En ung man rör sig mellan Malmö och Köpenhamn. På den danska sidan jobbar han på kafé och träffar äldre kvinnor mot betalning. I Malmö finns fadern från Ghana, levnadskonstnären som kör taxi och driver flyttfirma trots att han saknar körkort - alltid beredd att hjälpa släkt och vänner men sällan engagerad i sonen.
Ingen ro om natten är en sorgset desperat skildring av två städer, en far som alltid befinner sig i fjärran och en ung man utan hemvist. Under en sommar och höst flyter han runt någonstans mellan längtan och likgiltighet. Arbetet pågår ständigt, dels för att överleva, dels för att stå ut. Den ena dagen är den andra lik men under dem rör sig hela världen.
Karl Kofi Ahlqvist är född 1992 och uppvuxen på Gotland. Han är bosatt i Malmö, där han arbetar med hemlösa. Han är utbildad på Forfatterskolan i Köpenhamn. Ingen ro om natten är hans första bok.
När jag läser den här debuten är det lite som att jag läser en bok för första gången. Min annars ganska så välsorterade verktygslåda gapar plötsligt tom. Eller har ordningen bara kastats om? Berättelsen är egentligen bekant; en utsatt människa som förväxlas med ett objekt. Men här är objektet en man. Det är en mans bröstvårtor som styvnar i kylan, det är hans hud som bleknar om vintern, det är en man som får skämmas för sina fettvalkar och glupande hunger. Han säljer sex till äckliga och hårdhänta kvinnor (mzungu) som har möjlighet att välja honom, eller avstå. Oron om natten gäller inte – som när prostitutionen utförs av en kvinna – att bli misshandlad eller våldtagen. Oron gäller bland annat om torsken verkligen kommer att betala. Desperationen, destruktiviteten och kränkning är däremot veterlig.
Människor är knappast så prydliga att man i en berättelse bara kan byta ut könet på huvudpersonen. Det är inte heller så det känns. Tvärtom upplever jag Karl Kofi Ahlqvists berättelse som mycket trovärdig. Han låter saker vara komplexa, han försöker inte förklara något och nämner inga strukturer. Och det är nog lika bra (det kan gå käpprätt om man försöker). Jag känner mig fortsatt styrkt i min övertygelse om att det blir allt mindre intressant att prata om ett patriarkat utan att också ta hänsyn till klass och ras. Jag kan knappast tänka mig ett bättre bevis på postfeminism än följande:
”Jag hade läst en del om vad manliga eskorter kunde tjäna i andra länder, andra städer och det blev tydligare för mig att Skandinavien kanske inte var den rätta platsen om jag tänkte fortsätta med det här. Ibland var det som om de förväntat sig att jag skulle vilja ha dem så pass mycket att jag var villig att ställa upp gratis, som om deras mogna kropp räckte för mig, som om det var de som gjorde mig en tjänst. Kanske tog jag fel? Eller hade det med deras självbild att göra – de var inte vana vid att betala för att få tillgång till någon annans kropp.”
Den här är som världens sämsta film Pretty Woman, fast precis tvärtom. Ingen ro om natten är en välskriven roman utan dramatisk kurva och utan lyckligt slut. En tragedi om en riktig människa, en svensk, svart, ensam, fattig man som är dålig på att sälja sex. Han söker efter en sugarmama, jobbar som flyttgubbe, inom hemtjänsten och så säljer han droger. Han har – till skillnad från Vivian – en kontext, en pappa som är från Ghana, för vilken berättarjaget oroar sig, men också vill komma närmare.
”Det var så mycket jag ville säga honom, men jag visste inte var jag skulle börja. Det blev ofta så stelt mellan oss att jag många gånger tänkte att det vore bättre om han var död, för då skulle jag sörja bilden av oss två och gå vidare med mitt liv i stället för att hela tiden känna mig tvungen att försöka närma mig honom, och bli besviken varje gång det inte lyckades.”
Han är 24 år och likt en osalig ande åker han mellan Malmö och Köpenhamn ”..det fanns inget som hindrade mig eller höll mig kvar, men det var också det som många gånger förlamade mig..” Han väntar på att livet ska börja ta form. Han vågar inte tro på något eftersom smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.
