklot. Gemensamt för dessa båda är att de har sig själva som största intresse.
André Hell är en ung man, knappt vuxen men har redan genomskådat vad världen handlar om. Det gör mig väldigt sorgsen att tänka på ungdomar som växer upp i vår brinnande värld. Ungdomen borde höra samman med hopp inte cynism. (Det slår mig att min relativt nyutvecklade cyniska sida kanske hör ihop med vår samtid och inte med min ålder?) Hans ”pappa” Andreas är en avdankad tennisstjärna som representerar nyrik klass. Han tycker att var och en har rätt till det hen tar för sig. Deras usla relation är ganska intressant. Att vara barn till en framgångsrik person främjar nog inte självkänslan alla gånger. Andreas har brustit totalt i omsorgen om André. Det är realistiskt. Vissa män gör inte sig förtjänta av epitetet pappa. Det är tyvärr så att den unge André med hopplöshetskänslor som gör honom lat och utan drivkraft, också är överviktig. Det tycker jag är lite onödigt, han blir lite som Nasse-karaktären i Flugornas herre.
Den fjärde karaktären är Didriks dotter Vilja, 14 år kommer med ”girlpower”. Det är fint att Liljestrand fokaliserar två unga och två äldre, två kvinnor och två män.
Ingen av dessa fyra karaktärer är speciellt realistiska, mer tragiska än roliga, mest likt absurda stereotyper. De vuxna personerna är ironiska porträtt av den moderna människan, framförallt den manliga oledolyckan, och jag undrar hur trött Jens Liljestrand är på folk? Jag som dessvärre har en misantropisk sida, vilken jag försöker dämpa, känner att den här boken är inte direkt välgörande för mig. Ingen vuxen hjälper någon annan utan tänker på sig själva vilket får mig att tänka på Pigge Werkelins upplevelser av hur svenskar betedde sig i Thailand efter tsunamin.
”… det är bara män överallt, män som bråkar och män som försöker ställa tillrätta. […] ’Det får vara nog med det här slöddret nu […] De håller på med knark och de tafsar på våra tjejer och de är ute och plundrar i sommarstugor och våra närbutiker och överallt, och nu var det nära att de dränkte en liten kille på badplatsen, vi kan inte ha det så här längre.’”
Det som jag tror är författarens ambition, och som jag tycker att han lyckas med, är att visa på hur tunn gränsen är mellan galenskap och rationalitet i varje människa. Prekära situationer framkallar underliga beteenden. Människan är ett flockdjur och mellan ordning och anarki är det inte långt om någon går i bräschen. Det vi, som inte har erfarenhet av kris, tycker är konstigt beteende kan i själva verket vara precis vad vi själva skulle ha gjort i samma situation. Födelseland, kultur och religion kan skilja åt men på det stora hela är människor mer lika än olika. Precis som Ruben Östlund i The Square leker Liljestrand med tanken på vita barn som sitter dammiga och skrikande i tältläger. Precis som i Turist får barn och kvinnor styra upp under kris, männen ”kukar ur” för att använda Liljestrands vokabulär.
”…han ser vänlig men bestämd ut, […] det är sådana som han som har kontrollen här, i skymningsljuset ser jag en grå strimma i skäggflätan, om en man över fyrtio utan synliga handikapp talar svenska utan brytning är det i princip alltid han som bestämmer, oavsett var du befinner dig, glöm aldrig det.”
Jag trodde att romanen skulle implicera klimatpolitiska idéer, men nej. Politik berörs inte direkt, Greta Thunberg nämns inte. Däremot skriver han om patriarkatet, han lyfter klassklyftornas följder och vikten av subventionerad tandvård.
Det är på tok för många ord, upprepningar av olika exempel, ovidkommande detaljer i långa meningar. Jag tycker stilen påminner om amerikansk i det att märken nämns (eventuellt påhittade, vad vet jag). Stilen är liksom hård och grabbig. Det är ingen vacker prosa han bjuder på, ledordet är ”fucking vänj dig”. Även om temat mellan raderna förmedlar mjuka värden är den ironiska tonen tölpaktig. Knulla, skita och fjärta är vanligt förekommande verb. Jag fattar ju att Liljestrand matchar språket med karaktärerna, men det imponerar inte på mig.
”Minnet är som en säck med bajs, man kan ställa den i ett hörn och låtsas att man vänjer sig och att lukten är väl inte så farlig men när man tillslut öppnar den och tittar är det ändå hemskare än man kan föreställa sig.”
Sen är det några scener som jag tycker brister i realism inom diegesens ramar. Exempelvis att de sitter runt en lägereld mitt i brinnande kaos och eldförbud. Mobilnäten fungerar inte men någon har ett ”specialabonnemang” som visst fungerar? Att fjortonåringen tänker på att hennes ögonfransböjare troligen brunnit upp när hennes familj är försvunnen. Det ska väl vara satir över det absurda i människan men för mig blir det orealistiskt.
Jag funderar en del på vad Liljestrand egentligen vill ha sagt? Att människan är en korkad parasit? Ja förmodligen. Förstås att vi måste prioritera klimatet nu, helst igår. Att vi ska vara snälla mot och lyssna på barn (och hundar) som många gånger är smartare än oss. Barnet är vår befriare!
Diegesen i den här klimatromanen utspelar sig i det här jävla landet, en vecka i augusti, några år framåt räknat från vår tid. Halva Sverige brinner och klimatkrisen är ett faktum. Vi får följa fyra karaktärer, en i taget, i jag-form.
Det börjar med den välbärgade trebarnsfadern Didrik. Han är ”mannen” i familjen som bestämmer och domderar, kan man tro. Men när det väl gäller är han tafatt och helt hopplös. Han känner sig mäktig med en dundrande fyrhjulsmotor mellan knäna. Otrogen förstås, med…
…Melissa. En ung influenser från arbetarklass som vill ha lyx och flärd. Tablettmissbrukare som jagar likes. Föreläser under parollen ”skäms inte för att du är människa” och ”välj glädje”.
Den ena tar klimatkatastrofen på allvar i teorin, den andra är klimatförnekare men de båda lever på samma högkonsumerande sätt som att vi hade flera jordklot. Gemensamt för dessa båda är att de har sig själva som största intresse.
André Hell är en ung man, knappt vuxen men har redan genomskådat vad världen handlar om. Det gör mig väldigt sorgsen att tänka på ungdomar som växer upp i vår brinnande värld. Ungdomen borde höra samman med hopp inte cynism. (Det slår mig att min relativt nyutvecklade cyniska sida kanske hör ihop med vår samtid och inte med min ålder?) Hans ”pappa” Andreas är en avdankad tennisstjärna som representerar nyrik klass. Han tycker att var och en har rätt till det hen tar för sig. Deras usla relation är ganska intressant. Att vara barn till en framgångsrik person främjar nog inte självkänslan alla gånger. Andreas har brustit totalt i omsorgen om André. Det är realistiskt. Vissa män gör inte sig förtjänta av epitetet pappa. Det är tyvärr så att den unge André med hopplöshetskänslor som gör honom lat och utan drivkraft, också är överviktig. Det tycker jag är lite onödigt, han blir lite som Nasse-karaktären i Flugornas herre.
Den fjärde karaktären är Didriks dotter Vilja, 14 år kommer med ”girlpower”. Det är fint att Liljestrand fokaliserar två unga och två äldre, två kvinnor och två män.
Ingen av dessa fyra karaktärer är speciellt realistiska, mer tragiska än roliga, mest likt absurda stereotyper. De vuxna personerna är ironiska porträtt av den moderna människan, framförallt den manliga oledolyckan, och jag undrar hur trött Jens Liljestrand är på folk? Jag som dessvärre har en misantropisk sida, vilken jag försöker dämpa, känner att den här boken är inte direkt välgörande för mig. Ingen vuxen hjälper någon annan utan tänker på sig själva vilket får mig att tänka på Pigge Werkelins upplevelser av hur svenskar betedde sig i Thailand efter tsunamin.
