I Fördelen med att bli gammal berättar Carl-Göran Ekerwald om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas skara. Sittande på själva tröskeln till det okända söker författaren, som i år fyller hundra år, klarlägga sina känslor och upplevelser inför det defini tiva uppbrottet. Han noterar för visso en allt mer motvillig kropp och ett bitvis opålitligt minne, men kan samtidigt se positiva saker med den tilltagande åldern: Ett långt livs erfarenheter. En cancertumör som inte behöver behandlas. En nyfunnen känsla av autencitet. En förhöjd livskänsla.
»Nu gäller det bara att leva, att smaka på det rena och oanfrätta män ni sko livets återstående minuter och sekunder.
För att bli mottagare av denna stora fördel är det klokt att sluta upp att veta och vilja och så långt möjligt bli utom sig . När det surrar för mycket i ens skalle är det ett gott knep att medvetet och aktivt rikta all uppmärksamhet på något fenomen som är närvarande. Lever man här på jorden finns en himmel att betrakta.
Väl påpälsad sitter Gammal på sin altan och följer med blicken molnens rörelser, regndropparna som studsar mot lönnens blad, snökornen som virvlar än från höger, än från vänster. Här är fåglarnas flykt något av en uppen barelse vad man tidigare inte alls fäste sig vid har nu plötsligt fått en mental tyngd.
Timme på timme. Inte låta sig distraheras. Dyker det upp en förlupen liten tanke bort med den. Och fortsätt att vara »öga« precis så som du var när du nyfödd och häpet kastade en blick ut i den besyn nerliga och gåtfulla jordiska tillvaron.« CARL-GÖRAN EKERWALD
Det här är en underbar liten bok, helt i min smak, som ger mig stor förtröstan. Trots att jag bara är 73 år känner jag att jag uppnått mycket av det som är den då nästan 100-åriga Ekerwalds credo: icke- varat, det stora Ingenting.
Han skriver t ex:
“Den som är riktigt gammal kan ha turen att nå fram till detta sagolika tillstånd då allt är fiktion, främmande, obegripligt och häpnadsväckande.”
Allra mest förtjust blir jag när jag läser ett stycke om bokstaven m, som ligger mig varmt och berörande om hjärtat, utan att jag riktigt förstått varför, annat än att jag trott det härrör från mycket tidigt i livet; mun, mamma (eller på franska mère, liksom mer ; hav). Nu får jag stöd i min tro:
“Gammals andra dotter föddes i det lappländska Sorsele den 25 mars 1951… Flickans mamma sa till honom: ”Nu ska du få vara med om nånting märkligt.” Hon höll den nyfödda intill sig och sa med stängd mun ”mm”. Den nyfödda upprepade omedelbart och sa ”mm”! Det upprepades flera gånger.”
Ekerwald briljerar också i breda, djupa kunskaper och en orädd hållning:
“Gammal har mottagit Jan Myrdals stora pris, Leninpriset. Han återger vad Svenska Dagbladet skrev om detta, nämligen att Gammal borde skämmas, nu har han fått sitt anseende skadat.
Men Gammal är tacksam för priset och skäms inte ett dugg. Tidningen påstår att Lenin var ”massmördare”. Det ordet borde sparas till Hiroshima och Nagasaki och Förintelsen och World Trade Center.
Lenin var lärjunge till Leo Tolstoj och Bakunin – ”nytestamentlig anarkism” kallas det. Tolstoj krävde i sina pamfletter som Lenin – en pojke av adlig börd och med judiskt påbrå – sexton år gammal läste: att all privat äganderätt skulle upphävas och att underklassen skulle ta makten från den korrumperade överklassen (den som i sin högfärdiga arrogans ställde Dostojevskij inför en skenavrättning).
Gammal läste upp sin Lenindikt – den hade inte tillkommit inför priset, den fanns publicerad redan 2008. Den ”heliga revoltkänslan” hade hos Gammal varit närvarande ända sedan han var fem år. Han hade skrivit om Gramsci och Ulrike Meinhof och Andreas Baader. Han hade skrivit en bok om franska revolutionen 1789 till 200-årsminnet.
Han delade Georg Lukács uppfattning att Bibeln var ”revolutionernas ABC-bok”. Och när William Butler Yeats skriver om att Jesus skickade ut 70 lärjungar (Lukas 10:1) förklarar han att detta skedde för att krossa ett orättfärdigt tillstånd i samhället samt för att tillintetgöra den konventionella religionen – håller Gammal med.
Gammal nämnde också ätten Bernadottes intresse för revolutionen. Fältmarskalk Jean Bernadotte – senare Karl XIV Johan, brevväxlade med sin tids mest radikale filosof, Fichte, Goethe gjorde honom till professor i Jena – och marskalken hade Fichtes porträtt i sitt tält. Karl XV, marskalkens sonson blev kung 1859, och visade starkt intresse för anarkismen – han gav audiens åt den främste anarkisten, Michail Bakunin, och bekostade dennes ettåriga vistelse i Stockholm 1863.”
Det enda jag inte gillar med boken är omslaget, trots att det är en gravyr av Albrecht Dürer föreställande ett irländskt helgon.
Jag tycker nog inte riktigt Ekerwald kommer fram till så många fördelar med att bli gammal, men å andra sidan inte så många nackdelar heller. Istället levererar han ett antal olika betraktelser över livets gång och en hel del annat. Man förstår att han är en mycket bildad man, åtminstone inom humaniora. Det naturvetenskapliga verkar alls icke ligga för honom. Han citerar Bibeln, Goethe, Rumi m.fl., vilket emellanåt är intressant, men jag är rädd att jag sällan finner det så trösterikt som författaren tycks göra. Däremot är en ålderdom som Ekerwalds, med inrutade vanor, mycket tid för läsning och ro inför både livet och döden, något att hoppas på. Se där, han visade mig en fördel med att bli gammal, trots allt! Tyvärr tycker jag att boken i längden blir lite tråkig och ibland blir jag också lite irriterad. Exempelvis kanske även en bildad man född i början av 1920-talet, tycker att det är helt i sin ordning att glädjas åt”allt kvinnligt hull som blottas” när man set en symfoniorkester, men tant född 30 år senare (dvs undertecknad) tycker inte det. Basta.
Lite av årets besvikelse så här långt men jag hade nog för höga förväntningar. Lösa anteckningar, högt och lågt och ibland kvickt och spontant om gammals nuvarande liv. Några saker bär jag dock med mig. Att det gäller att leva i nuet och bara låta tiden ha sin gång och låt omvärlden bara flyta förbi dig ostört.