En mörk vårkväll hittar två tonåringar en kropp inmurad i väggen i ett ödehus i utkanten av Lund. Byggnaden tillhör det nerlagda mentalsjukhuset Sankt Lars, som trettio år tidigare drabbades av en skandal då två patienter försvann spårlöst från avdelning C. En av patienterna var sjuttonåriga Marie-Louise Sparre och trots att det inte fanns några tecken på att ett brott hade begåtts, vidhöll hennes familj att hon blivit utsatt för någonting fruktansvärt. Fallet fick stor uppmärksamhet i media och polisen kritiserades hårt.
Polisutredarna Fredrika Storm och Henry Calment får i uppgift att återöppna utredningen och de förstår snart att en mörk hemlighet döljer sig på sjukhusområdet. Vad hände egentligen med de två patienterna den där ödesdigra oktobernatten 1987 och hur långt är de ansvariga beredda att gå för att dölja sanningen?
Järnblomma är den andra fristående delen i serien om Fredrika Storm och Henry Calment, efter listetta Svartfågel som hyllats av kritiker och läsare. Det är en mörk och spännande historia fylld med oväntade vändningar, som är svår att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa.
I hela sitt liv har Frida drömt om att bli författare och redan i tidig ålder var det roligaste hon visste att skriva berättelser som sedan lästes upp för vänner och familj.
2007 började Frida blogga om sin resa i samband med att hon skickade in sitt första deckarmanus till en handfull utvalda förlag. Flera av dem visade intresse för det hon hade skrivit och Frida fortsatte att producera polisromaner.
2010 beslöt Frida, efter att ha sjukskrivits för utmattningssyndrom, att göra ett sista försök att bli utgiven genom att prova en ny genre. Detta visade sig vara ett lyckokast och i oktober 2011 debuterade hon med den historiska kärleksromanen Charlotte Hassel.
I juni 2012 kom hennes andra historiska roman Den vita frun.
Järnblomma är en välskriven och spännande deckare, en bladvändare. Jag är mycket imponerad av Frida Skybäcks förmåga att skriva i olika genrer. Jag tyckte mycket om hennes feelgood (och hoppas hon skriver mer i den genren framöver), men tycker minst lika mycket om hennes spänningsromaner. Serien om Fredrika Storm rekommenderar jag varmt.
Liksom en del andra deckarförfattare lyckas Frida Skybäck på ett intressant sätt väva ihop aktuella samhällsfrågor med deckarhistorien. I Järnblomma handlar det om psykiatrisk vård, och bristerna i den. Vi har brister i dagens vård, inte minst möjligheten att få hjälp, men i det historiska perspektivet som ges i Järnblomma står det klart att vi ändå kommit en bra bit på väg. Det är både lärorikt och skrämmande att läsa om vården på St Lars i Lund, som är bara ett exempel. Jag blir både arg och ledsen.
Karaktärsteckningarna i Järnblomma är bra, jag gillar de två poliserna Henry och Fredrika. I synnerhet Henry, för Fredrika har en tendens att gå utanför gränserna på ett sätt som jag är tveksam till. Jag gillar att vi får veta mer om dem som personer. Det är nästan mer fokus på dem som personer än själva mysteriet. En styrka i Järnblomma är att de utsatta och utstötta karaktärerna i är respektfullt beskrivna.
Historien i Järnblomma fokuserar både på vad som hände på 80-talet och vad som händer i nutid. Jag gillar att som läsare får man följa polisernas utredning om vad som hänt, man får inga explicita tillbakablickar. En sak som fastnar hos mig är miljöbeskrivningarna, de är välgjorda, och jag önskar jag läst den på plats i Lund. Spänningsfaktorn är hög, men jag är tveksam till upplösningen. Inte minst vad gäller motivet, som jag saknar. Dock är det en upplösning som jag minns.
Järnblomma slutar med en cliffhanger och jag kommer definitivt att vilja läsa nästa bok i den här serien.
