What do you think?
Rate this book
Dagbok från 20-talet
Sommaren 2022 blir ovanligt våldsam, under ett våldsamt årtionde i Sverige.
Dagbok från 20-talet är Nicolas Lunabbas djupt personliga anteckningar under några sommarmånader. Det är ett tidsdokument och en essäistisk betraktelse över en av vår tids ödesfrågor: gatuvåldet.
Vi matas ständigt med nyheter om våld. Men hur är det att leva med det inpå kroppen? Att utsättas för det? Att utsätta någon för det?
För hundra år sedan skildrade Ivar Lo-Johansson det samhälle han såg omkring sig i Dagbok från 20-talet. De historiska linjer från arbetarförfattarna och deras beskrivning av Sverige som syntes i Lunabbas debutbok lyser starkt också i denna uppföljare.
Dagbok från 20-talet är Nicolas Lunabbas djupt personliga anteckningar under några sommarmånader. Det är ett tidsdokument och en essäistisk betraktelse över en av vår tids ödesfrågor: gatuvåldet.
Vi matas ständigt med nyheter om våld. Men hur är det att leva med det inpå kroppen? Att utsättas för det? Att utsätta någon för det?
För hundra år sedan skildrade Ivar Lo-Johansson det samhälle han såg omkring sig i Dagbok från 20-talet. De historiska linjer från arbetarförfattarna och deras beskrivning av Sverige som syntes i Lunabbas debutbok lyser starkt också i denna uppföljare.
183 pages, Hardcover
Published September 1, 2023
4 people are currently reading
158 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 25 of 25 reviews
October 13, 2023
Den gör ont men verkligheten är där.
September 25, 2023
LÄS!!! Jag säger - bara läs!
September 19, 2023
Återigen lyckas Lunabba skapa något slags inifrån-perspektiv på utanförskapet det innebär att komma ifrån ett socioekonomiskt utsatt område. Hur mycket ska en människa behöva gå igenom? Man kan undra. Önskar att boken vore längre.
January 8, 2024
På tal om språklöshet; ibland finns det inga ord. Så läs, bara läs eller lyssna. 🎧
October 24, 2025
“𝘿𝙚𝙩 𝙖̈𝙧 𝙞𝙣𝙩𝙚 𝙢𝙤̈𝙟𝙡𝙞𝙜𝙩 𝙖𝙩𝙩 𝙜𝙤̈𝙧𝙖 𝙡𝙞𝙫𝙚𝙩 𝙧𝙖̈𝙩𝙩𝙫𝙞𝙨𝙖 𝙜𝙚𝙣𝙤𝙢 𝙡𝙞𝙩𝙩𝙚𝙧𝙖𝙩𝙪𝙧. 𝙇𝙞𝙫𝙚𝙩𝙨 𝙧𝙮𝙩𝙢 𝙤𝙘𝙝 𝙥𝙪𝙡𝙨, 𝙙𝙚 𝙪𝙩𝙙𝙧𝙖𝙜𝙣𝙖 𝙩𝙞𝙢𝙢𝙖𝙧𝙣𝙖 𝙤𝙘𝙝 𝙙𝙖𝙜𝙖𝙧𝙣𝙖, 𝙠𝙖𝙣 𝙖𝙡𝙙𝙧𝙞𝙜 𝙤̈𝙫𝙚𝙧𝙛𝙤̈𝙧𝙖𝙨 𝙩𝙞𝙡𝙡 𝙗𝙤𝙠𝙨𝙞𝙙𝙖𝙣.”
Men ändå tycker jag att Nicolas Lunabba, till skillnad från många andra, gör det. Jag tycker han tydligt, men ändå osäkert, lyckas fånga den tiden vi då, precis som nu, levde och lever i.
Jag skrev aldrig en recension här efter att jag läst Blir du ledsen om jag dör. Det var helt enkelt för svårt. Men nu, efter denna bok, förstår jag att författaren själv hade liknande problem som jag. Texten (recensionen i mitt fall och boken i hans) känns inte äkta och gör inte upplevelserna rättvisa.
Jag kände inte att jag kunde skriva mina tankar om förra boken därför att jag själv aldrig hade upplevt något liknade och därför att jag inte heller kunde låtsas ha gjort det. Jag är i princip helsvensk och har aldrig blivit utsatt för rasism. Det närmaste jag kommer är skjutningar i området jag bor. Jag befinner mig inte i fattigdom, jag begår inte brott och jag har inte heller folk i min omgivning som gör det.
Jag känner inte (nära umgänge) barn som mördas, och jag känner inte heller barn som mördar.
Trots att dessa mord och skjutningar är upplevelser som kan kännas nära när jag läser nyheter, är det aldrig riktigt äkta för mig. Inte ens böcker som denna gör att det känns fullt ut äkta för mig. Men skillnaden är att böcker som denna får mig att förstå äktheten. Det är första gången jag verkligen läser om upplevelserna, kriminaliteten, på ett sådant sätt att det känns äkta. Det är mänskligt, genuint och kritiskt. Jag får ord för mina egna känslor. Även om jag själv inte är mitt i dessa problem, så känner jag ändå en form av lättnad att läsa denna bok. För plötligt är det någon som rakt ut med tydligt språk kritiserar exakt sådant jag själv vill kunna kritisera. Våra politiker, våra myndigheter och vårat samhälle. Allt detta får sedan ytterligare kontext, och kanske den viktigaste och mest betydelsefulla kontext de kan få.
Blir du ledsen om jag dör speglade ändå någon form av
”hjälte-historia”. Det är orättvist att använda det begreppet, men låt mig beskriva vad jag menar. Blir du ledsen om jag dör är medvetet redigerad för att personer som jag ska ta in problemen och känna medkänsla. Det handlar om en pojke med svåra problem - men talang - som lyckas ta sig ifrån problemen och det utsatta området. Den är bra skriven, men framförallt smart skriven. Jag kan tänka mig att denna bok får sämre respons, den är inte lika ”fiktiv” och inte lika lätt att bearbeta. Men kanske därför är detta en så fruktansvärt viktig uppföljare.
