What do you think?
Rate this book
Pohjoisessa kahvi on juotu mustana
Äiti, tytär ja etäisyys, joka pitäisi kuroa umpeen.
Suoraan sydämeen käyvä esikoisromaani näyttää, miten ohuimmista langoista syntyy vahvin side.
Äiti ja tytär. Heidän välillään tuhat kilometriä. Äiti, jonka pitää kertoa tyttärelle jotakin, mikä ei voi odottaa. Tytär, joka on juuri päässyt pohjoisesta pääkaupunkiin.
Sydämellinen ja kaunis romaani etenee kuin jännityskertomus äidin pyrkiessä kohtaamaan tyttärensä ja tyttären pyrkiessä itsenäisyyteen.
Suoraan sydämeen käyvä esikoisromaani näyttää, miten ohuimmista langoista syntyy vahvin side.
Äiti ja tytär. Heidän välillään tuhat kilometriä. Äiti, jonka pitää kertoa tyttärelle jotakin, mikä ei voi odottaa. Tytär, joka on juuri päässyt pohjoisesta pääkaupunkiin.
Sydämellinen ja kaunis romaani etenee kuin jännityskertomus äidin pyrkiessä kohtaamaan tyttärensä ja tyttären pyrkiessä itsenäisyyteen.
206 pages, Hardcover
First published February 11, 2022
30 people are currently reading
1629 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 308 reviews
July 1, 2024
”Dotterns skratt värmer Agneta som en morgoncigarett.”
Men vad hände här? Jag blev som hypnotiserad när jag lyssnade på Marie Richardsons uppläsning av den här fina debutromanen. Språket flyter superfint, ibland på dialekt. Jag sugs in i stämningen och vill egentligen inte att boken ska ta slut. Ändå vill jag påstå att den är precis lagom lång (kort).
”När vagnarna bromsar in och dörrarna öppnas säger en röst; tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Hon tittar på Tildas knän som nästan rör hennes. Tänk på avståndet. Som om hon någonsin tänkte på något annat.”
Kaffe med mjölk handlar om avstånd. Distansen mellan Gällivare och Stockholm förkroppsligad i Agneta och hennes vuxna dotter Tilda. Deras relation är mycket vardagsrealistiskt och fint gestaltad, präglad av irritation och missförstånd som nära förälder-barn-relationer inte sällan är. De har sina likheter mor och dotter, men lever i olika tider och har förutbestämda roller. Med psykologisk skärpa tecknar Nutti den språkliga dissonans som ljuder mellan dessa agape-älskande människor. Mamman känner skuld, vill komma nära och visa kärlek, dottern vill hävda sin självständighet och duglighet, hon tar kärleken för given. Tilda har flyttat till Stockholm där hon plötsligt använder mjölk i kaffet, uttalar orden annorlunda, har nya kläder. Tilda är längre från sin mamma än någonsin. Men egentligen är det Agneta som är på väg bort. Läsarens vetskap om att deras relation – som de känner den – kommer att upphöra, gör att kärnan i en mor-dotter-relation blottas. Den presumerade föräldrakärleken utgör den centrala stommen i ett barn. Den förutan är instabiliteten ett faktum. Därför har unga vuxna så lätt att hitta fel hos sina föräldrar, de är omedvetna om stommen som är djupt integrerad och oskiljaktig från jaget. Precis som det ska vara.
Jag blev rörd och fick mig en funderare på föräldraskapet och på att vara beroende av nikotin. Jag uppskattar att det ”bara” är Agneta själv som ifrågasätter sina rökvanor. Också som det ska vara.
Tillägg 27/4-22.
Efter att ha läst den här boken växte min motivation till att sluta snusa. Idag har jag varit nikotinfri i sju veckor.
Tillägg 10/3-23
Idag har jag varit utan snus i ett helt år och för det har jag bland annat Ella-Maria Nutti att tacka. Kaffe med mjölk har funnits kvar i mina tankar av flera skäl, varför den förtjänar högsta betyg. Jag höjer till en femma.
Men vad hände här? Jag blev som hypnotiserad när jag lyssnade på Marie Richardsons uppläsning av den här fina debutromanen. Språket flyter superfint, ibland på dialekt. Jag sugs in i stämningen och vill egentligen inte att boken ska ta slut. Ändå vill jag påstå att den är precis lagom lång (kort).
”När vagnarna bromsar in och dörrarna öppnas säger en röst; tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Hon tittar på Tildas knän som nästan rör hennes. Tänk på avståndet. Som om hon någonsin tänkte på något annat.”
Kaffe med mjölk handlar om avstånd. Distansen mellan Gällivare och Stockholm förkroppsligad i Agneta och hennes vuxna dotter Tilda. Deras relation är mycket vardagsrealistiskt och fint gestaltad, präglad av irritation och missförstånd som nära förälder-barn-relationer inte sällan är. De har sina likheter mor och dotter, men lever i olika tider och har förutbestämda roller. Med psykologisk skärpa tecknar Nutti den språkliga dissonans som ljuder mellan dessa agape-älskande människor. Mamman känner skuld, vill komma nära och visa kärlek, dottern vill hävda sin självständighet och duglighet, hon tar kärleken för given. Tilda har flyttat till Stockholm där hon plötsligt använder mjölk i kaffet, uttalar orden annorlunda, har nya kläder. Tilda är längre från sin mamma än någonsin. Men egentligen är det Agneta som är på väg bort. Läsarens vetskap om att deras relation – som de känner den – kommer att upphöra, gör att kärnan i en mor-dotter-relation blottas. Den presumerade föräldrakärleken utgör den centrala stommen i ett barn. Den förutan är instabiliteten ett faktum. Därför har unga vuxna så lätt att hitta fel hos sina föräldrar, de är omedvetna om stommen som är djupt integrerad och oskiljaktig från jaget. Precis som det ska vara.
Jag blev rörd och fick mig en funderare på föräldraskapet och på att vara beroende av nikotin. Jag uppskattar att det ”bara” är Agneta själv som ifrågasätter sina rökvanor. Också som det ska vara.
Tillägg 27/4-22.
Efter att ha läst den här boken växte min motivation till att sluta snusa. Idag har jag varit nikotinfri i sju veckor.
