"En kille i klassen drog ett skämt om att vi drack mjölken direkt från spenen. Att vi levde på det viset. Som kalvar. Så såg jag mig själv sen. Mjölkstinn raglade jag in på bussen. Munnen fortfarande varm från spenen."
Ellen återvänder till bondgården där hon växte upp. Det är semestertider och de nya ägarna av barndomshemmet visar sig vara bortresta. Hon tar sig in i huset, bara för att se sig om, men så har hon stannat en natt och dagarna i huset blir fler. Vem kan egentligen säga att platsen inte är hennes? Hon har den ju med sig överallt. Korna är borta nu, den lilla gården är nedlagd, men mjölken rinner fortfarande från mungiporna som då hon var barn, gödsellukten sitter i näsan.
Mjölkat är en sinnlig, påtagligt kroppslig roman som rör sig mellan ett nu och ett då, om identifikationen med ett förflutet som man samtidigt gjort allt för att lämna bakom sig.
This is a well-written debut novel about a young woman who returns to the farm where she grew up and comes to terms with how different things have become.
Ellen har lämnat stan och är tillbaka på barndomsgården från vilken familjen flyttade när hon var sexton. Det har gått femton år och det bor andra där nu som inreder med plastfrukter. Mycket är dock sig likt och för varje objekt ett ilande minne. Den tafatta och vänliga grannpojken Max med mjukisbyxorna bor kvar och klär sig likadant. Det doftar och smakar sur sommar och koskit.
”Vem äger en plats? Vem har tillträde? Är det de som har pengarna eller de som har lagt ner arbetet, grävt dikena och svettats ner i jorden, brutit spetten, skrubbat knäna?”
Det finns en smärta här som klättrar i tarmluddet och försöker få uppmärksamhet. Är det ensambarnets sorgesång om tidens gång? Eller har Ellen dåligt samvete för hur hon nonchalerade Max för att slippa dömas för de brott de båda begick i barndomens domstol eftersom deras föräldrar var bönder. Inte för att hon är nära att be om ursäkt, tvärtom. Medan jag söker efter lidandets uppkomst och försöker förstå mig på Ellen får jag lära mig om mjöldryga, galna kosjuka och annat som relaterar till mjölkning, gödsel och lantbruk.
”Begäret har en elak syster som heter behovet.”
Debutanten Sanna Samuelssons (f 1987) prosa är påhittig, pigg och fräsch som sig bör, men också ojämn och tappar mot slutet. Hon skriver mycket skickligt om sex. Jag har en fin läsupplevelse men tycker att porträttet av huvudpersonen är tecknat med för svag blyerts.
”Tunga av stövlar lögnar vi fram.”
Stötestenen är människans problem med vem hon var som barn och vem hon är nu. I Ellens fall verkar detta försvåra nära relationer. Bokens andra stjärna Diana, har lämnat henne. (Både Ellen och Diana betyder lysande.) Ellen försöker sammanfoga det janusansikte som uppstod i barndomens utanförskap med storstadsmänniskans. Jag skulle gärna läsa mer om hur det går med den saken.
Så mycket igenkänning jag känner när jag läser den här boken, då jag själv vuxit upp på bondgård. Allt det vackra som det innebär men också all den stress o maktlöshet som ett litet jordbruk bär med sig. Det känns helt galet att en annan person kan beskriva de känslor och upplevelser jag känt. Trodde länge jag var ensam om detta. Men det visar sig att det är jag inte. Sen språket som boken visar upp, beskrivningar av natur men också om fördomar mot barn som växer upp på landet är spot on.
En stilsäker debut som inte räds det smärtsamma, illaluktande och blottande. Skildringar av barndom och lantbruk vävs samman med nutidens roller att fylla. Jag gillar hur den vågar vara både uppgiven och politisk.
”Skriker man samtidigt som man sågar så kan man kamouflera sorgen.”
Tycker om språket. Samuelsson lyckas få fram att allt liksom är vackert och äckligt på samma gång. Dock saknade jag en berättelse på något sätt, fanns inget att följa.
väldigt bra bok, om kroppen och jorden och om det man lämnat som är invirat i generna. vem man är och vem man borde vara. om det intensiva och det äckliga och om skam. begäret har en elak syster som heter behovet.
Den tog aldrig tag i mig. Huvudpersonen känns inte verklig - det handlar inte om att hon gör märkliga saker/befinner sig i en svårförklarad kris - utan det är för många personlighetsdrag och ageranden som jag inte alls tycker stämmer överens med varandra.
