What do you think?
Rate this book
Кольцо Тьмы #1
Ostrze Elfów
Поставив последнюю точку во `Властелине Колец`, профессор Толкиен закрыл дверь в созданный им мир эльфов и гномов, орков и гоблинов, хоббитов и людей и выбросил магический ключ. Лишь одному писателю - Нику Перумову удалось нащупать путеводную нить в таинственный и хрупкий мир Средиземья. Задача оказалась непростой, ведь каждый неверный шаг грозил потерей тропы, каждое неточное слово могло погубить волшебство. Но талант победил. Мир Толкиена ожил, преобразился, заиграл новыми красками и... превратился в мир Ника Перумова. А задуманное как свободное продолжение `Властелина Колец` произведение переросло в яркую, увлекательную эпопею, одну из самых заметных в российской и мировой фанатстике.
Роман публикуется в новой авторской редакции 1998 года!
Роман публикуется в новой авторской редакции 1998 года!
Unknown Binding
First published January 1, 1993
23 people are currently reading
214 people want to read
About the author
Nick Perumov
76 books146 followersNick Perumov (Russian:
Ник Перумов
) is the pen name of Nikolay Daniilovich Perumov (Russian: Николай Даниилович Перумов; born 21 November 1963), a Russian fantasy and science fiction writer.
Perumov was born November 21, 1963 in Leningrad, USSR. He began writing short stories since he was a teenager, and after reading The Lord of the Rings in the early 1980s, he became a fantasy fan. After studying at the Leningrad Polytechnical Institute, Perumov worked at a research institute, and later as a translator.
In 1985-1991 he his debut 'Кольцо Тьмы ' (The Ring of Darkness), a fantasy triology, which consisted of two novels: Эльфийский Клинок (Elven Blade),Черное Копье (Black Lance)and Адамант Хенны. The events of the book took place in J. R. R. Tolkien's Middle-earth, 300 years after the War of the Ring. Perumov initially regarded his novel as just a fan fiction written for friends, until one of his colleagues offered to publish it. In 1993 the duology, re-edited and renamed 'Кольцо Тьмы' (The Ring of Darkness) was published in Severo-Zapad publishing, which paid Perumov just $300. The Ring of Darkness has sold at least 100,000 copies, and ranked high in popularity among Russian fantasy readers. At the same time it also provoked a controversy in Tolkien fandom. Some Tolkien fans considered that no one has the right to write sequels to The Lord of the Rings and to change Middle-earth's history. Other critics argue that Perumov eroded the edge between Good and Evil by giving Uruk-hai humanlike behaviour.
After the success of his debut, Perumov decided to start a career of professional writer. He wrote the novel 'Гибель Богов' (Godsdoom), the first to be set in Упорядоченное (The Consistent), his universe of multiple connected worlds. The Consistent became the main locale of his following books, including the most known, 8-volume series Хранитель Мечей (The Keeper of Swords).
Perumov's books published in overall number of more than 4 millions of copies and translated to many languages, Northern and Eastern European mostly. One of his books, Godsdoom has also been translated to English. At Eurocon 2004 he was awarded as the best fiction writer of Europe.
Perumov now lives in the United States of America, where he works at a research center as a microbiologist. He claims writing is his 'hobby', while science is his work.
From Wikipedia, the free encyclopedia
Perumov was born November 21, 1963 in Leningrad, USSR. He began writing short stories since he was a teenager, and after reading The Lord of the Rings in the early 1980s, he became a fantasy fan. After studying at the Leningrad Polytechnical Institute, Perumov worked at a research institute, and later as a translator.
In 1985-1991 he his debut 'Кольцо Тьмы ' (The Ring of Darkness), a fantasy triology, which consisted of two novels: Эльфийский Клинок (Elven Blade),Черное Копье (Black Lance)and Адамант Хенны. The events of the book took place in J. R. R. Tolkien's Middle-earth, 300 years after the War of the Ring. Perumov initially regarded his novel as just a fan fiction written for friends, until one of his colleagues offered to publish it. In 1993 the duology, re-edited and renamed 'Кольцо Тьмы' (The Ring of Darkness) was published in Severo-Zapad publishing, which paid Perumov just $300. The Ring of Darkness has sold at least 100,000 copies, and ranked high in popularity among Russian fantasy readers. At the same time it also provoked a controversy in Tolkien fandom. Some Tolkien fans considered that no one has the right to write sequels to The Lord of the Rings and to change Middle-earth's history. Other critics argue that Perumov eroded the edge between Good and Evil by giving Uruk-hai humanlike behaviour.
After the success of his debut, Perumov decided to start a career of professional writer. He wrote the novel 'Гибель Богов' (Godsdoom), the first to be set in Упорядоченное (The Consistent), his universe of multiple connected worlds. The Consistent became the main locale of his following books, including the most known, 8-volume series Хранитель Мечей (The Keeper of Swords).
Perumov's books published in overall number of more than 4 millions of copies and translated to many languages, Northern and Eastern European mostly. One of his books, Godsdoom has also been translated to English. At Eurocon 2004 he was awarded as the best fiction writer of Europe.