Tillägg 10/3-23
Idag har jag varit utan snus i ett helt år och för det har jag bland annat Ella-Maria Nutti att tacka. Kaffe med mjölk har funnits kvar i mina tankar av flera skäl, varför den förtjänar högsta betyg. Jag höjer till en femma.
March 9, 2022
Vilken jävla käftsmäll.
Jag vill börja om och stryka under fina meningar, samtidigt som jag aldrig vill plocka upp den här boken igen för att den gjorde så ont. Den fick mig verkligen att vilja ringa min mamma.
Hade jag önskat något så hade jag önskat mer från dotterns perspektiv.
Jag hoppas verkligen att Ella-Maria Nutti skriver fler böcker - det är en lysande skribent som gjort debut i boksverige.
Jag vill börja om och stryka under fina meningar, samtidigt som jag aldrig vill plocka upp den här boken igen för att den gjorde så ont. Den fick mig verkligen att vilja ringa min mamma.
Hade jag önskat något så hade jag önskat mer från dotterns perspektiv.
Jag hoppas verkligen att Ella-Maria Nutti skriver fler böcker - det är en lysande skribent som gjort debut i boksverige.
February 4, 2022
Är detta en debut?! I wouldn’t know.
Jag lämnas otroligt emotionell av detta känsliga, intensiva och ärliga drama. Med kortfattade meningar låter Nutti läsaren bo i Agnetas hjärta och hjärna några ödesdagar i slutet av hennes sjukdom. Visst är det inte med extra allt, utan tvärtom genom det lilla, som det är som svårast att dikta och skildra? Men Nutti lyckas att förmedla känslor och tankar på ett avskalat vis, hon målar med vackra färger och toner upp en familjehistoria sargad av olyckligheter och motgångar men med mängder av kärlek. Hur ska man visa kärlek på bästa sätt?
Agneta är svårt sjuk i cancer, i Stockholm bor hennes dotter Tilda. Själv bor hon i Gällivare långt bort, men hon behöver berätta för Tilda öga mot öga. Hon åker till Stockholm en helg för att träffa dottern, men det är svårare än hon först trodde. Författaren använder ett fint grepp där vi får mamma Agneta i första person och följa dottern i tredje person under korta stycken.
Jag längtar efter att få läsa mer mer mer av Nutti. Boken snuddar vid en fyra. Den känns ända in i hjärtat. Imponerad!
Jag lämnas otroligt emotionell av detta känsliga, intensiva och ärliga drama. Med kortfattade meningar låter Nutti läsaren bo i Agnetas hjärta och hjärna några ödesdagar i slutet av hennes sjukdom. Visst är det inte med extra allt, utan tvärtom genom det lilla, som det är som svårast att dikta och skildra? Men Nutti lyckas att förmedla känslor och tankar på ett avskalat vis, hon målar med vackra färger och toner upp en familjehistoria sargad av olyckligheter och motgångar men med mängder av kärlek. Hur ska man visa kärlek på bästa sätt?
Agneta är svårt sjuk i cancer, i Stockholm bor hennes dotter Tilda. Själv bor hon i Gällivare långt bort, men hon behöver berätta för Tilda öga mot öga. Hon åker till Stockholm en helg för att träffa dottern, men det är svårare än hon först trodde. Författaren använder ett fint grepp där vi får mamma Agneta i första person och följa dottern i tredje person under korta stycken.
Jag längtar efter att få läsa mer mer mer av Nutti. Boken snuddar vid en fyra. Den känns ända in i hjärtat. Imponerad!
April 16, 2022
Jag vill älska den här lika mycket som alla andra gör men tyvärr blev det inte så. Det är en sån otroligt känslosam historia och hjärtat gör så ont under läsningen. Ändå saknar jag det där extra, det lämnar på nåt sätt på ytan för mig. Det känns som att jag hoppar in i säsong 4 av en serie jag aldrig tidigare har sett. Som att alla känner karaktärerna utom jag.
May 18, 2022
Tyvärr passade inte den här boken mig. Författaren är skicklig i sitt språk, den var bara ... jag vet inte. Väldigt speciell. Jag förstår att många andra tycker om den!
October 30, 2023
Sopivan mittaisella automatkalla kerralla kuunneltu hienoisesti nopeutettuna Erja Mannon taattuna luentana.
Satuin juuri tällä viikolla keskustelemaan psykologi-kirjailijan kanssa siitä, miten paljon kirjallista/taiteellista materiaalia lääkärin ja psykologin ammattien sivutuotteena voi syntyä, ja miten paljon kirjailijan on elettävä hankkiakseen saman kokemuspohjan josta ammentaa taiteeseensa. Ja seuraavaksi törmäsin tähän psykologin kirjoittamaan esikoiseen, joka piti otteessaan alusta loppuun ollen huomattavan uskottava ihmisen kokemuksen hienojakoisuuden erittelijä.
Kirjassa äiti on sairastunut, ja hänen pitäisi saada kerrottua se tyttärelleen. Välissä on kuitenkin etäisyys, fyysinen ja henkinen, joka on ylitettävä. Äiti-tytär-suhteeseen vuosikymmenien aikana kertyneet säröt tekevät melkein mahdottomaksi kurottaa niiden yli.
On helppoa ja tuskallista eläytyä äidin tarkkaan kuvattuun keholliseen kokemukseen kertomisen vaikeudesta ja kuolemisen vääjäämättömyydestä. Hieno kirja!
Satuin juuri tällä viikolla keskustelemaan psykologi-kirjailijan kanssa siitä, miten paljon kirjallista/taiteellista materiaalia lääkärin ja psykologin ammattien sivutuotteena voi syntyä, ja miten paljon kirjailijan on elettävä hankkiakseen saman kokemuspohjan josta ammentaa taiteeseensa. Ja seuraavaksi törmäsin tähän psykologin kirjoittamaan esikoiseen, joka piti otteessaan alusta loppuun ollen huomattavan uskottava ihmisen kokemuksen hienojakoisuuden erittelijä.
Kirjassa äiti on sairastunut, ja hänen pitäisi saada kerrottua se tyttärelleen. Välissä on kuitenkin etäisyys, fyysinen ja henkinen, joka on ylitettävä. Äiti-tytär-suhteeseen vuosikymmenien aikana kertyneet säröt tekevät melkein mahdottomaksi kurottaa niiden yli.