”… det är bara män överallt, män som bråkar och män som försöker ställa tillrätta. […] ’Det får vara nog med det här slöddret nu […] De håller på med knark och de tafsar på våra tjejer och de är ute och plundrar i sommarstugor och våra närbutiker och överallt, och nu var det nära att de dränkte en liten kille på badplatsen, vi kan inte ha det så här längre.’”
Det som jag tror är författarens ambition, och som jag tycker att han lyckas med, är att visa på hur tunn gränsen är mellan galenskap och rationalitet i varje människa. Prekära situationer framkallar underliga beteenden. Människan är ett flockdjur och mellan ordning och anarki är det inte långt om någon går i bräschen. Det vi, som inte har erfarenhet av kris, tycker är konstigt beteende kan i själva verket vara precis vad vi själva skulle ha gjort i samma situation. Födelseland, kultur och religion kan skilja åt men på det stora hela är människor mer lika än olika. Precis som Ruben Östlund i The Square leker Liljestrand med tanken på vita barn som sitter dammiga och skrikande i tältläger. Precis som i Turist får barn och kvinnor styra upp under kris, männen ”kukar ur” för att använda Liljestrands vokabulär.
”…han ser vänlig men bestämd ut, […] det är sådana som han som har kontrollen här, i skymningsljuset ser jag en grå strimma i skäggflätan, om en man över fyrtio utan synliga handikapp talar svenska utan brytning är det i princip alltid han som bestämmer, oavsett var du befinner dig, glöm aldrig det.”
Jag trodde att romanen skulle implicera klimatpolitiska idéer, men nej. Politik berörs inte direkt, Greta Thunberg nämns inte. Däremot skriver han om patriarkatet, han lyfter klassklyftornas följder och vikten av subventionerad tandvård.
Det är på tok för många ord, upprepningar av olika exempel, ovidkommande detaljer i långa meningar. Jag tycker stilen påminner om amerikansk i det att märken nämns (eventuellt påhittade, vad vet jag). Stilen är liksom hård och grabbig. Det är ingen vacker prosa han bjuder på, ledordet är ”fucking vänj dig”. Även om temat mellan raderna förmedlar mjuka värden är den ironiska tonen tölpaktig. Knulla, skita och fjärta är vanligt förekommande verb. Jag fattar ju att Liljestrand matchar språket med karaktärerna, men det imponerar inte på mig.
”Minnet är som en säck med bajs, man kan ställa den i ett hörn och låtsas att man vänjer sig och att lukten är väl inte så farlig men när man tillslut öppnar den och tittar är det ändå hemskare än man kan föreställa sig.”
Sen är det några scener som jag tycker brister i realism inom diegesens ramar. Exempelvis att de sitter runt en lägereld mitt i brinnande kaos och eldförbud. Mobilnäten fungerar inte men någon har ett ”specialabonnemang” som visst fungerar? Att fjortonåringen tänker på att hennes ögonfransböjare troligen brunnit upp när hennes familj är försvunnen. Det ska väl vara satir över det absurda i människan men för mig blir det orealistiskt.
Jag funderar en del på vad Liljestrand egentligen vill ha sagt? Att människan är en korkad parasit? Ja förmodligen. Förstås att vi måste prioritera klimatet nu, helst igår. Att vi ska vara snälla mot och lyssna på barn (och hundar) som många gånger är smartare än oss. Barnet är vår befriare!
August 27, 2022
Das ist nicht das Ende dieses Romans, es ist der Anfang und es wird noch viel, viel schlimmer werden. Was bleibt mir noch zu sagen am Ende des Romans "Der Anfang von Morgen" von Jens Liljestrand, nachdem ich bereits nach etwas mehr als hundert Seiten Bedürfnis hatte drüber zu reden? Es ist ein letztes Aufbäumen vor der Katastrophe, ein letzter Hilferuf an die Menschen aufzuwachen, der Klimawandel steht vor der Haustür. Und wir sind auf dem scheinbar unaufhaltsamen Weg unseren Kindern, unseren Nichten und Neffen, unserer nächsten Generation eine Welt zu hinterlassen, die auf Dauer nicht mehr bewohnbar sein wird.
Jens Liljestrand hält unserer Gesellschaft den sprichwörtlichen Spiegel vor. Er zwingt uns hineinzusehen, indem er eine unglaublich fesselnde Geschichte geschrieben hat, die unmöglich wegzulegen ist. Auf das Lesen folgt aber schnell das schlechte Gefühl im Bauch, der Kloß im Hals, weil hier zwar Fiktion erzählt wird, diese allerdings so nahe an unserer Realität ist, dass wir nur noch den Fernseher einschalten müssen, um uns Nachrichten vom nächsten Waldbrand anzusehen oder wir brauchen bloß aus dem Fenster zu sehen, auf diese brennende Sonne, das Wetter, das seit scheinbar endlosen Tagen keinen Regen mehr gebracht hat, auf ausgetrocknete Wiesen und Felder, die die Farbe 'Grün' bloß aus einer weit entfernten Vergangenheit zu kennen scheinen.
Und dann sind da Jens Liljestrand's Figuren in "Der Anfang von Morgen", die dem Autoren ironischerweise die meisten kritischen Leser:innenstimmen eingebracht haben, weil sie fast allesamt unsympathisch sind, die für mich persönlich allerdings das absolut Genialste an diesem Roman sind. Denn es stimmt, sie sind unsympathisch, sie regen auf und ihre Charaktereigenschaften lassen das Schlimmste befürchten und doch ist das Genialste an diesen Charakteren, dass sie uns überspitzt vorkommen aber dass wir uns alle in ihnen wiederfinden. Sie spiegeln, natürlich nur in Teilen, aber eindrücklich und intensiv den Klimawandel wieder, der einzig und allein von Menschen gemacht wurde. Während der Lektüre habe ich mich oft gefragt, ob die kritischen Stimmen unbewusst auch davon kamen, diesem Ertappt-sein Gefühl, das Entlarvende in Liljestrand's Charakterbeschreibungen und der Frage, die sich jede Leserin und jeder Leser dieses Buches unweigerlich irgendwann selbst stellen werden: Wie viel Anteil habe ich an der Katastrophe, die uns bevor steht und deren Auswirkungen uns jetzt bereits treffen und im besten Falle: Was kann ich selbst tun, um diese Auswirkungen noch abzumildern?
Und das ist auch der Grund, warum "Der Anfang von Morgen" so ein wichtiges Buch ist, weil es durch seinen krassen Realitätsbezug die Leser:innen zur Selbstreflexion zwingt und weil das möglicherweise einen kleinen Teil zum Umdenken beitragen kann.
Weiterhin Pflichtlektüre!
Jens Liljestrand hält unserer Gesellschaft den sprichwörtlichen Spiegel vor. Er zwingt uns hineinzusehen, indem er eine unglaublich fesselnde Geschichte geschrieben hat, die unmöglich wegzulegen ist. Auf das Lesen folgt aber schnell das schlechte Gefühl im Bauch, der Kloß im Hals, weil hier zwar Fiktion erzählt wird, diese allerdings so nahe an unserer Realität ist, dass wir nur noch den Fernseher einschalten müssen, um uns Nachrichten vom nächsten Waldbrand anzusehen oder wir brauchen bloß aus dem Fenster zu sehen, auf diese brennende Sonne, das Wetter, das seit scheinbar endlosen Tagen keinen Regen mehr gebracht hat, auf ausgetrocknete Wiesen und Felder, die die Farbe 'Grün' bloß aus einer weit entfernten Vergangenheit zu kennen scheinen.
