En flamma fladdrar till i vinternatten och lyser upp en liten plats på jorden. Handen som håller i tändstickan skakar. Det finns ingen väg tillbaka om den faller.
På föreningslokalen UF Fyren är Daniel ordförande och alltiallo. Det drar ihop sig till föreningens årliga revy, men inför repetitionsstart hopar sig problemen. En regissör saknas, och flera skådespelare har lagt av. Manuset är dessutom långt ifrån färdigt. Har Daniel situationen under kontroll?
Erika jobbar i kassan i bybutiken. När hennes extroverta syster Joanna drar med henne i revyn hittar hon ett sammanhang hon inte visste att hon saknade. Medan premiären närmar sig stiger allt fler hemligheter upp mot ytan, och Erika måste bestämma sig för vilken hennes roll är i det hela.
Axel Åhmans romandebut Eldsjäl är en berättelse om dem som stannar, om dem som brinner fast de rimligtvis borde slockna. Det är en kärleksförklaring till och en uppgörelse med föreningslivet och glesbygden.
En av de bästa läsupplevelserna i år. Rolig, tankeväckande och rörande. När Åhman beskriver förtidspensionären Ralfs ensamhet fällde jag en tår. En underbar bok!
Vissa böcker är ju bara mitt i prick. Eldsjäl är en sådan bok. Den kunde utspela sig i vilken Österbottnisk by som helst - någon av alla dessa orter där service försvinner men föreningsandan finns kvar och UF-lokalen ståtar som en samlingspunkt mitt i byn. Det är idel igenkänning i de sympatiska karaktärerna (visst finns det ju en eldsjäl som ser till att evenemangen ordnas och lokalen hålls i skick i varje by!) och i gemenskapen som så fint beskrivs. Handlingen är både trovärdig och fängslande, och det är helt enkelt en bok man vill sträckläsa.
Denhär boken var som en varm kram för min Österbottniska själ! Rolig, varm och utforskade det ”vanliga” och vardagliga som sist och slutligen utgör livet. Älskar böcker som skriver om det lilla som är så stort. Imponerad av språket!
Såhär i Eurovisiontider tyckte jag att det skulle passa bra att läsa en bok skriven av Axel från Humorgruppen KAJ, och jovars, den var väl ganska kul att läsa men lämnade inget superstarkt intryck hos mig. Jag älskar karaktären Majvor och vissa av författarens träffsäkra formuleringar, men tyckte kanske ändå att boken som helhet var lite… platt? De flesta karaktärerna kändes just som karaktärer, och blev inte riktigt levande för mig, jag fick sällan lära känna dem på djupet. Och så brydde jag mig nog inte tillräckligt mycket om revyn, till skillnad från t.ex. Daniel som faktiskt brydde sig FÖR mycket. Ibland kändes berättelsen lite stillastående, men mot slutet hettade det till! (pun intended) Trots min kritik tycker jag ändå att det var en fin bok, som visar hur frivilligt engagemang kan ge sammanhang och meningsfullhet åt människor som behöver det.
Jag är mållös!!! Vilken otroligt vacker bok!🥺 har varit i en bubbla sen jag började läsa och inte riktigt fokusera på något annat. Har försökt fundera på hur jag ska skriva min review och vad det var som var så bra, men har svårt att sätta det i ord. Den handlar om glesbygden och eldsjälar. En bygd som har börjat dö, men med några få invånare som försöker bita sig kvar vid det som varit. Jag kände med alla karaktärer och kunde inte acceptera att den tog slut! Läs läs läs läs eller kanske ännu hellre, LYSSNA till den väldigt fina inläsningen av författaren själv (på österbottniska)❤️ kommer tänka på den här ett bra tag framöver.
Det här är en bok man sparar på för att den inte ska ta slut för snabbt.
Jag förstår inte hur man kan veta exakt hur det är att ha en syster och vara en syster om man är man men Axel vet det. Jag blir typ generad av att jag känner igen mig i Erika så mycket, att man alltid har en syn på sin syster som tar avstamp i den egna självbilden och som man ständigt förhåller sig till. Hon är si och jag är så. Så är det med allt och omgivningen hakar på.
Även fast Daniel verkar extremt intensiv så kan jag bli lite avundsjuk på honom. Jag vill också vara en eldsjäl och brinna för något på samma sätt som han gör. Han gör ju en massa fel men jag kan ändå sympatisera med att man reagerar i affekt för vad är alternativet?