I denna bok kommer vi istället ofta möta personen Jacob, vars kusin var viktig i föregående bok. Jacob och Nicolas relation var mänsklig, dyster, sorglig, falsk och fin. Det går inte att göra en recension utan att ta upp denna unga människa, och vars öde alla i samhället hade kunnat förhindra.
”𝙎𝙤𝙢 𝙤𝙢 𝙨𝙖𝙢𝙝𝙖̈𝙡𝙡𝙨𝙖𝙥𝙥𝙖𝙧𝙖𝙩𝙚𝙣 𝙗𝙖𝙧𝙖 𝙫𝙖̈𝙣𝙩𝙖𝙙𝙚 𝙥𝙖̊ 𝙅𝙖𝙘𝙤𝙗𝙨 𝙨𝙠𝙖̈𝙣𝙙𝙖𝙙𝙚 𝙠𝙧𝙤𝙥𝙥, 𝙤𝙘𝙝 𝙛𝙧𝙖̊𝙣 𝙙𝙚𝙩 𝙛𝙤𝙧𝙨𝙩𝙖 𝙡𝙖𝙧𝙢𝙨𝙖𝙢𝙩𝙖𝙡𝙚𝙩 𝙖𝙜𝙚𝙧𝙖𝙙𝙚 𝙝𝙚𝙡𝙩 𝙚𝙣𝙡𝙞𝙜𝙩 𝙥𝙧𝙖𝙭𝙞𝙨(…)”
I denna bok finns det ännu fler samtal mellan Lunabba och hans kolleger/kompisar. Dessa är otroligt intressanta och så fruktansvärt mänskliga. Alla dessa människor möter dagligt våld och jobbiga situationer, och har därför naturligt skapat personligheter för att bearbeta allt detta. Vi får läsa om hemska händelser, och därefter hur dessa bearbetas genom att skämtas bort, tryckas ifrån och glömmas bort.
Precis som resten av befolkningen ständigt (men utan det viktiga samtalet) gör.
Ännu mer än föregående bok, så kommer Lunabba att nästan orättvist rannsaka sig själv. Vi kommer som läsare att stå med alla problem han själv har fått kämpa med. Vi får ytterligare kontext gällande vissa personer eller händelser som speglas i Blir du ledsen om jag dör, och lär oss, eller rättare sagt verkligen förstår, hur en bok som denna aldrig tar slut bara för att den släpps ut. Både på grund av en fara för författaren (då han beskriver individer och grupper som handskas med vapen och våld), och för att samhället fortsätter precis som vanligt.
Boken skapar inte, den kan inte skapa, en omedelbar förändring.
”𝘿𝙚𝙩 𝙫𝙖̈𝙧𝙨𝙩𝙖 𝙖̈𝙧 𝙖𝙩𝙩 𝙣𝙖̈𝙧 𝙟𝙖𝙜 𝙨𝙞𝙩𝙩𝙚𝙧 𝙙𝙖̈𝙧 𝙞 𝙠𝙖𝙥𝙥𝙧𝙪𝙢𝙢𝙚𝙩 𝙤𝙘𝙝 𝙡𝙮𝙨𝙨𝙣𝙖𝙧 𝙩𝙞𝙡𝙡 𝙙𝙚𝙣 𝙫𝙪𝙭𝙣𝙖𝙨 𝙪𝙩𝙡𝙖̈𝙜𝙜𝙣𝙞𝙣𝙜𝙖𝙧 𝙤𝙢 𝙢𝙞𝙜, 𝙝𝙚𝙣𝙣𝙚𝙨 𝙚𝙣𝙠𝙡𝙖 𝙠𝙖𝙩𝙚𝙜𝙤𝙧𝙞𝙨𝙚𝙧𝙞𝙣𝙜𝙖𝙧, 𝙝𝙪𝙧 𝙝𝙤𝙣 𝙧𝙚𝙙𝙪𝙘𝙚𝙧𝙖𝙧 𝙢𝙞𝙜 𝙩𝙞𝙡𝙡 𝙣𝙖̈𝙜𝙧𝙖 𝙛𝙤̈𝙧𝙢𝙞𝙣𝙨𝙠𝙖𝙣𝙙𝙚 𝙖𝙙𝙟𝙚𝙠𝙩𝙞𝙫, 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙖̊𝙧 𝙟𝙖𝙜 𝙖𝙩𝙩 𝙙𝙚𝙩 𝙨𝙩𝙖̈𝙢𝙢𝙚𝙧. 𝙅𝙖𝙜 𝙖̈𝙧 𝙚𝙣 𝙨𝙖̊𝙙𝙖𝙣: 𝙚𝙣 𝙤̈𝙜𝙤𝙣𝙩𝙟𝙖̈𝙣𝙖𝙧𝙚, 𝙚𝙣 𝙙𝙖̊𝙡𝙞𝙜 𝙠𝙤𝙢𝙥𝙞𝙨. 𝙅𝙖𝙜 𝙖̈𝙧 𝙛𝙖𝙡𝙨𝙠 𝙤𝙘𝙝 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫𝙞𝙨𝙠, 𝙟𝙖𝙜 𝙪𝙩𝙣𝙮𝙩𝙩𝙟𝙖𝙧 𝙢𝙖̈𝙣𝙣𝙞𝙨𝙠𝙤𝙧. 𝙎𝙖̊𝙙𝙖𝙣 𝙖̈𝙧 𝙟𝙖𝙜. 𝙀𝙡𝙡𝙚𝙧 𝙨𝙣𝙖𝙧𝙖𝙧𝙚, 𝙨𝙖̊𝙙𝙖𝙣 𝙗𝙡𝙞𝙧 𝙟𝙖𝙜, 𝙜𝙚𝙣𝙤𝙢 𝙝𝙚𝙣𝙣𝙚𝙨 𝙪𝙩𝙨𝙖𝙜𝙤𝙧. 𝙄𝙣𝙛𝙤𝙧𝙢𝙖𝙩𝙞𝙤𝙣𝙚𝙣 𝙡𝙖𝙜𝙧𝙖𝙨 𝙤𝙘𝙠𝙨𝙖̊ 𝙞𝙣𝙤𝙢 𝙢𝙞𝙜. 𝙅𝙖𝙜 𝙩𝙖𝙧 𝙞𝙣 𝙙𝙚𝙣, 𝙤𝙘𝙝 𝙢𝙚𝙣𝙞𝙣𝙜𝙖𝙧𝙣𝙖 𝙛𝙤𝙧𝙢𝙖𝙧 𝙢𝙞𝙣 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫𝙗𝙞𝙡𝙙.”