Perumov now lives in the United States of America, where he works at a research center as a microbiologist. He claims writing is his 'hobby', while science is his work.
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 31 reviews
March 2, 2020
Well, for fanfic, this is pretty damn good. In fact, this is probably the best piece of Tolkienian fan fiction I have read: the narrative is lively, the mysteries are thick and Middle-earth shines through it all, as it almost always does. Perumov is not a hack; however, there are some serious flaws.
The main one, of course, is that Russian is simply not an adequate language for Tolkienian narratives; they were explicitly designed for English, and the interrelationships with the other languages within the secondary world and the depth of place-names all depended on the fact that English was the language representing Common Speech.
Add to this Perumov's unfortunate dependence on the transliterations of place and personal names into Russian, originally done by people with little knowledge of either English or Elven languages and his own inadequate--and often incongruous--naming schemes, as well as an occasional geographical error, and the end result becomes less-appealing--and the general spirit, with its overwhelming Russianness (and almost "Soviet-ness"), is very far from the Professor's straight-and-narrow but tragic moral depths.
Still, a fun read; I will certainly continue on to the other two volumes of the trilogy. This, rather than The Hobbit, would have made a much better source for Jackson's recent cinematic disasters. This is Middle-earth through a simplifying, flattening and distorting lens of a wanna-be Hollywood blockbuster.
The main one, of course, is that Russian is simply not an adequate language for Tolkienian narratives; they were explicitly designed for English, and the interrelationships with the other languages within the secondary world and the depth of place-names all depended on the fact that English was the language representing Common Speech.
Add to this Perumov's unfortunate dependence on the transliterations of place and personal names into Russian, originally done by people with little knowledge of either English or Elven languages and his own inadequate--and often incongruous--naming schemes, as well as an occasional geographical error, and the end result becomes less-appealing--and the general spirit, with its overwhelming Russianness (and almost "Soviet-ness"), is very far from the Professor's straight-and-narrow but tragic moral depths.
Still, a fun read; I will certainly continue on to the other two volumes of the trilogy. This, rather than The Hobbit, would have made a much better source for Jackson's recent cinematic disasters. This is Middle-earth through a simplifying, flattening and distorting lens of a wanna-be Hollywood blockbuster.
September 7, 2011
My main frustration is that I don't read Russian. So I've been reading this with a dictionary at the rate of 2 pages a day 5 days a week.
That being said, this is a wonderful re-examination of Middle Earth 300 years after the events of Lord of the Rings. The time period of the Fellowship of the Ring has passed out of living memory. The treaties between Humans and non-humans like the Hobbits and the Dwarves are wearing thin.
But some things have survived the ravages of time. The Elves have left bits and pieces of their technology behind: swords, armour and architecture that cannot be replicated. And the nine rings of human magic hadn't been destroyed in the Fall.
Even through the language barrier, the magic of Nik Perumov's description and the sheer fun of his imagination shine through. I recommend this book highly to Russian readers and hope that someday his work is translated into English.
That being said, this is a wonderful re-examination of Middle Earth 300 years after the events of Lord of the Rings. The time period of the Fellowship of the Ring has passed out of living memory. The treaties between Humans and non-humans like the Hobbits and the Dwarves are wearing thin.
But some things have survived the ravages of time. The Elves have left bits and pieces of their technology behind: swords, armour and architecture that cannot be replicated. And the nine rings of human magic hadn't been destroyed in the Fall.
Even through the language barrier, the magic of Nik Perumov's description and the sheer fun of his imagination shine through. I recommend this book highly to Russian readers and hope that someday his work is translated into English.
August 28, 2024
It was an interesting experience to read this. This is in many ways LOTR again, but with a slight twist.
A hobbit names Folco Brandybuck and a dwarf names Thorin, I thought it was Bilbo all over again. Lots of name dropping, I think at least every character in LOTR/Bilbo has a mention.
The language (swedish) is a bit musty, I think it was intended to be similar to the original translation of LOTR, which was also a struggle.
But for the most part, I think this one is slightly more brutal, like I don't really rememeber enemies collecting thing like peoples jaws?
So, interesting, but obviously not as good as the original.
A hobbit names Folco Brandybuck and a dwarf names Thorin, I thought it was Bilbo all over again. Lots of name dropping, I think at least every character in LOTR/Bilbo has a mention.
The language (swedish) is a bit musty, I think it was intended to be similar to the original translation of LOTR, which was also a struggle.
But for the most part, I think this one is slightly more brutal, like I don't really rememeber enemies collecting thing like peoples jaws?
So, interesting, but obviously not as good as the original.
March 1, 2019
"OSTRZE ELFÓW", pierwszy z trzech tomów "Pierścienia Mroku" (nieoficjalnej kontynuacji "Władcy Pierścieni") NIKA PIERUMOWA - rosyjskiego pisarza i wielkiego fana twórczości Tolkiena - czytałem po raz pierwszy w okresie wzrostu popularności oryginalnej trylogii, gdy na ekranach kin tryumfy święciła filmowa adaptacja "Drużyny Pierścienia" Petera Jacksona. Wówczas miałem już za sobą kilkukrotnie przeczytane wszystkie wydane w Polsce (w tamtym czasie) książki J.R.R. Tolkiena, pozostałe dwa filmy trafić miały do kin dopiero kilka miesięcy później a z wydanym kilka lat wcześniej "obrazoburczym" i przewrotnym "Ostatnim Władcą Pierścieni" Kiryła Yeskova nie było mi za bardzo po drodze.