Und dann sind da Jens Liljestrand's Figuren in "Der Anfang von Morgen", die dem Autoren ironischerweise die meisten kritischen Leser:innenstimmen eingebracht haben, weil sie fast allesamt unsympathisch sind, die für mich persönlich allerdings das absolut Genialste an diesem Roman sind. Denn es stimmt, sie sind unsympathisch, sie regen auf und ihre Charaktereigenschaften lassen das Schlimmste befürchten und doch ist das Genialste an diesen Charakteren, dass sie uns überspitzt vorkommen aber dass wir uns alle in ihnen wiederfinden. Sie spiegeln, natürlich nur in Teilen, aber eindrücklich und intensiv den Klimawandel wieder, der einzig und allein von Menschen gemacht wurde. Während der Lektüre habe ich mich oft gefragt, ob die kritischen Stimmen unbewusst auch davon kamen, diesem Ertappt-sein Gefühl, das Entlarvende in Liljestrand's Charakterbeschreibungen und der Frage, die sich jede Leserin und jeder Leser dieses Buches unweigerlich irgendwann selbst stellen werden: Wie viel Anteil habe ich an der Katastrophe, die uns bevor steht und deren Auswirkungen uns jetzt bereits treffen und im besten Falle: Was kann ich selbst tun, um diese Auswirkungen noch abzumildern?
Und das ist auch der Grund, warum "Der Anfang von Morgen" so ein wichtiges Buch ist, weil es durch seinen krassen Realitätsbezug die Leser:innen zur Selbstreflexion zwingt und weil das möglicherweise einen kleinen Teil zum Umdenken beitragen kann.
Weiterhin Pflichtlektüre!
August 11, 2022
Ein Buch, was uns auf drastische Weise auf den Klimawandel und dessen Folgen hinweist und allein deswegen schon beachtenswert ist!
Ich habe in das Hörbuch reingehört, und habe mich sofort festgehört; denn wir werden hier gleich in ein erschreckend realitätsnahes dystopisches Szenario hineingeworfen; Waldbrände in Schweden nehmen überhand und wir befinden uns mit Didrik und seiner Familie auf der Flucht und im Kampf ums Überleben wider. Die Handlung endet abrupt und es gibt noch drei weitere Teile im Buch, jeweils aus der Perspektive einer anderen Person, deren Leben sich mehr oder weniger überschneiden. Die erste Perspektive hat mich so sehr gefesselt!! Mit der zweiten Perspektive konnte ich hingegen so garnichts anfangen und fand die Influencerin Melissa dermaßen unsympathisch. Auch die dritte Perspektive war nicht so interessant für mich. Dafür war die Vierte dann wieder fantastisch, denn hier erfahren wir endlich durch Didrikson Tochter Vilja, wie der Ereignisse vom Anfang weitergehen und dringende offene Fragen werden beantwortet.
Ein erschreckendes, aber so so wichtiges Buch!!
Für mich hätten die Erste und die letzten Perspektive ausgereicht, oder mich hätte eher noch die Perspektive von Didriks Frau und seinem Sohn interessiert, aber das mag Jeder anders empfinden. Ich gebe auf jeden Fall eine Empfehlung und 4 Sterne 🌟
Ich habe in das Hörbuch reingehört, und habe mich sofort festgehört; denn wir werden hier gleich in ein erschreckend realitätsnahes dystopisches Szenario hineingeworfen; Waldbrände in Schweden nehmen überhand und wir befinden uns mit Didrik und seiner Familie auf der Flucht und im Kampf ums Überleben wider. Die Handlung endet abrupt und es gibt noch drei weitere Teile im Buch, jeweils aus der Perspektive einer anderen Person, deren Leben sich mehr oder weniger überschneiden. Die erste Perspektive hat mich so sehr gefesselt!! Mit der zweiten Perspektive konnte ich hingegen so garnichts anfangen und fand die Influencerin Melissa dermaßen unsympathisch. Auch die dritte Perspektive war nicht so interessant für mich. Dafür war die Vierte dann wieder fantastisch, denn hier erfahren wir endlich durch Didrikson Tochter Vilja, wie der Ereignisse vom Anfang weitergehen und dringende offene Fragen werden beantwortet.
Ein erschreckendes, aber so so wichtiges Buch!!
Für mich hätten die Erste und die letzten Perspektive ausgereicht, oder mich hätte eher noch die Perspektive von Didriks Frau und seinem Sohn interessiert, aber das mag Jeder anders empfinden. Ich gebe auf jeden Fall eine Empfehlung und 4 Sterne 🌟
September 25, 2023
The jacket copy starts “life goes on” in this climate novel. I guess it does? Most of the story (excepting the back stories) takes place in the aftermath of fires in Sweden. Four narrators, all connected (although one somewhat more tangentially). I thought this was good on the people in crisis mode, a wide range of responses (which seems right) and a reminder that your emotional baggage comes with you in the crisis! Lots of talk about Swedish national identity and how Covid caused a re-evaluation. That was interesting.
December 14, 2023
I read part 1 and some of part 2. The story seems to be going nowhere. It hooked me at the beginning, but I've gotten bored. Back to the library it goes.
July 11, 2023
Kurzmeinung:
Mit "Der Anfang von Morgen" hat Jens Liljestrand einen dystopischen Roman über die Klimakrise geschaffen, der sich erschreckend aktuell anfühlt. Vier verschiedene, allesamt nicht gerade sympatische Figuren führen uns durch diese rasant geschriebene und fesselnde Geshichte und zwingen uns Leser*innen, uns mit unserer eigenen Rolle in der Klimageschichte unseres Planeten auseinanderzusetzen. Trotz einiger Schwächen eine klare Leseempfehlung.
Meine Meinung:
Während ich "Der Anfang von Morgen" von Jens Liljestrand gelesen habe, lag über Deutschland und ganz Europa eine Hitzewelle, die einen erschreckenden "Hitzerekord" nach dem anderen mit sich brachte. In vielen Gebieten Nordeuropas herrschten verheerende Waldbrände und wegen extremer Dürre wurden in vielen Regionen Verordnungen zum Wassersparen erlassen.
Das eigentlich dystopische Setting des Roman fühlte sich also viel zu realistisch an, als ich mich in dem Roman vertiefte. Denn die Geschichte wirft uns mitten hinein in ein Schweden in Flammen. Große Waldbrände verwüsten große Teile des Landes und machen Tausende Menschen obdachlos und zu Klimaflüchtlingen im eigenen Land. So auch den ersten der vier Protagonisten, den dreifachen Familienvater Didrik, der mit seiner Familie auf der Flucht vor den Flammen ist. Dabei handelt er teils aus reinem Überlebensistinkt, teils aber auch aus Selbstdarstellung und Selstgerechtigkeit. Dieser erste Teil der Flucht liest sich rasant ist spannend und fesselnd.
Die zweite Protagonistin ist Influencerin Melissa, die in Stockholm in einer Luxuswohnung lebt und ihr Geld mit Werbung für Milch verdient. Auch ihr ist Selbstdarstellung nicht fremd. Während viele Menschen in Angst vor der Klimakatastrophe und den noch zu erwartenden Folgen leben, hat sie eine online Bewegung mit dem Hashtag #waehlefreude gegründet, die es sich zur Aufgabe gemacht hat, sich nicht von den vermeintlich katastrophisierenden Stimmen zum Klimawandel runterziehen zu lassen, sondern mit #goodvibesonly ihr Leben in vollen Zügen zu genießen.
Der dritte Protagonist ist André, Sohn einer schwedischen Tennislegende. Der Teenager stand Zeit seines Lebens im Schatten seines Vaters, wurde mit den erfoglreicheren älteren Geschwistern verglichen und hat schließlich resigniert und sich mit seinem vermeintlichen Mittelmaß abgefunden. Vom Geld des Vaters leben stand er nie auf eigenen Beinen und ist entsprechend schockiert und wütend, als er erfährt, dass Daddy ihm den Geldhahn abdrehen will.
