I sakfrågan tycker jag boken gör en bra poäng, det verkar i Sverige finnas ett stort behov av att eliminera obehagliga, svåra och jobbiga känslor och stress. Samtidigt är förmågan att hantera stress och risker påtagligt nedsatt balnd många. Jag är också helt av samma åsikt med författaren om att det finns ett behov av att öka det egna ansvaret istället för att skylla på eller förvänta sig att andra/samhället ska lösa ens ofta högst individuella problem.
Däremot tyckte jag boken var väldigt repetitiv och vissa argument blir man fundersam över och andra övertygar inte. Detta är förstås författarens egna hypotes, så det är ju underförstått att detta inte ska anses som kalla fakta, och som det står i boken, man kan och bör ifrågasätta saker här i livet. Samtidigt raljerar han en del och uttrycker sig i absoluta termer som för mig minskar trovärdigheten. Nu har det dessutom gått 15 år från att boken kom ut, jag undrar vad Eberhard, utifrån sin hypotes, skulle tänka om t.ex klimatdebatten, corona hanteringen, gängkriminaliteten eller den lättkränkhetskulturen som är högst påtagliga samhällsfenomen i dagens Sverige.