Prószyński i S-ka "wstrzeliło" się wtedy bardzo dobrze w czas, wydając popularną już wówczas (w oryginale "Ostrze..." ukazało się w 1993 a ostatni tom serii w 1998) w wielu krajach - zwłaszcza w Europie wschodniej - "trylogię" Nika Pierumowa. Ów - będąc, jak wspomniałem wyżej - wielkim fanem twórczości Tolkiena (do tego stopnia, że sam przemyconą z Zachodu "kontrabandę" z niedostępnymi w ZSRR książkami Tolkiena tłumaczył z angielskiego na użytek własny a później i swoich przyjaciół z fandomu) - podszedł do tematu bardziej standardowo niż jego kolega po piórze Yeskov i opowiedział historię subtelniej polemizującą w niektórych kwestiach z pociągniętą grubą kreską "baśnią" (z dość oczywistym podziałem na Dobrych i Złych) J.R.R. Tolkiena, ale jednocześnie w niczym nie urągającą oryginalnemu dziełu.
I choć jego książki zyskały sobie tyluż zwolenników, co przeciwników - frakcje jednych i drugi toczą zacięte boje na internetowych forach do dzisiaj - i często zarzucano mu błędy, lub przeinaczenia w odwołaniu do chronologii, geografii i mitologii tolkienowskiego wszechświata (tu dodać trzeba, na obronę Pierumowa, że i samemu Tolkienowi zdarzało się to i owo czasem pomieszać) - to efekt jego pracy okazał się przyzwoitą, wciągającą i całkiem solidnie stojącą - w sferze opowiadanej, oryginalnej historii - na własnych nogach powieścią fantasy.
Oczywiście, różnice stylu i sposobu opowiadania historii są zauważalne i trudno mierzyć talent pisarski Pierumowa (który, notabene "Pierścień Mroku..." wydał w wieku dwudziestu lat) z Tolkienem, ale jeśli już przełknie się fakt, że ma się do czynienia ze świetnie napisanym fan fiction, dość szybko przejdzie się do porządku dziennego nad faktem, że się Śródziemie w ciągu tych trzystu lat, jakie upłynęły od zniszczenia Jedynego Pierścienia i pokonania Saurona, dziwnie zeslawizowało - i to czuć nie tylko w dialogach, ale też w nowych elementach mitologii, bestiarium a nawet w imionach bohaterów i w niewystępujących u Tolkiena nazwach geograficznych - to łatwo przyjdzie się Wam cieszyć całkiem nową przygodą w Śródziemiu z fantastycznie napisanymi postaciami głównymi i świetnym antagonistą - choć ten w pierwszym tomie jest zaledwie zaanonsowany, aczkolwiek w kilku znakomitych scenach!
A w skrócie: Wróciłem do trylogii "Pierścienia Mroku" dzięki jej wznowieniu na rynku polskim przez wydawnictwo Storybox.pl. Trochę się tego powrotu obawiałem, myśląc że po latach urok pierwszego czytania, w trakcie którego podobało mi się "Ostrze elfów" ogromnie, pryśnie. A jednak nie - to wciąż niezwykle sympatyczna, skonstruowana według najlepszych reguł fantasy - co nie stanowi dla mnie w tym przypadku wady - powieść osadzona w ukochanym uniwersum. Lubię też Pierumowa za to, w jaki sposób wplata do "Ostrza elfów" bohaterów z oryginalnej trylogii - robi to pomysłowo i z szacunkiem (choć jeden raz zdarzyło mu się "przeskoczyć rekina") i jak nawiązuje do wydarzeń z książek Tolkiena. I za to, że robi to lepiej niż robią to - aby nie szukać przykładów za daleko - twórcy adaptacji w postaci gier komputerowych ("Shadow of Mordor") i - co przyznaję z bólem serca - Peter Jackson w swoim "Hobbicie" (Pierumow dał piękny przykład, jak powinno się wprowadzić postać Radagasta).
Tak więc "Ostrze Elfów" polecam gorąco - książka będąca dobrą rozrywką, która zabierze Was w dobrze znane - i zupełnie nowe! - krainy i która może nie sprawi, iż nazwisko autora (który swoją drogą wziął się właśnie za "przepisywanie" mniej udanego tomu trzeciego) pamiętane będzie za kilka pokoleń, ale nie "krzywdzi" oryginalnego dzieła w sposób, w jaki pastwi się obecnie - całkiem oficjalnie! - nad uniwersum "Diuny" Franka Herberta. I, szczerze mówiąc, chętnie obejrzałbym taką kontynuację według prozy Pierumowa w kinie.
A tymczasem zabieram się z drugi tom - "Czarną Włócznię" - którą zapamiętałem, jako najlepszą część tego cyklu. Pora się przekonać, czy i ta książka wytrzyma "próbę czasu".
