Bli utan

by Ellen Strömberg

Barnlöshet, barnfrihet och livskris med strömbergsk kärv värme.

Jag kunde ingenting.
Jag kunde inte bli gravid.
Jag kunde inte ens skriva.

Frida och hennes sambo Olof har det bra - men något fattas. Frida blir inte gravid. Hon är omgiven av svällande gravidmagar, begåvade författare och oförstående vänner och familj. Dessutom blir hennes färska bok sågad av recensenterna. Något måste helt klart förändras. Eller måste det verkligen det?

Bli utan är en roman om ett limbo som samtidigt är en helt okej tillvaro med vänner, umgänge och kärlek. På sitt varma och kärva sätt berättar Ellen Strömberg om ägglossningstest, skrivkramp, missunnsamhet och magiskt tänkande. Vad kan man kräva av livet egentligen?

Genres: Contemporary

220 pages, Paperback

Published September 20, 2023

Reviews

[Emelie Talledo · Rating 2 out of 5]

Det kanske inte är Ellen Strömbergs fel men jag har läst orimligt många romaner på temat ofrivillig barnlöshet på senaste och den här sticker inte ut öht

[Julia Eriksson · Rating 2 out of 5]

Det känns lite taskigt att ge ett svalt betyg till en bok vars huvudkaraktär ägnar en stor del av tiden åt att vara uppgiven över de dåliga recensioner hon fått som författare, men nu är vi här. Kanske är det huvudtemat, ofrivillig barnlöshet, som inte intresserar mig tillräckligt. Kanske är det bara känslan av att det är lite för bittert och ältande, men också för lättläst för att det på riktigt ska bränna till.

[Matilda · Rating 4 out of 5]

En riktigt fin roman om ett viktigt ämne. Den kommer nära inpå utan att vara bökig eller inkräktande. Språket flyter lätt och man flyter med. Även ovana läsare betar av den rätt snabbt.

Strömberg blir alltmer avskalad och säkrare i sitt författarskap med åren. Eller så uppfattar jag det i alla fall med endast vaga minnen av de första romanerna. Den här är helt klart min favorit av de som riktar sig till vuxna.

Jag sitter mitt i prick i målgruppen, det finns mycket att relatera till som en 30-årig finlandssvensk litteraturintresserad kvinna. Även språket speglar det jag använder dagligen: hur synd jag än må tycka att det är med anglicismer, använder jag mig av dem i mycket högre grad än vad som är inflikat här.

Lite lustigt är det att ett par stavfel slunkit igenom fast korrekturläsning är en del av handlingen. Man skulle tro att Schildts & Söderströms har detaljkoll på sånt.

Jag kommer rekommendera den här till de flesta av mina vänner, oberoende läsvana. Mot slutet blev jag nervös att den skulle sikta för högt, men den förblir trovärdig hela vägen ut.

[Julia · Rating 3 out of 5]

Ellen Strömbergs böcker är alltid lätta att komma in i och också ett så tungt ämne som ofrivillig barnlöshet flyter på. Det här är ett ämne som säkert delar läsarna, det finns de som det kanske kommer för nära, de som känner sig mindre ensamma av att läsa om någon annan som försvinner i avgrunden, och såna som jag som ser allt utifrån utan att helt kunna ta till sig det.

Det är förstås en del av greppet att berättelsen och tankarna stampar på stället och karaktären inte lyckas gå vidare men för mig som inte sugs in i ämnet så blir det frustrerande att läsa. Just den här rädslan känner jag inte igen men ångest är bekant och det är smärtsamt att läsa om någon som inte tar livlinorna som kastas mot henne utan istället bara driver längre bort i ensamheten.

Jag uppskattade slutet som i alla fall tyder på en slags förändring, utan att allt paketeras in för perfekt. En välskriven bok som säkert betyder mycket för sin rätta publik, även om det inte är jag.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 3 out of 5]

Bra om ofrivillig barnlöshet utan att bli (förlåt) gnällig.