Als viertes kommt Vilja, die Teenager-Tochter von Didrik zu Wort. Sie mausert sich angesichts der Katastrophe vom launischen Teenager mit großer Liebe zum Konsum zu der fast verantwortungsvollsten und erwachsensten handelnden Person des Romans. Sie zeigt sich kämpferisch, ist enttäuscht über das Versagen, die Tatenlosigkeit und Hilflosigkeit der Erwachsenen und wandelt ihre Angst in Tatendrang um. Sie nimmt die Dinge in die Hand, kümmert sich um ihre Mutter und um die Kinder im Flüchtlingslager, in dem sie und ihre Mutter gelandet sind. Mit Viljas Charakter konnte ich am meisten anfangen und fand sie am authentischsten und glaubhaftesten.
Die vier Charaktere sind eigentlich allesamt unsympathisch. Doch das hat mich beim Lesen nicht gestört. Vielmehr nutzt Liljestrand seine Figuren geschickt als Stilmittel, um die Leser*innen zu zwingen, zu reflektieren, wie viel von Didrik, Melissa und Co in uns selbst steckt und sich mit unliebsamen eigenen Anteilen auseinanderzusetzen und die Rolle, die wir alle in der aktuellen Klimakatastrophe spielen, zu reflektieren. Der Roman rüttelt wach, zeigt konsequent auf, auf welche Katastrophe wir im Rahmen des Klimanotstandes zusteuern. Und ohne ein radikales Umdenken und eine noch radikalere Verhaltensänderung wird die Zukunftsperspektive mehr als unbequem werden –so zumindest prophezeit es Liljestrand in seinem Roman, der sich doch erschreckend realistisch anfühlt. Trotz einiger Schwächen, wie der manchmal doch etwas unglaubwürigen Handlungen der Protagonist*innen oder einzelner Längen im Text, kann ich für diesen Roman eine klare Leseempfehlung aussprechen.
Fazit:
"Der Anfang von Morgen" von Jens Liljestrand ist ein dystopischer Roman über die Klimakatastrophe. Die vier Protagonist*innen sind eigentlich allesamt unsympathisch. Doch das hat mich beim Lesen nicht gestört. Vielmehr nutzt Liljestrand seine Figuren geschickt als Stilmittel, um die Leser*innen zu zwingen, zu reflektieren, wie viel von Didrik, Melissa und Co in uns selbst steckt und sich mit unliebsamen eigenen Anteilen auseinanderzusetzen und die Rolle, die wir alle in der aktuellen Klimakatastrophe spielen, zu reflektieren. Der Roman rüttelt wach, zeigt konsequent auf, auf welche Katastrophe wir im Rahmen des Klimanotstandes zusteuern. Und ohne ein radikales Umdenken und eine noch radikalere Verhaltensänderung wird die Zukunftsperspektive mehr als unbequem werden –so zumindest prophezeit es Liljestrand in seinem Roman, der sich doch erschreckend realistisch anfühlt. Trotz einiger Schwächen, wie der manchmal doch etwas unglaubwürigen Handlungen der Protagonist*innen oder einzelner Längen im Text, kann ich für diesen Roman eine klare Leseempfehlung aussprechen.
Mit "Der Anfang von Morgen" hat Jens Liljestrand einen dystopischen Roman über die Klimakrise geschaffen, der sich erschreckend aktuell anfühlt. Vier verschiedene, allesamt nicht gerade sympatische Figuren führen uns durch diese rasant geschriebene und fesselnde Geshichte und zwingen uns Leser*innen, uns mit unserer eigenen Rolle in der Klimageschichte unseres Planeten auseinanderzusetzen. Trotz einiger Schwächen eine klare Leseempfehlung.
Meine Meinung:
Während ich "Der Anfang von Morgen" von Jens Liljestrand gelesen habe, lag über Deutschland und ganz Europa eine Hitzewelle, die einen erschreckenden "Hitzerekord" nach dem anderen mit sich brachte. In vielen Gebieten Nordeuropas herrschten verheerende Waldbrände und wegen extremer Dürre wurden in vielen Regionen Verordnungen zum Wassersparen erlassen.
Das eigentlich dystopische Setting des Roman fühlte sich also viel zu realistisch an, als ich mich in dem Roman vertiefte. Denn die Geschichte wirft uns mitten hinein in ein Schweden in Flammen. Große Waldbrände verwüsten große Teile des Landes und machen Tausende Menschen obdachlos und zu Klimaflüchtlingen im eigenen Land. So auch den ersten der vier Protagonisten, den dreifachen Familienvater Didrik, der mit seiner Familie auf der Flucht vor den Flammen ist. Dabei handelt er teils aus reinem Überlebensistinkt, teils aber auch aus Selbstdarstellung und Selstgerechtigkeit. Dieser erste Teil der Flucht liest sich rasant ist spannend und fesselnd.
Die zweite Protagonistin ist Influencerin Melissa, die in Stockholm in einer Luxuswohnung lebt und ihr Geld mit Werbung für Milch verdient. Auch ihr ist Selbstdarstellung nicht fremd. Während viele Menschen in Angst vor der Klimakatastrophe und den noch zu erwartenden Folgen leben, hat sie eine online Bewegung mit dem Hashtag #waehlefreude gegründet, die es sich zur Aufgabe gemacht hat, sich nicht von den vermeintlich katastrophisierenden Stimmen zum Klimawandel runterziehen zu lassen, sondern mit #goodvibesonly ihr Leben in vollen Zügen zu genießen.
Der dritte Protagonist ist André, Sohn einer schwedischen Tennislegende. Der Teenager stand Zeit seines Lebens im Schatten seines Vaters, wurde mit den erfoglreicheren älteren Geschwistern verglichen und hat schließlich resigniert und sich mit seinem vermeintlichen Mittelmaß abgefunden. Vom Geld des Vaters leben stand er nie auf eigenen Beinen und ist entsprechend schockiert und wütend, als er erfährt, dass Daddy ihm den Geldhahn abdrehen will.
Als viertes kommt Vilja, die Teenager-Tochter von Didrik zu Wort. Sie mausert sich angesichts der Katastrophe vom launischen Teenager mit großer Liebe zum Konsum zu der fast verantwortungsvollsten und erwachsensten handelnden Person des Romans. Sie zeigt sich kämpferisch, ist enttäuscht über das Versagen, die Tatenlosigkeit und Hilflosigkeit der Erwachsenen und wandelt ihre Angst in Tatendrang um. Sie nimmt die Dinge in die Hand, kümmert sich um ihre Mutter und um die Kinder im Flüchtlingslager, in dem sie und ihre Mutter gelandet sind. Mit Viljas Charakter konnte ich am meisten anfangen und fand sie am authentischsten und glaubhaftesten.
Die vier Charaktere sind eigentlich allesamt unsympathisch. Doch das hat mich beim Lesen nicht gestört. Vielmehr nutzt Liljestrand seine Figuren geschickt als Stilmittel, um die Leser*innen zu zwingen, zu reflektieren, wie viel von Didrik, Melissa und Co in uns selbst steckt und sich mit unliebsamen eigenen Anteilen auseinanderzusetzen und die Rolle, die wir alle in der aktuellen Klimakatastrophe spielen, zu reflektieren. Der Roman rüttelt wach, zeigt konsequent auf, auf welche Katastrophe wir im Rahmen des Klimanotstandes zusteuern. Und ohne ein radikales Umdenken und eine noch radikalere Verhaltensänderung wird die Zukunftsperspektive mehr als unbequem werden –so zumindest prophezeit es Liljestrand in seinem Roman, der sich doch erschreckend realistisch anfühlt. Trotz einiger Schwächen, wie der manchmal doch etwas unglaubwürigen Handlungen der Protagonist*innen oder einzelner Längen im Text, kann ich für diesen Roman eine klare Leseempfehlung aussprechen.