Prószyński i S-ka "wstrzeliło" się wtedy bardzo dobrze w czas, wydając popularną już wówczas (w oryginale "Ostrze..." ukazało się w 1993 a ostatni tom serii w 1998) w wielu krajach - zwłaszcza w Europie wschodniej - "trylogię" Nika Pierumowa. Ów - będąc, jak wspomniałem wyżej - wielkim fanem twórczości Tolkiena (do tego stopnia, że sam przemyconą z Zachodu "kontrabandę" z niedostępnymi w ZSRR książkami Tolkiena tłumaczył z angielskiego na użytek własny a później i swoich przyjaciół z fandomu) - podszedł do tematu bardziej standardowo niż jego kolega po piórze Yeskov i opowiedział historię subtelniej polemizującą w niektórych kwestiach z pociągniętą grubą kreską "baśnią" (z dość oczywistym podziałem na Dobrych i Złych) J.R.R. Tolkiena, ale jednocześnie w niczym nie urągającą oryginalnemu dziełu.
I choć jego książki zyskały sobie tyluż zwolenników, co przeciwników - frakcje jednych i drugi toczą zacięte boje na internetowych forach do dzisiaj - i często zarzucano mu błędy, lub przeinaczenia w odwołaniu do chronologii, geografii i mitologii tolkienowskiego wszechświata (tu dodać trzeba, na obronę Pierumowa, że i samemu Tolkienowi zdarzało się to i owo czasem pomieszać) - to efekt jego pracy okazał się przyzwoitą, wciągającą i całkiem solidnie stojącą - w sferze opowiadanej, oryginalnej historii - na własnych nogach powieścią fantasy.
Oczywiście, różnice stylu i sposobu opowiadania historii są zauważalne i trudno mierzyć talent pisarski Pierumowa (który, notabene "Pierścień Mroku..." wydał w wieku dwudziestu lat) z Tolkienem, ale jeśli już przełknie się fakt, że ma się do czynienia ze świetnie napisanym fan fiction, dość szybko przejdzie się do porządku dziennego nad faktem, że się Śródziemie w ciągu tych trzystu lat, jakie upłynęły od zniszczenia Jedynego Pierścienia i pokonania Saurona, dziwnie zeslawizowało - i to czuć nie tylko w dialogach, ale też w nowych elementach mitologii, bestiarium a nawet w imionach bohaterów i w niewystępujących u Tolkiena nazwach geograficznych - to łatwo przyjdzie się Wam cieszyć całkiem nową przygodą w Śródziemiu z fantastycznie napisanymi postaciami głównymi i świetnym antagonistą - choć ten w pierwszym tomie jest zaledwie zaanonsowany, aczkolwiek w kilku znakomitych scenach!
A w skrócie: Wróciłem do trylogii "Pierścienia Mroku" dzięki jej wznowieniu na rynku polskim przez wydawnictwo Storybox.pl. Trochę się tego powrotu obawiałem, myśląc że po latach urok pierwszego czytania, w trakcie którego podobało mi się "Ostrze elfów" ogromnie, pryśnie. A jednak nie - to wciąż niezwykle sympatyczna, skonstruowana według najlepszych reguł fantasy - co nie stanowi dla mnie w tym przypadku wady - powieść osadzona w ukochanym uniwersum. Lubię też Pierumowa za to, w jaki sposób wplata do "Ostrza elfów" bohaterów z oryginalnej trylogii - robi to pomysłowo i z szacunkiem (choć jeden raz zdarzyło mu się "przeskoczyć rekina") i jak nawiązuje do wydarzeń z książek Tolkiena. I za to, że robi to lepiej niż robią to - aby nie szukać przykładów za daleko - twórcy adaptacji w postaci gier komputerowych ("Shadow of Mordor") i - co przyznaję z bólem serca - Peter Jackson w swoim "Hobbicie" (Pierumow dał piękny przykład, jak powinno się wprowadzić postać Radagasta).
Tak więc "Ostrze Elfów" polecam gorąco - książka będąca dobrą rozrywką, która zabierze Was w dobrze znane - i zupełnie nowe! - krainy i która może nie sprawi, iż nazwisko autora (który swoją drogą wziął się właśnie za "przepisywanie" mniej udanego tomu trzeciego) pamiętane będzie za kilka pokoleń, ale nie "krzywdzi" oryginalnego dzieła w sposób, w jaki pastwi się obecnie - całkiem oficjalnie! - nad uniwersum "Diuny" Franka Herberta. I, szczerze mówiąc, chętnie obejrzałbym taką kontynuację według prozy Pierumowa w kinie.
A tymczasem zabieram się z drugi tom - "Czarną Włócznię" - którą zapamiętałem, jako najlepszą część tego cyklu. Pora się przekonać, czy i ta książka wytrzyma "próbę czasu".