För att avsluta vill jag belysa hur snyggt skrivet boken är när det kommer till politik och dess konsekvenser på samhället.
”𝘿𝙚 𝙛𝙡𝙚𝙨𝙩𝙖 𝙥𝙖𝙧𝙩𝙞𝙚𝙧 𝙖̈𝙧 𝙞𝙣𝙗𝙚𝙜𝙧𝙞𝙥𝙣𝙖 𝙞 𝙚𝙣 𝙠𝙖𝙥𝙥𝙡𝙤̈𝙥𝙣𝙞𝙣𝙜 𝙤𝙢 𝙫𝙚𝙢 𝙨𝙤𝙢 𝙝𝙖𝙧 𝙙𝙚 𝙢𝙚𝙨𝙩 𝙠𝙧𝙚𝙖𝙩𝙞𝙫𝙖 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙡𝙖𝙜𝙚𝙣 𝙥𝙖̊ 𝙝𝙪𝙧 𝙢𝙖𝙣 𝙠𝙖𝙣 𝙛𝙤̈𝙧𝙙𝙖̈𝙧𝙫𝙖 𝙡𝙞𝙫𝙚𝙩 𝙮𝙩𝙩𝙚𝙧𝙡𝙞𝙜𝙖𝙧𝙚 𝙛𝙤̈𝙧 𝙨𝙖𝙢𝙝𝙖̈𝙡𝙡𝙚𝙩𝙨 𝙢𝙚𝙨𝙩 𝙪𝙩𝙨𝙖𝙩𝙩𝙖 𝙜𝙧𝙪𝙥𝙥𝙚𝙧. 𝘿𝙚𝙩 𝙖̈𝙧 𝙚𝙣 𝙜𝙖𝙨𝙩𝙠𝙧𝙖𝙢𝙖𝙣𝙙𝙚 𝙪𝙥𝙥𝙫𝙞𝙨𝙣𝙞𝙣𝙜 𝙞 𝙧𝙮𝙜𝙜𝙧𝙖𝙙𝙨𝙡𝙤̈𝙨𝙝𝙚𝙩, 𝙞 𝙝𝙪𝙧 𝙨𝙣𝙖𝙗𝙗𝙩 𝙢𝙖𝙠𝙩𝙫𝙞𝙩𝙩𝙧𝙞𝙣𝙜 𝙠𝙤𝙧𝙧𝙪𝙢𝙥𝙚𝙧𝙖𝙧 𝙢𝙖̈𝙣𝙣𝙞𝙨𝙠𝙤𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙚𝙣, 𝙚𝙡𝙡𝙚𝙧 𝙞 𝙙𝙚𝙩 𝙝𝙖̈𝙧 𝙛𝙖𝙡𝙡𝙚𝙩 𝙣𝙖̈𝙧𝙢𝙖𝙨𝙩 𝙝𝙚𝙡𝙖 𝙨𝙩𝙖𝙧𝙩𝙛𝙖̈𝙡𝙩𝙚𝙩 𝙞 𝙙𝙚𝙣 𝙥𝙖̊𝙜𝙖̊𝙚𝙣𝙙𝙚 𝙫𝙖𝙡𝙧𝙤̈𝙧𝙚𝙡𝙨𝙚𝙣.”
Politiker, precis som författare, använder sig av nuvarande problem för att få igenom sina synpunkter och åsikter. De nästan väntar på nästa mord i Malmö för att få igenom sin politik i Stockholm. Men genom dessa böcker byggs ännu ett perspektiv upp. För precis som Lunabba diskuterar, och som läsaren själv förstår, kommer ingen av oss att känna det de mördade/mördarna gör. Vi distanserar oss själva och försöker intellektualisera händelserna. Dessa böcker är kanske det närmaste vi kommer att få höra de mest utsattas upplevelser och känslor. För vi lyssnar annars inte.
Att läsa denna bok skapade hos mig en känsla av total hopplöshet. Det hade varit lättare att lägga ner boken, och istället forma mina egna åsikter utifrån lästa artiklar begränsade upplevelser. Men jag kan inte göra så. Jag måste tvinga mig själv att utsättas av obehag och obekvämhet för att själv kunna förstå och själv kunna agera. Precis som resten av samhället måste göra. Annars går det inte att få bukt med våra problem i nuläget.
Men, allt ska inte handla om samhället, och precis som boken indirekt skriver om, har Lunabba nästan blivit som maskoten för barn som mördas. Denna bok är mycket mer än bara detta. Det är en persons, en mans, känslor under tunga och hektiska veckor. En mans personliga och mycket känslosamt beskrivna åsikter och upplevelser.
”𝙊𝙘𝙝 𝙙𝙚𝙩 𝙠𝙖̈𝙣𝙣𝙨 𝙗𝙧𝙖 𝙙𝙖̈𝙧𝙛𝙤̈𝙧 𝙖𝙩𝙩 𝙟𝙖𝙜 𝙞𝙣𝙩𝙚 𝙛𝙤̈𝙧𝙩𝙟𝙖̈𝙣𝙖𝙧 𝙗𝙖̈𝙩𝙩𝙧𝙚. 𝙅𝙖𝙜 𝙝𝙖𝙧 𝙖𝙡𝙡𝙩𝙞𝙙 𝙠𝙖̈𝙢𝙥𝙖𝙩 𝙢𝙚𝙙 𝙞𝙢𝙥𝙪𝙡𝙨𝙚𝙣 𝙖𝙩𝙩 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙤̈𝙧𝙖 𝙛𝙤̈𝙧 𝙢𝙞𝙜 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫, 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙤̈𝙧𝙖 𝙢𝙞𝙜 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫.”
