What do you think?
Rate this book
Folkhemmet #3
Silmäätekevät : Salaliittoromaani
Helmikuisena 1980-luvun iltana Carl Stjärne, maan johtava poliitikko, ammutaan pääkaupungin kadulla. Poliisipäällikkö Rolf Utterström vastaa surmatyön tutkinnasta, mutta tekijää ei koskaan saada selville. Kolmekymmentä vuotta myöhemmin tutkiva journalisti Roger Lilja päättää kirjoittaa mysteeriksi jääneestä surmatyöstä. Pian häneen ottaa yhteyttä salaperäinen tietolähde, murhatapauksen vaiheet perusteellisesti tunteva juristi. Mitä todella tapahtui muutamaa kuukautta ennen murhaa, kun poliittisen valtaeliitin jäsenet kokoontuivat Ranskassa?
Silmäätekevät-teoksessaan Lena Andersson tutkii tuotantonsa keskeistä teemaa: kansankodin ideologiaa ja sen vähittäistä hajoamista.
Silmäätekevät-teoksessaan Lena Andersson tutkii tuotantonsa keskeistä teemaa: kansankodin ideologiaa ja sen vähittäistä hajoamista.
253 pages, Hardcover
Published September 13, 2023
22 people are currently reading
323 people want to read
About the author
Lena Andersson
44 books406 followersLena Andersson (born 18 April 1970 in Stockholm) is a Swedish author and journalist. She won the August Prize in 2013 for the novel
Wilful Disregard
. In the same year, the same book, won her the Literature Prize given by the Swedish newspaper Svenska Dagbladet.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 61 reviews
August 3, 2022
”och världen låg i språket som låg i hennes mun.”
En kall vinterkväll 1986 skjuts försteminister Carl Stjärne ihjäl på Thuleavenyn, efter att han varit på bio med sin fru Astrid. Mordet förblir olöst, trettio år senare sätter sig journalist Roger Lilja in i fallet. Ja ni fattar, det här är en roman om palmemordet. Olof Palme har blivit Carl Stjärne, Sveavägen Thuleavenyn och så vidare.
En konspirationsroman var ordet och frågan är hur mycket som är Anderssons egna konspirationer och hur mycket som är fastställda fakta. För den som intresserar sig för och är insatt i palmemordet torde den här boken vara en skatt. För oss andra är det lite mer tveksamt vad det är. Det stör min läsning när jag titt som tätt måste googla för att jämföra med ”verkligheten”. (Varenda gång jag gör det stämmer den skrämmande väl överens med texten.)
Här, en liten osäker lathund för andra googlare (rätta mig gärna om jag har fel):
Carl Stjärne – Olof Palme
Astrid Stjärne – Lisbeth Palme
Rolf Utterström – Länspolismästare Hans Holmér
C C Karlsson – Ebbe Carlsson
Henry Fredriksson – Ulf Dahlsten
Ambassadör W – Carl Lidbom
Nils Niia – Anti Avsan
Mysan – Mona Sahlin?
Journalist Roger Lilja – Andreas Björklund?
Lena Anderssons romaner brukar vara slående välskrivna, intelligenta, utmanande och lite torrt humoristiska – Koryféerna är inget undantag. Men här finns inga karaktärer att fastna för, alla är framskrivna som mer eller idioter. Kritiken av socialdemokratin och folkhemmet som hon påbörjade i den fantastiska Sveas son och broderade ut i mästerverket Dottern är ett huvudtema i Koryféerna. Här får den som är trött på den svenska självgodheten vatten på sin kvarn när texten skriker ut att det socialdemokratiska samhället sannerligen inte är Guds gåva till människan. Det är för likriktat, inkräktande på individens frihet, har för stor tilltro till empiri och vetenskap, dömer för låga straff, saknar metafysisk tro, är historielöst och förljuget med språkliga luftslott och dimridåer, dessutom ogenomförbart då jämlikhet går emot människans natur, å ena sidan koryféer med makt å andra sidan fattiga utslagna kommer alltid att finnas. Mörker.
”I Carl Stjärnes samhälle borde det inte ha funnits utslagna, men hur många reformer som än genomfördes återstod hela tiden dessa nattens sorgliga existenser.”
Jag hyser djup respekt för Lena Andersson som författare och tänkare när hon ifrågasätter makt, populism, ”moralisk flexibilitet”, feg journalistik, och förenklade slutsatser, hon balanserar väl mellan förnuft och känsla och värnar demokratin. Det är en ynnest att få läsa henne på originalspråk, en svensk Kafka. Trots det fantastiska språket som jag nära på vill slicka i mig älskar jag inte den här romanen. Mordgåtor är trista och palmemordet uttjatat. Jag upplever texten som ett politiskt dekret förklätt i fiktion, som att hon vill väcka upp ideologer förblindade av egen tro. Det känns inte ohederligt, det gör det aldrig beträffande Andersson. Framförallt är väl Koryféerna egentligen en berättigad kritik av när maktens män bestämmer vad som är sanning. Men det är inte kul direkt att läsa syrlig satir om ideologi och politik som jag tror på. Att läsa Koryféerna är som att beträda en vulkan under vars mark lava bubblar och fräser. Hekla Anderssons utbrott gäller lågintelligenta, bedrägliga, maktgiriga, politiker och andra förståsigpåare och högt uppsatta koryféer som mörklägger och vilseleder och med en klumpighet i intellektet. Lavan svärtar ner socialdemokratins idéer om att världen kan omdanas och att ”naturen kan tämjas”, människans förmåga att förändras och handla fritt.