April 20, 2019
Not official continuation of Lord of the Rings :)
April 14, 2022
Folco är ättling till Bilbo's släkt och en av arvingarna till Bilbo's berömda Röda Bok. Han drömmer om de äventyr som Bilbo och Frodo en gång gav sig ut på och tränar därför på egen hand att strida med svärd och rida och allt annat en äventyrare kan behöva kunna. När han stöter på dvärgen Thorin (nej, inte den Thorin eller den Thorin, en ny Thorin) som undersöker eventuell återkomst av ondska till Midgård så här 300 år efter Ringens Krig dras han in i...ett äventyr? Eller bara en väldigt lång resa utan något tydligt mål där han råkar snubbla över en massa problem hela tiden?
Som säkerligen märks av min sammanfattning av den här boken var den inte en bok för mig. I slutet av boken kan du läsa att författaren skrev den här boken som ett Sagan Om Ringen fanfic när Sovjetunionen fortfarande var en grej och att han vill leka runt i den här världen, men ville se hur personer med goda intentioner skulle kunna råka göra onda handlingar på vägen till ett altruistiskt mål. Jag har all respekt för fanfic, även sådan som frångår originalets ton och uppbyggnad (fast tycker det är lite märkligt att publicera och tjäna pengar på det medan originalet fortfarande hade copyright, men men). Det jag har svårt att komma in i var att boken inte hade någon klar handling.
Det börjar rätt tydligt. Folco söker äventyr, Thorin misstänker att nått ondskefullt är på gång i Midgård, de slår sig ihop när de läst Röda Boken för ledtrådar. Så långt var boken helt okej, om något ordrik och ofokuserad av och till. Tyvärr fortsätter boken på samma ofokuserad och vaga tråd, ända till slutet.
Att läsa den här boken var som att lyssna på någon som försöker sammanfatta sin D&D kampanj i alldeles för mycket detaljer och där gruppen inte verkar ha lyckats hitta huvudhandlingen i kampanjen utan där spelledaren hela tiden får slänga in NPCs som tvingar tillbaka karaktärerna till att försöka hitta vad de faktiskt ska göra. Helt klart inte min sorts story, trots rätt trevlig prosa här och där.
Som säkerligen märks av min sammanfattning av den här boken var den inte en bok för mig. I slutet av boken kan du läsa att författaren skrev den här boken som ett Sagan Om Ringen fanfic när Sovjetunionen fortfarande var en grej och att han vill leka runt i den här världen, men ville se hur personer med goda intentioner skulle kunna råka göra onda handlingar på vägen till ett altruistiskt mål. Jag har all respekt för fanfic, även sådan som frångår originalets ton och uppbyggnad (fast tycker det är lite märkligt att publicera och tjäna pengar på det medan originalet fortfarande hade copyright, men men). Det jag har svårt att komma in i var att boken inte hade någon klar handling.
Det börjar rätt tydligt. Folco söker äventyr, Thorin misstänker att nått ondskefullt är på gång i Midgård, de slår sig ihop när de läst Röda Boken för ledtrådar. Så långt var boken helt okej, om något ordrik och ofokuserad av och till. Tyvärr fortsätter boken på samma ofokuserad och vaga tråd, ända till slutet.
Att läsa den här boken var som att lyssna på någon som försöker sammanfatta sin D&D kampanj i alldeles för mycket detaljer och där gruppen inte verkar ha lyckats hitta huvudhandlingen i kampanjen utan där spelledaren hela tiden får slänga in NPCs som tvingar tillbaka karaktärerna till att försöka hitta vad de faktiskt ska göra. Helt klart inte min sorts story, trots rätt trevlig prosa här och där.
May 15, 2019
Хорошее фэнтези, написанное очень богатым языком. Замечательно подойдёт для тех, кто хочет читать и смаковать описание, диалоги и разворачивающуюся перед ними историю. Я не читал книг Толкиена, поэтому не могу сказать на сколько соответствует стиль Перумова, но если отталкиваться от фильмов, то чувствуется некое ответвление. Что не обязательно портит общую картину.
Если ты хочешь надолго погрузиться в атмосферу фэнтези, то книга подходящая!
Если ты хочешь надолго погрузиться в атмосферу фэнтези, то книга подходящая!
February 23, 2020
Det dröjer nästan 140 sidor innan det förekommer några kvinnor i berättelsen, och då beskrivs de som hysteriska. Män som slåss är hjältar medan kvinnor som slåss är hysteriska. Sagan om ringen saknade också det kvinnliga perspektivet, det kunde man ha fördragsamhet med eftersom den skrevs på 1950-talet, men den här boken skrevs på 90-talet. I sagan om ringen-filmerna är det kvinnliga perspektivet med på ett helt annat sätt, vilket förmodligen beror på att det var många kvinnor med i arbetet.
Jag läser inte färdigt den här boken. Den började bra, men jag orkar inte fortsätta.
Jag läser inte färdigt den här boken. Den började bra, men jag orkar inte fortsätta.
August 3, 2018
Me ha gustado el libro. Es una buena continuación de los libros de Tolkien.
No les hace ningún mal y eso ya me parece un logro. La historia se desarrolla en los mismos lugares pero 300 años después de la Guerra del anillo lo que hace que todos los personajes sean nuevos.
Es un libro de aventuras de un hobit y dos enanos que, de nuevo intentan volver a Moria y tienen que luchar contra una nueva fuerza oscura. Definitivamente lo recomiendo.