Men ändå tycker jag att Nicolas Lunabba, till skillnad från många andra, gör det. Jag tycker han tydligt, men ändå osäkert, lyckas fånga den tiden vi då, precis som nu, levde och lever i.
Jag skrev aldrig en recension här efter att jag läst Blir du ledsen om jag dör. Det var helt enkelt för svårt. Men nu, efter denna bok, förstår jag att författaren själv hade liknande problem som jag. Texten (recensionen i mitt fall och boken i hans) känns inte äkta och gör inte upplevelserna rättvisa.
Jag kände inte att jag kunde skriva mina tankar om förra boken därför att jag själv aldrig hade upplevt något liknade och därför att jag inte heller kunde låtsas ha gjort det. Jag är i princip helsvensk och har aldrig blivit utsatt för rasism. Det närmaste jag kommer är skjutningar i området jag bor. Jag befinner mig inte i fattigdom, jag begår inte brott och jag har inte heller folk i min omgivning som gör det.
Jag känner inte (nära umgänge) barn som mördas, och jag känner inte heller barn som mördar.
Trots att dessa mord och skjutningar är upplevelser som kan kännas nära när jag läser nyheter, är det aldrig riktigt äkta för mig. Inte ens böcker som denna gör att det känns fullt ut äkta för mig. Men skillnaden är att böcker som denna får mig att förstå äktheten. Det är första gången jag verkligen läser om upplevelserna, kriminaliteten, på ett sådant sätt att det känns äkta. Det är mänskligt, genuint och kritiskt. Jag får ord för mina egna känslor. Även om jag själv inte är mitt i dessa problem, så känner jag ändå en form av lättnad att läsa denna bok. För plötligt är det någon som rakt ut med tydligt språk kritiserar exakt sådant jag själv vill kunna kritisera. Våra politiker, våra myndigheter och vårat samhälle. Allt detta får sedan ytterligare kontext, och kanske den viktigaste och mest betydelsefulla kontext de kan få.
Blir du ledsen om jag dör speglade ändå någon form av
”hjälte-historia”. Det är orättvist att använda det begreppet, men låt mig beskriva vad jag menar. Blir du ledsen om jag dör är medvetet redigerad för att personer som jag ska ta in problemen och känna medkänsla. Det handlar om en pojke med svåra problem - men talang - som lyckas ta sig ifrån problemen och det utsatta området. Den är bra skriven, men framförallt smart skriven. Jag kan tänka mig att denna bok får sämre respons, den är inte lika ”fiktiv” och inte lika lätt att bearbeta. Men kanske därför är detta en så fruktansvärt viktig uppföljare.
I denna bok kommer vi istället ofta möta personen Jacob, vars kusin var viktig i föregående bok. Jacob och Nicolas relation var mänsklig, dyster, sorglig, falsk och fin. Det går inte att göra en recension utan att ta upp denna unga människa, och vars öde alla i samhället hade kunnat förhindra.
”𝙎𝙤𝙢 𝙤𝙢 𝙨𝙖𝙢𝙝𝙖̈𝙡𝙡𝙨𝙖𝙥𝙥𝙖𝙧𝙖𝙩𝙚𝙣 𝙗𝙖𝙧𝙖 𝙫𝙖̈𝙣𝙩𝙖𝙙𝙚 𝙥𝙖̊ 𝙅𝙖𝙘𝙤𝙗𝙨 𝙨𝙠𝙖̈𝙣𝙙𝙖𝙙𝙚 𝙠𝙧𝙤𝙥𝙥, 𝙤𝙘𝙝 𝙛𝙧𝙖̊𝙣 𝙙𝙚𝙩 𝙛𝙤𝙧𝙨𝙩𝙖 𝙡𝙖𝙧𝙢𝙨𝙖𝙢𝙩𝙖𝙡𝙚𝙩 𝙖𝙜𝙚𝙧𝙖𝙙𝙚 𝙝𝙚𝙡𝙩 𝙚𝙣𝙡𝙞𝙜𝙩 𝙥𝙧𝙖𝙭𝙞𝙨(…)”
I denna bok finns det ännu fler samtal mellan Lunabba och hans kolleger/kompisar. Dessa är otroligt intressanta och så fruktansvärt mänskliga. Alla dessa människor möter dagligt våld och jobbiga situationer, och har därför naturligt skapat personligheter för att bearbeta allt detta. Vi får läsa om hemska händelser, och därefter hur dessa bearbetas genom att skämtas bort, tryckas ifrån och glömmas bort.
Precis som resten av befolkningen ständigt (men utan det viktiga samtalet) gör.
Ännu mer än föregående bok, så kommer Lunabba att nästan orättvist rannsaka sig själv. Vi kommer som läsare att stå med alla problem han själv har fått kämpa med. Vi får ytterligare kontext gällande vissa personer eller händelser som speglas i Blir du ledsen om jag dör, och lär oss, eller rättare sagt verkligen förstår, hur en bok som denna aldrig tar slut bara för att den släpps ut. Både på grund av en fara för författaren (då han beskriver individer och grupper som handskas med vapen och våld), och för att samhället fortsätter precis som vanligt.
Boken skapar inte, den kan inte skapa, en omedelbar förändring.