I boken Järnblomma får vi återse Fredrika Storm och hennes kollega Henry Calmert.
Den här gången handlar deras utredning om en död kropp som hittats på det övergivna mentalsjukhuset St Lars. Det visar sig bli ett invecklat fall som har spår som går tillbaka i tiden till 1987.
Jag tycker om hur Frida Skybäck beskriver relationen mellan Fredrika och Henry. De kompletterar varandra väl med Fridas, ibland, bristande gränssättning och Henrys eftertänksamhet. Det är en spännande intrig i boken och jag hade svårt att lägga dem ifrån mig.
Frida Skybäck beskriver också väl hur psykiatrins vård såg ut förr och hur individer som inte passade in i samhällets normer förpassades till "vård" inom psykiatrin. Sammanfattningsvis är det här en välskriven uppföljare till Svartfågel, 1:a boken i serien om Fredrika Storm, ,och den lockar definitivt till att läsa uppföljaren Skuggvarg.
Ein wirklich spannender Fall mit einer leider etwas lückenhaften Auflösung. Ausserdem hat es mich unfassbar gestört, dass Fredrika, obwohl sie ja schon auf dünnem Eis war aufgrund eines vorherigen Falles, so oft die Regeln gebogen hat. Und: ein Stern Abzug für die Übersetzung ins Deutsche, bei der alle paar Seiten die Namen der Nebencharaktere anders geschrieben wurden…
____
Truly a Page Turner, Even though the solution to the case was a little lacklustre. Also, it really got on my nerves how the protagonist kept bending the rules even though she was already on thin ice because of her missteps in a previous case. And: minus one star because the translation kept changing the spelling of the side characters names…
En stark 3,5! Gillar skrivstilen men har svårt för karaktärerna, särskilt Fredrika som verkar ha svårt att föra sig i sociala sammanhang men ändå sägs vara skicklig i förhör osv osv. Slutet faller lite platt och blir väldigt tamt jämfört med den starka uppbyggnaden. Tycker parallellspåret kring hennes mamma kunde skippats men kanske är något som bygger på i serien och bara blev lite segt för denna bok.
Mina förväntningar är alltid skyhöga när Frida Skybäck släpper nytt då hon alltid lyckas förtrolla mig med sina historier och sätt att skriva. I denna andra bok om Fredrika Storm och Henry Calment upplever jag att Skybäck halkar ner i gamla hjulspår, där mänskliga relationer och vardagslivets alla komplikationer tar stort fokus från utredningen. Det är dock inget jag klagar på då Skybäck är makalös på att gestalta komplexa livshistorier, men jag hade ändock önskat aningen mer av utredningen i form av fart och tillförande av nya pusselbitar till mysteriet. Detta betyder emellertid inte att berättelsen släpper polisutredningen något; den följer handlingen med sin närvaro. Dessutom lever dessa karaktärer för sina arbeten så arbetet hänger alltid med. Jag måste erkänna att jag inte visste hur allt skulle sluta, vilket är både kittlande och frustrerande på samma gång. Ibland upplever jag att jag får följa med lite väl mycket i karaktärernas vardagligheter såsom jakt på matställen. Å andra sidan är det just dessa detaljer som tillför och gör berättelsen levande. Jag älskar myset, jag älskar komplexiteten och jag älskar att mina känslor för karaktärerna skiftar under läsningen. En perfekt bok att i höst kura ihop sig i soffan med. Frida Skybäck lyckas alltid få mig att glömma bort min verklighet, och denna bok är inget undantag.
Klappentext: In einer Wand der verfallenen Lunder Psychiatrie werden menschliche Überreste gefunden. Schnell wird die Verbindung zu einem Cold Case von 1987 hergestellt, bei dem zwei Patienten in einer Oktobernacht spurlos verschwanden. Was ist damals geschehen und warum gibt es nur eine Leiche? Fredrika Storm und Henry Calment begeben sich auf die Spuren einer grausamen Tat und fördern dabei Erschreckendes zutage. Und dann fordert der Fall ein weiteres Todesopfer.