No les hace ningún mal y eso ya me parece un logro. La historia se desarrolla en los mismos lugares pero 300 años después de la Guerra del anillo lo que hace que todos los personajes sean nuevos.
Es un libro de aventuras de un hobit y dos enanos que, de nuevo intentan volver a Moria y tienen que luchar contra una nueva fuerza oscura. Definitivamente lo recomiendo.
March 13, 2019
För att vara fan fiction är detta en väldigt bra bok. Författaren skapar en ny historia med hjälp av sagan om ringens älskade värld, men låter inte detta vara dragsnöret. Historien i sig är underhållande och spännande och låter oss igen få smaka på tolkiens underbara värld utan att försöka sig på tolkiens berättarstil. Lite mindre miljöbsekrivningar, vilket jag persnilogen föredrar.
February 8, 2020
Bardzo śmiesznie słuchało mi się tej książki... chyba po pierwszych paru godzinach zrozumiałam czemu. Jest jak napisana przez dziecko. Mnóstwo akcji, za to zero opisów i zero drugiego dna - wszystko znaczy tyle, co znaczy i nic więcej. Mimo to nie była wcale zła, ale nie jestem na razie przekonana do lektury kolejnych części :)
November 9, 2017
(Внезапно) неплохо, ещё бы не этот кровожадный хоббит, ищущий приключений за свою задницу.
January 8, 2021
Jak się oczekuje drugiego Władcy Pierścieni, to się można rozczarować, ale to bardzo porządny fanfik, tylko trochę zbyt rozwleczony.
November 13, 2023
Jag tyckte boken var bra. Inte allas samma känsla som Tolkiens böcker men helt klart läsvärd.
May 6, 2024
It's good
April 24, 2011
Jag föll till föga för min nyfikenhet och bestämde mig för att läsa den här "fristående fortsättningen" på Sagan om Ringen. När det är som sämt är det föga mer än ganska taffligt berättad fanfiction baserad på J. R. R. Tolkiens världsbygge. Och det är det ganska ofta. Sett ur det perspektivet är det ganska trist läsning.
Men Nick Perumov tillför en ny dimension till ringens värld. En nyttig nyansering, där det inte som i Sagan om Ringen per automatik är människan som visar sin rätta halt och kliver fram som den nya värdens rättmätiga herrar, utan tvärtom står som härskare i en värld som sedan länge har börjat förfalla.
Lite mer än 300 år har gått sedan ringens krig och vi bjuds med på en rundvandring i det Midgård som följde kung Elessars styre. Vardagen har återvänt till Midgård, kan man säga lite lojt, men det är mer än så som döljs bakom den spruckna fasaden. Människornas utrotningskrig mot orcherna beskrivs bra - på ett sätt som väcker äkta sympati för dessa mörkrets avkommor. Bitterheten hos uruk-hai'erna går inte att ta miste på och vem fasen skulle inte vara bitter efter den behandling de tivngats utstå i egenskap av krigets förlorare? Det stolta Rohan försöker avverka Fangorn och många av de utomstående folkslag och raser som ganska ensidigt beskrivs som onda av Tolkien börjar tröttna på de segrande människornas självgoda styre.
Det här är egentligen det enda Perumov lyckas riktigt bra med. Det och den mysiga känsla som infinner sig när man i sällskap av huvudpersonen Folco Brännbock besöker platser (och vissa karaktärer) kända från Sagan om Ringen. Sådana gånger kan jag t.o.m. förlåta Perumov för att han flyttat ner det svarta rökmonstret från Lost till botten av Morias gruvor och så vidare.
Men jag kommer inte direkt att anstränga mig för att läsa fortsättningen. Den tar jag när jag har riktigt, riktigt tråkigt och därtill kraftig fantasy-abstinens...
Men Nick Perumov tillför en ny dimension till ringens värld. En nyttig nyansering, där det inte som i Sagan om Ringen per automatik är människan som visar sin rätta halt och kliver fram som den nya värdens rättmätiga herrar, utan tvärtom står som härskare i en värld som sedan länge har börjat förfalla.
Lite mer än 300 år har gått sedan ringens krig och vi bjuds med på en rundvandring i det Midgård som följde kung Elessars styre. Vardagen har återvänt till Midgård, kan man säga lite lojt, men det är mer än så som döljs bakom den spruckna fasaden. Människornas utrotningskrig mot orcherna beskrivs bra - på ett sätt som väcker äkta sympati för dessa mörkrets avkommor. Bitterheten hos uruk-hai'erna går inte att ta miste på och vem fasen skulle inte vara bitter efter den behandling de tivngats utstå i egenskap av krigets förlorare? Det stolta Rohan försöker avverka Fangorn och många av de utomstående folkslag och raser som ganska ensidigt beskrivs som onda av Tolkien börjar tröttna på de segrande människornas självgoda styre.
Det här är egentligen det enda Perumov lyckas riktigt bra med. Det och den mysiga känsla som infinner sig när man i sällskap av huvudpersonen Folco Brännbock besöker platser (och vissa karaktärer) kända från Sagan om Ringen. Sådana gånger kan jag t.o.m. förlåta Perumov för att han flyttat ner det svarta rökmonstret från Lost till botten av Morias gruvor och så vidare.
