Skyggerom är en välskriven krim men ändå så tog det rätt lång tid för mig att läsa, jag drogs inte in berättelsen som jag hade hoppats. Det är en sorglig och otäck historia som rullas upp, och det är viktiga teman som människohandel, övergrepp och kriminalitet. Det är obehagligt, men det väcker inte den avsky som jag borde känna.
Jag läste första delen i den här serien, Tysteren, 2017 och tyckte den var så bra att jag bad några kollegor köpa Skyggerom när de var i Norge. Ändå har den stått sju år i bokhyllan. Mitt intryck av Skyggerom är ett annat än intrycket av Tysteren. Kanske beror det på att det gått så lång tid att jag läste den förra. Jag tror också att det är andra saker jag gillar eller ogillar i en deckare än då. För det är en del i Skyggerom som inte är i min smak, även om det också finns saker jag uppskattar.
Karaktärerna som utgör kärnan i historien är bra tecknade, men jag har svårt för huvudpersonen Anton Brekke. Han är inte vidare trevlig, utan mest bitter och irriterad. hans relationer skaver. Han misstror allt och alla, och han är beroende av spel. Hans adept Magnus Torp är mer intressant som karaktär, men får inte riktigt ta plats i mysteriet ändå (mest beroende på Anton). Bernandas är en karaktär som man ska ha sympati med, men jag får aldrig riktigt det.
Hantverket i att bygga mysteriet är bra, men det är inte originellt. Och upplösningen innehåller komponenter som inte är ovanliga i deckare, men som jag personligen har svårt för.
Betyg: 3