En ung man som inte vet vad han ska bli, utföra eller uppföra sig, och mår dåligt och misslyckas gång på gång, skriver ner detta i väntan på vad som egentligen kommer att ske.
Det är början på en mans liv, som sedan blev en av de mest uppburna inom sitt yrke. Skådespelarens.
Boken handlar om hur man är som ofärdig, omogen, letande, sökande.
På samma gång som den också utspelar sig under den så småningom mest uppburne yrkesmänniskans sista dygn i livet.
Marie-Louise och Gösta Ekman delade allt under ett trettioårigt äktenskap. Gösta Ekman gick bort den 1 april 2017. Marie-Louise Ekman fortsätter deras samtal och öppnar nu hans dagböcker en gång till för sig själv och för första gången för läsarna.
Gösta Ekmans öppenhjärtiga brev och dagboksanteckningar från 1959-1963 avslöjar att han hade författardrömmar, att han gjorde ett självmordsförsök och att han körde rattfull utan körkort som 19-åring och lät någon annan ta straffet. Är det verkligen hans fru sak att lägga fram i ljuset?
Han tyckte som 20 att en gammal 70-årig gubbe pratade för långrandigt och gaggigt - alltså gjorde en Gösta! Den unge som ser ner på den gamle blir också gammal en dag. Om hen har tur.
fin rolig tung. utdrag från gösta ekmans dagbok från när han i 20-års åldern var fylld av tvivel, varvat med texter marie-louise skrev när låg vid sin dödsbädd 60 år senare. kort och poetiskt format.
Det är ju erkänt svårt att uppamma intresse över 20-åringars innersta, speciellt när det innersta manifesteras i dagboksform. Det tycker du med. Men slängs det med ett suicidförsök och att 20-åringen sen blev en rätt skön 40-åring så får vi välan summera bäst fan vi vill. Du håller med mig.
Marie-Louise Ekman er for meg sjefen på Dramaten som helt selvfølgelig startet teatrets Instagram-profil 7. Januar 2013 med nærbilde av eget fjes og hånd og teksten «hej!».
Jeg elsket den uformelle og personlige bruken av en institusjons sosiale medier som bare en sjef kan tørre prøve seg på, men få gjør likevel.
Hun viste oss kontoret sitt på teatret, uvørent utvalgte utsnitt, rot, kjoler som henger klar, husker det ennå, rushet av begeistret overraskelse over at en sjef gjorde sånn.
Hun viste upolerte selfies, munnen til en skuespiller, uklart bilde av nesen til en annen.
Sånn kan det skje at man (jeg) blir introdusert for en ny flik av en kulturell verden.
Hun lagde film, tv, dramatikk, skulpturer, var rektor på Kunsthögskolan. I fjor sommer dro jeg til Stockholm for å se den siste utstillingen hennes.
I den store, illustrerte biografien «Marie-Louise Ekmans Två Liv» sier hun noe om språket, som jeg er opptatt av. For jeg blir stadig oppgitt over at folk ikke anstrenger seg for å snakke og skrive enkelt, og maier seg til med språkjåleri for at andre skal forstå at du er litt av en smarting.
Marie-Louise Ekman sier: «Det är jätteviktigt att ha täckning för de ord man använder och prata med sin egen tunga. Hör hur politiker pratar! Jädra mysko ordsammensätningar! Det är en sorts förgiftning. Det är ett sätt att fjärna sig från verkligheten.
Jag står ofta och pratar med publik. Jag vill bli begripen av den jag pratar med. Jag tycker att man ska prata så att det inte skapar avstånd. Till det hör att man måste vara medveten om sitt ordval.»
Jeg gikk stadig tilbake til tv-dokumentaren som hørte til boka og som dessverre ikke ligger på SVT mer. Jeg kikket på hvordan hun hadde det på arbeidsrommet, hørte henne snakke med barnebarnet om bajskorvar.
Sånt får meg til å puste ut, puh. Rommet for hvordan man kan agere blir større.
Marie-Louise Ekman er det man pleier kalle en markant kulturpersonlighet.
Da jeg lå innlagt på Radiumhospitalet i 2018/2019 fant jeg stor trøst i den enkle, veldig konkrete dagbok-boka fra da mannen Gösta Ekman lå på sykehus med kreft.
Nå har hun skrevet bok om døden hans, som kom etter noen ganske friske år etter sykehusoppholdet.
«Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till» heter boka.
Like konkret, like enkelt, knapt, rolig språk.
Hun har blandet notatene sine med klipp fra mannens dagbøker som ung mann.
Vi blir mer kjent med ham, men det er det hun skriver selv om interesserer meg mest, den konkrete døden.
Jeg blir ellers irritert på sykepleieren som stadig sier til en nedstengt Gösta Ekman, nær døden, at han kan slippe taket. Hvorfor sier hun det, har hørt liknende utsagn tidligere. Kan han ikke få dø i fred i sin egen rytme?
«Andningen kommer först. Sedan. Allt annat.
Och man vet ju inte vad. Som försiggår. Innanför det där skalet. Som kallas. Kött och ben. Skalle. Huvud. Hjärna.
Det kanskje är en väldig. Aktivitet. Men på ett helt. Annat sätt. Som inte ens är mätbart. Med ett nytillverkat. Instrument.»