Det är inte bara huvudpersonen som är olycklig. Människor som är med i den här berättelsen är apatiska, missbrukare, fattiga, ensamma, alienerade. Några utnyttjar, andra utnyttjas men ingen pekas ut som ond eller god. Alla är offer för livet som skickar hotbrev. Simone de Beauvoir skrev att ”om ett verk beskriver hopplösheten innehåller det redan ett frö av hopp”. Det finns hopp i den här natten, till exempel att den unge mannen vill sluta röka och faktiskt snabbt släcker de cigaretter han tänder.
Oj va svårt att betygsätta denna - kan ej sätta fingret på vad det var men någonting saknas tycker jag, karaktärsutvecklingen faller lite platt. Sjävklart inte ett måste att karaktären ska utvecklas men jag förväntade mig nästan det av denna story.
Tror jag förväntade mig mer än vad jag fick och därför tyvärr det låga betyget. Hade kanske behövt diskutera den lite för att få annat perspektiv - annars väldigt välskriven bok!
Et spændende miljø der portrætteres i romanen Ingen Ro Om Natten, man lever sig meget ind i de områder som beskrives. Jeg synes dog ikke der var en særlig udvikling for hovedkarakteren og hans forhold til sin far, hvilket jeg lidt havde forventet.
Ett konstaterande. Så kändes den här boken. Ett konstaterande om att så här är det - det här är rasismen, exploateringen och utanförskapet som lever och frodas i samhället. Det finns ingen agenda, ingen analys, ingen avslutande del om kamp och förändring. Utan bara ett konstaterande. Och jag tror det är viktigt att läsa sådana perspektiv/berättelse. Det får mig som läsare att tänka och analysera själv. Reflektera. Jag tycker det är bra, ta lite jävla ansvar och tänk själv, man behöver inte få det serverat liksom.
Sen uppskattar jag belysandet av hur unga män med en icke-svensk bakgrund är utsatta i samhället och att den vita kvinnan också kan vara en förövare (något som jag tycker många glömmer bort). Boken ger all statistik och prat om "grupper" ett ansikte, humaniserar det som annars ses som objekt. Objekt bryr man sig inte om på samma sätt, men boken tvingar en att se.
Jag gillade verkligen den här. Inga förskönande omskrivningar eller långa resonemang kring varför saker är som dom är, men inte heller bara kyligt, cyniskt konstaterande. Sorgen, vilsenheten och uppgivenheten är ständigt närvarande.
En melankolisk, liksom uppgiven skildring av en situation, en ung man fast i livets seghet utan driv, utan egentliga drömmar, utan något riktigt jobb, utan vänner och med frånvarande pappa som inte heller får ihop det. För att tjäna några slantar börjar han träffa äldre kvinnor mot betalning, men inte ens det går särskilt bra och berättelsen slutar på en slags botten utan något löfte om vändning. Definitionen på feelbad, som motsats till feelgood? Jag tänker att det skildrar en manlighet som är lösgjord i världen, som tappat fästet och inte längre kan navigera, och istället blir som ett omvänt narrativ vi nog sett fler av - ung tjej som prostituerar sig och tror sig ha koll på situationen, kontroll, stå över vad det verkligen är, men som lik förbannat nöts ner. En man i samma förnedrande situation är inte lika vanligt att se skildrat. Vi har givetvis också rasismen i detta, mannen är mörkhyad, och en del av berättelsen handlar om svenska kvinnor som gift sig med män från olika länder i Afrika, och blivit övergivna med sina barn, den unga killens trasiga relation till pappan och vilsenheten i det "mellanförskap" det innebär att ha en vit mamma och svart pappa. Vi har också hur kvinnorna som köper honom mer eller mindre är likadana som de torskar vi är mer vana att läsa om. Vad gör den här inversionen med vår läsning, vår uppfattning? Finns det likheter att dra mellan rasistisk makt och patriarkal makt? Är den gemensamma faktorn helt sonika klass, och kön eller etnicitet ovidkommande i det större, kapitalistiska perspektivet? Det är lite provocerande med narrativ som står stilla, där karaktärerna egentligen inte utvecklas, såsom vi är vana att läsa berättelser. Men utsnittet av stillastående oförändring säger ju något i sig självt, kanske att det vore lögn att ge hopp om en förändring, för det är så här illa världen är? Lite ojämn upplevde jag den dock, lite kantig i övergångarna mellan scenerna och tidshoppen, ojämn i tempot av det som berättas men det är ju en debut, det övervägande upplever jag ändå vara styrkan i att våga skildra detta uppgivna misslyckande, som också är en spegling av landets sorgliga klasskillnader och dess konsekvenser.