”𝘿𝙚𝙩 𝙫𝙖̈𝙧𝙨𝙩𝙖 𝙖̈𝙧 𝙖𝙩𝙩 𝙣𝙖̈𝙧 𝙟𝙖𝙜 𝙨𝙞𝙩𝙩𝙚𝙧 𝙙𝙖̈𝙧 𝙞 𝙠𝙖𝙥𝙥𝙧𝙪𝙢𝙢𝙚𝙩 𝙤𝙘𝙝 𝙡𝙮𝙨𝙨𝙣𝙖𝙧 𝙩𝙞𝙡𝙡 𝙙𝙚𝙣 𝙫𝙪𝙭𝙣𝙖𝙨 𝙪𝙩𝙡𝙖̈𝙜𝙜𝙣𝙞𝙣𝙜𝙖𝙧 𝙤𝙢 𝙢𝙞𝙜, 𝙝𝙚𝙣𝙣𝙚𝙨 𝙚𝙣𝙠𝙡𝙖 𝙠𝙖𝙩𝙚𝙜𝙤𝙧𝙞𝙨𝙚𝙧𝙞𝙣𝙜𝙖𝙧, 𝙝𝙪𝙧 𝙝𝙤𝙣 𝙧𝙚𝙙𝙪𝙘𝙚𝙧𝙖𝙧 𝙢𝙞𝙜 𝙩𝙞𝙡𝙡 𝙣𝙖̈𝙜𝙧𝙖 𝙛𝙤̈𝙧𝙢𝙞𝙣𝙨𝙠𝙖𝙣𝙙𝙚 𝙖𝙙𝙟𝙚𝙠𝙩𝙞𝙫, 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙖̊𝙧 𝙟𝙖𝙜 𝙖𝙩𝙩 𝙙𝙚𝙩 𝙨𝙩𝙖̈𝙢𝙢𝙚𝙧. 𝙅𝙖𝙜 𝙖̈𝙧 𝙚𝙣 𝙨𝙖̊𝙙𝙖𝙣: 𝙚𝙣 𝙤̈𝙜𝙤𝙣𝙩𝙟𝙖̈𝙣𝙖𝙧𝙚, 𝙚𝙣 𝙙𝙖̊𝙡𝙞𝙜 𝙠𝙤𝙢𝙥𝙞𝙨. 𝙅𝙖𝙜 𝙖̈𝙧 𝙛𝙖𝙡𝙨𝙠 𝙤𝙘𝙝 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫𝙞𝙨𝙠, 𝙟𝙖𝙜 𝙪𝙩𝙣𝙮𝙩𝙩𝙟𝙖𝙧 𝙢𝙖̈𝙣𝙣𝙞𝙨𝙠𝙤𝙧. 𝙎𝙖̊𝙙𝙖𝙣 𝙖̈𝙧 𝙟𝙖𝙜. 𝙀𝙡𝙡𝙚𝙧 𝙨𝙣𝙖𝙧𝙖𝙧𝙚, 𝙨𝙖̊𝙙𝙖𝙣 𝙗𝙡𝙞𝙧 𝙟𝙖𝙜, 𝙜𝙚𝙣𝙤𝙢 𝙝𝙚𝙣𝙣𝙚𝙨 𝙪𝙩𝙨𝙖𝙜𝙤𝙧. 𝙄𝙣𝙛𝙤𝙧𝙢𝙖𝙩𝙞𝙤𝙣𝙚𝙣 𝙡𝙖𝙜𝙧𝙖𝙨 𝙤𝙘𝙠𝙨𝙖̊ 𝙞𝙣𝙤𝙢 𝙢𝙞𝙜. 𝙅𝙖𝙜 𝙩𝙖𝙧 𝙞𝙣 𝙙𝙚𝙣, 𝙤𝙘𝙝 𝙢𝙚𝙣𝙞𝙣𝙜𝙖𝙧𝙣𝙖 𝙛𝙤𝙧𝙢𝙖𝙧 𝙢𝙞𝙣 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫𝙗𝙞𝙡𝙙.”
För att avsluta vill jag belysa hur snyggt skrivet boken är när det kommer till politik och dess konsekvenser på samhället.
”𝘿𝙚 𝙛𝙡𝙚𝙨𝙩𝙖 𝙥𝙖𝙧𝙩𝙞𝙚𝙧 𝙖̈𝙧 𝙞𝙣𝙗𝙚𝙜𝙧𝙞𝙥𝙣𝙖 𝙞 𝙚𝙣 𝙠𝙖𝙥𝙥𝙡𝙤̈𝙥𝙣𝙞𝙣𝙜 𝙤𝙢 𝙫𝙚𝙢 𝙨𝙤𝙢 𝙝𝙖𝙧 𝙙𝙚 𝙢𝙚𝙨𝙩 𝙠𝙧𝙚𝙖𝙩𝙞𝙫𝙖 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙡𝙖𝙜𝙚𝙣 𝙥𝙖̊ 𝙝𝙪𝙧 𝙢𝙖𝙣 𝙠𝙖𝙣 𝙛𝙤̈𝙧𝙙𝙖̈𝙧𝙫𝙖 𝙡𝙞𝙫𝙚𝙩 𝙮𝙩𝙩𝙚𝙧𝙡𝙞𝙜𝙖𝙧𝙚 𝙛𝙤̈𝙧 𝙨𝙖𝙢𝙝𝙖̈𝙡𝙡𝙚𝙩𝙨 𝙢𝙚𝙨𝙩 𝙪𝙩𝙨𝙖𝙩𝙩𝙖 𝙜𝙧𝙪𝙥𝙥𝙚𝙧. 𝘿𝙚𝙩 𝙖̈𝙧 𝙚𝙣 𝙜𝙖𝙨𝙩𝙠𝙧𝙖𝙢𝙖𝙣𝙙𝙚 𝙪𝙥𝙥𝙫𝙞𝙨𝙣𝙞𝙣𝙜 𝙞 𝙧𝙮𝙜𝙜𝙧𝙖𝙙𝙨𝙡𝙤̈𝙨𝙝𝙚𝙩, 𝙞 𝙝𝙪𝙧 𝙨𝙣𝙖𝙗𝙗𝙩 𝙢𝙖𝙠𝙩𝙫𝙞𝙩𝙩𝙧𝙞𝙣𝙜 𝙠𝙤𝙧𝙧𝙪𝙢𝙥𝙚𝙧𝙖𝙧 𝙢𝙖̈𝙣𝙣𝙞𝙨𝙠𝙤𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙚𝙣, 𝙚𝙡𝙡𝙚𝙧 𝙞 𝙙𝙚𝙩 𝙝𝙖̈𝙧 𝙛𝙖𝙡𝙡𝙚𝙩 𝙣𝙖̈𝙧𝙢𝙖𝙨𝙩 𝙝𝙚𝙡𝙖 𝙨𝙩𝙖𝙧𝙩𝙛𝙖̈𝙡𝙩𝙚𝙩 𝙞 𝙙𝙚𝙣 𝙥𝙖̊𝙜𝙖̊𝙚𝙣𝙙𝙚 𝙫𝙖𝙡𝙧𝙤̈𝙧𝙚𝙡𝙨𝙚𝙣.”