”Om människan var sig så lik genom alla tider, hur kunde man hoppas på att förändra allt från roten?”
Lena Andersson (liksom Knausgård) fäktas ivrigt mot rättspositivism, postmodernism för determinism, att det finns en inneboende riktning (egoism) i människan som vi ska lägga oss platt inför? Eller vad, det är min fråga som ekar genom hela läsningen; vad ska vi göra istället?
Med eller utan Lena Andersson förlorar jag med åren bit för bit min så kallade naiva inställning till ett samhälles möjligheter att främja rättvisa och värna om de som har det sämst – men jag har inte gett upp helt än. Jag undrar om Lena Andersson har det?
En kall vinterkväll 1986 skjuts försteminister Carl Stjärne ihjäl på Thuleavenyn, efter att han varit på bio med sin fru Astrid. Mordet förblir olöst, trettio år senare sätter sig journalist Roger Lilja in i fallet. Ja ni fattar, det här är en roman om palmemordet. Olof Palme har blivit Carl Stjärne, Sveavägen Thuleavenyn och så vidare.
En konspirationsroman var ordet och frågan är hur mycket som är Anderssons egna konspirationer och hur mycket som är fastställda fakta. För den som intresserar sig för och är insatt i palmemordet torde den här boken vara en skatt. För oss andra är det lite mer tveksamt vad det är. Det stör min läsning när jag titt som tätt måste googla för att jämföra med ”verkligheten”. (Varenda gång jag gör det stämmer den skrämmande väl överens med texten.)
Här, en liten osäker lathund för andra googlare (rätta mig gärna om jag har fel):
Carl Stjärne – Olof Palme
Astrid Stjärne – Lisbeth Palme
Rolf Utterström – Länspolismästare Hans Holmér
C C Karlsson – Ebbe Carlsson
Henry Fredriksson – Ulf Dahlsten
Ambassadör W – Carl Lidbom
Nils Niia – Anti Avsan
Mysan – Mona Sahlin?
Journalist Roger Lilja – Andreas Björklund?
Lena Anderssons romaner brukar vara slående välskrivna, intelligenta, utmanande och lite torrt humoristiska – Koryféerna är inget undantag. Men här finns inga karaktärer att fastna för, alla är framskrivna som mer eller idioter. Kritiken av socialdemokratin och folkhemmet som hon påbörjade i den fantastiska Sveas son och broderade ut i mästerverket Dottern är ett huvudtema i Koryféerna. Här får den som är trött på den svenska självgodheten vatten på sin kvarn när texten skriker ut att det socialdemokratiska samhället sannerligen inte är Guds gåva till människan. Det är för likriktat, inkräktande på individens frihet, har för stor tilltro till empiri och vetenskap, dömer för låga straff, saknar metafysisk tro, är historielöst och förljuget med språkliga luftslott och dimridåer, dessutom ogenomförbart då jämlikhet går emot människans natur, å ena sidan koryféer med makt å andra sidan fattiga utslagna kommer alltid att finnas. Mörker.
”I Carl Stjärnes samhälle borde det inte ha funnits utslagna, men hur många reformer som än genomfördes återstod hela tiden dessa nattens sorgliga existenser.”
Jag hyser djup respekt för Lena Andersson som författare och tänkare när hon ifrågasätter makt, populism, ”moralisk flexibilitet”, feg journalistik, och förenklade slutsatser, hon balanserar väl mellan förnuft och känsla och värnar demokratin. Det är en ynnest att få läsa henne på originalspråk, en svensk Kafka. Trots det fantastiska språket som jag nära på vill slicka i mig älskar jag inte den här romanen. Mordgåtor är trista och palmemordet uttjatat. Jag upplever texten som ett politiskt dekret förklätt i fiktion, som att hon vill väcka upp ideologer förblindade av egen tro. Det känns inte ohederligt, det gör det aldrig beträffande Andersson. Framförallt är väl Koryféerna egentligen en berättigad kritik av när maktens män bestämmer vad som är sanning. Men det är inte kul direkt att läsa syrlig satir om ideologi och politik som jag tror på. Att läsa Koryféerna är som att beträda en vulkan under vars mark lava bubblar och fräser. Hekla Anderssons utbrott gäller lågintelligenta, bedrägliga, maktgiriga, politiker och andra förståsigpåare och högt uppsatta koryféer som mörklägger och vilseleder och med en klumpighet i intellektet. Lavan svärtar ner socialdemokratins idéer om att världen kan omdanas och att ”naturen kan tämjas”, människans förmåga att förändras och handla fritt.
”Om människan var sig så lik genom alla tider, hur kunde man hoppas på att förändra allt från roten?”