Fazit:
"Der Anfang von Morgen" von Jens Liljestrand ist ein dystopischer Roman über die Klimakatastrophe. Die vier Protagonist*innen sind eigentlich allesamt unsympathisch. Doch das hat mich beim Lesen nicht gestört. Vielmehr nutzt Liljestrand seine Figuren geschickt als Stilmittel, um die Leser*innen zu zwingen, zu reflektieren, wie viel von Didrik, Melissa und Co in uns selbst steckt und sich mit unliebsamen eigenen Anteilen auseinanderzusetzen und die Rolle, die wir alle in der aktuellen Klimakatastrophe spielen, zu reflektieren. Der Roman rüttelt wach, zeigt konsequent auf, auf welche Katastrophe wir im Rahmen des Klimanotstandes zusteuern. Und ohne ein radikales Umdenken und eine noch radikalere Verhaltensänderung wird die Zukunftsperspektive mehr als unbequem werden –so zumindest prophezeit es Liljestrand in seinem Roman, der sich doch erschreckend realistisch anfühlt. Trotz einiger Schwächen, wie der manchmal doch etwas unglaubwürigen Handlungen der Protagonist*innen oder einzelner Längen im Text, kann ich für diesen Roman eine klare Leseempfehlung aussprechen.
Read
January 22, 2023Romaani alkaa pirullisen tehokkaasti. Perhe on mökillä Ruotsissa, seutua ollaan evakuoimassa metsäpalojen takia, ja asiat alkavat mennä pieleen, uhka tiivistyy. Juoni on onnistuneesti punottu; erittäin vetävän alun jälkeenkin epäilin, kantaisiko se tosiaan 500 sivun mitan, mutta kyllä se kantoi. Aina kun ajattelin, että tuleekohan notkahdus, tapahtui jotain mikä jännitti kerrontatilanteen. Näkökulmahenkilöitä on neljä, ja kaikkien osuudet toimivat varsin hyvin, kirjailijan hahmottelema kokonaiskuva valottuu eri puolilta eikä jää liian mustavalkoiseksi. Traumaa ja itsetuntoa käsittelevät mietinnät on kiinnitetty onnistuneesti ympäristöä ja maailmantilannetta tarkasteleviin osuuksiin. Itsensä alkaa tuntea pieneksi ja kirjoittamisen vähäiseksi, ehkä se on osittain kirjan tarkoituskin, vaikka toisaalta, vaikutus syntyy nimenomaan kirjasta, joka on ihmistyönä syntynyt. Paradoksaalista sekin. Tunteita tästä herää paljon, se on varma. Niille on annettava arvonsa ja tilansa, siitäkin olen yhä varmempi. Olen tyytyväinen, että sain pitkästä aikaa vapaa-ajallani tempautuvan lukemisen kokemuksen - se tuntuu avanneen myös päässäni jotain lukkoa, joka sinne oli huomaamattani sulkeutunut.
”- - palaan vaatteisiin ja suunnittelen mitä otan mukaan matkalle, mehän lähdemme Thaimaahan maanantaina ja tarvitsen uuden uimapuvun, koska entinen on kai palanut.” (s. 423)
”- - palaan vaatteisiin ja suunnittelen mitä otan mukaan matkalle, mehän lähdemme Thaimaahan maanantaina ja tarvitsen uuden uimapuvun, koska entinen on kai palanut.” (s. 423)
April 17, 2023
Jens Liljestrand gave us his input into how everything from Covid to the fires that raged in Sweden and also in the U.S. have allowed the adults and the teens to cope with the issue of global warming. He does this by giving us people who have been present (in our emanation) to people who were just present in the hopes that everything would turn out ok in the end. And that's what he has done through manipulating how things turn out right.
July 20, 2022
Dytopsisches Endzeitszenario, das erschreckt. Das Buch wurde aus mehreren Perspektiven geschrieben, die Personen sind mir aber nicht nahe gekommen. Leider konnte mich das Buch nicht überzeugen.
October 5, 2025
3.5⭐
In theorie super interessant, en zeer realistisch (iets té realistisch haast, het lijkt zoveel op de werkelijkheid dat je er ongemakkelijk van wordt - wat dat betreft echt een meesterwerk). Maar ik kan er niet helemaal de vinger op leggen of de personages bevooroordeelde eikels zijn omdat ze zo geschreven zijn, of omdat de auteur echt zo denkt, dus dat zit me niet helemaal lekker. En het einde was erg underwhelming. Het past op zich allemaal goed in het verhaal, maar dat betekent niet dat ik het ook leuk vind haha
In theorie super interessant, en zeer realistisch (iets té realistisch haast, het lijkt zoveel op de werkelijkheid dat je er ongemakkelijk van wordt - wat dat betreft echt een meesterwerk). Maar ik kan er niet helemaal de vinger op leggen of de personages bevooroordeelde eikels zijn omdat ze zo geschreven zijn, of omdat de auteur echt zo denkt, dus dat zit me niet helemaal lekker. En het einde was erg underwhelming. Het past op zich allemaal goed in het verhaal, maar dat betekent niet dat ik het ook leuk vind haha
September 9, 2022
In uno scenario apocalittico, dopo la pandemia da Covid 19 che ci ha quasi messi in ginocchio, Lijenstrand ci mette di fronte ad eventi naturali causati dal surriscaldamento globale, inquinamento, uso sconsiderato delle risorse che ci offre il nostro pianeta e corsa al consumo che potrebbero costarci davvero caro.
In una Svezia devastata dagli incendi, con un’estate così calda che non si era mai vista conosciamo quattro protagonisti.
Ognuno con i propri problemi quotidiani e familiari, cerca di far fronte ad un presente terribile che prospetta un futuro incerto e carico di nefaste prospettive. Ognuno di essi prova, a modo suo, di far fronte all’emergenza.
Didrik cerca di portar fuori la sua famiglia dalla foresta incendiata affrontando i problemi con la moglie dalla quale vorrebbe separarsi.
Melissa vive l’emergenza come un automa, da spettatrice, cercando con tutta sé stessa di evitare il problema imbottendosi di farmaci e vivendo sui social.
André è in barca col padre, ex tennista famoso, col quale ha un rapporto di amore/odio e si troverà a combattere con gli ambientalisti arrivando anche ad usare la violenza.
E Vilja, figlia adolescente di Didrik, he invece prenderà in mano la situazione mobilitandosi per un futuro migliore.
Viene fuori un quadro eterogeneo di uomini e donne alle prese con un mondo impazzito.
Una natura che si ribella e che ci sopravvivrà , perché non siamo necessari anzi, in questo momento siamo deleteri per la Terra, un cancro che la divora dall’interno.
È stata una lettura emozionante, dolorosa e per certi versi illuminante su quello che potevamo aver fatto ma che decisioni politiche alla mercé di aziende potenti e sempre sulla scia del potere e del denaro hanno preferito non fare.
Già dagli anni ’80 la questione ambientale prospettava scenari poco rosei ma solo negli ultimi tempi ci siamo approcciati al problema, consapevoli di essere in ritardo assoluto e di non poter più risolvere ma solo tamponare.
Però la speranza per noi essere umani deve essere una spinta per fare, amare, rimediare, così come fa Vilja, rimboccarsi le maniche ed invertire la rotta.
"Perché la natura se ne infischia di noi. Alla natura non importa, lei non contratta, non può essere persuasa o placata o minacciata. Noi siamo una catastrofe, siamo un superpredatore, un batterio killer, una specie invasiva, ma per lei siamo soltanto un’increspatura della superficie".
In una Svezia devastata dagli incendi, con un’estate così calda che non si era mai vista conosciamo quattro protagonisti.
Ognuno con i propri problemi quotidiani e familiari, cerca di far fronte ad un presente terribile che prospetta un futuro incerto e carico di nefaste prospettive. Ognuno di essi prova, a modo suo, di far fronte all’emergenza.
Didrik cerca di portar fuori la sua famiglia dalla foresta incendiata affrontando i problemi con la moglie dalla quale vorrebbe separarsi.