Men jag kommer inte direkt att anstränga mig för att läsa fortsättningen. Den tar jag när jag har riktigt, riktigt tråkigt och därtill kraftig fantasy-abstinens...
April 6, 2013
En lite trött recension:
Den här boken, Alvklingan (inte Älvklingan) skrevs på åttiotalet av mannen som först översatte Tolkiens ringentrilogi till ryska. Den utspelar sig i Midgård ungefär tre århundraden efter det att ringens krig tagit slut. Bokens huvudkaraktärer är en hob och en dvärg som ger sig ut på en slags Grand tour i ringenbrödraskapets fotspår.
Det märks tydligt att Perumov vid den här tiden fortfarande var en ovan författare, han ägnar större delen av boken åt oväsentligheter såsom ett oändligt antal besök på värdshus vilka egentligen inte tillför någonting till berättelsen. Överhuvud har han problem med att betrakta sin berättelse i meta-tid och karaktärernas förflyttning blir viktigare än deras övriga handlingar, vilka ofta bara trillar på dem som en slags parenteser i deras resa. Överhuvud saknas stringens i berättelsens händelseförlopp och få saker hänger ihop med varandra på ett övertygande sätt.
Perumov presenterar visserligen ett par tre verkligt intressanta fantasy-idéer i sin berättelse men på det stora hela saknas Tolkiens underbart utbroderade beskrivningar, hans förmåga att skapa myt och enhet i berättelsen. Perumov brister klart i detta hantverk, något som inte minst visas i att han inte klarar av att introducera berättelsens huvudartefakter på annat sätt än att huvudkaraktärernas nemesis plötsligt dyker upp bakom en buske och överlämnar dem.
Språkligt sett är boken egentligen värd tre stjärnor av fem, men handlingsmässigt blir det nog tyvärr bara en tvåa. Egentligen kanske 2.5. Man kan säga att den på det stora hela bekräftat varför jag generellt inte läser fantasy, men det var ju värt ett försök i alla fall.
Den här boken, Alvklingan (inte Älvklingan) skrevs på åttiotalet av mannen som först översatte Tolkiens ringentrilogi till ryska. Den utspelar sig i Midgård ungefär tre århundraden efter det att ringens krig tagit slut. Bokens huvudkaraktärer är en hob och en dvärg som ger sig ut på en slags Grand tour i ringenbrödraskapets fotspår.
Det märks tydligt att Perumov vid den här tiden fortfarande var en ovan författare, han ägnar större delen av boken åt oväsentligheter såsom ett oändligt antal besök på värdshus vilka egentligen inte tillför någonting till berättelsen. Överhuvud har han problem med att betrakta sin berättelse i meta-tid och karaktärernas förflyttning blir viktigare än deras övriga handlingar, vilka ofta bara trillar på dem som en slags parenteser i deras resa. Överhuvud saknas stringens i berättelsens händelseförlopp och få saker hänger ihop med varandra på ett övertygande sätt.
Perumov presenterar visserligen ett par tre verkligt intressanta fantasy-idéer i sin berättelse men på det stora hela saknas Tolkiens underbart utbroderade beskrivningar, hans förmåga att skapa myt och enhet i berättelsen. Perumov brister klart i detta hantverk, något som inte minst visas i att han inte klarar av att introducera berättelsens huvudartefakter på annat sätt än att huvudkaraktärernas nemesis plötsligt dyker upp bakom en buske och överlämnar dem.
Språkligt sett är boken egentligen värd tre stjärnor av fem, men handlingsmässigt blir det nog tyvärr bara en tvåa. Egentligen kanske 2.5. Man kan säga att den på det stora hela bekräftat varför jag generellt inte läser fantasy, men det var ju värt ett försök i alla fall.
January 2, 2017
Perumov erkänner själv att han inte hade tänkt att publicera boken, utan han skrev den mer som ett experiment efter att ha översatt "Sagan om ringen" till ryska för sina vänner, så på det sättet är boken väldigt bra. "Alvklingan" utspelar sig i Tolkiens värld ca 300 år efter att ringen har förstörts, det har länge varit fred i de olika rikerna men oroligheter har börjat sprida sig bland både människor och dvärgar. Folco som är en hobbit ger sig ut på en resa tillsammans med dvärgen Thorin för att försöka hitta svar på alla de märkliga saker som har börjat att hända. I det stora tycker jag att boken är bra men jag kunde känna frustration precis som Folco själv gör i boken för att de reser från plats till plats utan att egentligen hitta några svar på vad som håller på att hända, istället uppstår nya frågor där frågorna blir flera än svaren.
September 2, 2012
С трудом дослушал до конца первую книгу трилогии (слушал аудиоверсию книги), продолжать точно не буду.
Изумительно примитивно, герои картонные, описание происходящего на уровне пробы пера школьника (встал, пошел, взял), утомительно однообразное - как бы снято камерой без монтажа, цепочка происходящего утомительно тянется строго последовательно.
