Ett svar på kritiken av stoicism
Pyrrhonisterna anklagar stoan för att vara dogmatisk och visst är den det, men på grund av att stoan inte ödslar tid på sina dogmer, på grund av att Stoans ethos ständigt är det viktiga är att människorna fattar goda beslut, på grund av hur resultatinriktad stoan är och hur avvisande mot disskusioner om metafysik, så gör det ju inget att dogmerna är felaktiga. Om man handlar som att ens dogmer är ett narrativ, inte en praktisk sanning så gör det väldigt lite om dogmerna inte är korrekta.
Att studera Pyrrho
Att studera Pyrrho är ä pojkar tränades att känna apati inför hunger och kyla, eller om hur ndå intressant. Idéen om att han förde in indiska idéer i väst sätter saker och ting i ett nytt ljus. Det blir naturligt att Apatheia -> Ataraxia är en direkt motsvarighet till begärets upphävande -> Nirvana. Det blir naturligt att se Jesus, Buddha och Diogenes som del av samma tradition av visa kringvandrande asketer. Påståendena man stöter på i de antika historikerna om hur spartanskaen asketisk filosof bet av sin egen tunga och spottade den i ansiktet på den tyrann som just dömt honom till att få tungan avskuren - det blir mer naturligt, mer rimligt om man sätter det i sammanhanget att Grekland och Indien hade täta filosofiska band. Saker som kändes som saga i medelhavets historia, tycks mycket mer rimliga efter att ha läst den här boken.
Vandrande visa är dåliga förebilder
Vill du vara en vandrande vis? Borde man vilja det? Borde man lära sig att vara apatiskt till familjen, staden, nationen och mänskligheten? Näe. Det kan vara ett gott liv men det är inte ett säkert kort. Människor med valmöjligheter, miljardärer och vanliga visa människor väljer inte att bli kringflackande, familjelösa asketer. Utan man väljer att göra vad stoan förespråkar, att hänge sig familjen, staden, nationen och mänskligheten. Visa människor behöver inte sticka ut extremt i sin livsföring. Det finns något riktigt banalt i att se upp till munkar och asketer, ändå gör man det. När jag ser en tjock asiatisk farbror i orange skrud promenera runt, så känner jag spontant respekt för honom. Men jag vet inte att han är vis. Jag vet inte att hans känslotillstånd är bättre än mitt. Det ända jag vet är att han valt att göra konstiga saker.
Goda förebilder ska inte se ut som helgon, de kan vara vanliga människor som man lägger märke till har en särskild dygd. Om jag träffar någon som är duktig på att ställa frågor, så kan jag försöka fråga på samma sätt. Om jag träffar någon som är duktig på att få andra att känna sig trygga i en ny grupp, så kan den personen vara min förebild. Etc. Att beundra det konstiga, det ogreppbara är inte sunt. Om man sätter som måttstock "Jag ska vara mer som Jesus" eller "Jag ska uppnå Nirvana" så är det svårt att mäta sin framgång, det är svårt att ens veta vad man siktar på. Det blir så mycket mer konkret att bygga upp sin moral och att öva sig på att vara god genom att göra konkreta saker i det lilla, i de sammanhang där man rör sig. Man kan intressera sig för dem ingen annan talar med och lära sig finna det genuint intressanta. Den här sortens förhållningssätt är lika fritt från doxa som Pyrrhos skepticism samtidigt som det är Stoans modus-operandi och Confucius lära.