Melissa vive l’emergenza come un automa, da spettatrice, cercando con tutta sé stessa di evitare il problema imbottendosi di farmaci e vivendo sui social.
André è in barca col padre, ex tennista famoso, col quale ha un rapporto di amore/odio e si troverà a combattere con gli ambientalisti arrivando anche ad usare la violenza.
E Vilja, figlia adolescente di Didrik, he invece prenderà in mano la situazione mobilitandosi per un futuro migliore.
Viene fuori un quadro eterogeneo di uomini e donne alle prese con un mondo impazzito.
Una natura che si ribella e che ci sopravvivrà , perché non siamo necessari anzi, in questo momento siamo deleteri per la Terra, un cancro che la divora dall’interno.
È stata una lettura emozionante, dolorosa e per certi versi illuminante su quello che potevamo aver fatto ma che decisioni politiche alla mercé di aziende potenti e sempre sulla scia del potere e del denaro hanno preferito non fare.
Già dagli anni ’80 la questione ambientale prospettava scenari poco rosei ma solo negli ultimi tempi ci siamo approcciati al problema, consapevoli di essere in ritardo assoluto e di non poter più risolvere ma solo tamponare.
Però la speranza per noi essere umani deve essere una spinta per fare, amare, rimediare, così come fa Vilja, rimboccarsi le maniche ed invertire la rotta.
"Perché la natura se ne infischia di noi. Alla natura non importa, lei non contratta, non può essere persuasa o placata o minacciata. Noi siamo una catastrofe, siamo un superpredatore, un batterio killer, una specie invasiva, ma per lei siamo soltanto un’increspatura della superficie".
February 5, 2023
W powieści postapokaliptycznej „Nawet jeśli wszystko się skończy” autor nieokiełznanymi siłami natury doświadcza mieszkańców Szwecji zmuszonych do zmierzenia się ze skutkami katastrofy klimatycznej.
••Nawet gdy wszystko się skończy skupia się w istocie wokół wielkiego dylematu kryzysu klimatycznego: ludzie mają tylko jedną planetę, ale każdy człowiek ma tylko jedno życie.••
Kolejne ciepłe lato, kolejna historyczna fala upałów. Jednak tym razem życie Didrika i jego rodziny radykalnie się zmienia. Rozległe obszary północnej Szwecji ogarniają pożary, miasta i wsie są ewakuowane, rodziny gubią się w chaosie, jaki powstaje, a planowana podróż do Tajlandii staje się płonnym marzeniem.
Narracja książki prowadzona jest z perspektywy czworga bohaterów. Autor ujawnia tym skrajnie odmienne zachowania w obliczu zagrożenia życia. Ukazuje jak człowiek potrafi być egoistyczny, myśląc tylko o uratowaniu siebie samego. Autor z premedytacją postanowił zagrać na emocjach czytelnika, serwując nam mocny skok adrenaliny.
Zapewniam, że książka „Nawet jeśli wszystko się skończy” wciągnie was na długie godziny i zapewni trochę niepokoju i strachu. Autor poprzez zachowanie bohaterów nie narzuca, która postawa jest właściwa dając możliwość własnych przemyśleń. Ciekawość nie pozwoli wam odłożyć jej na bok. Także, jeśli lubicie takie historie z dreszczykiem niepokoju, to z pewnością zainteresuje was ten tytuł.
••Nawet gdy wszystko się skończy skupia się w istocie wokół wielkiego dylematu kryzysu klimatycznego: ludzie mają tylko jedną planetę, ale każdy człowiek ma tylko jedno życie.••
Kolejne ciepłe lato, kolejna historyczna fala upałów. Jednak tym razem życie Didrika i jego rodziny radykalnie się zmienia. Rozległe obszary północnej Szwecji ogarniają pożary, miasta i wsie są ewakuowane, rodziny gubią się w chaosie, jaki powstaje, a planowana podróż do Tajlandii staje się płonnym marzeniem.
Narracja książki prowadzona jest z perspektywy czworga bohaterów. Autor ujawnia tym skrajnie odmienne zachowania w obliczu zagrożenia życia. Ukazuje jak człowiek potrafi być egoistyczny, myśląc tylko o uratowaniu siebie samego. Autor z premedytacją postanowił zagrać na emocjach czytelnika, serwując nam mocny skok adrenaliny.
Zapewniam, że książka „Nawet jeśli wszystko się skończy” wciągnie was na długie godziny i zapewni trochę niepokoju i strachu. Autor poprzez zachowanie bohaterów nie narzuca, która postawa jest właściwa dając możliwość własnych przemyśleń. Ciekawość nie pozwoli wam odłożyć jej na bok. Także, jeśli lubicie takie historie z dreszczykiem niepokoju, to z pewnością zainteresuje was ten tytuł.
March 12, 2023
Thank you to NetGalley and the publisher for granting me a copy of this book in return for my honest opinions.
Thie book was so confusing for me as it was told from multiple points of view and very hard to follow who was talking. It took me forever to figure out and I was lost.
The books main focus was climate change and it's affects on our lives. I think it was talking about the future affects, but it was not clear, perhaps both present and future.
The books seemed very biased and just wasn't one I would pick up and read.
Maybe a good choice for others who have a high interest in this topic, but warning very biased and opinionated.
Thie book was so confusing for me as it was told from multiple points of view and very hard to follow who was talking. It took me forever to figure out and I was lost.
The books main focus was climate change and it's affects on our lives. I think it was talking about the future affects, but it was not clear, perhaps both present and future.
The books seemed very biased and just wasn't one I would pick up and read.
Maybe a good choice for others who have a high interest in this topic, but warning very biased and opinionated.
September 26, 2023
2,5*
El tema es sugerente y tiene algunos pasajes interesantes, pero tanto los personajes como las tramas acaban por resultar repetitivas y estragantes. Siendo sincero, a mitad de libro he leído en modo automático, incapaz de empatizar con personajes o situaciones. No lo recomendaría, quizás si fuera más breve...
El tema es sugerente y tiene algunos pasajes interesantes, pero tanto los personajes como las tramas acaban por resultar repetitivas y estragantes. Siendo sincero, a mitad de libro he leído en modo automático, incapaz de empatizar con personajes o situaciones. No lo recomendaría, quizás si fuera más breve...
September 30, 2021
Fantastiska första 100 sidor med en apokalyptisk flykt från skogsbrand vid Siljan. Och sen 350 halvdana sidor med halvdana personbeskrivningar och effektsökeri. Tyvärr.
October 3, 2023
I didn't finish this book. I didn't like anything about it. Very disjointed
October 1, 2023
Deprimerend. Bij vlagen was het heel sterk maar het duurde me te lang. Wel zeer actuele thema’s, misschien wat te actueel. Natuurrampen, egoïsme en polarisatie zijn aan de orde van de dag en wil ik juist even vergeten met een boek.
August 29, 2024
Verwarrend: enerzijds niet een bijzonder geschreven boek. Anderzijds spookt het wel door m’n hoofd. Klimaatverandering en de opwarming van de aarde in een verder stadium maar heel realistisch te linken aan het nu. Daardoor heb ik opeens beeld hoe de wereld eruit zou kunnen gaan zien en dat is geen prettig beeld maar benadrukt wel de noodzaak tot ander gedrag. Alleen, hoe dan? Dit boek geeft geen hoopvol perspectief.
February 2, 2024
Tykkäsin tosi paljon ja samalla en tykännyt. Alkuun nappasi tosi vahvasti lukemisen imuun, mutta osa hahmoista oli niin sietämättömiä, että lukeminen alkoi jo ärsyttää. Ilmastokriisin konkreettisuus metsäpaloina ja ilmastopakolaisina kirjan tarinoiden taustalla oli vaikuttava👏🏼
October 25, 2022
Jag skulle ha semester och struntade i att packa ner en bok för jag hinner nästan aldrig läsa någonting när jag är ledig. Vid Pocket Shop tog jag ändå och köpte Även om allt tar slut. Bara utifall att. Två sittningar senare var den utläst.
