Stockholm januari 2020. I Husby funderar nittonåriga Yoselin över hur livet ska bli, samtidigt som åttioettåriga Lilly i Sollentuna tänker på hur livet blev. På Kungsholmen brottas Jonas med vad det innebär att vara en bra förälder medan Marisa är orolig över hur hon ska orka med arbetet inom sjukvården. På samma gång börjar ett virus att sprida sig ute i världen, ett virus som kommer allt närmare. Debuterande Lina Kumlin skapar en hög samtidskänsla av annalkande katastrof när vi genom fyra familjer får följa pandemins framfart.
"Staden. I råttans år" är en fängslande roman om staden i sig och om dess olika livsvillkor, och om hur tidigare upplevelser formar oss och våra relationer. En berättelse om hur vi kämpar med de förutsättningar vi har fått, i den tid vi lever i precis här och nu.
Den här vackra boken ”Staden. I råttans år” av Lina Kumlin är en aktuell Stockholmsskildring där vi får följa fyra familjer under den första pandemitiden år 2020. Med sina olika förutsättningar brottas de alla med att hantera livet utifrån de förutsättningar de fått. Staden är en viktig huvudkaraktär och miljön har stor betydelse för handlingen och bokens karaktärer. Vi får följa ett Stockholm där det byggs och staden ständigt utvecklas till en stad med sina invånare som påverkas av gängkriminalitet och pandemin.
I denna välskrivna nutidsskildring av Stockholm får vi ta del av flera intressanta karaktärers liv, tankar och handlingar under 2020 års första halvår. De är i olika generationer och lever under olika förutsättningar och romanen är berättad ur dessa invånares perspektiv. Vi får möta ensamhet, funderingar kring föräldraskap, klassklyftor, kriminalitet, situationen inom skola och sjukvård.
För bokens huvudpersoner får pandemin konsekvenser och särskilt för Marisa som arbetar inom vården. Jag tycker att det är här är en riktigt bra bok som jag snabbt kom in i och jag fastnar för karaktärerna och nutidsskildringen. Jag läste att ”Staden. I råttans år” är tänkt att ingå i en större serie som sträcker sig från 1980-talet fram till idag”. Det ska bli spännande att följa Lina Kumlins författarskap och läsa hennes kommande bok om just 80-talet.
4,5 Kumlin skriver fram pandemin med spöklik träffsäkerhet. Trots att pandemin på många sätt bleknat i min vardag är igenkänningen när jag börjar läsa stark och omedelbar. (Så pass att jag får en vag känsla av ångest när det visar sig att en kollega är hemma med covid samtidigt som jag läser boken.)
Bokens många karaktärer framträder tydligt och är skrivna med mjuk hand. Deras olika erfarenheter av livet och pandemin tecknar en bild av människors olika förutsättningar i den kris som pandemin var. Också staden Stockholm träder fram som en karaktär genom skildringar av hur stadsutveckling och skjutningar betyder olika för människorna i olika stadsdelar och även påverkar människorna olika i de olika stadsdelarna.
Precis som författaren är jag utbildad planeringsarkitekt. Därför njuter jag av hur hon låter tankar och dialog om stadens utveckling, nybyggen och renoveringar ta plats i miljöbeskrivningarna. Min enda invändning gäller hur sannolikt det är att nästan alla bokens karaktärer kan tänka eller prata så pass initierat om stadsutveckling som de gör. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att inget väcker lika mycket känslor som stadsplanering, särskilt om det ska hända något i området där du bor eller i ett område du bryr dig om. Så kanske är det jag som ska vidga mina tankar om människor istället.
Den första hälften av boken kändes lite ofärdig och kantig. Jag fick lite samma känsla som inför 70-talets barnböcker med politiska/pedagogiska ambitioner, där böckernas personer bara existerade för att framföra åsikter och forma läsarnas världsbild. Jag tänkte att författaren hade ambitionen att berätta om hur socioekonomiska skillnader påverkar människornas livslängd och framgångschanser i livet och att hon därför hade skapat sina huvudpersoner för att visa på skillnaderna. Personerna engagerade mig inte. Den andra hälften av boken växlar upp och gradvis dras man in i historien och börjar bry sig om personerna. De sista 50 sidorna av boken sträckläste jag. Boken växte och personerna stannade kvar hos mig.