Событий достаточно много, чтобы хоть немного удерживать читателя, но стиль ужасен.
Впрочем, я не читал Толкиена, может и в оригинале так.
Но подозреваю что там должна быть более удачная имитация старинных сказаний, иначе откуда столько почитателей Толкиена.
А вот для изучения русского языка, думаю, очень удачно - простой язык, без резких скачков рассказа и тонких нюансов языка, которые могут непонятны иностранному читателю.
Изумительно примитивно, герои картонные, описание происходящего на уровне пробы пера школьника (встал, пошел, взял), утомительно однообразное - как бы снято камерой без монтажа, цепочка происходящего утомительно тянется строго последовательно.
Событий достаточно много, чтобы хоть немного удерживать читателя, но стиль ужасен.
Впрочем, я не читал Толкиена, может и в оригинале так.
Но подозреваю что там должна быть более удачная имитация старинных сказаний, иначе откуда столько почитателей Толкиена.
А вот для изучения русского языка, думаю, очень удачно - простой язык, без резких скачков рассказа и тонких нюансов языка, которые могут непонятны иностранному читателю.
January 14, 2014
Alvklingan, enligt min mening, får utstå onödigt mycket kritik.
Visst, efter en tämligen trevande inledning - sisådär de första 70 sidorna ungefär - så tycker jag att den lossnar på riktigt och bjuder upp på en riktigt trevlig dans.
När man väl kommer in i boken, lär sig karaktärerna och det nya Midgård, så var den en fröjd att läsa.
Visst, den hade väl några "sämre" bitar även efter 70 sidor, men inte alls så många så att boken blev en dålig läsupplevelse.
Jag tycker det är fantastiskt roligt att få återbesöka Tolkiens Midgård, och världen känns vara i tryggt förvar i Nick Perumovs händer, och jag kommer tvivelsutan att läsa både andra och tredje delen i trilogin!
Visst, efter en tämligen trevande inledning - sisådär de första 70 sidorna ungefär - så tycker jag att den lossnar på riktigt och bjuder upp på en riktigt trevlig dans.
När man väl kommer in i boken, lär sig karaktärerna och det nya Midgård, så var den en fröjd att läsa.
Visst, den hade väl några "sämre" bitar även efter 70 sidor, men inte alls så många så att boken blev en dålig läsupplevelse.
Jag tycker det är fantastiskt roligt att få återbesöka Tolkiens Midgård, och världen känns vara i tryggt förvar i Nick Perumovs händer, och jag kommer tvivelsutan att läsa både andra och tredje delen i trilogin!
August 3, 2011
This is certainly a valid continuation and adaption of Tolkiens' famous world of Middle Earth. The story takes place 300 years after the Lord of the Rings, and the rule of men has spread long and far. I believe that Nick Perumov manages well to bring Middle Earth back to life, and his marvelous painting of the world is very similar to that of Tolkien himself. The story is of Folco, and many references are made to "Red Book" and Lord of the Rings, even so - the story stands on its own. In the centre stands Folco, the hobbit, and his two dwarven friends Thorin, and "Lillen".
September 24, 2014
The only reason I'm giving this 2 stars instead of 1 is because this book is so hilariously bad it actually ends up being awesome. The prose is purple as fuck, the characters are the worst stereotypes you'll ever encounter, and the plot doesn't really make sense at all.
Even so I had a blast reading this book and can't wait until book 2 and 3 are translated into Swedish so I might enjoy the rest of this craptastic saga.
Also, the Swedish cover is really pretty.
Even so I had a blast reading this book and can't wait until book 2 and 3 are translated into Swedish so I might enjoy the rest of this craptastic saga.
Also, the Swedish cover is really pretty.
February 28, 2014
մդաաաաաաաա, վատ էր... ամեն մի պարբերությունից գրագողության հոտ է փչում, ընդ որում՝ միայն Թոլքիենից գրագողության... երևի դրա համար էլ հեղինակը ներկայացնում էր գիրքը որպես "Մատանիների տիրակալի" աշխարհի դեպքերի շարունակություն... չնայած, եթե Թոլքիենին ծանոթ չլինեի, միգուցե որպես միջակ գործ գնահատեի...
October 31, 2012
mediocre at best. Predictable heroes and paths and you can see the soviet heritage of the author in the class divide through out whole the book and the middle earth. Really the masterpiece from Tolkien deserve a lot better continuation.
November 17, 2012
It's simple and the plot is banal. But if you really like Middle-earth's fictional setting, atmosphere and heroic tales this trilogy could present you entertaining and spectacular story. It's easy for reading and don't try to find deeper meaning here.
June 2, 2010
First tome of trylogy The ring of Darkness, continuation of Tolkien's The Lord of the Rings. Absorbing.
November 11, 2013
Good book
July 19, 2014
Läsvärd fantasy. Jag gillar att boken utspelar sig i Tolkiens Midgård och tycker att författaren förvaltar arvet på ett bra sätt.
May 17, 2011
Hade lagt ifrån mig boken för länge sedan om det inte vore för att den utspelar sig i Midgård.
Displaying 1 - 30 of 31 reviews