Med tanke på hur mycket jag tyckte om Vinternoveller var jag rädd att förvänta mig för mycket av den här novellsamlingen. Nu, så här efteråt, vill jag nästan påstå att Ingvild H Rishøi blivit en av mina absoluta favoritförfattare.
I Historien om Fru Berg får vi fem glimtar ur olika människors liv, alla på något sätt präglade av mörker och utsatthet. Rishøi tar sig an de kallaste platserna med största möjliga värme; hon drar sig inte för att skildra dem ärligt, men inte heller för att låta dem glittra till ibland. Jag avundas och inspireras av hennes känsla för detaljer, hennes blick på människan och förmåga att se det stora i det lilla. Novellerna är tunga och uppriktiga, ursäktar sig inte och skriver aldrig läsaren på näsan.
Samtliga noveller är enligt mig något mer ”snåriga” språkmässigt i jämförelse med Vinternoveller, och vissa stycken har krävt sina omläsningar. Jag vet inte om det beror på mig, författaren eller översättningen. Oavsett är det himla fint hur Rishøi lyckats skapa ett språkligt uttryck med den associativa skärpa som finns hos de barn vars perspektiv hon skriver utifrån. Språket är beskrivande och detaljrikt men samtidigt väl avvägt och aldrig överflödigt. Jag gillar formen som stundtals går mer åt någon slags prosalyrik, med radbrytningar och plats för tolkning och andhämtning.
Personligen tycker jag samlingen är som allra bäst i början, för att sedan bli lite sämre (obs: lägstanivån är väldigt hög) och återigen hamna på topp med den sista novellen Mina flickor. Med det sagt grät jag minst en gång per novell.
Boken lämnar mig visserligen gråtmild och ångestfylld, men också inspirerad och påmind om vad bra litteratur kan göra med en läsare🥹 Fem berättelser som är korta i tryck men stannar desto längre i hjärta och hjärna♥️