Politiker, precis som författare, använder sig av nuvarande problem för att få igenom sina synpunkter och åsikter. De nästan väntar på nästa mord i Malmö för att få igenom sin politik i Stockholm. Men genom dessa böcker byggs ännu ett perspektiv upp. För precis som Lunabba diskuterar, och som läsaren själv förstår, kommer ingen av oss att känna det de mördade/mördarna gör. Vi distanserar oss själva och försöker intellektualisera händelserna. Dessa böcker är kanske det närmaste vi kommer att få höra de mest utsattas upplevelser och känslor. För vi lyssnar annars inte.
Att läsa denna bok skapade hos mig en känsla av total hopplöshet. Det hade varit lättare att lägga ner boken, och istället forma mina egna åsikter utifrån lästa artiklar begränsade upplevelser. Men jag kan inte göra så. Jag måste tvinga mig själv att utsättas av obehag och obekvämhet för att själv kunna förstå och själv kunna agera. Precis som resten av samhället måste göra. Annars går det inte att få bukt med våra problem i nuläget.
Men, allt ska inte handla om samhället, och precis som boken indirekt skriver om, har Lunabba nästan blivit som maskoten för barn som mördas. Denna bok är mycket mer än bara detta. Det är en persons, en mans, känslor under tunga och hektiska veckor. En mans personliga och mycket känslosamt beskrivna åsikter och upplevelser.
”𝙊𝙘𝙝 𝙙𝙚𝙩 𝙠𝙖̈𝙣𝙣𝙨 𝙗𝙧𝙖 𝙙𝙖̈𝙧𝙛𝙤̈𝙧 𝙖𝙩𝙩 𝙟𝙖𝙜 𝙞𝙣𝙩𝙚 𝙛𝙤̈𝙧𝙩𝙟𝙖̈𝙣𝙖𝙧 𝙗𝙖̈𝙩𝙩𝙧𝙚. 𝙅𝙖𝙜 𝙝𝙖𝙧 𝙖𝙡𝙡𝙩𝙞𝙙 𝙠𝙖̈𝙢𝙥𝙖𝙩 𝙢𝙚𝙙 𝙞𝙢𝙥𝙪𝙡𝙨𝙚𝙣 𝙖𝙩𝙩 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙤̈𝙧𝙖 𝙛𝙤̈𝙧 𝙢𝙞𝙜 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫, 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙤̈𝙧𝙖 𝙢𝙞𝙜 𝙨𝙟𝙖̈𝙡𝙫.”
December 27, 2023
Jag gillar verkligen Lunabbas sätt att skriva; han har ett sätt att väcka känslor hos mig som inte så många andra författare har. Det finns en känslomässig råhet i hans språk som talar till mig, och han avhandlar viktiga frågor om samhället som ligger mig nära till hjärtat. Trots det tycker jag dessvärre att Dagbok från 20-talet inte riktigt lyfter. För mig känns det som att boken inte riktigt har någon röd tråd, utan mest består av lite olika betraktelser om hans liv och det Lunabba har upplevt, med särskilt fokus på processen när hans första bok, Blir du ledsen om jag dör?, skulle släppas.
Så även om jag uppskattade språket i boken, och tonen i den, gav boken mig inte alls lika mycket som Lunabbas tidigare verk.
Så även om jag uppskattade språket i boken, och tonen i den, gav boken mig inte alls lika mycket som Lunabbas tidigare verk.
December 1, 2025
Rått och ärligt om tiden efter Nicolas uppmärksammade bok "Blir du ledsen om jag dör?"
March 27, 2024
Älskar råheten och transparensen i språket. Särskilt när han skriver om upplevelserna av våld. Men det är någonting som skaver i vissa partier, de självutlämnande reflektionerna är nästan för mycket att läsa och blir, för mig, lite cringe. Förlåt!
November 1, 2023
Det är en dyster bild som beskrivs av Lunabba. En bild av en stad där våldet hela tiden är akut närvarande. Där de unga dör och några vuxna gör allt de kan. Det är viktigt att läsa och förstå hur nära det är och vad det för med människor. Det får mig att fundera över hur länge jag bryr mig, när blir det vardagsmat och när slutar det kännas. Ska det sluta kännas?
Alla bör läsa Lunabba.
Alla bör läsa Lunabba.
February 22, 2024
Det är svårt att inte bli berörd av den verklighet Lunabba målar upp. I hans liv och arbete är våld och död ständigt närvarande, och hur ska man kunna rädda alla när samhället vänder ungdomarna ryggen? Jag tycker om att få följa med i tankarna hos författaren, känner hans oro, ibland hans hoppfullhet, och också rädslan. Boken känns rå men mjuk, att det fortfarande finns människor som Lunabba och hans gäng i hela Malmö gör mig varm, jag hoppas de kan visa vägen för resten av det här landet.
