Vissa gränser är tydliga och bör inte överskridas, andra diffusa eller rörliga, några hotar att fånga en, andra att stänga en ute. I en cykel av berättelser från Karelen tecknar Lida Starodubtseva rika och mångtydiga porträtt av flickor och unga kvinnor som söker en plats eller försöker förstå platsen där de befinner sig. Men om platsen snarare är ett språk eller en kärlek blir sökandet desto svårare, och farligare. Även om resan går över hav och land kan det nya vara snarlikt det som övergivits. Tillsammans bildar dessa berättelser en helhet som växer och förgrenar sig utan att någonsin bli färdig. Gestalter, teman och miljöer återkommer, varieras och speglas, och världen är i varje ögonblick både ny och urgammal.
En sån där "vad är det här för nåt intressant" som jag plockade upp på biblioteket, som jag fullkomligt älskar att göra, och så sällan gör nuförtiden. Många starka noveller på olika sätt, från krass realism till underbar och metaforisk fantasi (de starkaste, för mig). Utsnitt av relationer, situationer, liv ur sällsamma synvinklar. Något speciellt också verkligen just med det karelska, att stå med fötterna i olika kulturer, närheten till båda sidor, gränsernas förflyttningar. Tyckte särskilt om de i barnperspektiv.
Likgiltig inför och/eller förvirrad av alla noveller i denna samling förutom den sista. Titeln "En oändligt lång vår" har känts ironisk av den anledningen för läsningen har inte gått fort för mig. Författaren har ett distanserat grepp, få karaktärer namnges, och språket/uttrycket är speciellt utan att vara vackert, mer udda stundvis. Den sista novellen, om ett ungt moderskap, tycker jag däremot är riktigt stark.