Lena Andersson (liksom Knausgård) fäktas ivrigt mot rättspositivism, postmodernism för determinism, att det finns en inneboende riktning (egoism) i människan som vi ska lägga oss platt inför? Eller vad, det är min fråga som ekar genom hela läsningen; vad ska vi göra istället?
Med eller utan Lena Andersson förlorar jag med åren bit för bit min så kallade naiva inställning till ett samhälles möjligheter att främja rättvisa och värna om de som har det sämst – men jag har inte gett upp helt än. Jag undrar om Lena Andersson har det?
December 17, 2022
30 years after the assassination of the country's prime minister, a journalist is assigned the task of writing an article about the deed. He discovers how much the values his country once claimed to adhere to have disintegrated for the sake of a political party and some of its politicians.
Read
October 10, 2025så här. hade i egenskap av palme-ointresserad inga planer på att läsa den här boken, men behövde paniklåna en bok till uppsalapendeln och då jag inte hittade egenmäktigt förfarande blev det denna. läst mycket sporadiskt. har lyckats glömma den på jobbet minst två gånger. inget fel på den, men fångade inte mitt intresse. så kanske något fel på den.
Read
August 23, 2022Möjligheten att i en värld där ingen vill verka som en faktaresistent tokstolle kan mörkläggningar eventuellt frodas. Att ifrågasätta vedertagna sanningar placerar en automatiskt i facket med foliehattarna, ofta rättmätigt, men det är så klart idealt för någon som skulle få för sig att faktiskt genomföra en konspiration.
Är iofs för, tycker inte sanningen har så stort egenvärde. Sluta ifrågasätt och lev istället. Vem bryr sig om polisen mördade Palme eller om våra makthavare döljer massa saker. Så länge jag slipper bry mitt söta lilla huvud med det är jag nöjd. Är nog tyvärr precis sånna som jag som möjliggör konspirationer, men så får det vara. Lyckligt ovetandes (och obrydd) om världens beskaffenhet sover jag som ett barn om natten, grattis till mig.
Också rosenrasande på att DN:s recension bestod till 40% av psykologiseranden av Lena Andersson som person. Jävla Stoopendaal
Är iofs för, tycker inte sanningen har så stort egenvärde. Sluta ifrågasätt och lev istället. Vem bryr sig om polisen mördade Palme eller om våra makthavare döljer massa saker. Så länge jag slipper bry mitt söta lilla huvud med det är jag nöjd. Är nog tyvärr precis sånna som jag som möjliggör konspirationer, men så får det vara. Lyckligt ovetandes (och obrydd) om världens beskaffenhet sover jag som ett barn om natten, grattis till mig.
Också rosenrasande på att DN:s recension bestod till 40% av psykologiseranden av Lena Andersson som person. Jävla Stoopendaal
August 3, 2022
”en konspirationsroman” är en perfekt undertitel
December 11, 2023
Sträckläste över helgen. Boken lyckas förmedla samma irriterande och sanningssökande känsla som huvudpersonen själv har inför mordet.
I verkligheten funderar jag halvt själv på att plöja nån Palme-podd.
I verkligheten funderar jag halvt själv på att plöja nån Palme-podd.
August 18, 2022
Läste ut den här boken samma dag som alla större tidningar publicerade sina recensioner. Anmälarna verkar tycka olika och fokusera på helt skilda saker. Jag förstår det, för jag är själv lite kluven.
Andersson vill diskutera folkhemmets upplösning och den svenska socialdemokratins problem, och detta ämne ventileras framför allt i dialogen. Det köper jag, men Anderssons sätt att skriva dialog präglas dels av en vilja till logisk klarhet, dels av en förkärlek för lite föråldrade uttryckssätt. Lena Anderssons romanvärld befolkas av människor som alla fått högsta betyg i introduktionskursen till argumentationsanalys och vetenskapsfilosofi vid Lunds universitet år 1937. Med det sagt tycker jag att Andersson är rätt bra på att skapa intressanta personer, det vore bara skönt om en obildad yngre kvinna verkligen fick låta obildad när hon kom till tals.
Vad gäller romanens upplägg finns det också problem. Boken handlar om en journalist som intervjuar en jurist för en artikel om stjärne-/palmemordet. Det blir en hel del upprepningar. Efter ett par kapitel om koryféerna, de socialdemokratiska högdjuren, måste journalisten få avbryta: "det här är ju ren fiktion, varför ska jag tro dig?". Okej Lena Andersson, den här ynkryggen till journalist verkar lida kval. Kan man få läsa vidare om konspirationen?
Ändå tycker jag mycket om boken. Dess förtjänst är att den verkligen inte bangar på hela konspirationsgrejen. Det är det som gör JFK till en så stört bra film, att Oliver Stone bara kör på, spiken i botten, allt är en konspiration. Lena Andersson darrar inte på manschetten hon heller, och som läsare känner man ett obehag. Brandtalet i slutet, om fega journalister, är nästan i klass med Kevin Costners tal till det amerikanska folket i rättssalen, när han bryter fjärde väggen. Herregud, jag ska se om den där filmen i kväll...