On helppoa ja tuskallista eläytyä äidin tarkkaan kuvattuun keholliseen kokemukseen kertomisen vaikeudesta ja kuolemisen vääjäämättömyydestä. Hieno kirja!
May 30, 2022
Vilken stark debut! Boken handlar om en mamma och en dotter, där mamman fått ett betungande cancerbesked som hon vill berätta för dottern ansikte mot ansikte. Men resan till Stockholm blir svårare än hon trott. Orden passar aldrig att yttras, gammalt groll ligger och lurar och saker går inte alls som hon tänkt sig.
Jag lyssnade på boken och jag sörjer att den inte var inläst mer på dialekt. Tyvärr blir språket inte lika talande som det lär vara om man läser boken själv. Alla Agnetas ord, hennes språk, hamnar i skymundan istället för att vara i centrum på det sätt som jag tror det egentligen är tänkt.
Det var en fin historia med sorg och djup, som fick mig att reflektera över min egen relation till min mamma. Och kanske ännu mer; till mina döttrar.
Jag lyssnade på boken och jag sörjer att den inte var inläst mer på dialekt. Tyvärr blir språket inte lika talande som det lär vara om man läser boken själv. Alla Agnetas ord, hennes språk, hamnar i skymundan istället för att vara i centrum på det sätt som jag tror det egentligen är tänkt.
Det var en fin historia med sorg och djup, som fick mig att reflektera över min egen relation till min mamma. Och kanske ännu mer; till mina döttrar.
August 19, 2022
Vilken imponerande debut! Ella-Maria Nuttis berättande är sparsmakat utan att kännas svårt och hon fördjupar berättelsen snyggt efter hand. Det är sorgligt utan att någonsin kännas manipulativt och det som fått plats i berättelsen känns väldigt motiverat.
December 28, 2024
Agneta ja Tilda hapuilevat äidin ja tyttären välisessä rakkaudessaan, jossa ollaan niin tuttuja ja kuitenkin etäisiä. Rakkaus väreilee pinnan alla, mutta juuttuu sanoihin, joihin tarrataan valmiina loukkaantumaan.
Jokin tässä ikuisessa puhumattomuudessa ärsyttää minua, mutta paljon ärsytystä liukenee romaanin nimen myötä: Ella-Maria Nutti on saanut suomennokseen loistavan nimen "Pohjoisessa kahvi on juotu mustana". Siitä pisteitä. Lisäksi Pohjois-Ruotsi ja viittaukset (johonkin) saamen kieleen lämmittivät mieltä.
Syövän kuvaus on koskettavaa, samoin kun äidin ja tyttären välinen hellyys, joka kurkottaa sanojen yli. Sydäntäsärkevää.
Jokin tässä ikuisessa puhumattomuudessa ärsyttää minua, mutta paljon ärsytystä liukenee romaanin nimen myötä: Ella-Maria Nutti on saanut suomennokseen loistavan nimen "Pohjoisessa kahvi on juotu mustana". Siitä pisteitä. Lisäksi Pohjois-Ruotsi ja viittaukset (johonkin) saamen kieleen lämmittivät mieltä.
Syövän kuvaus on koskettavaa, samoin kun äidin ja tyttären välinen hellyys, joka kurkottaa sanojen yli. Sydäntäsärkevää.
January 6, 2024
Svenskt vemod är ju precis vad jag vill ha i resväskan, nej, handväskan, när julledigheten närmar sig sitt slut.
Ett kammarspel med smärtsamma tystnader och oförmåga att kommunicera, även om mikroömhetsgester (Melodikrysset och lättsaltade chips till modern, handrullade köttbullar till dottern) mjukar upp avståndet emellan dem. Kan det stämma att mamman är 70-talist i boken? "Inte ens 50". En som motvilligt hanterar bankkort och anser att allt är så konstigt nu för tiden, t.ex. hänga upp oinramade prints på väggen?
Ett kammarspel med smärtsamma tystnader och oförmåga att kommunicera, även om mikroömhetsgester (Melodikrysset och lättsaltade chips till modern, handrullade köttbullar till dottern) mjukar upp avståndet emellan dem. Kan det stämma att mamman är 70-talist i boken? "Inte ens 50". En som motvilligt hanterar bankkort och anser att allt är så konstigt nu för tiden, t.ex. hänga upp oinramade prints på väggen?
October 5, 2022
Omläsning som får mig att uppvärdera till fem. Ser ännu mer nu, tex hur fint det samiska är något självklart och i bakgrunden men inte är en kamp eller undervisande (och att vi nått till en punkt där det är möjligt att låta det samiska bara vara det), gestaltningen av deras relation, tycker ännu mer om Tilda nu, fast hon är så kärv, och Nuttis egen kommentar i samtalet idag om utifrånperspektivet som egentligen ännu mer om/närmare Tilda för att hon är ung och har hela tiden en utomståendes blick på sig själv, som en voiceover, ett narrativ - det är ju faktiskt klockrent. Det var inte självklart i min läsanalys, men nu när jag ser det känner jag mig smartare (jag är väl lite korkad ibland, skönt att man kan lära sig nytt hela tiden, i läsandet och i samtal om litteratur som är ett samtal om livet). Också kaffets symbolik, som jag inte riktigt tänkt på innan trots titeln, men som mina uppmärksamma deltagare på kursen pekade på. Jag tycker om när böcker blir bättre när man läser dem igen.
Om det svåra i att berätta om något svårt, en trasig mor/dotter-relation som komplicerar. Växelvis jagperspektiv från modern, som trovärdigt ger en bild av hennes situation, och ett utifrånperspektiv som beskriver "en mamma" och "en dotter". Uppskattar det här skiftet, dels för att det blir allmängiltigt på ett annat sätt, och ger möjligheten att ge bilder där jagperspektivet hade varit begränsat. Kort, nästan som en längre novell snarare, men liksom skönt att det fokuserar på just detta utsnitt, denna situation - det ger ju även mer (dotterns barndom, jagets relation med dotterns pappa, att "fly" från norrland, bli något annat eller stanna kvar och få barn, det samiska arvet etc).
