Oj vilken berättelse! Jag har länge följt Flora Wiströms blogg, och tycker mycket om hennes sätt att berätta, men har inte tidigare läst någon av hennes böcker. Jag hade till en början svårt att vänja mig vid att huvudpersonen – såklart – inte är Flora själv, men i takt med att skärvor av huvudpersonen Idas liv skrevs fram släppte den tanken. Boken är sorglig – både i det lilla och det stora, men den är också spännande! Jag läste den största delen av boken i ett svep, med hjärtat i halsgropen.
”Enesnåen, doften av dem, de skära klipporna, de plutande vresrosorna. Alla dessa promenader, som om de skulle kunna driva känslorna ur kroppen. Jag springer genom naturreservatet, det gnisslar och knackar under mina fötter när jag kommer ut på de runda stenarna. Vågorna bildar ett förvirrat mönster. Kapplöper, rusar förbi varandra, vissa uppslukas, andra rullar in mot klipporna och skingras i dånande bränningar.”