Andersson vill diskutera folkhemmets upplösning och den svenska socialdemokratins problem, och detta ämne ventileras framför allt i dialogen. Det köper jag, men Anderssons sätt att skriva dialog präglas dels av en vilja till logisk klarhet, dels av en förkärlek för lite föråldrade uttryckssätt. Lena Anderssons romanvärld befolkas av människor som alla fått högsta betyg i introduktionskursen till argumentationsanalys och vetenskapsfilosofi vid Lunds universitet år 1937. Med det sagt tycker jag att Andersson är rätt bra på att skapa intressanta personer, det vore bara skönt om en obildad yngre kvinna verkligen fick låta obildad när hon kom till tals.
Vad gäller romanens upplägg finns det också problem. Boken handlar om en journalist som intervjuar en jurist för en artikel om stjärne-/palmemordet. Det blir en hel del upprepningar. Efter ett par kapitel om koryféerna, de socialdemokratiska högdjuren, måste journalisten få avbryta: "det här är ju ren fiktion, varför ska jag tro dig?". Okej Lena Andersson, den här ynkryggen till journalist verkar lida kval. Kan man få läsa vidare om konspirationen?
Ändå tycker jag mycket om boken. Dess förtjänst är att den verkligen inte bangar på hela konspirationsgrejen. Det är det som gör JFK till en så stört bra film, att Oliver Stone bara kör på, spiken i botten, allt är en konspiration. Lena Andersson darrar inte på manschetten hon heller, och som läsare känner man ett obehag. Brandtalet i slutet, om fega journalister, är nästan i klass med Kevin Costners tal till det amerikanska folket i rättssalen, när han bryter fjärde väggen. Herregud, jag ska se om den där filmen i kväll...
May 9, 2024
Lena Anderssons stil är obegripligt bra, men hela handlingen är för krånglig för en läsare från ett annat land än Sverige. Jag skulle behöva göra research för att kunna förstå bättre vad som hände i boken. Ramberättelsen var ett intressant val, men det gör boken även mer svårt att fatta… 2,5/5
Read
May 7, 2024Inte min grej
July 1, 2024
Strax efter att jag öppnat boken inser jag att det föreligger precis som juristen Nils Niia förebrår Roger Lilja om, “Du måste lyssna till det som icke sägs…() Lyssna i mellanrummen”. Och då hänvisar jag inte till själva konspirationen utan den andliga resan boken tar mig till.
Ett åttiotal som jag fortfarande minns från barndomen, ett socialdemokratiskt samhällsbygge där min invandrade mamma, likaså de flesta runtomkring i förorten där vi bodde, talade varmt om Palme och om det gemensamma Sverige. För mitt inre öga ser jag “Spola kröken”-planscher, “Anslagstavlan” på TV och av någon ofattbar anledning “Språka på serbokroatiska”, som det stod skrivet i rutan i bakgrunden på lördagsmorgnarna.
Jag sugs in i berättelsen, ser Sveavägen framför mig, bakelit-telefonerna, de tunga bruna kavajerna och glasögonen med de tjocka bågarna. Socialdemokratin under sin storhetstid, det förnumstiga, arroganta och faderligt kramande greppet om folkhemmet och dess invånare.
Karaktärerna och deras djup, eller brist på den, är sekundära handlingen. Det är spännande och pirrande konspiratoriskt. Det omöjliga består inte i om det som sägs har hänt eller inte, det omöjliga är att lägga ned boken.
Då författaren själv fått texter om Palme refuserade (Resten av Verkligheten) läser jag Koryféerna som om det är Andersson själv som sitter och lyssnar till Nils Niias berättelser om alternativa och icke omtalade skeenden runt det olösta mordet.
Det är hennes sätt att anklaga utan att direkt peka finger. Att stå bakom den litterära friheten och samtidigt skaka om runt ett mord som fortfarande ligger kvar som ett krutdoftande minne hos generationen som dansade till gyllene skor och sedan tvingades se på när Petterson gladeligen svepte ned anklagelserna med Baileys och Explorer.
Andersson gör det lätt att läsa det eleganta. Hennes språk är underbart varierat, genomtänkt, rakt, med en klang som ofta får mig att le under läsandet. Hon skriver det för samtida läsare “föråldrade språket” med ett modernt tillslag och det är en vacker hybrid av 1900-talslitteraturen blandat med det nutida, mer korthuggna som gör Andersson till den stora författaren hon är. Helt i min smak.
Hon fortsätter även i sin bekanta stil att medelst dialogen låta egna idéer sippra in och det gör faktiskt ingenting. De motiverar sin plats och jag ser dem ofta som en teoretisk och naturlig utveckling av en diskussion. Vill man sedan fultolka dem ger hon utrymme för det med. Att vissa ser de filosofiska utsvävningarna som lätt osannolika låter jag passera som en inte helt otänkbar bildning från en nu intellektuellt förlorad och förändrad tid. Andra kan tänkas tolka dem som partsinlagor i hennes mer eller mindre explicita strid mot socialdemokratins idéer och arv.
Återigen lyckas Andersson skapa något man funderar kring ett tag framöver. Finns det fog för påståendena? Det går inte att undvika nyfikenhetens dörrknackningar i pannloben.
Huruvida det som sägs i boken är sant eller inte är ur ett högre perspektiv inte det centrala eftersom framförandet är så välpaketterat. För vad som skapats är helt enkelt god, och inte minst spännande, litteratur.