Dialektalt, tex sväljs typ alla "att", och formen "väskan hennes" tex, samt "på rikt" och andra sådana uttryck, det funkade och var charmigt även om just "att-grejen" störde mig litegrann.
Om det svåra i att berätta om något svårt, en trasig mor/dotter-relation som komplicerar. Växelvis jagperspektiv från modern, som trovärdigt ger en bild av hennes situation, och ett utifrånperspektiv som beskriver "en mamma" och "en dotter". Uppskattar det här skiftet, dels för att det blir allmängiltigt på ett annat sätt, och ger möjligheten att ge bilder där jagperspektivet hade varit begränsat. Kort, nästan som en längre novell snarare, men liksom skönt att det fokuserar på just detta utsnitt, denna situation - det ger ju även mer (dotterns barndom, jagets relation med dotterns pappa, att "fly" från norrland, bli något annat eller stanna kvar och få barn, det samiska arvet etc).
Dialektalt, tex sväljs typ alla "att", och formen "väskan hennes" tex, samt "på rikt" och andra sådana uttryck, det funkade och var charmigt även om just "att-grejen" störde mig litegrann.
July 1, 2022
En mamma och en dotter som inte riktigt kan prata med varandra. Mamman har något viktigt att berätta för dottern, så hon tar tåget från Gällivare till Stockholm. Öga mot öga ska hon väl kunna berätta?
En relativt kort roman om en mor/dotter-relation som skaver. Har läst en mängd översvallande recensioner och jag kan absolut förstå hyllningarna, även om jag inte blev fullt så tagen och berörd som jag hoppats på. Här skyller jag nog på mina, på förhand, höga förväntningar. Jag är imponerad över att det här är en debut och jag är riktigt förtjust i skrivspråket. Nu lyssnade jag på boken så jag kan inte komma med något regelrätt citat, men ibland kommer meningar som "En dotter går ut med en hund", istället för "Tilda går ut med hunden". Det är ganska stor skillnad i uttryck och känsla, trots att meningarna betyder samma sak. Jag faller ofta för små (eller stora) egenheter i språket; det enda jag brukar ha svårt för är när det blir för mycket dialekt eller talspråk.
Om man vill ha en ordentlig handling när man läser så ska man nog välja en annan bok. Här är det karaktärerna och språket som är i fokus. Språket har jag redan nämnt att jag gillar, men jag är inte lika förtjust i karaktärerna. Jag blir ofta frustrerad på mammans (Agneta) oförmåga att få fram det hon vill säga och på dotterns (Tilda) oförmåga att se det hon har framför sig. Att de inte kan kommunicera ordentligt med varandra gör att det hela tiden finns ett avstånd mellan dem. Samtidigt så vet jag att det inte är ett ovanligt scenario, så karaktärerna är både trovärdiga och realistiska. Det är lätt att som utomstående (läsare) peka på vad de gör "fel" och vad de borde göra istället, medan man ofta gör samma "fel" själv. Eller hur?
En relativt kort roman om en mor/dotter-relation som skaver. Har läst en mängd översvallande recensioner och jag kan absolut förstå hyllningarna, även om jag inte blev fullt så tagen och berörd som jag hoppats på. Här skyller jag nog på mina, på förhand, höga förväntningar. Jag är imponerad över att det här är en debut och jag är riktigt förtjust i skrivspråket. Nu lyssnade jag på boken så jag kan inte komma med något regelrätt citat, men ibland kommer meningar som "En dotter går ut med en hund", istället för "Tilda går ut med hunden". Det är ganska stor skillnad i uttryck och känsla, trots att meningarna betyder samma sak. Jag faller ofta för små (eller stora) egenheter i språket; det enda jag brukar ha svårt för är när det blir för mycket dialekt eller talspråk.
Om man vill ha en ordentlig handling när man läser så ska man nog välja en annan bok. Här är det karaktärerna och språket som är i fokus. Språket har jag redan nämnt att jag gillar, men jag är inte lika förtjust i karaktärerna. Jag blir ofta frustrerad på mammans (Agneta) oförmåga att få fram det hon vill säga och på dotterns (Tilda) oförmåga att se det hon har framför sig. Att de inte kan kommunicera ordentligt med varandra gör att det hela tiden finns ett avstånd mellan dem. Samtidigt så vet jag att det inte är ett ovanligt scenario, så karaktärerna är både trovärdiga och realistiska. Det är lätt att som utomstående (läsare) peka på vad de gör "fel" och vad de borde göra istället, medan man ofta gör samma "fel" själv. Eller hur?
September 29, 2022
En finstämd, språkligt intressant roman om en mor och dotterrelation som skaver.
Agneta har fått en hemläxa från psykologen. Men den är svår. Kanske något av det svåraste hon behövt göra i sitt liv. Hon måste berätta för sin dotter Tilda att hon har cancer.
Tematiken berör klass, generationer, landsbygd vs storstad och hur svårt det kan vara att nå fram till den man älskar mest.
Ella-Maria Nuttis debutroman har fått ett extremt varmt välkomnande och förhoppningsvis kommer hon bli en starkt lysande stjärna på den Norrländska författarhimlen.
Agneta har fått en hemläxa från psykologen. Men den är svår. Kanske något av det svåraste hon behövt göra i sitt liv. Hon måste berätta för sin dotter Tilda att hon har cancer.
Tematiken berör klass, generationer, landsbygd vs storstad och hur svårt det kan vara att nå fram till den man älskar mest.
Ella-Maria Nuttis debutroman har fått ett extremt varmt välkomnande och förhoppningsvis kommer hon bli en starkt lysande stjärna på den Norrländska författarhimlen.
April 6, 2024
Ömsom sorglig, ömsom frustrerande berättelse. Välskrivna, korta kapitel som gör att det flyter på bra, passar sättet hon skriver på. Snuddar på en 4:a! Kan kommas att ändras.
May 26, 2025
”Sydämellinen romaani, joka menee sisuskaluihin ja jättää jäljen”. Laittaa arvostamaan elämää, kuvaa elämän rakuutta aidolla ja todentuntuisella tavalla ❤️🩹 Pidin, miten tää oli kirjoitettu ja kevyt kirjoitusasu toi hyvän tasapainon raskaille ajatuksille ja aiheelle. Tää on kirjailijan esikoiskirja ja odotan et saan lukea toisen romaanin Puiden luo
August 22, 2024
Romanen lyfter komplexiteten av en mor-och-dotter-relation. Det är en väldigt hjärtskärande bok som lämnar mig i två väldigt motsatta känslor: frustration och tacksamhet.