Den Stockholmsboende mediemannen och hans familj befinner sig i Dalarna under sommaren. Det är varmt, vattenbrist och det brinner runt om i Sverige. Bränderna börjar närma sig och när familjen, nästan sist av alla, försöker komma bort från eld och rök börjar allt krackelera.
Den unga influensern i innerstan hyllar det själviska på ett naivt och oskuldsfullt sätt samtidigt som hon skickar nakenbilder till mannen som förser henne med tabletter och drömmer om den äldre älskaren som valde sin familj framför henne.
En ung kille är på den obligatoriska segelsemestern med sin pappa, tenniskändisen, och både avskyr och föraktar sin far samtidigt som han vill ha hans godkännande och uppskattning.
Tonårstjejen vars familj splittrats av bränderna befinner sig i en slags uppsamlingsläger och trots att hela hennes liv är upp och ner får en ung kille hennes hjärta att slå fortare.
Även om allt tar slut beskrivs som fyra löst sammanhålla noveller och okej... det är väl på sätt och vis rätt. Jag tänker mer att vi får fyra olika personers berättelser och perspektiv och vi följer en kronologisk tidslinje (dagar och datum blir en slags kapitelindelningar) och även om hela romanen utspelar sig på runt en vecka får vi de fyra karaktärernas hela liv.
Jag tyckte Även om allt tar slut var så otroligt bra! Jag tyckte den ringade in vår samtid (trots att miljöproblematiken gått lite längre i romanen). Trump, corona, miljöförstöringen, sociala medier, själviskheten och samtidigt fångar den in det allmänmänskliga i att vara förälskad, sluta vara kär och relationen mellan barn och föräldrar. Och så det här med att vara man, som ju inte gäller alla men som påverkar enormt åt olika håll. Kraven, både de inbillade och verklig, det här med känslor och... ja hur ska en man vara? Trots att jag ofta har svårt med böcker där karaktärerna är osympatiska får de tröttsamma, själviska, lyft-för-fan-blicken typerna i den här boken mig engagerad. Jag känner till och med med dem, trots att de är dumma.
Nu råkar just jag vara väldigt förtjust i dystopier, men man behöver verkligen inte vara det för att uppskatta Även om allt tar slut. Vi känner igen oss, allt är bara lite värre... och kanske precis om hörnet? Efter läsningen har jag kommit på mig själv att tänka på boken flera gånger, alltid något bra när bok/film/serie gör det.
Nu är det förvisso två månader kvar av året, men jag tror Även om allt tar slut kan kvala in som min favve 2022.
Den Stockholmsboende mediemannen och hans familj befinner sig i Dalarna under sommaren. Det är varmt, vattenbrist och det brinner runt om i Sverige. Bränderna börjar närma sig och när familjen, nästan sist av alla, försöker komma bort från eld och rök börjar allt krackelera.
Den unga influensern i innerstan hyllar det själviska på ett naivt och oskuldsfullt sätt samtidigt som hon skickar nakenbilder till mannen som förser henne med tabletter och drömmer om den äldre älskaren som valde sin familj framför henne.
En ung kille är på den obligatoriska segelsemestern med sin pappa, tenniskändisen, och både avskyr och föraktar sin far samtidigt som han vill ha hans godkännande och uppskattning.
Tonårstjejen vars familj splittrats av bränderna befinner sig i en slags uppsamlingsläger och trots att hela hennes liv är upp och ner får en ung kille hennes hjärta att slå fortare.
Även om allt tar slut beskrivs som fyra löst sammanhålla noveller och okej... det är väl på sätt och vis rätt. Jag tänker mer att vi får fyra olika personers berättelser och perspektiv och vi följer en kronologisk tidslinje (dagar och datum blir en slags kapitelindelningar) och även om hela romanen utspelar sig på runt en vecka får vi de fyra karaktärernas hela liv.
Jag tyckte Även om allt tar slut var så otroligt bra! Jag tyckte den ringade in vår samtid (trots att miljöproblematiken gått lite längre i romanen). Trump, corona, miljöförstöringen, sociala medier, själviskheten och samtidigt fångar den in det allmänmänskliga i att vara förälskad, sluta vara kär och relationen mellan barn och föräldrar. Och så det här med att vara man, som ju inte gäller alla men som påverkar enormt åt olika håll. Kraven, både de inbillade och verklig, det här med känslor och... ja hur ska en man vara? Trots att jag ofta har svårt med böcker där karaktärerna är osympatiska får de tröttsamma, själviska, lyft-för-fan-blicken typerna i den här boken mig engagerad. Jag känner till och med med dem, trots att de är dumma.
Nu råkar just jag vara väldigt förtjust i dystopier, men man behöver verkligen inte vara det för att uppskatta Även om allt tar slut. Vi känner igen oss, allt är bara lite värre... och kanske precis om hörnet? Efter läsningen har jag kommit på mig själv att tänka på boken flera gånger, alltid något bra när bok/film/serie gör det.
Nu är det förvisso två månader kvar av året, men jag tror Även om allt tar slut kan kvala in som min favve 2022.
January 19, 2023
W mojej i pewnie Waszej pamięci jeszcze żywo rozbrzmiewają echa niedawnej pandemii, która przewartościowała na chwilę nasz świat, pokazała na jak kruchych podstawach się opiera i pozbawiła poczucia bezpieczeństwa całe społeczeństwa. W powieści postapokaliptycznej „Nawet jeśli wszystko się skończy” autor nieokiełznanymi siłami natury doświadcza mieszkańców Szwecji zmuszonych do zmierzenia się ze skutkami katastrofy klimatycznej. Czy to wizja niemożliwa? Wydaje się jak najbardziej realna i dlatego tak bardzo przerażająca.
Narracja czworga bohaterów ujawnia skrajnie odmienne zachowania i poglądy w obliczu bezpośredniego i pośredniego zagrożenia trawiącymi tysiące hektarów pożarami. Nadmierne zaufanie do technologii i systemu państwa i pogrążeniu się w totalnym chaosie, gdy te zawodzą. Obwinianie, umniejszanie realności tego, co się dzieje, przy jednoczesnym przekuwaniu tragedii w słupki popularności w mediach społecznościowych. Wewnętrzne przyzwolenie na działania destrukcyjne, przestępcze, pogłębiające chaos.
Autor skupia się nie tyle na samej katastrofie klimatycznej i jej przyczynach, a czyni ją wyzwalaczem emocji i zachowań, do których w warunkach niewymuszających walki o przetrwanie zakładamy, że nie bylibyśmy zdolni. Obnaża płytkość relacji, życie mrzonkami, niepohamowany konsumpcjonizm i egoizm, zaklinanie rzeczywistości. Ojca marzącego o życiu innym niż jego nudna, rodzinna egzystencja tracącego grunt pod nogami w obliczu zagrożenia. Jego kochanki nastawionej na korzystanie z życia, kryjącej swoje prawdziwe emocje za fasadą lukrowanej na użytek mediów społecznościowych maski. Dorosłego syna zabiegającego o aprobatę sławnego ojca i jednocześnie pałającego do niego nienawiścią. I nastolatki, która wcześniej musiała dorosnąć.
Niektórzy z bohaterów znajdują się dosłownie w ogniu wydarzeń, inni przyglądają mu się z dalszej perspektywy, a ich losy luźno splecione tworzą obraz totalnego chaosu. Czy jak nastoletnia Vilja możemy optymistycznie wierzyć, że rozwiążemy problem klimatyczny? Czy jednak skłonić się do pesymistycznej konkluzji, że człowiek permanentnie i autodestrukcyjnie niszczy własne możliwości życia na Ziemi? „Natura nie negocjuje”, a trwać będzie, nawet jeśli nasz gatunek skażemy na zagładę.