Det som först lockade mig när jag såg denna i bokhandeln några månader sedan var omslaget och bokens ovanligt långa titel (om man inte räknar med facklitteratur och/eller undertitlar på böcker). Det jag då inte visste, korkat nog av mig, var att bokens författare var ingen mindre än Gösta Ekmans änka. När jag läste på baksidan av boken om att den handlade om Gösta och bestod till stor del av hans egna dagboksanteckningar (etc.) så visste jag direkt att detta var en bok jag bara var tvungen att läsa.
Månader gick och gick, och när jag äntligen fick möjligheten att bläddra bland sidorna och ta del av texten i boken så kunde jag inte lägga ner boken innan jag, helt plötsligt, läst klart hela boken. Denna process tog inte alls nån längre tid, enbart några timmar, och då jag dessutom fick denna bok som en gåva av min fru så började hon fundera om det var "ett slöseri på pengar" då jag läst klart den så fort. Svar: Nej!
Jag älskade att få insyn i hur Gösta var som privatperson, få veta hur han tänker, hur han ser människorna och världen runt omkring honom, att få veta familjedynamiken och, det som förbryllade mig mest, de komplex som Gösta bar på. Att få veta om hans förflytna och hans psykiska välmående var något som jag inte alls förväntade mig, men jag har fortfarande mycket att lära om många olika personer. Att få ta del av hur en skådespelare är bakom kulisserna och få en skildring av hur denne, som till synes kan verka så glad och lättsam, kan lida av psykisk ohälsa är så otroligt viktigt då det verkligen visar att vem som helst kan drabbas, och att ibland så finns det inga varningstecken som indikerar när en person behöver hjälp.
Marie-Louise skildring av den sista tiden som hon fick spendera med sin man, hur svårt det är att vara närstående till en person i livets slutskede, hur sorg kan påverka en och hur man inte kan veta hur man säger farväl till en person man delat livet med är självklart rörande. Att hon delat upp sin text för att skifta narrativet till Göstas egna anteckningar och upplevelser från förr, att hon kopplar samman nutid med dåtid, är ett definitivt plus. Att binda samman sitt eget perspektiv med sin livskamrats perspektiv är mycket vackert, man har trots allt gjort så mycket tillsammans, sett så mycket tillsammans och upplevt så mycket tillsammans, och när dessa perspektiv nu binds sammans så kan verkligen bevittna världsbilden man haft tillsammans. Hur man sett det liv man delat, tillsammans. Hur allt har varit, tillsammans. Hur allt ändå skulle ha sett ut om man fick fortsätta leva, tillsammans.
Vad ska man göra med alla saker som lämnats kvar av den som vandrat vidare? Hur ska man fortsätta leva när man själv lämnats kvar ensam utan den som vandrat vidare? Om man håller fast vid de saker som lämnats kvar, om man håller fast vid alla minnen som dessa saker väcker hos en, alla minnen av personen och allt man gjort tillsammans, är man då verkligen ensam, eller fortsätter man se livet som man vet att man skulle ha sett det, tillsammans?
I boken varvas Marie-Louise Ekmans tankar under maken Gösta Ekmans sista dygn med dennes dagboksanteckningar (mestadels) från när han var drygt 20 år. Och man kan konstatera att det inte är lätt att vara ung (Ekman försökte t.o.m. ta livet av sig), men också att detta faktiskt sällan är så intressant att läsa om. Däremot skriver han bortåt 20 år senare mycket fint om sin farmor och hennes död. Tyvärr tog det tag innan jag förstod att det var två olika talare i boken och vem den andre var. Dessutom måste jag erkänna att jag vet alldeles för lite om Gösta Ekmans liv för att riktigt kunna tillgodogöra mig hans tanker, som till råga på allt inte riktigt kommer i kronologisk ordning. Tur det Google finns så jag fick lite ordning på det. En introducerande text hade verkligen underlättat! Däremot tycker jag mycket om Marie-Louise Ekmans texter i samband med maken död, antagligen för att det är en situation jag själv befunnit mig i. Det är mycket jag känner igen. Hur som, en poetisk bok, som handlar om livet, döden och vi som blir kvar. Tror jag i alla fall att den handlar om.
Lite svår att recensera måste jag säga! Stundvis väldigt rörande, både hennes anteckningar och hans dagböcker. Riktigt häftigt att kombinera de två på det sättet (även om jag ibland blev lite förvirrad av att dagboksanteckningar inte var i kronologisk ordning).
Hade ibland lite svårt tempot på hennes anteckningar samtidigt som jag flera gånger blev väldigt rörd och tänkte på många i mitt liv jag håller kärt. Många vackra rader.
Kändes kul att läsa när jag också var på författarsamtal om den i höstas!
Vackert och kärleksfullt skrivet av Marie Louise om Göstas sista dygn i livet. Fick hjärtat att göra ont.
Högt och lågt i dagboksanteckningar och drabbades stundtals av den där känslan man kan få när någon annan lyckas sätta ord på ens egna exakta tankar och reflektioner. Att känna sig sedd på något vis?
En av årets absolut bästa och mest gripande böcker och bitvis så smärtsam att läsa att det gör ont! Oerhört personligt både om G:s sista tid och ML:s kamp med att hitta sig själv och sin egen identitet. Hon var säkert en alldeles utmärkt chef på Dramaten! Kan inte bli annat än 5 i betyg.
En lettlest og enkel vei inn mot svensk litteratur, med mindre lett tematikk. Både veldig direkte og svevende. Vet ikke om den funket hele veien gjennom for meg, men ser ut som jeg ikke forstår om dette er sant eller ikke heller…