[Sandra Ström · Rating 4 out of 5]

Ellen Strömberg har en otrolig förmåga att beskriva tankemönster och det halvmaniska beteende man kan få då det är något som helt överskuggar allting. Hur all rim och reson försvinner ur ens huvud.

[Matilda Hotanen · Rating 3 out of 5]

Hur ska man acceptera att saker och ting inte blir så som man vill?

Frida blir inte gravid trots stark längtan och otaliga försök. Eller är den längtan ens så stark? Är det på grund av hennes vänner och bekanta som Frida känner att hon också måste skaffa barn? Vill hon det på riktigt? Och älskar hon Olof på riktigt på riktigt? Och varför fick Fridas senaste roman så dåliga recensioner? Är det henne det är fel på?

Det är otroligt irriterande att lyssna på Fridas grubblerier, osäkerhet och gnäll. Men det känns realistiskt. Hur ska man kunna reagera på något annat sätt när man inser att man inte blir gravid efter ett flertal ägglossningstest och försök.

Efter x antal negativa graviditetstest blir Frida väldigt bitter. Hon stänger in sig själv, hon pratar inte med sin partner Olof, och inte heller med sina vänner om dessa svårigheter. Frida förmår inte att glädjas åt andras lycka heller utan vältrar sig i sin olycka och misär. Sakta men säkert börjar hon bli en sämre vän och sämre partner eftersom hon verkar mestadels bara bry sig om sin egen situation och tycka synd om sig själv och glömmer samtidigt bort alla andra i sin omgivning.

Ofrivillig barnlöshet känns som ett väldigt relevant och aktuellt ämne. Och som ett ämne som man förmodligen inte kan skriva för mycket om. Jag, som visserligen inte har barn eller inte är ofrivilligt barnlös, kan känna all den frustration och rädsla som sipprar ut ur berättelsen.

[Victoria Lassander-Sandin · Rating 4 out of 5]

Det här är bra, men kunde blivit ännu bättre. Temat träffar mig, som själv tampas med sekundär barnlöshet, och jag imponeras av hur hon beskriver känslor och tankar hos huvudpersonen. Jag tänker direkt att man kan inte skriva så där om man inte upplevt det själv, men det är ju i sammanhanget oviktigt. Jag gillar de delar som faktiskt behandlar barnlösheten och försöken att bli gravid, men blir lite trött på delarna som behandlar hennes oförmåga att skriva. Jag blir lite irriterad på huvudpersonen, som inte kan prata om sina problem med nära och kära, för det lättar ju sedan när hon faktiskt öppnar sig lite, det borde hon gjort tidigare.

Jag hade faktiskt gärna sett att Strömberg gått all-in med temat barnlöshet. Gottat sig ännu mera i det, för som sagt, de beskrivningarna är klockrena. Hur livet kretsar kring viljan att bli gravid, och hur andras gravidbesked sticker knivar i ryggen på en. Mera sånt.

[Melissa Haga · Rating 5 out of 5]

Ellen Strömberg skriver igen en medryckande roman, denna gång om huvudpersonen Fridas kamp om att bli gravid och hennes barnlängtan som växer till desperation och besatthet. Bli utan handlar om längtan efter det man inte är eller det man inte får, och letandet efter sin plats utanför normerna.

Frida blir både provocerande och jobbig för sina närmaste, och parallellt med det växer också min sympati för henne.

Det måste vi komma ihåg: knepet är att vilja riktigt mycket. Att inte vilja ha barn, det är fortfarande en synd. Det är att inte veta bättre, det är att en dag som gammal
vakna upp
och inse vad man gått miste om
(ingen kommer att hälsa på dig!!!)

Men att vilja:
Titta, hon vill vara en av oss.
Hon vill nog.
Titta, hon kan inte.
Titta, hon gråter.
Det är content!
För inget är så skönt att se på som när nån vill ha det man själv redan har.