Kopplingen mellan människa och boskap är ofta lite äcklig och grotesk. Jag vill att greppet ska ta mig vidare i hur jag tolkar handlingen eller huvudpersonen men det känns som ett parallellt spår och hör inte ihop med "svaret" man söker efter i boken.
När slutet kommer berättar författaren exakt vad vi ska ta med oss för känslor kring svenskt jordbruk: "Det är så man kan gråta". Men jag är oberörd - andra jordbruksskildringar får mig att vilja gråta. Är det problematiskt att de inte är samtida (tänker på Lo Johansson, Moberg)? Kanske! Men det här gör iaf inte jobbet för mig.
Jag vet inte riktigt om jag har smält den här boken än. Först trodde jag att jag inte gillade den, men sen gav jag den någon dag att sjunka in och då gör jag plötsligt det. Den lyckas vara rå och äcklig bara genom att vinkla det vanliga livet, och beskriver saknaden av det en person en gång hade på ett väldigt intressant sätt. Skulle säga 3,5 stjärnor i nuläget, och sen kanske det får bli en omläsning något i framtiden.
3,5⭐️ skulle jag nog säga! Varför har jag typ rädd under hela tiden jag läste? Trodde typ att Ellen skulle bli påkommen av ägarna och något dramatiskt skulle hända! Men också bara allmänt för att hon liksom verkligen bryter sig in hos nån hon inte känner och bor hos dom och äter deras mat! Väldigt obehagligt men det blev ju en bra story! Och språket va jätte najs men lite svårt ibland för min lilla hjärna!🥸🤘
Läste denna för Elin sa att det är en av de bästa böckerna hon har läst och ville prova något nytt. Är väldigt långt ifrån det jag brukar läsa men kunde inte slita mig och har inte kunnat sluta tänka på den
urghhh va inte beredd på att jag skulle behöva läsa om mitt eget breakup!!!! (skoja men tydligen verkar jag och ellen dela känsloliv) (ja förutom att hon vill ligga med max). Grinat lite för det och också blivit helt tagen av språket. Otrolig bok!!! Lånade från bibblan men behöver nog köpa den, så mycket jag vill skriva markera komma ihåg.
Hade först svårt att förstå de lesbiska inslagen, men även det föll så småningom på plats. Väldigt bra om den tid - och kunskap - som flytt, och om kluvenheten mellan vem man är och vem man var (& borde vara?) Uppe & snuddar vid en 5:a.
Klassiskt fall av "hade för höga förväntningar "? Hade väntat mig ett unikt språk - får en bångstyrig text både i utförande och innehåll. Det är snyggt hur kossorna ganska sömlöst återkommer i texten, men jag, kanske med min mer urbana bakgrund, lyckas inte ingjuta tillräckligt mycket mening i den här romanen. Ibland osar det lätt av ordbajs.
Är uppväxt på lantbruk och känner igen mig otroligt mycket i författarens beskrivning av sin uppväxt och känslorna man bär med sig. Vågor av nostalgi, stolthet, sorg och bedrövelse har sköljt över mig. Tacksam för den här boken!
Mjölk = 2023 års mest använda ord i böckerna jag läst? Höll på att ej läsa av den anledningen MEN i denna bok helt berättigat! Tyckte mycket om. Små anekdoter, fakta om bondliv som små sidospår, vet ej om sanna, hoppas inte.
2.5! Hade svårt att ge denna bok betyg, vissa delar gillade jag mycket, men ibland har jag lite svårt för den här typen av bok. Kunde sakna den röda tråden och ville få mer svar på vissa saker.
Hade kunnat få vara dubbelt så mycket om hur jävligt livet som mjölkbonde är och hälften så mycket om hennes rätt meningslösa relation som avslutats. Tur att det redan var stor fördel på det tidigare. 🐄
Men asså typ 4,75? Läste ut på en dag, fascinerande och omfattande. Jag kan inte riktigt sätta fingret på den. Så mycket på så få sidor, äcklig och konstig. Lite Moshfegh vibes. Mycket intressant debutroman.
Boken hade inget direkt syfte för mig. Jag kunde bara inte relatera till någon karaktär och var inte heller så jätteintresserad i varken historian eller karaktärerna. Tycker väl även att det hon gör är skit obehagligt. Även fast jag förstår varför hon gör det. Hade dock velat höra mer om hennes föräldrars liv istället för bladlöss. Men språket var stundtals väldigt nice. 1,5 av 5 stjärnor.