November 3, 2024
Jag har haft den här boken i min bokhylla länge, men den extremt generiska titeln har nog bidragit till att jag aldrig plockat upp den. När jag väl gjorde det, en söndagseftermiddag i november, läste jag klart den på några timmar.
Det är en fin relationsskildring mellan mor och dotter där Nutti inte värjer sig för att stanna kvar i det som skaver. Stundvis en något frustrerande och grund berättelse, men likväl en välskriven debut som förtjänar en långt mer intressant titel. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren och se hur hon utvecklats!
Det är en fin relationsskildring mellan mor och dotter där Nutti inte värjer sig för att stanna kvar i det som skaver. Stundvis en något frustrerande och grund berättelse, men likväl en välskriven debut som förtjänar en långt mer intressant titel. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren och se hur hon utvecklats!
December 31, 2023
Mycket gripande i all sin enkelhet. Om det enorma avståndet, både geografiskt och psykiskt, mellan mor och dotter. Uppskattar den enkla handlingen som egentligen bara handlar om att formulera en simpel, men ändå svår, mening. Kommer bära med mig den länge.
March 30, 2022
Hade högre förväntningar på denna som jag fick i födelsedagspresent. Det är en relationsroman berättad rakt upp och ner utan krusiduller. Lågmäld och något förutsägbar trots ett i grunden gripande livsöde. Moderns sjukdom ligger som en osynlig kil mellan henne och dottern. Kedjerökande försöker modern hantera sin ångest över att berätta för dottern att döden kryper sig allt närmre. Romanen är språkligt korrekt men varken mer eller mindre. Det blir en en trea trots allt, mycket på grund av att det är en debutroman. Men det är på håret.
December 21, 2024
Mycket fin, vemodig och gripande.
January 23, 2024
Att lyssna på den här med Marie Richardson som inläsare, efter att ha lyssnat på Björnstadsserien med samma inläsare, gjorde att den kändes som en bok av Backman. Otroligt lik skrivstil.
July 20, 2024
Huh, olipa hieno ja vaikuttava kirja. Kyyneleet vierivät vielä poskillani. Kokoan ajatuksiani ja kirjoitan arvion myöhemmin.
Tässäpä siis arvio:
Puhuminen kultaa, vaikeneminen vaarallista
Ella-Maria Nuttin esikoisteos “Pohjoisessa kahvi on juotu mustana” on tiivis ja vähäeleinen kuvaus kuolemansairaan äidin ja tämän aikuistuneen tyttären vaikeasta suhteesta. Saamelaissyntyisen ja Uumajassa opiskelevan Ella-Maria Nuttin (s. 1995) Kaffe med mjölk ilmestyi keväällä 2022, ja kirja on saanut Ruotsissa paljon kiitosta ja palkintoehdokkuuksia, eikä ihme: teos on hieno ja viimeistelty kokonaisuus.
Kirjan päähenkilö on hieman alle 50-vuotias Agneta, jolla elinaikaa on vain kuukausia. Tupakkayskä taittaa naisen tuon tuostakin kaksin kerroin, sillä jälleen yksi mies kohtelee häntä kurjasti. Tällä kertaa se on “Taivaan isä, joka antoi hänelle syövän”.
Agneta ei saa puhelimitse kerrottua sairaudestaan tyttärelleen, joten hän lähtee junalla Jällivaarasta Tukholmaan. Äiti toivoo tytön huomaavan, ettei hän ole kunnossa, sillä vaikka he ovat äiti ja tytär, he eivät puhu “oikeista” asioista. “Tuntuu kuin Tilda olisi pitkän tunnelin päässä ja vaikka Agneta kuinka juoksisi, hän ei koskaan pääsisi tyttären luo.” Tildan tuki ja turva onkin ollut muore, äidin äiti. Agneta taas on ruotsalaistanut itsensä eikä näe saamelaistaustassaan mitään hienoa, mutta silti tytön nukkuessa hän kuiskii tälle helliä sanoja – saameksi.
Äiti haluaisi tyttärensä lähelleen – niin fyysisesti kuin psyykkisesti – mutta tytär on katkera ja vihainen. Hän on päässyt pois peräkyliltä ja rakentanut oman elämän, vaikkakin se on tyhjä ja ulkokultainen, se on hänen omansa. Kun Tilda kohtaa äitinsä, tämä on hänestä yhä se sama rasittava valittaja, jonka seurassa hän on koko ajan jännittynyt. Agneta itse taas tuntee olevansa “kuin sokeritoukka lavuaarissa, vaaraton mutta inhottava”.
Agnetan elinpäivät vähenevät vähenemistään, eikä nainen mitenkään saa sanottua tyttärelleen oikeita sanoja, ei sitä, että hän rakastaa tätä eikä sitä, että hän on kuolemaisillaan. Kun hän on kertomassa totuuden, tytär on liian iloinen, kiireinen tai vihainen – tai sitten on vain huono aika ja paikka. Niinpä lukijana sain jännittää lähes loppuun saakka, kumpi tulee ensin: viikatemies vai totuus.
Ystävieni ja veljeni mielestä se, ettei äiti saa sanottua totuutta, tuntuu ärsyttävältä ja uskomattomalta. Mielessäni minäkin hoin jatkuvasti “sano jo”. Kuitenkin juuri puhumattomuus pitää tarinassa yllä jännitteen ja tuo esille karusti sen, kuinka äiti on sairastunut omaan vahvuuteensa. Hän ei osaa olla heikko eikä pyytää apua keneltäkään, ei edes kuolemansairaana.
Kirjassa on sivuja vain parisataa ja tapahtumat kestävät vain viikon, mutta silti Nutti onnistuu kertomaan niin äidin kuin tyttären kaikki tärkeimmät elämänvaiheet, kiitos tiiviiden ja paljastavien takaumien. Psykologiaa opiskeleva esikoiskirjailija kuvaa viiltävän tarkasti äidin tunnontuskia ja valottaa naisten elämää ja suhdetta hienosti monien täysin arkisten tapahtumien kautta. Näistä ehdottomasti tärkein on kahvinjuonti.