Vi får inte glömma en honorable mention till Majvor, maddafakking Majvor.
Jag är ganska säker på att det här är den bästa boken jag läst men jag kan inte förklara varför. Man får läsa själv och förstå.
Började som en fyra, men sjönk mot slutet till en trea. Jag är glad att den här boken publicerades - den innehöll något fint som jag själv njuter av att känna. Något i stil med bya-anda, gemenskap, tillhörighet - en plats där du behövs och hör hemma. Njöt av att läsa om revyplanerna och händelserna i byn, men då det mot slutet blev mer drama i berättelsen sjönk läsglädjen för mig. Delvis kanske för att jag inte orkar med drama, krångliga relationer, svek och gräl för tillfället, men också för att det tog bort lite av byakänslan. Absolut, det grälas hejvilt i byar, det talas bakom ryggen och slåss på käften, men kanske lite mer i det dolda.
Hur som haver är Axel en fantastisk konstnär, om det då handlar om musik, teater eller litteratur, så väntar jag på att få ta del av mer av hans verk!
Eldsjäl av Axel Åhman - kanske årets julklapp i Österbotten?
Gemenskapen i UF Fyren drar till sig olika figurer från byn när det vankas revy: allt från den ensamma pensionären till byabutikens blyga kassabiträde.
Åhman levererar en pricksäker österbottnisk skildring, i synnerhet känns karaktärerna bekanta. Samtidigt finns det igenkänning på även ett mer generellt, allmänmänskligt plan. Romanen passar en bred ålders- och målgrupp, också sådana som inte har koppling till föreningsliv.
Ställvis känns det som att vi som läsare får väl mycket ledtrådar, men samtidigt ligger mycket dolt mellan raderna, det anas i kanterna, något ligger och pyr i det outtalade. Åhman jobbar mycket med bildspråk, bland annat har föreningshuset en egen röst. Skickliga formuleringar i slutet av kapitlen fångar och samlar ihop, nästan som någon typ av aforismer eller oneliners.
Vi gillade alla läsupplevelsen och ger romanen fyra brandsläckare!
Jag gillade att spänningen byggdes upp genom hela boken och att man fick små bitar av vad som skulle komma, utan att avslöja för mycket. En trovärdig och verklighetstrogen skildring av landsbygslivet och alla som rört sig i motsvarande kretsar kan helt säkert känna igen både situationer och personlighetsdrag. Mysig läsupplevelse!
Vilken bok! Jag förlorar mig helt och känner mig som en av karaktärerna. Det här är så mitt i prick hur det är i en förening. Alla känner vi personer som är precis som karaktärerna i boken. Vi känner den som tar på sig alldeles för mycket och tror att ingen klarar det lika bra som hen. Vi har den som är med i revy för att fly verkligheten, och den som är med för att synas. Åhman beskriver så fint hur gemenskapen är det som ändå styr de flesta av oss föreningsmänniskor. Att få känna ett sammanhang och att göra något värdefullt för någon annan.
Vad gäller storyn så är den full med intressanta vändningar, både väntade och oväntade. Den griper tag i en från första stund, och med små inpass från framtiden så kittlas vi av vad som ska hända som för oss dit. Ett snyggt berättargrepp.
Det jag också förundras över är hur mycket djup Åhman lyckas skapa i många av karaktärerna. Trots att det finns en och två som är huvudpersoner, så hinner vi också få en inblick i så många andras liv. Och det gör mycket för hela berättelsen. Systrarnas uppväxt, Ralfs liv, Veronikas och Daniels äktenskap, allt hinner han behandla, varsamt, men effektivt.
Utan att överdriva var nog detta den bästa boken jag läst på länge!
Jag älskade verkligen den här boken!! Trodde jag skulle gilla den, men första typ 70 sidorna va jag inte helt 100% såld. Ibland störde jag mig på hur den var skriven, typ ordval o meningsbyggnader… men ju mer jag läste desto mindre märkte jag av det och allt det roliga, fyndigt skrivna vägde upp det jag i början tyckte va sämre. Blev helt förälskad i karaktärerna och brydde mig verkligen om dem. Ville att de skulle lyckas med sin revy! Blev typ tårögd på två ställen där de höll brandtal om gemenskapen i en förening och en by och om hur alla behövs. Gillade även de små instickarna med förhör, och hur början och slutet knöts ihop i samma scen men att det egentligen inte slutade som man trodde. Spännande! Blev absolut arg på karaktärernas skitbeteenden ibland också men det va ju för att jag ville att det skulle gå bra för dem😡 o de förstörde för sig själva och andra morr. Men överlag älskade jag den, vilken fin berättelse! Skrattade högt och log, den här boken hade verkligen kunnat utspela sig i Malung.
