"Jag har tagit tag i en sak som jag skjutit framför mig länge. Jag ska hämta något i en stad tio mil från Stockholm, en flyttlåda som står i ett förråd på ett boende i Malmköping. Den innehåller föremål och fotografier har hemmets personal sagt till mig på telefon. Lådan har tillhört min pappa, en skugga och en förrädare."
Johan Klings självbiografiska uppväxtskildring är en osentimental och skoningslös berättelse om en känslomässigt kaotisk barndom präglad av familjehemligheter, svek och kränkningar.
Åttaårige Johan bor med sin ensamstående mamma och halvsystern i Stockholm i början av 70-talet. Familjen lever vad som verkar vara ett behagligt liv i en stor hyresrätt på Östermalm. Men något står inte rätt till. Pojken är djupt disharmonisk, skolan larmar, vill att psykolog kopplas in. I anteckningar från mötet noteras att pojkens mor är elegant men "defensiv och misstänksam". För bakom mammans vackra ansiktsdrag och eleganta yttre döljer sig något skrämmande som omgivning inte ser.
Samtidigt plågas pojken av frågor om en pappa som är så frånvarande att han nästan inte finns. Samtalsämnet är förbjudet, allt pojken vet är att fadern vägrar ha kontakt. Han försöker själv lägga pussel. Det blir en livslång uppgift. Sakta växer bilden fram av en gåtfull karaktär: en briljant tecknare, på samma gång enstöring och glassig playboy-typ. Men vad har en modetecknare med svindlande affärer att göra? Hur kommer det sig att pappan bor i Schweiz halva året? Och vad är sant om guldgruvan, galopphästen och sportbilarna? Till sist ska sonen börja förstå de mörka sammanhangen och ana varför pappan vägrat ta sitt ansvar.
I Repris berättar Johan Kling med kall saklighet och svidande uppriktighet om ovanliga och bitvis brutala uppväxtomständigheter, utspelade mot en bakgrund av klass, psykologi och 70-talets normförflyttningar.
Jag tycker nog att det här är en gedigen bok. Om en bok som skapar känslor och ”omföreställningar” är högsta karat som har vi graderingen tvättäkta levererar.
Visst lever rapporten på parallella spår till min stig och visst kommer många känslor av mitt förakt för Ratata-glansen. En myt dom frossar i elitism och extra många rangordnande regler.
Att nästan alltid ha blivit över när någon annan har blivit vald sist är mitt sår.
Är jag lite avundsjuk på författarens driv att hitta sin far. Är jag mycket avundsjuk på att författaren upptäckte ett avslut?
Som läsare måste jag hitta balansen mellan författarens ärliga försök att beskriva både ”så kände jag” och ”så är det”.
Johan Klings pappa verkar ha varit ett riktigt arsle, och hans mor instabil och impulsiv. Men hans berättelse om uppväxten griper inte riktigt tag i mig. Det är inte mycket värme i hans liv, men det stora mörker han ibland snuddar vid blir aldrig tydligt. Språket är lite för kallt och distanserat. Kanske gör det för ont i honom att gräva i och skriva om det här, och därför håller han det ifrån sig. Och det kan jag förstå. Ibland glimtar han till i en beskrivning eller tanke men det är inte så ofta. Och här finns inte någon humor, ingen glimt i ögat, bara vemod och besvikelse.
Inte lika bra som tidigare böcker. Greppar om för mycket. Försöka förstå frånvarande pappa. Berätta om relation t närvarande men rätt självcentrerad mamma, och mer generellt vara en uppväxtskildring... Blir lite tunt.
Andra uppväxtskildringen i rad. Andra boken om frånvarande fäder. Det är lättläst, lärt och välskrivet. Också lite spretigt. Men en stämning och värld jag gärna befinner mig i.