Nutti kirjoittaa koruttomasti, tietoisen yksinkertaisesti, ja hän etäännyttää tarinaa käyttämällä kaksikosta usein ilmauksia "muuan tytär" ja "muuan äiti". Ehkä juuri kaiken koruttomuuden ja kylmyyden ansiosta tarina meni minulla luihin ja ytimiin, hieman samaan tapaan kuin Sirpa Kähkösen 36 uurnaa. Näin siitä huolimatta, että minulla – luojan kiitos – on hyvät välit sekä äitiin että tyttäreen. Nuttin kirjan luin lomalla, ja kuinka autuasta olikaan saada halata omaa Etelä-Suomessa opiskelevaa tytärtä!
Kaikkiaan Nutti kuvaa hienosti syöpään sairastuneen ja maalle jämähtäneen äidin ja tämän menestykseen tähtäävän tyttären välisiä ristiriitoja. Kirja valottaa pirullisen tarkkanäköisesti myös yhteiskunnan luokkaeroja ja sitä, mitä seuraa, kun repäisee itsensä irti omasta kulttuurista eikä osaa tai pysty arvostamaan sitä. Ennen kaikkea tarina kuitenkin kuvaa sitä, miten tietynlainen kipu ja rakkaus kuuluvat yhteen.
Nuttin kirja ja kieli osoittaa, että Pohjois-Ruotsista on jälleen noussut pinnalle yksi lahjakas ja omaääninen kirjailija. Vaikka äiti–tytär-suhteista on kirjoitettu paljon ja vaikka kirjan lopetus monine dramaattisine käänteineen on minun makuuni turhan teatterimainen, jään kiinnostuneena odottamaan, mitä Nutti kirjoittaa seuraavaksi. Voisiko hän kenties uudessa kirjassa avata asioita tyttären näkökulmasta?
Plussaa
viimeistellyn vähäeleistä ja korutonta kerrontaa
hieno kuvaus liian aikaisin kuolevan äidin ja tämän opiskelijatyttären vaikeasta suhteesta
yhteiskunnan muutos ja toiveiden ristiriita: äiti haluaa tyttären olevan rohkea ja kouluttautuvan, mutta silti hän tahtoo tytön olevan lähellä.
suomennos mainio
Miinuksia
loppu turhan dramaattinen
teoksen nimi nurinkurinen alkuperäiseen verrattuna
Tässäpä siis arvio:
Puhuminen kultaa, vaikeneminen vaarallista
Ella-Maria Nuttin esikoisteos “Pohjoisessa kahvi on juotu mustana” on tiivis ja vähäeleinen kuvaus kuolemansairaan äidin ja tämän aikuistuneen tyttären vaikeasta suhteesta. Saamelaissyntyisen ja Uumajassa opiskelevan Ella-Maria Nuttin (s. 1995) Kaffe med mjölk ilmestyi keväällä 2022, ja kirja on saanut Ruotsissa paljon kiitosta ja palkintoehdokkuuksia, eikä ihme: teos on hieno ja viimeistelty kokonaisuus.
Kirjan päähenkilö on hieman alle 50-vuotias Agneta, jolla elinaikaa on vain kuukausia. Tupakkayskä taittaa naisen tuon tuostakin kaksin kerroin, sillä jälleen yksi mies kohtelee häntä kurjasti. Tällä kertaa se on “Taivaan isä, joka antoi hänelle syövän”.
Agneta ei saa puhelimitse kerrottua sairaudestaan tyttärelleen, joten hän lähtee junalla Jällivaarasta Tukholmaan. Äiti toivoo tytön huomaavan, ettei hän ole kunnossa, sillä vaikka he ovat äiti ja tytär, he eivät puhu “oikeista” asioista. “Tuntuu kuin Tilda olisi pitkän tunnelin päässä ja vaikka Agneta kuinka juoksisi, hän ei koskaan pääsisi tyttären luo.” Tildan tuki ja turva onkin ollut muore, äidin äiti. Agneta taas on ruotsalaistanut itsensä eikä näe saamelaistaustassaan mitään hienoa, mutta silti tytön nukkuessa hän kuiskii tälle helliä sanoja – saameksi.
Äiti haluaisi tyttärensä lähelleen – niin fyysisesti kuin psyykkisesti – mutta tytär on katkera ja vihainen. Hän on päässyt pois peräkyliltä ja rakentanut oman elämän, vaikkakin se on tyhjä ja ulkokultainen, se on hänen omansa. Kun Tilda kohtaa äitinsä, tämä on hänestä yhä se sama rasittava valittaja, jonka seurassa hän on koko ajan jännittynyt. Agneta itse taas tuntee olevansa “kuin sokeritoukka lavuaarissa, vaaraton mutta inhottava”.
Agnetan elinpäivät vähenevät vähenemistään, eikä nainen mitenkään saa sanottua tyttärelleen oikeita sanoja, ei sitä, että hän rakastaa tätä eikä sitä, että hän on kuolemaisillaan. Kun hän on kertomassa totuuden, tytär on liian iloinen, kiireinen tai vihainen – tai sitten on vain huono aika ja paikka. Niinpä lukijana sain jännittää lähes loppuun saakka, kumpi tulee ensin: viikatemies vai totuus.
Ystävieni ja veljeni mielestä se, ettei äiti saa sanottua totuutta, tuntuu ärsyttävältä ja uskomattomalta. Mielessäni minäkin hoin jatkuvasti “sano jo”. Kuitenkin juuri puhumattomuus pitää tarinassa yllä jännitteen ja tuo esille karusti sen, kuinka äiti on sairastunut omaan vahvuuteensa. Hän ei osaa olla heikko eikä pyytää apua keneltäkään, ei edes kuolemansairaana.
Kirjassa on sivuja vain parisataa ja tapahtumat kestävät vain viikon, mutta silti Nutti onnistuu kertomaan niin äidin kuin tyttären kaikki tärkeimmät elämänvaiheet, kiitos tiiviiden ja paljastavien takaumien. Psykologiaa opiskeleva esikoiskirjailija kuvaa viiltävän tarkasti äidin tunnontuskia ja valottaa naisten elämää ja suhdetta hienosti monien täysin arkisten tapahtumien kautta. Näistä ehdottomasti tärkein on kahvinjuonti.