Eldsjäl av Axel Åhman är en varm och smårolig roman som utspelar sig i ett litet samhälle där alla tycks känna alla. Det är tydligt att Åhman verkligen hyser genuin värme för sina karaktärer då han skildrar deras styrkor och svagheter med humor och ömhet, utan att romantisera bort de brister som gör dem mänskliga.
Boken följer Daniel, ordförande i byns förening, som med allt större desperation försöker rädda den årliga revyn när både regissör och skådespelare hoppar av. Revyn har blivit hans liv, men kanske så mycket att han styr och ställer alltför mycket själv…
Den här typen av böcker är alltid lite svåra att betygsätta, men jag tycker ändå att den förtjänar en fyra.
"Människor behöver få upplevelser, något måste hända för det räcker inte att bara existera."
En väldigt uppskattad, härlig läsning. Medan Åhmans karaktärer inte är helt unika, så använder han sig av de "stereotypiska" personligheterna i likhet med Backman... och lyckas göra sin egen twist på dem. Det var svårt att inte känna för dem alla, och inte minst för huset som hela historien kretsar kring. Jag ser fram emot att läsa mer av Åhman.
Dock vill jag säga att det var med ångest som jag läste om de gamla dagböckerna som sades ligga uppe i fyren... när jag visste att huset skulle brinna. Det var en otrolig stress. Boken borde ha en förvarning för alla arkivarier att känsliga dokument kan komma att försvinna. Eller så är jag bara lite för arbetsskadad.
En hyllning till talkoandan och glesbygden där Axel Åhman undersöker hur det kan gå med en förening där en ordförande lider av stora kontrollbehov.
Många igenkännande element levereras i och med att jag själv varit föreningsaktiv under hela mitt vuxna liv. Handlingen är lite förutsägande men det är Åhmans persongalleri som är det intressanta.
Speciellt gripande är sjukpensionären Ralfs ensamma vardag som kniper om i hjärtat på en. Hela boken är en påminnelse om hur viktigt pusselbit föreningslivet kan vara för gemenskapen.
Mycket välskriven berättelse, stundvis kändes skrivandet nästan poetiskt. Det fanns meningar och ord som tog tag i mitt hjärta på ett sätt som tvingade mig att ta en paus och reflektera. Karaktärerna beskrevs på en gripande sätt och jag tror att jag kunde relatera till dem alla, i viss mån, under bokens lopp.
Utmaningen är väl ändå att kunna reglera den passionen som en eldsjäl bär på. För sin egen skull och för andra. För en värld utan eldsjälar vore otänkbar.
DNF inte pga den var dålig, var bara att jag inte kände att jag kunde lyssna på den just nu när jag inte var i mindset för den. Vill lixom kunna ge den en ärlig chans med ett öppet sinne!
Det mest fantastiska med denna bok är att Axel lyckas med mästerstycket att ha fått mig att känna allt man kan känna. Det är sällan jag blir snyftig när jag läser, men här blev det faktiskt till och med en eller annan tår i ögonvrån. Själva handlingen utspelar sig på ute i den finska glesbygden där ordföranden för ungdomsföreningen, Daniel, brinner så starkt för den årliga revyn att han helst gör allt själv. Till och med så mycket att det inte är riktigt hållbart med resten av livet. Men det är också en berättelse om människorna kring föreningen, och de som deltar i revyn. Det här är klockrena personporträtt som är väldigt trovärdiga, och det är lätt att dras med i karaktärernas olika känslostämningar. Perspektivet är främst Daniels, men även ett antal andra personer får komma till tals, vilket gör handlingen än mer både känslosam och intressant. Boken är både underhållande och fylld med svärta, samtidigt som ett eller två allvarliga ämnen ändå blir uthärdliga med ett stänk av underliggande humor för det mesta. Jag tror ta mig sjuttsingen att det här blir årets bästa läsning, eller lyssning för att vara helt korrekt (när Axel Åhman läser sin egen bok, så lyssnar man på ljudboken). Rekommenderas varmt.
