En semesterresa blev en mardröm när Elin Rantatalo blev sjuk i sepsis på Gran Canaria. Hon hamnade i koma och två gånger fick familjen höra att hon skulle dö. Elin överlevde mirakulöst nog, men det kostade henne båda benen och nio fingrar. I boken berättar hon om sin sjukdomstid och vägen tillbaka till ett självständigt liv som dubbelamputerad.
Livet utan ben går vidare är en berörande självbiografi om att överleva mot alla odds, att hitta glädjen i livet och att aldrig ge upp. Trots flera funktionsnedsättningar på grund av infektionen lever Elin idag ett rikt liv och visar att ingenting är omöjligt.
I sin självbiografi ”Livet går vidare utan ben” delar Elin Rantatalo med sig av hur hennes liv radikalt förändrades när hon insjuknade i sjukdomen sepsis och var nära att inte överleva. I boken berättar Elin om tiden före, om sjukdomsförloppet och om vägen framåt, kantad av en massa känslor och hinder som hon tagit sig över. Hon förlorade nio fingrar, båda underbenen, hörseln på ena örat och fick genomgå flera hudtransplantationer, men hon överlevde. Elin beskriver vägen genom sjukdomen utifrån sitt perspektiv och hur hon hittade sin väg framåt där hon värdesätter de små sakerna i livet. Hon skriver själv:
”Det viktigaste jag har lärt mig av denna mardrömsresa är att om livet vänder så kan man själv ta makten över hur man vill att det ska fortsätta.”
Och just det gjorde Elin verkligen. Hon är en riktig kämpe som inte ger upp i första taget. I boken beskriver hon de olika bemötanden hon fått inom vården, om fördomar hon mött, men också om den starka kärleken till sin man, relationen till barnen och om människor som velat henne väl. Det här är en bok som är fylld av känslor och som väcker diverse känslor hos mig och en beundran för att Elin är en riktigt bra förebild för alla som kämpar.
Det här är en väldigt läsvärd och tankeväckande bok som sprider kunskap om sepsis, som jag själv inte visste så mycket om. Boken handlar om att överleva mot alla odds, att hitta glädjen i livet och att aldrig ge upp. En berättelse som gör en ödmjuk inför livet och att det är viktigt att värdesätta det man har och uppskatta de små sakerna i livet.
Elin är på semester med familjen på Kanarieöarna när hon börjar må konstigt. Hon hamnar på sjukhus och man konstaterar sepsis, ett livshotande tillstånd. Ett par gånger fick familjen höra att hon inte kommer att klara sig.
I boken ”Livet utan ben går vidare” berättar hon vad hon var med om, kampen om att överleva, varifrån hon hittar kraft och glädje för att se framåt och hur livet fungerar idag. Jag blir så imponerad över den styrka och envishet som hela tiden lyser igenom. Du måste besitta en urkraft för att inte bara ge upp.
Själv har jag levt med värk i hela mitt liv (ok då, sedan jag var två år). Precis just nu ska jag ta ställning till om jag vill göra en förberedande operation av min fot för att i sedan kunna sätta in en protes. Jag känner mig supermesig som tvekar när jag läser vad du Elin har gått igenom 🙈
Boken är en rak och ärlig beskrivning av ett liv. Jag berörs till tårar och jag skrattar och applåderar när du skäller ut gubben på parkeringen. Kan såå relatera. Hade p-tillstånd en gång i tiden, men då min sjukdom inte syns fick jag många arga lappar på rutan, och orkade inte, utan lämnade tillbaka tillståndet.
Du är en överlevare, en kämpe och en stor inspiratör 💪🏼 Tack för att du delar med dig!
Fin bok och en stark berättelse. Jag blir dock lite besviken av synen på funktionsnedsätta som porträtteras av författaren. Stundtals diskuteras det på ett fint sätt och stundtals diskuteras det som något väldigt fult. Jag förstår perspektivet där målet såklart är att få behålla/återuppta så många förmågor som möjligt, MEN alla har inte det valet. Det hade varit fint med en reflektion kring detta. Författaren skriver också många gånger som att funktionsnedsättning = mindre attraktiva attribut, som att hon kan vara funktionsnedsatt TROTS lockat hår och fina kläder.