January 20, 2024
Brutalt ärlig och självutlämnande dagbok från en sommar fylld av gängrelaterat våld. Lunabba registrerar vad som händer men också sina egna reaktioner kring brotten och utsattheten. Vet inte om jag tycker om att läsa det här, och kan inte bestämma mig för om gillar eller ogillar författaren, men jag har aldrig läst något liknande faktiskt. Det berör ordentligt.
November 11, 2023
En bok om när en författare släpper sin förra bok. Låter ju inte så spännande? Men det är inte alls det den handlar om, det är bara kontexten.
Istället är det våldet som är i fokus, våldet och vad det gör med människor. Våldet som vi avtrubbats inför, varje dag en ny skjutning på nyheterna. Men vissa människor drabbas ju på riktigt, och det är långt många fler än bara den som skjuts och de anhöriga.
Jag uppskattar verkligen Nicolas Lunabbas ärlighet. Hur mycket han än vrider och vänder på att en författare alltid väljer ut en tårtbit av verkligheten som passar dennes syften, så känns den ärlig. Jag får förstå att han själv inte varit någon ängel, vilket rus och vilken dragningskraft som finns i våldet, han sminkar inte verkligheten - men i slutändan landar jag ändå i en krass känsla av: ja, det är så här det blir. När människor berövas utbildning, jobb, framtidstro men också ett språk, en röst och en plats. Att räknas, ha en chans.
Vad innebär det, bortom rubrikerna, att ha levt med våld nära inpå i hela sitt liv? Jämfört med någon som inte gjort det? Jag tror att vi som inte gjort det skulle förstå så mycket mer av den första gruppen om vi läste fler såna här böcker, snarare än deckare där mord mest är spänning, sensation, underhållning.
Istället är det våldet som är i fokus, våldet och vad det gör med människor. Våldet som vi avtrubbats inför, varje dag en ny skjutning på nyheterna. Men vissa människor drabbas ju på riktigt, och det är långt många fler än bara den som skjuts och de anhöriga.
Jag uppskattar verkligen Nicolas Lunabbas ärlighet. Hur mycket han än vrider och vänder på att en författare alltid väljer ut en tårtbit av verkligheten som passar dennes syften, så känns den ärlig. Jag får förstå att han själv inte varit någon ängel, vilket rus och vilken dragningskraft som finns i våldet, han sminkar inte verkligheten - men i slutändan landar jag ändå i en krass känsla av: ja, det är så här det blir. När människor berövas utbildning, jobb, framtidstro men också ett språk, en röst och en plats. Att räknas, ha en chans.
Vad innebär det, bortom rubrikerna, att ha levt med våld nära inpå i hela sitt liv? Jämfört med någon som inte gjort det? Jag tror att vi som inte gjort det skulle förstå så mycket mer av den första gruppen om vi läste fler såna här böcker, snarare än deckare där mord mest är spänning, sensation, underhållning.
February 28, 2024
@bokslukarfeministen tycker:
Dagbok från 20-talet av Nicolas Lunabba är en personlig roman i dagboksformat som äger rum under sommaren 2022 som var en ovanligt våldsam sommar, under ett redan våldsamt årtionde i Sverige. Nicolas Lunabba skriver dagboksanteckningar om våldet i Malmö under några sommarmånader, vilket han gör på ett djupt personligt sätt då hans egna erfarenheter speglas i boken. Dagbok från 20-talet är ett tidsdokument och en essäistisk betraktelse över en av vår tids ödesfrågor: gatuvåldet. Vi får veta hur det är att leva med våldet nära inpå.
Även fast Dagbok från 20-talet inte direkt ska vara en uppföljare till Nicolas Lunabbas debutroman ‘Blir du ledsen om jag dör’ rekommenderar jag ändå att läsa den innan en läser Dagbok från 20-talet då det är ganska många kopplingar till den tidigare boken. Det jag gillade mest med boken är nog språket, för Lunabba kan verkligen det där med att skriva. Han är rå samtidigt som han är poetisk och rytmisk, vilket jag verkligen gillade. Dock är det ändå någonting med dagboksformatet som jag inte är överförtjust i, jag vill gärna ha lite mer genomgående beskrivningar av olika händelser. Men trots det är detta en läsvärd bok som känns helt rätt i tiden.
Dagbok från 20-talet av Nicolas Lunabba är en personlig roman i dagboksformat som äger rum under sommaren 2022 som var en ovanligt våldsam sommar, under ett redan våldsamt årtionde i Sverige. Nicolas Lunabba skriver dagboksanteckningar om våldet i Malmö under några sommarmånader, vilket han gör på ett djupt personligt sätt då hans egna erfarenheter speglas i boken. Dagbok från 20-talet är ett tidsdokument och en essäistisk betraktelse över en av vår tids ödesfrågor: gatuvåldet. Vi får veta hur det är att leva med våldet nära inpå.
Även fast Dagbok från 20-talet inte direkt ska vara en uppföljare till Nicolas Lunabbas debutroman ‘Blir du ledsen om jag dör’ rekommenderar jag ändå att läsa den innan en läser Dagbok från 20-talet då det är ganska många kopplingar till den tidigare boken. Det jag gillade mest med boken är nog språket, för Lunabba kan verkligen det där med att skriva. Han är rå samtidigt som han är poetisk och rytmisk, vilket jag verkligen gillade. Dock är det ändå någonting med dagboksformatet som jag inte är överförtjust i, jag vill gärna ha lite mer genomgående beskrivningar av olika händelser. Men trots det är detta en läsvärd bok som känns helt rätt i tiden.
November 29, 2023
This came quickly after Lunabba's first book "Will You Care If I Die?" (English translation will be published in the spring of 2024). It is a diary about a few weeks in the summer of 2022 when his debut book waited to be released.
Some of Lunabba's entries in that diary are brilliant when he explains the language-lessness of young boys and men from other ethnic backgrounds in Sweden, a country that has changed from the paradise of Astrid Lindgren's "Bullerby" to the country with most deadly gang shootings in Europe.