„Eisenblume“ ist der 2. Band der Krimireihe Fredrika Storm von Frida Skybäck.
Die Autorin hat interessante und facettenreiche Charaktere erdacht. Das Ermittlerduo besteht aus Fredrika Storm und Henry Calmen. Fredrika ist noch jung und hoch motiviert als sie von Kopenhagen zurück in ihre Heimat kommt und die Stelle bei der Mordkommission in Lund antritt. Sie ist in der Gegend aufgewachsen und kennt Land und Leute. Im ersten Band sind die beiden Ermittler zu einem guten Team zusammengewachsen.
Mit den menschlichen Überresten, die gefunden werden, baut die Autorin von Beginn an Spannung auf. 1987 sind zwei Patienten aus der Psychiatrie verschwunden und man geht davon aus, dass die Leiche einer der Vermissten ist. Die Ermittler versuchen alles über den Cold Case herauszufinden. Doch nach gut der Hälfte der Geschichte, stocken die Ermittlungen und das Private der Ermittler nimmt überhand. Somit wird auch die Spannung weniger. Aber nach kurzer Zeit, zieht das Tempo und auch die Spannung wieder an.
Die Charaktere werden gut in die Geschichte eingeführt und sind sympathisch. Die Ermittler sind mir schon vom ersten Band gut bekannt. Wieder erfahren die Leser*innen einiges über das Privatleben der Ermittler.
Die Autorin hat einen flüssigen und gut verständlichen Schreibstil. Sie erzählt die Geschichte aus verschiedenen Perspektiven, was das Ganze sehr facettenreich macht. Die Spannung, die Frida Skybäck direkt am Anfang aufgebaut hat, wird in der Mitte kurz unterbrochen, steigert sich zum Ende hin aber wieder. Immer wieder kommen die Ermittler auf neue Spuren und so setzt sich stückchenweise das Puzzle zusammen. Aber so einfach macht es die Autorin den Ermittlern nicht. Immer wieder baut sie Wendungen in die Geschichte ein. Die Auflösung ist nachher einleuchtend und lässt mich zufrieden zurück.
„Eisenblume“ ist ein gelungener zweiter Band und macht Lust auf mehr.
Det här är en serie med fristående delar, enligt baksidestexten. Detta är del två i serien om Fredrika Storm och Henry Calment. Vanligtvis läser jag serier i ordning men eftersom det var fristående gjorde jag inte det den här gången. Redan tidigt saknade jag information som nämndes i boken. Saker som utspelats i tidigare bok. Det är för mycket information som läsaren behöver ha för att hänga med i andra boken för att det ska kunna gå som fristående. Mycket av det som händer bygger på första boken. Egentligen tycker jag om det, jag gillar när bokserier bygger en historia över hela serien, medan andra historier bara utspelar sig i en bok. Men då kan de inte kallas fristående. Karaktärerna i boken är välskrivna och relaterbara även om jag tycker att Henry fortfarande är lite suddig i konturerna, kanske lärde vi känna honom mer i bok 1? Fredrika ger mig en viss oro i kroppen när jag läser. Hon gör impulsiva, farliga saker och tar snabba beslut utan att tänka sig för. Hennes självförtroende är mycket lågt och hon verkar be om ursäkt för att hon finns till. Först gjorde det mig galen men när jag fick lite mer bakgrund, skjutningen på hennes förra jobb, mamman som försvann och som hon letar efter, första bokens händelser runt hennes familj, så inser jag att hon handlar som en person som fått mattan ryckt undan fötterna som mycket ung och därmed blivit sårbar tidigt. Dessutom traumatiserade av skjutningen. Hon är intelligent och kan se mönster på ett intuitivt sätt men har svårt med tålamodet. Jag tycker hon är briljant porträtterad. Hon gör dock läsningen väldigt intensiv och oroande, vilket jag upplevde genom att vara tvungen att lägga ifrån mig boken efter ca 3 kapitel och låta den vila, men sedan var jag ivrig att se vad som händer. Mycket välskriven karaktär. Handlingen som utspelar sig runt Sankt Lars sjukhus är mycket välskriven och det finns så många lockande, läskiga, skrämmande delar runt den miljön som författaren använder sig av på ett funktionellt sätt. Lagom mycket för en cosy crime, hade mer använts hade det blivit skräck/thriller 😊 Jag tyckte om boken och vill mycket gärna läsa hela serien. Jag ser fram emot att läsa del 1, för att få lite frågetecken uträtade. Jag rekommenderar boken, verkligen. Men min rekommendation är att läsa serien i ordning.
