What do you think?
Rate this book
Får man säga svart?: från teoretisk ångest till terminologisk trygghet
"Får man säga svart?" är en fråga Barakat Ghebrehawariat får nästan varje gång han föreläser om rasism och språk. Frågan kommer i olika förpackningar, ibland är den ställd utifrån en empatisk nyfikenhet ("hur kan jag uttrycka mig på ett inkluderande sätt?") och andra gånger med frustration ("men vad ska man säga då?").
Barakat Ghebrehawariat har föreläst om frågor om rasism och språk i snart två decennier. I början av 2000-talet i små konferensrum för ideella organisationer som ofta "betalade" i wraps och aktivt lyssnande. Idag är han verksam i en alltmer professionaliserad kunskapsindustri, för samtidigt som diskussionen om rasism i Sverige tycks alltmer polariserad finns ett enormt intresse av att prata om hur vi talar om hudfärg och ojämlikhet. Hur kommer det sig att det är så svårt att tala om?
Barakat Ghebrehawariat har föreläst om frågor om rasism och språk i snart två decennier. I början av 2000-talet i små konferensrum för ideella organisationer som ofta "betalade" i wraps och aktivt lyssnande. Idag är han verksam i en alltmer professionaliserad kunskapsindustri, för samtidigt som diskussionen om rasism i Sverige tycks alltmer polariserad finns ett enormt intresse av att prata om hur vi talar om hudfärg och ojämlikhet. Hur kommer det sig att det är så svårt att tala om?
156 pages, Paperback
First published August 18, 2023
11 people are currently reading
134 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
Read
October 13, 2023Måsteläsning!
December 30, 2023
Denna bok kan användas för att samtala kring flera viktiga frågor och utmana normer. Budskapet är brilliant men tyvärr är boken i mitt tycke onödigt snårigt skriven och kunde ha redigerats mer för att lyfta fram de centrala frågorna ännu tydligare. Tex. Mittpartiet som nog kan anses som en central del ”rasifiering - att göra ras” hade jag svårt att ta mig igenom trots stor läsvana av såväl faktalitteratur och skönlitteratur.
June 16, 2025
Får man säga svart?
Barakat Ghebrehawariat
Sammanfattning
I min jakt på böcker om hur rasism fungerar i Sverige är denna bland de bästa jag har hittat hittills. Texten är lättillgänglig, den refererar till forskning och andra källor på ett sätt som ger pondus utan att tynga för mycket. Ghebrehawariat nagelfar ord och uttryck vilket endel kanske tycker är omständigt men jag förstår vikten av det och finner det hjälpsamt.
Här följer en sammanfattning av mina läsanteckningar, avsedda att hjälpa mig minnas bokens innehåll.
Bakgrunden är att det är väldigt svårt att prata om hudfärg och ”ras” i Sverige, till skillnad från i exempelvis USA och England. Det beror på associationen till Sveriges engagemang i rasbiologisk forskning (som nu alla tar avstånd ifrån) följt av myndigheternas ansträngningar att få bort ordet ras - med den naiva förhoppningen att om ordet ras försvinner så försvinner rasismen. Men ordet ras är ett oumbärligt antirasistiskt redskap om det tillämpas för att adressera hur *idéer om ras* fortfarande orsakar diskriminering i våra samhällen. Vi måste se ras för att se rasism. Chimamand Ngozi Adichies: race is only relevant because of racism.
Någonting kan vara rasistiskt eller diskriminerande oavsett intention, vilket många vit-svenskar (mitt begrepp) ofta inte förstår och inte gärna accepterar.
Vit-svenskar tycker det är jobbigt att vara rädd att råka säga något rasistiskt, men det är värre att bli utsatt för rasism (t ex att inte bli insläppt på en nattklubb p g a att ett invandrargäng bråkade där förra veckan, att bli stoppad av polisen p g a normbrytande utseende, att bli följd av en vakt i en affär misstänkt att vara på väg att snatta, oron över att inte få ett jobb på grund av stereotypa idéer om ens hudfärg).