[Missnöjd Konfirmand · Rating 3 out of 5]

Ellen Strömberg är ju väldigt duktig på att fånga saker i skrift! Hade dock önskat att huvudpersonen i den här boken inte var en halvt misslyckad författare med skrivkramp, för det är så snarkigt att läsa om.

[Mary Lennox · Rating 3 out of 5]

När jag köpte den här boken var jag ännu inte gravid, men försökte bli, och jag kunde inte förmå mig att läsa den. Kände att jag jinxar något om jag läser en bok om barnlöshet. Men så blev jag gravid och fick barn och nu läser jag ju denna med helt andra ögon, på andra sidan.

Även om min väntan och tid med återkommande ägglossningstest och besvikelser när mensen kom inte blev lång så känner jag igen mig i mycket. Och det gör så ont, för Fridas skull. Även om hon själv uttrycker att hon inte egentligen ens vet om hon vill ha barn så läser jag ändå in en längtan, ett ja, det vill hon, men kanske bara inte vågar tillåta sig att vilja det. För om man lite slentrianmässigt vill ha barn ”för att alla skaffat det” och det inte blir nåt, okej så. Me om man verkligen vill något och det inte blir något, då är det förkrossande.

Kan tänka mig att jag också blivit lika bitter och otroligt irriterande som Frida ifall det aldrig lyckats. Den är så konstig, den där längtan, och hur man känner sig så ensam i den fast det är så vanligt. Samtidigt var det ändå ibland svårt att riktigt sympatisera med Frida, kanske just på grund av hur outhärdlig hon är. Roligast är hon när hon kritiserar de andra författarnas hyllade alster, förstod henne precis.

[Jenna Matintupa · Rating 4 out of 5]

Började som ljudbok men jag gillade inte alls uppläsningen så övergav den för den fysiska boken. Och tur det för Strömbergs språk fick inte alls den rättvisa den förtjänar som ljudbok. Boken berör och jag uppskattar nutidskildringarna och språken. Jag gillade också att den inte slutar i ett "happy ending" som det ofta kan bli, utan att den verkligen skildrar verkligheten för barnlösa. Den är rak och ärlig på ett typisk Strömbergisk sätt. Det bästa av sätt.

[Jenna · Rating 5 out of 5]

Det är något med hur Strömberg skriver som suger in mig direkt i berättelsen och jag kan inte sluta läsa förrän sista sidan är läst. Språket är sömlöst och flyter över sidorna. Det går inte att inte bli irriterad på Frida, fast samtidigt förstår man henne. Det är jobbigt när det känns som att alla andra har det så lätt. Enligt mig en värdig uppföljare till "Vi ska ju bara cykla förbi".

[Maja · Rating 2 out of 5]

Nja alltså, vet faktiskt inte ens varför jag läste den här boken med tanke på hur fruktansvärt ointresserad jag är av ofrivillig barnlöshet. Eller jo, det vet jag visst: jag älskar hur Ellen Strömberg skriver. Språket är lika fint som vanligt och bara flyter fram, men eftersom jag inte är tillräckligt intresserad av ämnet hela handlingen handlar om faller boken platt för mig och blir lite tråkig.

[Johanna Hedström · Rating 4 out of 5]

Enkel, till form en ungdomsroman. Lätt att känna igen från flera håll.

[Elin Persson · Rating 4 out of 5]

kändes real

[Maria Frände · Rating 3 out of 5]

Snabbläst och fin om ofrivillig barnlöshet. Man känner verkligen huvudpersonens ångest genom sidorna. Inget upplyftande tema, men pricksäkert formulerat.

[Soley · Rating 3 out of 5]

Denna var bra! Jag blev inte fullt så tagen av den som jag hade trott men det är en solid och tankeväckande läsupplevelse. Gillade personporträtten och kunde verkligen känna igen mig här och där.

[Iida · Rating 3 out of 5]

Lyssnade som ljudbok, behöver nog läsas eftersom jag tenderar att somna hela tiden.