Ett åttiotal som jag fortfarande minns från barndomen, ett socialdemokratiskt samhällsbygge där min invandrade mamma, likaså de flesta runtomkring i förorten där vi bodde, talade varmt om Palme och om det gemensamma Sverige. För mitt inre öga ser jag “Spola kröken”-planscher, “Anslagstavlan” på TV och av någon ofattbar anledning “Språka på serbokroatiska”, som det stod skrivet i rutan i bakgrunden på lördagsmorgnarna.
Jag sugs in i berättelsen, ser Sveavägen framför mig, bakelit-telefonerna, de tunga bruna kavajerna och glasögonen med de tjocka bågarna. Socialdemokratin under sin storhetstid, det förnumstiga, arroganta och faderligt kramande greppet om folkhemmet och dess invånare.
Karaktärerna och deras djup, eller brist på den, är sekundära handlingen. Det är spännande och pirrande konspiratoriskt. Det omöjliga består inte i om det som sägs har hänt eller inte, det omöjliga är att lägga ned boken.
Då författaren själv fått texter om Palme refuserade (Resten av Verkligheten) läser jag Koryféerna som om det är Andersson själv som sitter och lyssnar till Nils Niias berättelser om alternativa och icke omtalade skeenden runt det olösta mordet.
Det är hennes sätt att anklaga utan att direkt peka finger. Att stå bakom den litterära friheten och samtidigt skaka om runt ett mord som fortfarande ligger kvar som ett krutdoftande minne hos generationen som dansade till gyllene skor och sedan tvingades se på när Petterson gladeligen svepte ned anklagelserna med Baileys och Explorer.
Andersson gör det lätt att läsa det eleganta. Hennes språk är underbart varierat, genomtänkt, rakt, med en klang som ofta får mig att le under läsandet. Hon skriver det för samtida läsare “föråldrade språket” med ett modernt tillslag och det är en vacker hybrid av 1900-talslitteraturen blandat med det nutida, mer korthuggna som gör Andersson till den stora författaren hon är. Helt i min smak.
Hon fortsätter även i sin bekanta stil att medelst dialogen låta egna idéer sippra in och det gör faktiskt ingenting. De motiverar sin plats och jag ser dem ofta som en teoretisk och naturlig utveckling av en diskussion. Vill man sedan fultolka dem ger hon utrymme för det med. Att vissa ser de filosofiska utsvävningarna som lätt osannolika låter jag passera som en inte helt otänkbar bildning från en nu intellektuellt förlorad och förändrad tid. Andra kan tänkas tolka dem som partsinlagor i hennes mer eller mindre explicita strid mot socialdemokratins idéer och arv.
Återigen lyckas Andersson skapa något man funderar kring ett tag framöver. Finns det fog för påståendena? Det går inte att undvika nyfikenhetens dörrknackningar i pannloben.
Huruvida det som sägs i boken är sant eller inte är ur ett högre perspektiv inte det centrala eftersom framförandet är så välpaketterat. För vad som skapats är helt enkelt god, och inte minst spännande, litteratur.
August 24, 2024
Boken kan i det närmaste beskrivas som en samhällskritik riktat mot vad svenska samhället hade utvecklats till fram till 80-talet. Man kan se att Andersson, liksom många andra som inte kan släppa Palmemordet, vill se i den händelsen ett erkännande av allt som blivit fel med det samhället. Korruptionen, rättsrötan och lögnerna.
Boken är intressant. Speciellt om man gillar att läsa om politiska intriger. Största problemet jag har är att den ibland framstår som att Lena Andersson gjorde en bok av sitt Flashback-konto. Långa utläggningar om allt ifrån palmemordsdetaljer, och kritik mot (vad som uppenbart ska vara) Lennart Geijer, Ingvar Karlsson, Ebbe Carlsson, Hans Holmér m.m. varvas med kritik mot rättspositivism, progressivism och liknande. Det upplevs ibland som insiktsfult och ibland som konstigt.
Rekommenderar boken till dem som gillar att grotta ner sig i Palmemordet eller om man är ett stort fan av Lena Andersson.
Boken är intressant. Speciellt om man gillar att läsa om politiska intriger. Största problemet jag har är att den ibland framstår som att Lena Andersson gjorde en bok av sitt Flashback-konto. Långa utläggningar om allt ifrån palmemordsdetaljer, och kritik mot (vad som uppenbart ska vara) Lennart Geijer, Ingvar Karlsson, Ebbe Carlsson, Hans Holmér m.m. varvas med kritik mot rättspositivism, progressivism och liknande. Det upplevs ibland som insiktsfult och ibland som konstigt.
Rekommenderar boken till dem som gillar att grotta ner sig i Palmemordet eller om man är ett stort fan av Lena Andersson.
August 1, 2022
Ljuvlig vidräkning av Socialdemokraterna. Partiets lösa och godtyckliga syn på verkligheten, där sanning inte stod högt i kurs, låg också i tidsandan, vilken i sin tur förklarar hur polisen aldrig gjorde den förnuftiga utredning som behövdes för att lösa Palmemordet.