Nutti kirjoittaa koruttomasti, tietoisen yksinkertaisesti, ja hän etäännyttää tarinaa käyttämällä kaksikosta usein ilmauksia "muuan tytär" ja "muuan äiti". Ehkä juuri kaiken koruttomuuden ja kylmyyden ansiosta tarina meni minulla luihin ja ytimiin, hieman samaan tapaan kuin Sirpa Kähkösen 36 uurnaa. Näin siitä huolimatta, että minulla – luojan kiitos – on hyvät välit sekä äitiin että tyttäreen. Nuttin kirjan luin lomalla, ja kuinka autuasta olikaan saada halata omaa Etelä-Suomessa opiskelevaa tytärtä!
Kaikkiaan Nutti kuvaa hienosti syöpään sairastuneen ja maalle jämähtäneen äidin ja tämän menestykseen tähtäävän tyttären välisiä ristiriitoja. Kirja valottaa pirullisen tarkkanäköisesti myös yhteiskunnan luokkaeroja ja sitä, mitä seuraa, kun repäisee itsensä irti omasta kulttuurista eikä osaa tai pysty arvostamaan sitä. Ennen kaikkea tarina kuitenkin kuvaa sitä, miten tietynlainen kipu ja rakkaus kuuluvat yhteen.
Nuttin kirja ja kieli osoittaa, että Pohjois-Ruotsista on jälleen noussut pinnalle yksi lahjakas ja omaääninen kirjailija. Vaikka äiti–tytär-suhteista on kirjoitettu paljon ja vaikka kirjan lopetus monine dramaattisine käänteineen on minun makuuni turhan teatterimainen, jään kiinnostuneena odottamaan, mitä Nutti kirjoittaa seuraavaksi. Voisiko hän kenties uudessa kirjassa avata asioita tyttären näkökulmasta?
Plussaa
viimeistellyn vähäeleistä ja korutonta kerrontaa
hieno kuvaus liian aikaisin kuolevan äidin ja tämän opiskelijatyttären vaikeasta suhteesta
yhteiskunnan muutos ja toiveiden ristiriita: äiti haluaa tyttären olevan rohkea ja kouluttautuvan, mutta silti hän tahtoo tytön olevan lähellä.
suomennos mainio
Miinuksia
loppu turhan dramaattinen
teoksen nimi nurinkurinen alkuperäiseen verrattuna
September 11, 2022
En hjärtskärande berättelse om en mamma och en dotter och en relation som inte hinner räddas. Gillade att berättelsen var rätt linjär och ”simpel” i form av att den gör precis vad den säger att den dvs göra och det är bara ett fåtal referenser till annat, som det förflutna. Gillade!
May 29, 2022
3.5 | Det är verkligen en fin bok, trots ämnet. Hela läsningen sitter jag med nästan med andan i halsen eftersom Agnetas öde är så hemskt. Tanken på att behöva ge ett sådant besked skrämmer. Ändå är allt ganska kort. Beskrivningarna är inte långa, men ändå är de så målande och träffsäkra. På få sidor får man förståelse för Agnetas och Tildas relation – det som skaver och det som funderar. Det är en bok där orden inte är överflödiga.
Trots allt detta kände jag att något saknades. Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken och därför tror jag att jag blev lite besviken. Den är ändå verkligen värd att läsa (men kanske med lite lägre förväntningar).
Trots allt detta kände jag att något saknades. Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken och därför tror jag att jag blev lite besviken. Den är ändå verkligen värd att läsa (men kanske med lite lägre förväntningar).
March 1, 2022
Den här boken har fått mycket hype i sociala medier och jag blir alltid nervös inför läsningen då. Många läsupplevelser har känts som en besvikelse för att jag hört så mycket gott om böckerna. Den här gången hade jag också hört mycket gott, men; Kaffe med mjölk lever upp till mina förväntningar. Det är en mycket fin debut som skildrar det som är svårt att ta på och svårt att beskriva. Något jag verkligen uppskattar med boken är att den dels skildrar Agnetas perspektiv men samtidigt har ett större utifrånperspektiv på både modern och dottern. Det gör att boken känns ärlig, att man får se båda sidor av myntet. Det får boken att växa. Jag tror att ett skildrande av enbart mammans, eller dotterns, perspektiv inte hade gett en helhetskänsla av relationen. Språket är också något jag uppskattar. Det är avskalat och jordnära, vilket passar bra överens med bokens tema. Hela boken blir trovärdig och ger en bild av hur livet kan vara. Boken känns förtätad och sammanhållen, den är precis lagom lång för att matcha innehållet. Och för att man ska kunna läsa den i en sittning!
March 10, 2022
Agneta är mor till Tilda. Agneta har cancer och vet inte hur hon ska berätta det för sin dotter. I denna boken får vi följa Agnetas tankar och våndor i livets slut. I korta koncisa meningar med outgrundligt djup.
Boken skildrar den kommunikativa distansen mellan mor och dotter, svårigheten att nå fram. Skillnader och likheter dem emellan.
Mitt hjärta går sönder av igenkänning, väcker frustration över de där orden som är så jävla svåra att säga. Känner igen den milslånga distansen med den man egentligen kanske står som närmast.
En toppenbra debut och jag vill läsa mer av Nutti!
’En sak i taget och sist ska jag dö’
Boken skildrar den kommunikativa distansen mellan mor och dotter, svårigheten att nå fram. Skillnader och likheter dem emellan.
Mitt hjärta går sönder av igenkänning, väcker frustration över de där orden som är så jävla svåra att säga. Känner igen den milslånga distansen med den man egentligen kanske står som närmast.
En toppenbra debut och jag vill läsa mer av Nutti!
’En sak i taget och sist ska jag dö’
February 9, 2024
En finstämd, språkligt intressant roman om en mor och dotterrelation som skaver.
Agneta har fått en hemläxa från psykologen. Men den är svår. Kanske något av det svåraste hon behövt göra i sitt liv. Hon måste berätta för sin dotter Tilda att hon har cancer.