[Ofelia]

Jag har så mycket att säga angående den här boken. Dessvärre är ingenting av det bra. Det här var en sådan bok som var så dålig att den blev roande.

Först och främst tyckte jag att språket var slarvigt, tråkigt och livlöst. Det var mycket svengelska i boken: ”han hade lämnat det åt mig att deala med.”; “joinade oss”; “Långsamt skulle vi spread the word.”; “No offence, men ingen bryr sig”. Förvisso speglar det verkligheten, det är många som talar och tänker i en blandning av svenska och engelska men det känns extremt oprofessionellt att läsa. Det blir inte litterärt när man skriver så tycker jag, då bra litteratur borde sträva mot något högre, något vackert. För litteratur är konst. Men det här kändes mer som något modernt och blaskigt som snart kommer att sluta vara intresseväckande; det finns inget stående värde i det.

Sedan tyckte jag att huvudkaraktären var extremt osympatisk. Jag förstår att hon mådde dåligt på grund av sågningen av hennes nyaste bok och att hon inte kan bli med barn, och det är förståeligt till en viss mån att hennes smärta blir utåtagerande. Samtidigt finns inget som får läsaren att tycka om henne, inte för min del. Hon är bara elak och missnöjd, otacksam över det hon har, över hennes förstående och omtänksamma sambo. Olof, sambon, står ut med hennes gnäll och bråk men till sist säger han ifrån, men han gör det inte respektlöst utan är lika förstående som alltid.

Vidare tyckte jag att huvudkaraktären Frida var platt och intetsägande. Jag börjar med hennes skrivande. Det blir så tydligt att hon enbart skriver för att hon vill bli berömd, omtyckt av andra. Och det är väl tragiskt att hon har så dåligt självförtroende att hon känner att hon måste ha bekräftelse av andra för att kunna utöva sin konst. Men, enligt mig, en riktig och begåvad författare skriver för att det är det enda den vill, det enda den kan, göra. Skrivandet är en del av författaren oavsett vad omvärlden säger. Likt J D Salinger som slutade att ge ut sina böcker, utan fördrev sina sista år i sin avsides skrivarstuga och skrev och skrev. Han skrev för att han var tvungen, det var en lika självklar del av hans vardag som att andas - inte för att han ville ha andras beröm. Jag tror att äkta, vacker konst skapas för konstnärens skull, inte med någon annan i åtanke.

Men Frida säger att hon skriver för att hon inte hittat något annat att göra. Och när hennes andra bok släpps fokuserar hon bara på att göra ett ytterligare kliv in i författarvärlden. Hon ser bara målet och inte processen. När hennes bok sedan sågas av recensioner förlorar hon förmågan att skriva. Finner ingen inspiration, och det är ju för att hon inte skriver för sig själv utan för bekräftelse. Sedan tyckte jag att det var töntigt att hon kände sig speciell då hon stundtals fick inspiration som hon var tvungen att skriva ner i mobilen; hennes inspirationskälla lyder: “Min syster har en egen familj nu. Jag tillhör inte den.” Banalt och passar inte ens in i berättelsen. Frida och Mikaela verkar aldrig ha haft en nära tradition och det enda Frida gör i förhållande till sin syster är att känna avund inför hennes populära instagram konto och att hon har ett barn. Jag förstår inte varför Frida skulle tycka att det var en bra tanke.. Det är inte heller som att systrar brukar bilda familj tillsammans, det är ett givet att syskon delar på sig och gror rötter på eget håll. Det enda som skulle ge meningen betydelse skulle vara om Frida och Mikaela var nära varandra, att de under en tid nästan levt i symbios, men det verkar de aldrig ha gjort. Meningen tyder snarare på Fridas avund inför Mikaelas liv.

Men det är inte enbart till sin syster som hon visar detta avund. Baby, en vacker, karismatisk och aspirerande författare är även hon måltavla för Fridas avund som resultat av hennes bristande personlighet. “Jag hatade henne.”