Endlich geht die Krimireihe um Fredrika Storm in Deutschland weiter! Nachdem mir „Schwarzvogel“ 2023 so sehr gut gefallen hatte, habe ich gelauert, dass endlich mehr Bücher erscheinen, zumal in Schweden schon 4 Stück veröffentlicht wurden.
Diesmal geht es um einen Cold Case, in den durch Zufall wieder Bewegung kommt. Zwei Jugendliche verschaffen sich Zugang zu einer alten psychiatrischen Klinik und machen eine grausige Entdeckung. Die Polizei rollt daraufhin den Fall um zwei junge Patienten, die in den 80er Jahren aus der Klinik verschwunden sind, neu auf. Doch die Ermittlungen gestalten sich mehr als zäh. Die Unterlagen von damals geben wenig her und die Zeugen hüllen sich entweder in Unwissenheit oder sind unauffindbar.
Der Fall war nicht nur für die Protagonisten undurchsichtig, sondern auch für mich. Ich hatte eine wage Idee, aber keine wirkliche Theorie, außer, dass viele Leute an dieser Vertuschung beteiligt sein müssen. Ich konnte sehr gut nachempfinden, wie zermürbend es für die Ermittler war, an diesem Fall zu arbeiten, bei dem einfach nichts vorwärts gehen wollte. Tatsächlich hätte ich mir gewünscht, dass es die ein oder andere kleine Enthüllung zwischendurch doch schon mal geben würde. Insbesondere den Arbeitsstil der Rechtsmedizinerin fand ich ausgesprochen nervig. Sicherlich wird die Geschwindigkeit, mit der erste Aussagen getroffen werden, in Krimis häufig unrealistisch schnell dargestellt. Aber diese Rechtsmedizinerin benötigt ungefähr eine Woche / das halbe Buch, um überhaupt das Geschlecht der Leiche festzustellen. Das hat mich halb in den Wahnsinn getrieben.
Sowohl Fredrika als auch Henry mochte ich wieder ausgesprochen gerne. Beim Lesen bin ich immer wieder aufs Neue überrascht, dass Henry Polizist ist, denn durch sein wohlhabender Gentleman Auftreten wirkt er für mich eher wie ein Privatdetektiv im Stil von Sherlock Holmes. Ich hoffe, dass wir Fredrikas Freund Jonas bald loswerden und auf eine Romanze zwischen Fredrika und Henry hoffen dürfen.
Insgesamt hat mir „Eisenblume“ gut gefallen. Das Setting mit der alten psychiatrischen Anstalt war interessant. Trotz des sehr ruhigen Erzähltempos war mir zu keiner Zeit langweilig, dennoch hätte ich mir etwas mehr Spannung gewünscht. Deswegen gibt es von mir nur 4 Sterne.
In einer Wand der verfallenen Lunder Psychiatrie werden menschliche Überreste gefunden. Schnell wird die Verbindung zu einem Cold Case von 1987 hergestellt, bei dem zwei Patienten in einer Oktobernacht spurlos verschwanden. Was ist damals geschehen und warum gibt es nur eine Leiche? Fredrika Storm und Henry Calment begeben sich auf die Spuren einer grausamen Tat und fördern dabei Erschreckendes zutage. Und dann fordert der Fall ein weiteres Todesopfer.