Autor nie narzuca narracji, nie sugeruje, która postawa jest właściwa czy lepsza dając pole do własnych przemyśleń. Dynamiczna akcja, z którą koresponduje styl autora wciągnęła mnie od pierwszych stron, a tak realnie nakreślony problem zostawi na długo ślad w mojej głowie. Książka warta przeczytania i dla rozrywki i ku przestrodze.
Narracja czworga bohaterów ujawnia skrajnie odmienne zachowania i poglądy w obliczu bezpośredniego i pośredniego zagrożenia trawiącymi tysiące hektarów pożarami. Nadmierne zaufanie do technologii i systemu państwa i pogrążeniu się w totalnym chaosie, gdy te zawodzą. Obwinianie, umniejszanie realności tego, co się dzieje, przy jednoczesnym przekuwaniu tragedii w słupki popularności w mediach społecznościowych. Wewnętrzne przyzwolenie na działania destrukcyjne, przestępcze, pogłębiające chaos.
Autor skupia się nie tyle na samej katastrofie klimatycznej i jej przyczynach, a czyni ją wyzwalaczem emocji i zachowań, do których w warunkach niewymuszających walki o przetrwanie zakładamy, że nie bylibyśmy zdolni. Obnaża płytkość relacji, życie mrzonkami, niepohamowany konsumpcjonizm i egoizm, zaklinanie rzeczywistości. Ojca marzącego o życiu innym niż jego nudna, rodzinna egzystencja tracącego grunt pod nogami w obliczu zagrożenia. Jego kochanki nastawionej na korzystanie z życia, kryjącej swoje prawdziwe emocje za fasadą lukrowanej na użytek mediów społecznościowych maski. Dorosłego syna zabiegającego o aprobatę sławnego ojca i jednocześnie pałającego do niego nienawiścią. I nastolatki, która wcześniej musiała dorosnąć.
Niektórzy z bohaterów znajdują się dosłownie w ogniu wydarzeń, inni przyglądają mu się z dalszej perspektywy, a ich losy luźno splecione tworzą obraz totalnego chaosu. Czy jak nastoletnia Vilja możemy optymistycznie wierzyć, że rozwiążemy problem klimatyczny? Czy jednak skłonić się do pesymistycznej konkluzji, że człowiek permanentnie i autodestrukcyjnie niszczy własne możliwości życia na Ziemi? „Natura nie negocjuje”, a trwać będzie, nawet jeśli nasz gatunek skażemy na zagładę.
Autor nie narzuca narracji, nie sugeruje, która postawa jest właściwa czy lepsza dając pole do własnych przemyśleń. Dynamiczna akcja, z którą koresponduje styl autora wciągnęła mnie od pierwszych stron, a tak realnie nakreślony problem zostawi na długo ślad w mojej głowie. Książka warta przeczytania i dla rozrywki i ku przestrodze.
July 27, 2022
Brandgefahr
Ihr Haus haben sie vermietet und nun verbringen Didrik, seine Frau und die drei Kinder die Tage in einem Sommerhaus. Es herrscht eine Hitzewelle und die Waldbrandgefahr steigt schon seit Längerem. Nun sind Brände ausgebrochen und nicht mehr unter Kontrolle. Die Familie will nach Stockholm zurück. Entsetzt müssen sie feststellen, dass die Zivilisation schneller wegbricht als sie es für möglich gehalten hätten. Die Straßen sind verstopft, Sammelplätze kaum zu erreichen und da niemand mit der Katastrophe gerechnet hat, werden auch schnell die Vorräte knapp. Zwar helfen sich Menschen gegenseitig, aber viele sind sich selbst die Nächsten.
Aus Sicht von Didrik, seiner jungen Geliebten Melissa, dem ohne Halt dahin treibenden André und Didriks Tochter Vilja bekommt man einen Einblick wie sie diese Ausnahmesituation einer wirklich bedrohlichen Naturkatastrophe erleben. In Schweden, einem Land, welches sich vor derartigen Ereignissen einigermaßen sicher geglaubt hatte. Doch der Klimawandel macht auch vor der Wohlfahrtsgesellschaft nicht halt. Die Vier reagieren sehr unterschiedlich und suchen verschiedene Wege, sich an die außergewöhnliche Lage anzupassen. Je länger es dauert, desto eher bildet sich wieder eine Art Normalität, die allerdings mit der Welt vorher nicht zu vergleichen ist. Kann die Gesellschaft in diesem Ausnahmezustand bestehen? Zumindest kann sie es versuchen.
Der Ansatz dieses Romans ist an Aktualität kaum zu überbieten. Wie man auch hier im letzten Jahr an der Flutkatastrophe gemerkt hat, ist man nirgendwo gefeit vor einem dramatischen und für möglicherweise große Teile der Bevölkerung sehr bedrohlichen Ereignis. Leider ist es schwierig, den Protagonisten wirklich zu folgen, da sie weder in ihren Reaktionen noch in ihren Ansichten wirklich sympathisch werden. Eine Ausnahme bildet Vilja, die tatsächlich an der Situation zu wachsen scheint. Dass sich die Zeiträume, in der die handelnden Personen begleitet werden, teilweise überschneiden, ist ein interessanter Ansatz, aus dem der Roman allerdings nicht so viel Spannung ziehen kann. Leider hält der Roman nicht ganz, was die Neugier weckende Beschreibung verspricht. Dafür ist die Thematik des Buches mit dem Cover gut dargestellt.
Ihr Haus haben sie vermietet und nun verbringen Didrik, seine Frau und die drei Kinder die Tage in einem Sommerhaus. Es herrscht eine Hitzewelle und die Waldbrandgefahr steigt schon seit Längerem. Nun sind Brände ausgebrochen und nicht mehr unter Kontrolle. Die Familie will nach Stockholm zurück. Entsetzt müssen sie feststellen, dass die Zivilisation schneller wegbricht als sie es für möglich gehalten hätten. Die Straßen sind verstopft, Sammelplätze kaum zu erreichen und da niemand mit der Katastrophe gerechnet hat, werden auch schnell die Vorräte knapp. Zwar helfen sich Menschen gegenseitig, aber viele sind sich selbst die Nächsten.
Aus Sicht von Didrik, seiner jungen Geliebten Melissa, dem ohne Halt dahin treibenden André und Didriks Tochter Vilja bekommt man einen Einblick wie sie diese Ausnahmesituation einer wirklich bedrohlichen Naturkatastrophe erleben. In Schweden, einem Land, welches sich vor derartigen Ereignissen einigermaßen sicher geglaubt hatte. Doch der Klimawandel macht auch vor der Wohlfahrtsgesellschaft nicht halt. Die Vier reagieren sehr unterschiedlich und suchen verschiedene Wege, sich an die außergewöhnliche Lage anzupassen. Je länger es dauert, desto eher bildet sich wieder eine Art Normalität, die allerdings mit der Welt vorher nicht zu vergleichen ist. Kann die Gesellschaft in diesem Ausnahmezustand bestehen? Zumindest kann sie es versuchen.
Der Ansatz dieses Romans ist an Aktualität kaum zu überbieten. Wie man auch hier im letzten Jahr an der Flutkatastrophe gemerkt hat, ist man nirgendwo gefeit vor einem dramatischen und für möglicherweise große Teile der Bevölkerung sehr bedrohlichen Ereignis. Leider ist es schwierig, den Protagonisten wirklich zu folgen, da sie weder in ihren Reaktionen noch in ihren Ansichten wirklich sympathisch werden. Eine Ausnahme bildet Vilja, die tatsächlich an der Situation zu wachsen scheint. Dass sich die Zeiträume, in der die handelnden Personen begleitet werden, teilweise überschneiden, ist ein interessanter Ansatz, aus dem der Roman allerdings nicht so viel Spannung ziehen kann. Leider hält der Roman nicht ganz, was die Neugier weckende Beschreibung verspricht. Dafür ist die Thematik des Buches mit dem Cover gut dargestellt.
Displaying 1 - 30 of 239 reviews