Ytterligare en sak jag ogillade med Frida var hennes tomhet. Hon var ingen egen person. Hon verkade vilja skriva för att andra gjorde det och för att det var ett sätt för henne att bli berömd. Och hennes barnlängtan tycktes född ur hennes enda karaktärsdrag vilket var viljan att vara som alla andra. Ett bra exempel på detta är när Frida menar att hon nog inte kommer bli godkänd som adoptivförälder: “Kanske var det mina sömnsvårigheter, min slarvighet, högarna som växte kring mig där jag låg i timtal och stirrade in i telefonen. Min oförmåga att skärpa mig. Kanske, nånstans: mitt ointresse.” För det är just det. Frida verkar sakna intresse för allt, hon vill bara för att andra vill. Samtidigt tänker hon på, samt kritiserar, personer vars enda anledning till att skaffa barn är deras avsaknad av mål och drömmar i livet. Men senare erkänner hon sig tillhöra just den kategorin av människor: “ett barn måste man låtsats inför. Jag ville låtsats. Jag ville att någon skulle sätta ramar och gränser runt mitt liv, bura in mig i krav och ha ögonen på mig. Tvinga mig hacka grönsaker till middagen varje dag. Tvinga mig gå och lägga mig i tid. Tvinga mig ta del av allt det jag lika gärna kunde skita i nu.” Frida känns som sagt som en enda stor klump med ointresse och intetsägande: hon är inte en egen människa. Och tillsammans med hennes självömkan och elakhet gör det henne till en oattraktiv karaktär. Speciellt när det känns som att boken är skriven för att man ska sympatisera med henne. Men för mig var det omöjligt.

Det enda jag tyckte var någorlunda genomtänkt i boken var en scen som mycket riktigt speglade Fridas konstanta önskan att ta över för någon annan, anse att den personen hade något hon inte hade och att det var mycket orättvist. Hon skulle åka till Helsingfors för en förlagsfest och på tåget dit säger hon till en kvinna att denne tagit Fridas plats. Kvinnan sitter där med sitt barn. Men det visar sig sedan att Frida tagit fel, att hon befinner sig i fel vagn. Jag tycker att det är ett tydligt exempel på fridas hela karaktär, att hon vill ha, känner sig berättigad, till det andra människor har, men som hon anser sig borde få bara så där. Det är jättesorgligt att hon inte kan få barn, men som allt annat tycks det mer vara en dröm baserad på andras drömmar. Dessutom kan man inte få allt, hon har en författarkarriär, hur dålig den en må vara för tillfället. Hon har foten inne och det är det svåraste steget. Hon kan alltid repa sig och skriva något nytt och bättre.

[Anna · Rating 2 out of 5]

Alltså, förlåt men Frida är typ världens största "pick me" tjej. Boken är nu inte särskilt speciell i tanke på andra liknande böcker om att inte kunna få barn, men det behöver den väl inte vara heller. Jag gillade verkligen "Vi ska bara cykla förbi" men denna levde inte riktigt upp. Jag vet inte, kanske jag bara inte är tillräckligt gammal för denna typ av böcker. Annars gillar jag Strömbergs sätt att skriva. Ganska kort och lätt, inte särskilt mycket substans i texten men små detaljer skrivs in som inte egentligen spelar någon roll alls.

Boken är okej och jag ser fram emot att höra mer om den och få boken signerad!

[Bloggbohemen · Rating 4 out of 5]

Jag tyckte oväntat mycket om den här boken! Strömberg skriver med ett lätt språk där samtidigt mycket kommer fram och framför allt har hon lyckats förmedla känslan av vakuum. Hur livet liksom är på paus, hela tillvaron bara pågår utan att huvudpersonen egentligen deltar, för alla tankar och all energi går till att försöka bli gravid. Jag har som barnfri aldrig varit i situationen, men tänker att den är väl fångad. Jag tycker också att hon har fångat andra delar av livet strax efter 30 på ett bra sätt och här finns både en närhet och en distans till såväl skeenden som huvudkaraktären och jag gillar det. Nu vill jag läsa fler romaner av Strömberg!