En statsminister mördas inte av en slump. Det finns intressen, och hur sådana kan se ut ger Andersson ett exempel på. Hon vrider och vänder inte på bevisen, vilket polisen och privatspanare har gjort sedan mordet. De viktiga bevisen är borta, istället resonerar hon kring vittnesmål och utifårn dem försöker måla ett så troligt scenario som möjligt. Nämligen att mordet skedde av Palmes närmsta män, istället för någon märklig turk- eller sydafrikakonspiration. Anledningen till att de mest självklara spåren inte undersökts är dels att de har sopats undan av de mäktiga män, koryféer, som hade förmågan att göra det, och dels att de var allt för känsliga eftersom de berörde både statsministerhustrun och partitoppar. Andersson visar att polisen och inte partiet ville se verkligheten, därav är Koryféerna en vidräkningen av S.
Jag sträcklyssnade genom boken, men den innehåller så många intressanta iaktagelser och reflektioner att jag ska läsa igenom igen den så fort jag kommer över ett fysiskt exemplar.
En statsminister mördas inte av en slump. Det finns intressen, och hur sådana kan se ut ger Andersson ett exempel på. Hon vrider och vänder inte på bevisen, vilket polisen och privatspanare har gjort sedan mordet. De viktiga bevisen är borta, istället resonerar hon kring vittnesmål och utifårn dem försöker måla ett så troligt scenario som möjligt. Nämligen att mordet skedde av Palmes närmsta män, istället för någon märklig turk- eller sydafrikakonspiration. Anledningen till att de mest självklara spåren inte undersökts är dels att de har sopats undan av de mäktiga män, koryféer, som hade förmågan att göra det, och dels att de var allt för känsliga eftersom de berörde både statsministerhustrun och partitoppar. Andersson visar att polisen och inte partiet ville se verkligheten, därav är Koryféerna en vidräkningen av S.
Jag sträcklyssnade genom boken, men den innehåller så många intressanta iaktagelser och reflektioner att jag ska läsa igenom igen den så fort jag kommer över ett fysiskt exemplar.
December 29, 2023
106 i 2033:
Gjesp.
Skjønner ikke hvorfor denne har fått så gode anmeldelser, for dette var ganske kjedelige greier.
Konspirasjonsteorien henger ikke sammen, slutten på boka var skuffende og forfatterens politiske syn skinner litt vel mye gjennom her.
Når det i tillegg er kjedelig språkbruk, så var ikke dette noe for meg.
Gjesp.
Skjønner ikke hvorfor denne har fått så gode anmeldelser, for dette var ganske kjedelige greier.
Konspirasjonsteorien henger ikke sammen, slutten på boka var skuffende og forfatterens politiske syn skinner litt vel mye gjennom her.
Når det i tillegg er kjedelig språkbruk, så var ikke dette noe for meg.
May 19, 2025
En del av mig hoppas att Palmemordet aldrig blir uppklarat eftersom det är en av de enda gemensamma berättelserna vi har kvar i Sverige. Skulle vi verkligen klara oss utan dokumentärerna? Poddarna, böckerna, artiklarna som med ett par års mellanrum lanseras av någon nyhetsbyrå och som avslöjar en ny - glömd - mördare, med bevis så övertygande att man nästan får panik?
Lena Anderssons Koryféerna är inte en berättelse om Palmemordet. Men den handlar om ett lands försteminister som går på bio och sen skjuts på öppen gata. Den handlar om en polismästare som vill bli författare. Den handlar om maktens män, om en komplott från insidan.
Fast det Koryféerna egentligen visar på är väl vad som händer med ett parti, ett land och med människorna i det när makten slagit rot. Det är tydligt att Lena är kritisk mot Socialdemokratin och de idéer som partiet lade fram särskilt på 80-talet. I vissa dialogstycken kanske lite väl tydligt; författaren lånar sina karaktärer för att få ut sina egna åsikter. Det är okej. Det är okej i ett land som Sverige, vilket vi ska vara väldigt glada för. Men det gör att det ibland upplevs som en krönika.
Att läsa Lena Andersson är aldrig fel. Hon skriver övertygande och snyggt, varje formulering en perfekt pusselbit. Kanske är boken lite för tunn för premissen? Kanske är hon lite väl rakt på sak? Jag tänker att det finns flera spår som hade kunnat utforskats djupare och det hade kunna givits mer plats åt tematiken, kanske att hon tydligare försökt utmana egna idéer och åsikter.
Boken är en bra studie, läsvärd, väl utförd, om hur makt kan utvecklas när den tas för given och snarare ska behållas än förtjänas.
Lena Anderssons Koryféerna är inte en berättelse om Palmemordet. Men den handlar om ett lands försteminister som går på bio och sen skjuts på öppen gata. Den handlar om en polismästare som vill bli författare. Den handlar om maktens män, om en komplott från insidan.
Fast det Koryféerna egentligen visar på är väl vad som händer med ett parti, ett land och med människorna i det när makten slagit rot. Det är tydligt att Lena är kritisk mot Socialdemokratin och de idéer som partiet lade fram särskilt på 80-talet. I vissa dialogstycken kanske lite väl tydligt; författaren lånar sina karaktärer för att få ut sina egna åsikter. Det är okej. Det är okej i ett land som Sverige, vilket vi ska vara väldigt glada för. Men det gör att det ibland upplevs som en krönika.