Tematiken berör klass, generationer, landsbygd vs storstad och hur svårt det kan vara att nå fram till den man älskar mest.
Ella-Maria Nuttis debutroman har fått ett extremt varmt välkomnande och förhoppningsvis kommer hon bli en starkt lysande stjärna på den Norrländska författarhimlen.
Agneta har fått en hemläxa från psykologen. Men den är svår. Kanske något av det svåraste hon behövt göra i sitt liv. Hon måste berätta för sin dotter Tilda att hon har cancer.
Tematiken berör klass, generationer, landsbygd vs storstad och hur svårt det kan vara att nå fram till den man älskar mest.
Ella-Maria Nuttis debutroman har fått ett extremt varmt välkomnande och förhoppningsvis kommer hon bli en starkt lysande stjärna på den Norrländska författarhimlen.
February 24, 2022
Betyg: 4 av 5 - Romanen Kaffe med mjölk är författaren Ella-Maria Nuttis debutbok. En kort roman om förhållandet mellan en mor och en vuxen dotter. Jag tyckte mycket om boken, som var väldigt bra skriven, och den var berörande och gripande. Kan varmt rekommenderas.
March 14, 2025
Vissa stilgrepp fungerar bara i ca 50 sidor, ungefär som att vissa böcker borde varit en novell.
March 19, 2025
Hel Litiä varten luettu. Kun ensimmäisten sivujen aikana tuli kulli ja ukonrähjä tiesin, että tää tulee olemaan haaste.
Olen lukenut tästä ison määrän kiittäviä arvioita kirjagramissa ja en voi olla miettimättä olenko viallinen? No, uskon vastauksen piilevän siinä, että tartun helposti lillukanvarsiin jotka eivät kaikkia häiritse. Ja siinä, että kirjassa on vikaa 😀.
On aikuiset äiti ja tytär, hieman etääntyneet toisistaan, on äidin syöpä, on dementti isä ja taisipa siellä pyörähtää väkivaltainen exäkin.
Äh inhosin kirjaa. Sitä vaivaa monia ruotsalaisia kirjoja riivaava hymistelevä ulkokultausuus. Pidetään silti kevyenä, sunffarallallaa. Kaikki tapahtumat kirjassa on ikäviä, mut silti kirja on pinnallinen ja mitäänsanomaton. Siis minulle! Ihanaa, jos tykkäsit!
Olen allerginen tällaiselle menolle. Eihän tuosta puutu enää kuin rampa kissa!! Nyt itket keski-ikäinen nainen!
Kirjan pääjuoni on ÄLYVAPAA: koko kirjan ajan äiti yrittää kertoa tyttärelleen että hänellä on syöpä. Tätä herutellaan ja siitä tehdään cliffhängereitä. Jotenkin väärin, ison asian trivialisointia. Tottakai tuollaisesta asiasta on vaikea kertoa, koska se on surullista. Mutta että sitä venytetään ja sen kanssa pelaillaan kirjan juonen takia on banaalia ja epäkunnioittavaa.
Ja miksi, MIKSI kirjoittaa terveydenhuoltoon sijoittuva kirja, jossa jopa päähenkilö on hoitaja (ja hän mainitsee sen joka käänteessä, että hän tosiaan tietää tällaisista asioista), jos alkeellisimmatkin faktat on pielessä. Ne olisi voinut googlata sekunnissa.
-työntää letku nenään (happea ei anneta noin).
-päivystyksen "Vastaanottoapulainen tai mikä helvetti se on" (suora lainaus). Pelkkä hoitaja olisi riittänyt.
-kipulaastari "lappu törröttää" mainittiin monta kertaa. Koska ilmeisesti tää toi jännitystä siihen, että huomaako tytär törröttävän lapun ja arvaa sairauden. Itseasiassa tää oli tärkeä juonenkuljetin.
Olen lukenut tästä ison määrän kiittäviä arvioita kirjagramissa ja en voi olla miettimättä olenko viallinen? No, uskon vastauksen piilevän siinä, että tartun helposti lillukanvarsiin jotka eivät kaikkia häiritse. Ja siinä, että kirjassa on vikaa 😀.
On aikuiset äiti ja tytär, hieman etääntyneet toisistaan, on äidin syöpä, on dementti isä ja taisipa siellä pyörähtää väkivaltainen exäkin.
Äh inhosin kirjaa. Sitä vaivaa monia ruotsalaisia kirjoja riivaava hymistelevä ulkokultausuus. Pidetään silti kevyenä, sunffarallallaa. Kaikki tapahtumat kirjassa on ikäviä, mut silti kirja on pinnallinen ja mitäänsanomaton. Siis minulle! Ihanaa, jos tykkäsit!
Olen allerginen tällaiselle menolle. Eihän tuosta puutu enää kuin rampa kissa!! Nyt itket keski-ikäinen nainen!
Kirjan pääjuoni on ÄLYVAPAA: koko kirjan ajan äiti yrittää kertoa tyttärelleen että hänellä on syöpä. Tätä herutellaan ja siitä tehdään cliffhängereitä. Jotenkin väärin, ison asian trivialisointia. Tottakai tuollaisesta asiasta on vaikea kertoa, koska se on surullista. Mutta että sitä venytetään ja sen kanssa pelaillaan kirjan juonen takia on banaalia ja epäkunnioittavaa.
Ja miksi, MIKSI kirjoittaa terveydenhuoltoon sijoittuva kirja, jossa jopa päähenkilö on hoitaja (ja hän mainitsee sen joka käänteessä, että hän tosiaan tietää tällaisista asioista), jos alkeellisimmatkin faktat on pielessä. Ne olisi voinut googlata sekunnissa.
-työntää letku nenään (happea ei anneta noin).
-päivystyksen "Vastaanottoapulainen tai mikä helvetti se on" (suora lainaus). Pelkkä hoitaja olisi riittänyt.
-kipulaastari "lappu törröttää" mainittiin monta kertaa. Koska ilmeisesti tää toi jännitystä siihen, että huomaako tytär törröttävän lapun ja arvaa sairauden. Itseasiassa tää oli tärkeä juonenkuljetin.
Displaying 1 - 30 of 308 reviews