[Frida · Rating 3 out of 5]

- Där satt tre personer och tuggade hemmagjord müsli och hade asymmetriskt klippta frisyrer och jag kände bara att nej, det här är jag för gammal för.
- De tyckte säkert du var cool, sa jag.
- Det tror jag inte att de tyckte. Dagens ungdom är så mycket renlevnad, de har typ välmående växter i alla fönster. Jag kände mig bara som ett gammalt fyllo.


Ungefär som med hennes tidigare Jaga vatten så är jag verkligen förtjust men pga ämnet så blir det ändå inte superintressant för mig.

[Hanna · Rating 3 out of 5]

Helt okej bok om Frida som inte kan få barn och som inte kan skriva. Egentligen händer inte så mycket mer än det. Temat ofrivillig barnlöshet har jag aldrig läst om i litteraturen, men nog talat och hört mycket om i riktiga livet, så för mig var det inte så spännande. Relationerna Frida har till olika människor är egentligen det intressantaste med boken. Och att försöka klura ut om Ellen Strömberg skriver halvt självbiografiskt eller inte ...

[Elinor Alderbro · Rating 3 out of 5]

Känslosam berättelse om allting som kanske inte blir. Det här var det första jag läste som Ellen har skrivit och jag gillade verkligen hennes vackra ord. Jag kände mycket för karaktärerna. Det gjorde ont i mig bitvis. Det här är en mänsklig historia, något jag kommer bära med mig länge. Den här boken breddade min perspektiv. Helt klart läsvärd.

Obs! Lyssnade på den här boken. Horribel uppläsare. För teatralisk. Rekommenderar att läsa.

[Therese · Rating 4 out of 5]

Bästa boken av Ellen Strömberg jag läst hittills. Författaren skriver skickligt om en kvinnas växande ångest, stress och oro av att inte kunna bli gravid och hur det förändrar relationerna kring henne. En tuff verklighet för många, vilket är också varför boken är samtidigt viktig. Boken hade dock tyvärr lite för många karaktärer, varav någon kändes helt onödiga. Adderade till huvudkaraktärens ångest men gjorde boken lite svårare att följa med i.

[Kesia · Rating 2 out of 5]

Viktigt att prata och skriva om barnlöshet, absolut. Detta är inte en medryckande bok och om man inte är intresserad av just detta ämne så är det nog ingen vits att läsa boken.

Likt författarens andra böcker var det lättläst och enkelt att hänga med. Det kändes dock lite platt att så enkelt läsa om ett så tungt och personligt ämne. På tal om personligt, det var svårt att inte spekulera om boken är menad som en liten spegel in i författarens egna liv.

[Bokbabbel · Rating 4 out of 5]

"Jag ville brinna för något som inte hade med min egen fertilitet och kropp att göra."


"Det ringde i öronen. Jag förstod att för varje sekund det tog mig att samla ihop mitt ansikte skulle jag glida längre bort från att vara en bra vän. Jag drog upp mungiporna och försökte hitta på nåt att fråga.
- Vilken vecka är du i?"

[Erika · Rating 4 out of 5]

Om den nästan maniska jakten på en graviditet. Fint fångat, mycket igenkänning för mig som också gått igenom en period av barnlängtan och oro över att aldrig få bli mamma. Ellen Strömberg fångar det kroppsliga oerhört fint, hur man känner efter och tolkar små tecken, men också: hur man tror att en graviditet är något som kan frammanas nästan på ren vilja.

[Ida · Rating 3 out of 5]

Hade höga förhoppningar och visst uppfyllde den vissa förväntningar. Ellen Strömberg leker med språket, det är snabbläst och kreativt. Temat om hur alla andra går vidare i livet medan man själv stampar på stället kändes. Men, jag hade vissa problem med huvudpersonen, jag förstod inte hennes agerande i flera situationer. 3,5/5