Att läsa Lena Andersson är aldrig fel. Hon skriver övertygande och snyggt, varje formulering en perfekt pusselbit. Kanske är boken lite för tunn för premissen? Kanske är hon lite väl rakt på sak? Jag tänker att det finns flera spår som hade kunnat utforskats djupare och det hade kunna givits mer plats åt tematiken, kanske att hon tydligare försökt utmana egna idéer och åsikter.
Boken är en bra studie, läsvärd, väl utförd, om hur makt kan utvecklas när den tas för given och snarare ska behållas än förtjänas.
October 21, 2023
Kirja käsittelee Palmen murhan tapaista poliittista murhaa Ruotsissa eli kansankodissa 80-luvulla, vaihtoehtohistorian ja mustan huumorin keinoin. Tykkäsin, tosi vahvat Stalinin kuolema -leffan vibat, juonittelua ja ahdistuneita vallanpitäjiä solmussa motiiviensa kanssa.
June 25, 2025
Författaren själv kallar det för en konspirationsroman och det är minst sagt en bok som utforskar olika mer eller mindre otroliga scenarion om vad som egentligen låg bakom Palme-mordet. Oavsett sanningshalten så är det en intressant skildring av maktfullkomlighet och hur mycket skada människor kan göra i viljan att skapa gott - eller i alla fall rädda sitt eget skinn. Lena Andersson har bitvis en del klockrena formuleringar, men jag kunde inte låta bli att undra över vad hon ville åstadkomma med boken - mer än att uttrycka sin kritik mot socialdemokratin, vill säga.
[3.5 ☆]
[3.5 ☆]
August 5, 2022
Lena Andersson är en knepig typ.
Jag kom i princip att förakta alla som hyllade Egenmäktigt förfarande (som jag såg som uppblåst, pretentiös, stereotyp, tråkig et.c. et.c)... Och fick sen backa - i alla fall gällande min bild av författaren - när jag läste Sveas son och tyckte den var jättefin.
Koryféerna hamnar egentligen någonstans mitt emellan; Palme-mordet - klart det blir uppblåst, pretentiöst och stereotypt... Men inte särskilt tråkigt.
Jag tillhör ju dem som har stor respekt för en annan knepig persons skrivande (han har initialerna G.W) och tyckte om "Faller fritt som i en dröm". På ett sätt gör det att jag tycker att Andersson gör något redan gjort... (till och med den torra tonen från Persson känns igen)... men det känns också lite modigt. Knepigt. 3,5 avrundat uppåt, typ.
Jag kom i princip att förakta alla som hyllade Egenmäktigt förfarande (som jag såg som uppblåst, pretentiös, stereotyp, tråkig et.c. et.c)... Och fick sen backa - i alla fall gällande min bild av författaren - när jag läste Sveas son och tyckte den var jättefin.
Koryféerna hamnar egentligen någonstans mitt emellan; Palme-mordet - klart det blir uppblåst, pretentiöst och stereotypt... Men inte särskilt tråkigt.
Jag tillhör ju dem som har stor respekt för en annan knepig persons skrivande (han har initialerna G.W) och tyckte om "Faller fritt som i en dröm". På ett sätt gör det att jag tycker att Andersson gör något redan gjort... (till och med den torra tonen från Persson känns igen)... men det känns också lite modigt. Knepigt. 3,5 avrundat uppåt, typ.
January 1, 2023
”På ett säreget vis var han en ärlig människa i tjänst hos en fundamental oärlighet.”
January 8, 2023
Elegant!
January 19, 2023
Rolig! Fint språk, mkt kul om politik men lämnade inget stort avtryck
August 1, 2023
Nja.. den här gick nog över mitt huvud. Lite sund kritik mot statsbärande partiet men det var i sig ingenting nytt.
May 16, 2024
Nudy!!!!!!
June 25, 2025
Jag vet inte vem som dog och gjorde Lena Andersson till Tage Danielsson men det ligger närmast att det skulle vara Tage Danielsson och Ester Nilsson.
June 29, 2023
Som det låter - en riktig konspirationsteori beskriven sanslöst logiskt. En bok väl värd att läsa för den som vill se hur en verklighet på ett fantastiskt sätt kan bli en annan verklighet.
October 17, 2022
En del fyndigheter om Partiet som staten men i övrigt inte alls samma nivå som hennes övriga.
October 22, 2023
Bitvis svår att följa och bitvis både följsam och intressant. Kanske bara inte en bok för mig.
March 2, 2023
holy shit
September 4, 2022
Som skönlitterär författare kan man angripa Palmemordet på två sätt:
1. Komma med en helt egen teori för hur mordet gått till och gestalta denna (hög svårighetsgrad).
2. Gestalta en redan framtagen teori (denna är lättare).
Tycker att ”Koryféerna” kan klassas som #2 då bokens handling överensstämmer väl med det så kallade mötesscenariot torgfört av Gunnar Wall med flera.