Schon im ersten Band dieser Reihe hat mich das Ermittlerduo begeistert, und ich war gespannt, wie es mit ihrem neuen Fall weitergehen würde. Da es der zweite Teil ist, empfehle ich dringend, die Reihe chronologisch zu lesen. Es gibt viele Anspielungen auf den vorherigen Fall und das Privatleben von Fredrika Storm, die man nur versteht, wenn man den ersten Band kennt.
Ich war sofort wieder in der Geschichte drin. Schon die ersten Seiten haben mich in ihren Bann gezogen. Die Atmosphäre rund um die Psychiatrie ist unglaublich gut gelungen, intensiv und sorgt für Gänsehaut. Das Ermittlerduo mochte ich wieder sehr. Die beiden sind so unterschiedlich und ergänzen sich gerade deshalb perfekt. Beide Charaktere sind wirklich gut gezeichnet, und ich habe sie auf ihre ganz eigene Art und Weise ins Herz geschlossen.
Der Fall selbst ist einfach nur packend. Er hat ein unglaubliches Sogpotenzial, das mich zum Weiterlesen gezwungen hat. Besonders faszinierend fand ich die Bezüge zu den realen Zuständen in Psychiatrien von damals und wie grausam mit den Patienten umgegangen wurde. Die Auflösung ist schlüssig, auch wenn das Ende für mich etwas abrupt kam und ich mir ein paar Seiten mehr gewünscht hätte, aber das ist Meckern auf hohem Niveau.
Insgesamt ist es ein spannender Thriller, der euch fesseln wird. Eine absolute Leseempfehlung von mir!
Bok nummer 2 om polisen Fredrika Storm. Storyn är spännande, karaktärerna intressanta och jag upplever att den här boken har ett bättre flyt än den första boken och också lite mer trovärdighet i beskrivningar av utredningsarbete och polisverksamhet. En snabbläst bok och en lovande utveckling av serien!
Ett möte på en förbjuden plats blir upprinnelsen till en polisutredning i nutid, tätt sammanflätad med händelser från förr. Ett par ungdomar stryker omkring i en illa medfaren byggnad på St Lars-området i Lund. St Lars, det gamla mentalsjukhuset med sitt mörka förflutna väcker känslor och nyfikenhet än idag. Det slumpar sig inte bättre än att ungdomarna råkar rasera en del av en vägg och hittar en väl dold hemlighet. En hemlighet som fått poliskåren på skam i årtionden, men som nu kan ge dem och flera inblandade personer upprättelse, förklaringar och avslut. Fredrika Storm och Henry Calment är ett lysande radarpar som jag tagit till mitt hjärta. Deras olikheter berikar både läsarens upplevelse och deras polisiära samarbete. När mycket fokus krävs på jobbet brottas även de båda poliserna med privata demoner. Demoner som påverkar dem i allra högsta grad. Demoner som tär och gnager. Kommer de finna lösningarna? Lösningarna i yrket såväl som privat...
Frida Skybäck har överträffat sig själv! Tycker nog att det här är hennes bästa så här långt faktiskt och då har jag verkligen tyckt om alla hennes tidigare böcker, oavsett genre. Gillar språket, flytet och hur hon bygger upp en trovärdig story. Miljöer och personporträtt är så välskrivna och det märks att det görs ingående research innan skrivandet börjar. Rekommenderas varmt!
En spännande bladvändare! Jaha, ännu en serie som jag vill fortsätta att läsa. Varför måste det finnas så många duktiga författare?