Forskning visar att vit-svenskar kan vara bärare av radistiska idéer som vi, om vi inte blir medvetna om vår omedvetenhet, riskerar att omsätta i diskriminerande handlingar. Det här kan bli ett smärtsamt uppvaknande, en frontalkrock med vår självbild. Om jag betraktar mig som färgblind antirasist blir det svårare att ta ett första steg. Man vill inte göra något åt ett problem om man inte ser problemet. Utmaningen består därför i att överge världsbilden om att hudfärg inte spelar någon roll eftersom den inte stämmer med verkligheten och för att den försvårar arbetet mot rasism.
Om vi inte vill vara en del av rasismen kan vi inte sitta passivt och titta på när någon säger eller gör något rasistiskt, även om det är subtilt eller avsett som skämt. Att inte göra något är att upprätthålla status quo.
Det pågår en terminologisk nyorientering där vi rör oss i rätt riktning. Vi börjar befatta oss med rakare och mer maktkritiska termer som inkludering / exkludering, jämlikhet och diskriminering. Inkludering är dock inte en ömsesidig process på en jämlik spelplan, risk finns att befästa existerande maktrelationer goda avsikter till trots.
Normer och privilegier är viktiga att förstå. För den som tillhör en norm (t ex vit-svenskar) kan det vara svårt att uppfatta normen i och med att hen sällan blir benämnd eller beskriven.
Vithetsnorm / Eurocentrism = Att utgå från vit hudfärg som norm.
Normbärare = den som har privilegiet att tillhöra en given norm och därmed blir tilldelad en självskriven plats i en social gemenskap.
Normbrytare = den som inte har det privilegiet.
Privilegier = fördelar, oförtjänta fördelar.
Vita människor blir inte sedda och benämnda utifrån sin ras/hudfärg, vita fungerar som en mänsklig norm. Icke-vita människor blir sedda utifrån sin ras, vita är bara människor. Det finns ingen mäktigare position än att bli sedd som bara människa.
Att vara normkritisk eller normmedveten är en muskel vi kan träna upp.
Rasifiering = att utsättas för rasism (oavsett intention).
Svenska städer har rasifierats genom aktiva processer (politiska beslut och sociala skeenden), segregationen är inte resultatet av individuella val (”invandrare” vill bo med varandra).
Det är skillnad mellan hudfärg och etnicitet: diskriminering sker sällan p g a etnicitet, oftast p g a hudfärg och vi behöver prata om rätt saker, d v s hudfärg. Ett annat ord som används istället för hudfärg är invandrare, men det blir också fel. Ordet invandrare betyder i praktiken icke-vit. Vita invandrade personer betraktas inte som invandrare vare sig av sig själva eller av den ofta dömande omgivningen.
Begreppet invandrare har kollektiviserande effekter vilket resulterar i diskriminering. Ordet är laddat med negativa konnotationer och har blivit synonymt med allehanda sociala problem som brott, bidragsberoende, ojämställdhet m fl egenskaper som beskrivs som ”osvenska” beteenden som inte rimmar med ”svenska värden”. Invandrarbegreppet är i dagligt tal en motpol till en föreställd svenskhet som laddas med positiva egenskaper. Ordet blir en byggkloss i ”Vi och Dom”.
Förslag på språkbruk:
* Invandrade / människor som har invandrat
* Människor som rasifieras som invandrare
* Människor med utomeuropeisk bakgrund / utomnordiskt utseende
Får man säga svart? Ja. Det är en ickeexisterande debatt i afrosvenska gemenskaper. Afrosvensk är ett bra alternativt ord, frekvent förekommande i myndighetsvärlden. Ordet erbjuder svarta människor tillträde till svenskheten och kan potentiellt minska Vi och Dom-tänkandet.
Att hävda färgblindhet är ett kontraproduktivt förhållningssätt för den som vill motverka rasism. Då hudfärg fortfarande har betydelse och människor diskrimineras, och privilegieras, på grund av idéer om ras gynnas rasismen av att man låtsas vara färgblind eftersom man då ger rasismen tillåtelse att fortsätta existera ostört. Det är djupt motsägelsefullt att insistera på att man är färgblind i en värld där vi vet att människor behandlas olika på grund av idéer om hudfärg. Den här paradoxen kallas i forskningen för ”färgblind rasism”: förnekelse av rasism är rasism i sig.