Till en början lyckas Andersson väcka mitt intresse då hon implicerar att lösningen till mordet redan finns inskriven på platsen. Det hon uppmanar oss att göra är bara att lägga bort våra förutfattade meningar och då kommer vi också se den. Ett spännande tema som fick mig att dra paralleller till Edgar Allan Poes mästerverk ”Morden på Rue Morgue”.
So far so good. Men det är sedan boken tappar fart när det ska tragglas på klassiskt Palmemordsvis: Revolvrar ska visas upp inför pressen, resor som kanske inte ägde rum ska undersökas och personer som pratar om Sovjetvän hit och mystiska underrättelsespår dit dyker upp. Det är också svårt att särskilja alla konspirativa gubbar, Andersson hade definitivt kunnat fila mer på karaktärerna. Den hon ändå fått till någorlunda och går att känna en viss personlighet bakom är den cyniske C.C Karlsson.
Boken lämnar kvar en känsla av att Andersson i första hand varit ute efter att styrka mötesteorin och detta har skett på bekostnad av en väl gestaltad berättelse. Tänker att det är ett problem när författare inte hittar det där avståndet till vad man skriver om och kommer att tänka på Maria Svelands ”Befrielsen” som brottades med samma problem. Det finns andra textformer (essäer, artiklar) som är mer lämpade när det gäller regelrätt opinionsbildning.
Anderssons språk är ändå vad som till sist räddar Koryféerna från bottenbetyg.
1. Komma med en helt egen teori för hur mordet gått till och gestalta denna (hög svårighetsgrad).
2. Gestalta en redan framtagen teori (denna är lättare).
Tycker att ”Koryféerna” kan klassas som #2 då bokens handling överensstämmer väl med det så kallade mötesscenariot torgfört av Gunnar Wall med flera.
Till en början lyckas Andersson väcka mitt intresse då hon implicerar att lösningen till mordet redan finns inskriven på platsen. Det hon uppmanar oss att göra är bara att lägga bort våra förutfattade meningar och då kommer vi också se den. Ett spännande tema som fick mig att dra paralleller till Edgar Allan Poes mästerverk ”Morden på Rue Morgue”.
So far so good. Men det är sedan boken tappar fart när det ska tragglas på klassiskt Palmemordsvis: Revolvrar ska visas upp inför pressen, resor som kanske inte ägde rum ska undersökas och personer som pratar om Sovjetvän hit och mystiska underrättelsespår dit dyker upp. Det är också svårt att särskilja alla konspirativa gubbar, Andersson hade definitivt kunnat fila mer på karaktärerna. Den hon ändå fått till någorlunda och går att känna en viss personlighet bakom är den cyniske C.C Karlsson.
Boken lämnar kvar en känsla av att Andersson i första hand varit ute efter att styrka mötesteorin och detta har skett på bekostnad av en väl gestaltad berättelse. Tänker att det är ett problem när författare inte hittar det där avståndet till vad man skriver om och kommer att tänka på Maria Svelands ”Befrielsen” som brottades med samma problem. Det finns andra textformer (essäer, artiklar) som är mer lämpade när det gäller regelrätt opinionsbildning.
Anderssons språk är ändå vad som till sist räddar Koryféerna från bottenbetyg.
November 4, 2024
Vet för lite om bakgrunden till denna bok så jag förstår inte riktigt varför Lena Andersson har skrivit den annat än för att vara ytterligare en del i den djupa analys och dekonstruktion av Folkhemmet som Andersson påbörjade med Sveas son.
Som 13-åring 1986 är det en intressant flashback till den tiden men de allegoriska lagren är lite störande i framställningen och persongalleriet med alla fingerade namn stör lite eftersom man försöker att få ordning på vem det var i verkligheten. Detta drar ned mitt betyg på denna annars intressanta holmgång med 80-talets (S)verige.
Anderssons precisa och avvägda språk är som vanligt imponerande - det varken saknas ett ord eller är ett ord för mycket. Önskar att författaren kunde ta sig tid till en författarinläsning.
Som 13-åring 1986 är det en intressant flashback till den tiden men de allegoriska lagren är lite störande i framställningen och persongalleriet med alla fingerade namn stör lite eftersom man försöker att få ordning på vem det var i verkligheten. Detta drar ned mitt betyg på denna annars intressanta holmgång med 80-talets (S)verige.
Anderssons precisa och avvägda språk är som vanligt imponerande - det varken saknas ett ord eller är ett ord för mycket. Önskar att författaren kunde ta sig tid till en författarinläsning.
February 20, 2025
Jag brukar faktiskt älskar Lena Andersson. Här blev det för mycket Lena Andersson. Hennes språk är alltid så noga uttänkt och precist med väldigt stor vokabulär. I sammanhangen 80-talets topp-politik och maktspel mja. Blev torftigt och tråkigt. Alla karaktärsdrag blev platta och intetsägande. Alla får nästintill aspiga drag. Även den "socialt gångbara och inställsamme" personen.
Hon får ändå en två för att jag alltid får många intressanta citat och ibland tankar av henne. I detta fall; som bäst tagna ur sitt sammanhang.
Hon får ändå en två för att jag alltid får många intressanta citat och ibland tankar av henne. I detta fall; som bäst tagna ur sitt sammanhang.
Displaying 1 - 30 of 61 reviews