"Järnblomma" är en spännande och välskriven bok som ibland tenderar att bli smått obehaglig. Inte för att det förekommer något splatter utan för att man får en inblick i hur psykvården fungerade på 80-talet. Det är ju skrämmande hur det gick till på t.ex. St. Lars i Lund. Detta blir extra starkt då miljöerna är så detaljerade och väl beskrivna. Även karaktärerna är välutvecklade och jag tycker om att jag nästan blir lite personlig med Fredrika Strom och Henry Calment, det ger ett djup i intrigen och ett sug efter nästa bok, jag vill ju veta hur det går i deras liv.
Jag har bara läst en feelgood av Frida Skybäck tidigare. En bok som jag tyckte väldigt mycket om. Uppenbarligen är hon precis lika duktig på att skriva fängslande och mörka deckare. Boken håller ett högt tempo med sina korta kapitel och rappa dialoger och spänningen håller i sig ända till slutet. Lägg därtill ett antal oväntade vändningar och tvära kast och succén är given.
Vill du läsa en bok som både underhåller, engagerar och berör på djupet tycker jag att du ska läsa "Järnblomma".
Två ungdomar smyger runt på det gamla nedlagda mentalsjukhuset Sankt Lars. Till sin fasa hittar de en inmurad kropp i ett av rummen.
Trettio år tidigare försvann spårlöst två patienter från sjukhuset. Familjerna till patienterna har väntat länge på svar, och nu är det dags. Poliserna Fredrika Storm och hennes kollega Henry Clement får uppdraget att öppna den gamla utredningen, nu när nya fynd gjorts. Men har de båda fallen något samband? Och vad döljer sig i katakomberna under sjukhuset?
”Järnblomma” är den andra fristående boken om Fredrika Storm, och den är riktigt bra. Det är spännande och inte alls självklart vart berättelsen ska ta vägen, vilket gör att jag inte vill sluta läsa. Jag tycker mycket om författarens historiska romaner, men Skybäck visar igen att hon behärskar flera olika genrer.
Ruotsalaisen Frida Skybäckin Lundiin sijoittuvan dekkarisarjan toinen osa Rautakukka sijoittui autioksi jääneen mielisairaalan maisemiin. Pari lukiolaista löysi ruumiin sairaalan C-osastolta. Kirjan päähenkilöt Fredrika Storm ja työkaverinsa Henry Calment saivat kinkkisen työn selvittää, mitä oikein oli tapahtunut vuonna 1987, sillä ruumis oli lähes 40 vuotta vanha. Lisäksi kaikki elossa olevat osaston työntekijät valehtelivat.
Mitä ihmettä osastolla oli tapahtunut lähes neljäkymmentä vuotta sitten? Niistä tapahtumista voit lukea tämän poliisityöhön vankasti paneutuvan Rautakukan sivuilta. Kirjan nimi viittasi erääseen löytöön, mutta selvästi sillä yritettiin huijata poliiseja. Turhaa työtä, sillä Fredrikaa ja Henryä ei niin vain huijattu. Lundin rikostutkinta oli saanut todella fiksun tutkijaparin.
Järnblomma är i mitt tycke en riktigt skarp bok! Berättelsen är spännande och författaren lyckas hålla mig som läsare på sträckbänken ända ut i det sista. När det inte var många sidor kvar av boken kände jag fortfarande att jag inte alls förstod hur de skulle få till en lösning men på de sista sidorna knöt Frida Skybäck ihop säcken på ett tillfredsställande sätt.
Boken är lättläst i sitt språk och jag tycker huvudpersonerna Fredrika och Henry är intressanta med alla sina olikheter och egenheter och jag älskar att följa deras personliga resor. Att händelserna utspelar sig på ett gammalt övergivet mentalsjukhus bidrar till ett extra lager av obehag och sätter stämningen i boken. Hade det inte varit för att jag knappt haft tid att läsa alls den senaste veckan hade jag sträckläst boken på bara några dagar eftersom den är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat.