Vägen till icke-rasism kräver att vi går från färgblindhet till färgmedvetenhet och öppnar ögonen för den hudfärgsbaserade diskriminering som drabbar icke-vita svenskar på strukturellt plan.
Barakat Ghebrehawariat
Sammanfattning
I min jakt på böcker om hur rasism fungerar i Sverige är denna bland de bästa jag har hittat hittills. Texten är lättillgänglig, den refererar till forskning och andra källor på ett sätt som ger pondus utan att tynga för mycket. Ghebrehawariat nagelfar ord och uttryck vilket endel kanske tycker är omständigt men jag förstår vikten av det och finner det hjälpsamt.
Här följer en sammanfattning av mina läsanteckningar, avsedda att hjälpa mig minnas bokens innehåll.
Bakgrunden är att det är väldigt svårt att prata om hudfärg och ”ras” i Sverige, till skillnad från i exempelvis USA och England. Det beror på associationen till Sveriges engagemang i rasbiologisk forskning (som nu alla tar avstånd ifrån) följt av myndigheternas ansträngningar att få bort ordet ras - med den naiva förhoppningen att om ordet ras försvinner så försvinner rasismen. Men ordet ras är ett oumbärligt antirasistiskt redskap om det tillämpas för att adressera hur *idéer om ras* fortfarande orsakar diskriminering i våra samhällen. Vi måste se ras för att se rasism. Chimamand Ngozi Adichies: race is only relevant because of racism.
Någonting kan vara rasistiskt eller diskriminerande oavsett intention, vilket många vit-svenskar (mitt begrepp) ofta inte förstår och inte gärna accepterar.
Vit-svenskar tycker det är jobbigt att vara rädd att råka säga något rasistiskt, men det är värre att bli utsatt för rasism (t ex att inte bli insläppt på en nattklubb p g a att ett invandrargäng bråkade där förra veckan, att bli stoppad av polisen p g a normbrytande utseende, att bli följd av en vakt i en affär misstänkt att vara på väg att snatta, oron över att inte få ett jobb på grund av stereotypa idéer om ens hudfärg).
Forskning visar att vit-svenskar kan vara bärare av radistiska idéer som vi, om vi inte blir medvetna om vår omedvetenhet, riskerar att omsätta i diskriminerande handlingar. Det här kan bli ett smärtsamt uppvaknande, en frontalkrock med vår självbild. Om jag betraktar mig som färgblind antirasist blir det svårare att ta ett första steg. Man vill inte göra något åt ett problem om man inte ser problemet. Utmaningen består därför i att överge världsbilden om att hudfärg inte spelar någon roll eftersom den inte stämmer med verkligheten och för att den försvårar arbetet mot rasism.
Om vi inte vill vara en del av rasismen kan vi inte sitta passivt och titta på när någon säger eller gör något rasistiskt, även om det är subtilt eller avsett som skämt. Att inte göra något är att upprätthålla status quo.
Det pågår en terminologisk nyorientering där vi rör oss i rätt riktning. Vi börjar befatta oss med rakare och mer maktkritiska termer som inkludering / exkludering, jämlikhet och diskriminering. Inkludering är dock inte en ömsesidig process på en jämlik spelplan, risk finns att befästa existerande maktrelationer goda avsikter till trots.
Normer och privilegier är viktiga att förstå. För den som tillhör en norm (t ex vit-svenskar) kan det vara svårt att uppfatta normen i och med att hen sällan blir benämnd eller beskriven.
Vithetsnorm / Eurocentrism = Att utgå från vit hudfärg som norm.
Normbärare = den som har privilegiet att tillhöra en given norm och därmed blir tilldelad en självskriven plats i en social gemenskap.
Normbrytare = den som inte har det privilegiet.
Privilegier = fördelar, oförtjänta fördelar.
Vita människor blir inte sedda och benämnda utifrån sin ras/hudfärg, vita fungerar som en mänsklig norm. Icke-vita människor blir sedda utifrån sin ras, vita är bara människor. Det finns ingen mäktigare position än att bli sedd som bara människa.
Att vara normkritisk eller normmedveten är en muskel vi kan träna upp.
Rasifiering = att utsättas för rasism (oavsett intention).
Svenska städer har rasifierats genom aktiva processer (politiska beslut och sociala skeenden), segregationen är inte resultatet av individuella val (”invandrare” vill bo med varandra).