I ett litet österbottniskt samhälle bor Daniel som lever och andas den lokala revyn. Han kämpar på mot det sviktande intresset och det gamla husets förfall. Detta år har kantats av avhopp men så kommer två systrar och en ny regissör och förändrar dynamiken i revygänget. Händelsekedjan har startat och mycket kommer vara förändrat några veckor senare.
Det här är underhållande och återhållet komiskt men samtidigt finns här så många svarta stråk att det nästan blir tragiskt ibland och det är positivt för berättelsen. Det är något med hur allt går överstyr samtidigt som ensamhet, relationsproblem, barndomsupplevelser och oförmåga att se sin egen del får ta plats som gör det så trovärdigt. Den som levt i en by eller litet samhälle kan känna igen sig alldeles oavsett om de spelat revy eller inte. Personerna finns liksom allt där, även i verkligheten.
Jag har tidigare läst Åhmans novellsamling Klein och den fick mig att skratta högt. I romanform är Åhmans humor mer nedtonad och det passar bra. Det blir mer eftertänksamt och faktiskt en oväntat fin läsupplevelse.
Vad är det man brinner för? Det är vad Åhman har skickligt utforskat i denna roman. Varenda karaktär har något med eld/värme/glöd att göra, vilket gör dem mycket sympatiska och relaterbara. Annars är elden en glödande tråd genom hela boken.
Åhman har en förmåga att få allt att verka levande, och det gäller inte bara karaktärerna. Man får en emotionell koppling till Lokalen i sig, för dess historia är tillräckligt utvecklad och dess närvarande är beskrivet som om det vore leva.
Det sättet historien berättas på är engagerade. De nödvändiga klossarna som bygger upp plot twists är etablerade på ett subtilt sätt som förvånar läsare, men tillfredsställer de mera analyserande.
Klart var skämten roliga också! Det är ju Axel Åhman. Men nog fällde jag en tår lite då och då närmare slutet.
Jag tänkte dröja nån dag med att skriva en ordentlig recension, efter att ha tänkt och reflekterat över denna bok. Det blev snarare tre vekkor...
Detta är ingen världsomvälvande bok, men jag tror att det är en bok som jag kommer att tänka på länge. Jag är absolut ingen revy/ teater människa (you will never see me on the stage), men jag gillade verkligen denna bok. Kanske är det småstadsidyllen, där alla vet vem alla är. Där det nödvändiga finns, men inte i något överflöd. Eller bara känslan av gemenskap, syfte och funktion. Jag kanske är partiskt för att Axel Åhman har en fantastisk dialekt, men jag tykker verkligen att man ska avnjuta denna historia i ljudboksformat.
Fin bok om ett gäng människor som sätter upp en revy tillsammans i den lilla österbottniska byn. Personporträtten är riktigt bra och ibland känns det till och med som att själva byggnaden (ungdomsföreningens) är en egen karaktär. Jag drogs med i berättelsen och tyckte mycket om den! Drar av en stjärna på grund av det lite för förutsägbara slutet. Men storgillade ändå!
First full novel I’ve read in Swedish—so fun to put all my years of Swedish classes at the ASI to a use other than amusing distant Swedish in-laws.
Really enjoyed this, both the characters and the story were engaging. My favorite kind of novel is always one that can make me both laugh out loud and tear up at the same time, and this one succeeded. Axel Åhman is ridiculously talented, I hope his crazy post-Eurovision schedule still allows for some writing time (and that his books get a little easier to obtain in the US)
A caveat: my kids claim I always seem to rate non-English books higher than English books and they’re probably right, in reading in a foreign language you get both the enjoyment of a story and the satisfaction of puzzling out a whole new code.
Välskriven och hög igenkänning på bästa sätt. Bra tempo och alldeles lagom i sin omfattning. Jag skulle gärna haft en mer fördjupning i tankarna kring vad en eldsjäl är, vad de betyder att stanna kvar. Hur de påverkar vem man blir. Mysbok med drag mörker.
En mysig bok som fick mej att tänka på min egen uppväxt och hemby med värme i hjärtat. Nostalgi och de fina med byagemenskapen va de som fick mej att gilla denhär boken, och att de va Axel själv som läste upp den, han hade rätt dialekt och känsla.