Parterapeutens ord gör Christian rasande. Vadå förlora?! Att övervinna svårigheter är en del av deras gemensamma berättelse, den som pågått med självklarhet sedan de träffades i Australien som unga vuxna. Gräla, absolut. Krisa, visst. Men skiljas, nej. Det får inte hända.
Christian Daun och hans fru har varit ett par i 15 år, gifta i nio, när hon berättar. I ett ögonblick försvinner allt. Det gemensamma livet i radhuset, somrarna på Gotland, greklandsresorna. Med andra ord: Livet. Minnena, nuet tillsammans, planerna för en delad framtid.
När chocken lagt sig står Christian inför att skapa en helt ny tillvaro. Det praktiska förstås, med varannan vecka-liv och ny andrahandslägenhet, den sämre ekonomin. Men framförallt tvingas han söka meningen utanför tvåsamheten, skapa ett nytt, eget liv, utifrån sina egna önskningar och behov.
Vad gör man när den man skulle dela resten av livet med inte vill längre? Hur står man stark när den man brukat luta sig mot inte står kvar? Hur ska man orka ordna ny bostad och en ny vardag åt sig själv och sina barn, när det enda man vill göra är att lägga sig under täcket och gråta?
Upplösningstillstånd är en uppriktig, smärtsam och galghumoristisk berättelse om sorgen när ens tillvaro rasar och den enda man vill prata med är den sista som kan hjälpa en. Om känslan att bli bortvald. Men också om den gryende insikten att det nya kanske faktiskt kan bli något bra.
Christian Daun är frilansjournalist med inriktning på berättande reportage, och återkommande medarbetare i Svenska Dagbladet. Han har tidigare skrivit reportageboken Draksådd (2021) och Mitt barn äter allt (2017, tillsammans med Niklas Ekstedt).
Men hjälp vilken självgod och egocentrisk man, förstår att min namne Sara skiljer sig från honom. Vet eg inte vad han vill säga med den här skildringen av sin skilsmässa. Men den får ändå en trea, för att läsa om livskriser är ändå på något plan alltid intressant och där finns alltid ett mått av igenkänning.
Sorgsen, lätt rå och stundtals fnissig skilsmässobeskrivning, som på ett träffande sätt beskriver förlusten av det gamla, känslan av misslyckande och hur det nya övermannar och lamslår en. Jag vill också veta hur det utvecklade sig!
Yes yes yes yes! Tog paus från knausgård för så fort jag öppnade del 3 var det om hans barndom. Då rycker C Daun in och räddar veckan, jag flyr verkligheten och upptas helt och hållet av denna bok när jag flyger ner för raderna. Så jäkla härligt skriven, han skriver modernt och igenkännande, använder någorlunda smala referenser ibland som man blir glad över, ”ja just det!” tänker man, och de man inte fattar tillför ändå.
Bra att corona tar så liten plats som möjligt i denna bok, imponerande att trots att det utspelar sig 2018-22 (?) så nämns det 3ggr? Blev orolig varje gång men sköttes snyggt.
Det känns som att han sitter mittemot mig på en bar och ivrigt sammanfattar sin skilsmässa. Rappt och bra, tack Ina Lundströms instagram!
Det må vara självömkande men jag gillar den här boken. Det känns ärligt och då kan det få vara egocentriskt och offerkoftigt. Jag köper det. Boken ger inte sken av att servera någon annans perspektiv än huvudpersonens. Väldigt bra flyt i språket som gör den lätt och snabb att läsa, den kändes kortare än den var.
Too repetitive and too far away from how I felt when I was in this situation. Perhaps because I was, at least initially, on the “other side”, but more likely because Christian’s personality is miles apart from mine.
Jag borde ha avbrutit den här, fortsatte kanske för att den till skillnad från så många böcker är bra skriven. Visserligen är jag inte målgruppen, men den gav mig ingenting och jag förstod inte heller vad tanken var att den skulle ge någon?
Nä, det här tyckte jg inte höll hela vägen. Det börjar på en trea, är stundtals roligt i allt det sorgliga, men andra halvan är bara rörig och tankarna känns ofullständiga, eller iaf som att en massa detaljer lämnas. Trådar knyts inte ihop och ja, det blir inte så bra helt enkelt.
Wow. Aj. Om det stämmer att "en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss" så kan Daun nöjt luta sig tillbaka i vetskapen om att detta var ett väl utfört uppdrag, så att säga. Satan.