Det är skillnad mellan hudfärg och etnicitet: diskriminering sker sällan p g a etnicitet, oftast p g a hudfärg och vi behöver prata om rätt saker, d v s hudfärg. Ett annat ord som används istället för hudfärg är invandrare, men det blir också fel. Ordet invandrare betyder i praktiken icke-vit. Vita invandrade personer betraktas inte som invandrare vare sig av sig själva eller av den ofta dömande omgivningen.
Begreppet invandrare har kollektiviserande effekter vilket resulterar i diskriminering. Ordet är laddat med negativa konnotationer och har blivit synonymt med allehanda sociala problem som brott, bidragsberoende, ojämställdhet m fl egenskaper som beskrivs som ”osvenska” beteenden som inte rimmar med ”svenska värden”. Invandrarbegreppet är i dagligt tal en motpol till en föreställd svenskhet som laddas med positiva egenskaper. Ordet blir en byggkloss i ”Vi och Dom”.
Förslag på språkbruk:
* Invandrade / människor som har invandrat
* Människor som rasifieras som invandrare
* Människor med utomeuropeisk bakgrund / utomnordiskt utseende
Får man säga svart? Ja. Det är en ickeexisterande debatt i afrosvenska gemenskaper. Afrosvensk är ett bra alternativt ord, frekvent förekommande i myndighetsvärlden. Ordet erbjuder svarta människor tillträde till svenskheten och kan potentiellt minska Vi och Dom-tänkandet.
Att hävda färgblindhet är ett kontraproduktivt förhållningssätt för den som vill motverka rasism. Då hudfärg fortfarande har betydelse och människor diskrimineras, och privilegieras, på grund av idéer om ras gynnas rasismen av att man låtsas vara färgblind eftersom man då ger rasismen tillåtelse att fortsätta existera ostört. Det är djupt motsägelsefullt att insistera på att man är färgblind i en värld där vi vet att människor behandlas olika på grund av idéer om hudfärg. Den här paradoxen kallas i forskningen för ”färgblind rasism”: förnekelse av rasism är rasism i sig.
Vägen till icke-rasism kräver att vi går från färgblindhet till färgmedvetenhet och öppnar ögonen för den hudfärgsbaserade diskriminering som drabbar icke-vita svenskar på strukturellt plan.
August 3, 2025
Välskriven och informativ. Bearbetar temat skickligt och det är lätt att förstå att Barakat är både djupt insatt i komplexiteten kring språket och dess roll i rasifiering, diskriminering och vidmakthållande av dessa. Han lyckas förklara ovan på ett pedagogiskt sätt. Det är samtidigt tydligt att det inte finns ett facit i hanteringen av ras, rasism, diskiriminering och språkbruket osv, utan att man behöver backa tillbaka och få en förståelse kring processerna som återskapas i språket - backa tillbaka och rannsaka både sin använding av språket, sin egen inställning och lägga märke till sina bias, förutfattade meningar osv för att kunna göra om och göra "rätt". Och VÅGA, våga utmana sin teoretiska ångest genom att söka kunskap. Då skulle jag varmt rekommendera denna bok!
March 30, 2025
Väldigt bra och pedagogiskt skriven! För en språknörd är denna bok intressant och utvecklande - jag lärde mig mycket och är inspirerad till att lära mig mer!
Rekommenderar alla att läsa den, man får med sig mycket insikter och vidgar ens synsätt.
Vad jag tar med mig: jag har en hjärna - därför är jag biased.
Rekommenderar alla att läsa den, man får med sig mycket insikter och vidgar ens synsätt.
Vad jag tar med mig: jag har en hjärna - därför är jag biased.
October 24, 2023
Briljant liten bok som träffar rätt. Lärde mig jättemycket.
July 15, 2024
Mycket intressant bok, ger en bra introduktion till antirasism och viktiga begrepp inom fältet. Jag tyckte om att författaren förde fram egna exempel från sitt liv och den resa som han gjort.
September 16, 2024
En bok som många borde läsa. Ibland många akademiska uttryck på rad, kanske oundvikligt? Ger inte så konkreta svar som läsaren kanske hoppas på, oundvikligt. Läste på en kväll.
Displaying 1 - 8 of 8 reviews