The title "Diary from the 20's" is exactly the same like that of Swedish Nobel Prize Winner Ivar Lo-Johansson a hundred years ago. Lo-Johansson was a working class writer and Lunabba stands in that tradition. However, the working class has developed. The poor are now mostly immigrants that are confined to the gettos in Stockholm, Gothenburg and Malmö and a lot of other towns.
Lunabba is very honest (is he?) about his own shortcomings and about his feelings. One of his great passions is reading and his example shows how far this might get you. His own writing is reflective and poetic and at times of a raw beauty.
Some of Lunabba's entries in that diary are brilliant when he explains the language-lessness of young boys and men from other ethnic backgrounds in Sweden, a country that has changed from the paradise of Astrid Lindgren's "Bullerby" to the country with most deadly gang shootings in Europe.
The title "Diary from the 20's" is exactly the same like that of Swedish Nobel Prize Winner Ivar Lo-Johansson a hundred years ago. Lo-Johansson was a working class writer and Lunabba stands in that tradition. However, the working class has developed. The poor are now mostly immigrants that are confined to the gettos in Stockholm, Gothenburg and Malmö and a lot of other towns.
Lunabba is very honest (is he?) about his own shortcomings and about his feelings. One of his great passions is reading and his example shows how far this might get you. His own writing is reflective and poetic and at times of a raw beauty.
November 3, 2023
Lunabba går från klarhet till klarhet helt enkelt. Han har en vass penna. Orden. Meningarna. Jag älskar det! Äntligen en författare som vågar gå hela vägen. Lunabba väjer inte för något. Jag ser verkligen fram emot att få följa hans författarskap i många år till.
August 12, 2025
Läste först Nicolas första bok ”blir du ledsen om jag dör” och sedan denna, rekommenderar att göra detsamma!! Han är en otrolig författare och tror helt ärligt inga texter gripit mig så som hans har. Om våld och språklöshet, allmänbildning och verklighet alla behöver ta del av. Riktigt tung bok!
September 24, 2023
Skit tråkig och inte lika bra som ettan
February 15, 2024
Dagbok. Om våldet idag…
April 3, 2024
Gripande.
September 27, 2025
Nicolas Lunabba är jätteviktig som pratar om verkligheter som media helt missar att skildra. Ser mycket fram emot filmatiseringen av Blir du ledsen om jag dör?
January 25, 2024
3,5
Hackigare än föregångaren ’Blir du ledsen om jag dör?’, men det kanske inte är så konstigt då den tydligt är baserad på dagboksanteckningar. Fast i övrigt är den språkmässigt väldigt lik.
Jag tycker om det Lunabba skriver. Vill alltid stanna upp och lyssna. Vi bor i samma stad, men i två helt skilda verkligheter. Jag känner igen saker han genomlevt som tidningsrubriker.
En sak som förvirrar mig lite är hur det i sista kapitlet nämns ett mord på centralen i Malmö. Det handlar tydligt om Emporia, och jag förstår inte riktigt varför författaren väljer att byta ut platsen. Han ger omständigheterna- malmöfestivalen i full gång, 19 augusti 2022 strax efter klockan 17. Så varför byta ut platsen? Vad fyller det för syfte? Jag funderar på om det handlar om att skydda identiteten på den mördade mannen, vars namn också bytts ut. Jag tycker det känns lite slarvigt gjort, och onödigt.
Det störde mig också att den hotfulla mannen som dök upp för att prata med författaren i Stockholm blev en omvälvande stor händelse… och sen inget mer. Det kändes skumt att det reflekterades över vem han var, vad han ville och även togs försiktighetsåtgärder gentemot honom. Sen nämns han inte mer och boken tar slut. Var det meningen att porträttera en hotbild tycker jag det var udda att fokusera på denna individen med en detaljerad beskrivning, det gör lite att man förväntar sig att få höra mer. Åter igen, lite förvirrad.
Hackigare än föregångaren ’Blir du ledsen om jag dör?’, men det kanske inte är så konstigt då den tydligt är baserad på dagboksanteckningar. Fast i övrigt är den språkmässigt väldigt lik.
Jag tycker om det Lunabba skriver. Vill alltid stanna upp och lyssna. Vi bor i samma stad, men i två helt skilda verkligheter. Jag känner igen saker han genomlevt som tidningsrubriker.
En sak som förvirrar mig lite är hur det i sista kapitlet nämns ett mord på centralen i Malmö. Det handlar tydligt om Emporia, och jag förstår inte riktigt varför författaren väljer att byta ut platsen. Han ger omständigheterna- malmöfestivalen i full gång, 19 augusti 2022 strax efter klockan 17. Så varför byta ut platsen? Vad fyller det för syfte? Jag funderar på om det handlar om att skydda identiteten på den mördade mannen, vars namn också bytts ut. Jag tycker det känns lite slarvigt gjort, och onödigt.
Det störde mig också att den hotfulla mannen som dök upp för att prata med författaren i Stockholm blev en omvälvande stor händelse… och sen inget mer. Det kändes skumt att det reflekterades över vem han var, vad han ville och även togs försiktighetsåtgärder gentemot honom. Sen nämns han inte mer och boken tar slut. Var det meningen att porträttera en hotbild tycker jag det var udda att fokusera på denna individen med en detaljerad beskrivning, det gör lite att man förväntar sig att få höra mer. Åter igen, lite förvirrad.
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 16, 2024
Nicolas Lunabbas texter kallas Dagbok från tjugotalet, som Ivar Lo-Johanssons dokumentära skildringar för hundra år sen. En berättelse om Sverige som är smärtsam, rå och hopplöst repetitiv - som det är. Lyssnade på Nicolas Lunabbas egen inläsning, den kom nära.
(Skulle dock möjligen säga att undertiteln om språklöshet hänger lite löst)
(Skulle dock möjligen säga att undertiteln om språklöshet hänger lite löst)
Displaying 1 - 25 of 25 reviews