Tänk, att få tillbringa en hel lördagseftermiddag i Lund! Det är fullt möjligt att jag dömer Skybäcks deckare utifrån en annan (snällare) mall på grund av ren nostalgi. Men det känns faktiskt helt habilt i övrigt också - helt okej karaktärer, som bara då och då agerar så där deckare/skräck-films-dumt så att man suckar, bra intrig med historiska fakta som känns rimliga, polisarbete som känns rätt rimligt verkligt o.s.v. Jag är lite kluven till den här fascinationen över hur fruktansvärt vi behandlade folk med psykisk ohälsa förr i tiden, samtidigt är det ju något vi måste fortsätta informera om, för att fortsätta förbättra. Om du inte läst "Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson, så gör det först. Men Skybäck fungerar också - förmodligen även utan Lundanostalgi.
Det är en bra story - men jag velar mellan två och tre i betyg.
Det är med stor irritation jag läser om Fredrika. Hon är sur, socialt inkompetent och trasig. Hur en människa som riskerar att förlora jobbet kan vara så vårdslöst inställd till alla order som ges är irriterande. Och att hon oftast inte kan föra ett normalt samtal med en kollega (eller någon de ska ”tala med/förhöra” men ändå ska kunna vara en ”mycket skicklig förhörsledare” är skrattretande.
Jag listade ut hela handlingen oerhört snabbt - om det var tur eller inte vet jag inte, men det blev mest ett väntande på att få alla mina teorier bekräftade. Brukar inte kunna gissa så bra, men nu tog jag alla delar rätt, kul men förstör spänningen lite…
Som altid en meget velskrevet historie og en grum en af slagsen. Det er en spændende historie om forholdende på et psykiatrisk hospital og de forsøg man foretog for 30 år siden i følge bogens historie. De konsekvenser det fik for patienterne og mangel på samme for de udøvende læger. Overraskende slutning, skønt man nok begynder at ane, hvor historien er på vej hen. Jeg kunne blive lidt forvirret over det store persongalleri, som man skulle holde styr på.
Jag har läst flera av Frida Skybäcks böcker o den här är som de andra bra. En spännande kriminalroman , ett kallt fall som nystas upp m bakgrund i St Lars psykiatriska sjukhus i Lund på 80 talet . Del 2 i serien om polisen Fredrika . Rekommenderas, jag lyssnade mest på ljudboken m Katarina Ewerlöf som utmärkt uppläsare.
Jag gillar verkligen denna bok, att det är en gammal händelse som får fokus! Gillar sättet hon skriver på, att man får följa både Fredrikas och även Henrys privata liv och händelser. Jag tycker hon byggde upp det bra i första boken med händelser där som tas vidare och jag märker att det kommer fortsätta in i nästa bok som jag kommer ta mig an med spänning!!
Lite roligt är det allt att läsa en deckare som utspelar sig på ens egen hemort! Man känner igen platserna och gatunamnen. Samtidigt lämnar den litterära kvaliteten en del att önska. Historien är dock spännande: en kropp hittas inmurad i det välkända gamla sinnessjukhuset Sankt Lars och utredaren Fredrika Storm försöker reda ut trassel i utredning och samtidigt, wait for it, trassel i sitt privatliv.
Det här är en bok jag enbart lyssnar på.. (ofta kombinerar jag när det går, lyssnar på jobbet och läser klart hemma) det är ingen fartfylld historia men inte seg och händelselös/tråkig för det. Jag ser verkligen fram emot fler böcker i serien
Historien i sig är intressant och spännande men jag är inte så förtjust i Fredrika. Jag förstår inte hur hon tänker ibland och hon tar konstiga beslut alltför ofta. Jag stör mig på henne emellanåt. Hon är vårdslös både på jobbet och med sitt privatliv.
Fastnade tyvärr inte alls, upplevde den som både seg och tråkig så jag avbröt. Första boken i serien, Svartfågel, tyckte jag var skitbra så har sett fram emot denna. Kommer ge tredje boken en chans när den kommer. DNF. 🫀