”Den här diktsamlingen skrev sig själv. Jag hade precis blivit pappa för första gången. Allt var dimmigt men glasklart. Många frågor om vem jag är och hur jag är flög fram som nygamla spöken. Kexfabriken i min hemstad Kungälv lades ner. Min barndom kändes raderad och flyttad till Baltikum. Mitt barn såg på med mig med ögon som speglade evigheten eller kanske bara mig själv? Jag vet inte. Plötsligt kändes det som att all världens glädje och all världens lidande hade flyttat in i mitt bröst. Jag var föräldraledig. Jag åkte på Sverigeturné. Besatt av att försöka sätta ord på mina känslor. Så många frågor. Nästan inga svar. Att gräva eller blunda är det enda man kan göra. Så jag grävde med pennan. När man får barn blir man dödlig och odödlig på samma gång. Detsamma gäller väl att skriva poesi. Det är tankens oskyddade samlag. Håll kaffet och hjärtat varmt. Det kommer behövas. Hur man gör det är upp till var och en. Jag skrev de här dikterna.”
Marcus Berggren (f. 1990), komiker, författare, konstnär och musiker. Han debuterade 2022 med den hyllade romanen “En bra plats i skallen”.
This short book of poetry addresses many of the questions of life, not through a microscope in the scientific sterility of a laboratory, but through the heart and soul.
Gillade 5 dikter. En om vägglös sorg En om självreflekterad undergivenhet En om depression som vuxen En om bubbel-inplastade hjärtan Och den på sida 83: ”Den centrerade värmen man kände i bröstet när man var liten och tappade andan under någon vild lek Som att det bodde något annat i en Någon annan
Jag ser dig mitt i leken, hur du stannar upp och fångas av något som du inte kan se eller förstå. Hur du tittar tomt ut i ingenting och dina ögon blir speglar i en tom korridor
Det där min dotter, det där är porten till all världens sorg som kommer att forsa genom dig som en vårflod och det finns bara ett sätt att skydda dig men då hade du inte varit här”
Vissa dikter är såklart bättre än andra men måste ändå erkänna att sammantaget var riktigt bra . Jag orkar inte skriva om varje enskild dikt. I Goodreads får boken 5/5, eftersom vissa dikter är på den nivån, alla var kanske inte lika bra. Marcus Berggren förtjänar en fin plats i bokhyllan!
Det här är precis som att läsa Marcus Berggrens instagram-captions och jag älskar det! Såklart bra och ”dåliga” dikter i den här men är främst förvånad över hur han lyckas sätta ord på sånt man glömt. Det känns liksom som att han gräver fram bilder och fördomar på ett sätt som jag inte fattar hur man kan göra och på saker som man inte visste andra tänkte. Såklart är den rolig också, lite flippad, men det är precis det jag gillar med den.
Utdrag ur ”Jag kräver inte mycket” (s.22)
”Gud ser du mig Jag kan breakdance Måste jag vara en hel katastrof för att du ska lägga till mig som vän Jag har lagt mig Jag har försökt att sova Sömnen är inte öppen för mig”
Gled bara igenom denna samlingen utan att något fastnade liksom. Markus är rolig å tossig men blev snabbt mätt på hans tokiga grepp i den här samlingen. Och känns ibland som att han försöker så hårt att få till en träffsäker megaspecifik liknelse, att jag bara tappar lusten
Mysig och kul läsning generellt, men är bara små fragment som når fram till mig. Är inte så mkt att prata om vackra eller tänkvärda formuleringar, många gånger tänker jag att det inte är poesi utan bara nedtecknade krusiga tankegångar men vem är jag att säga att det inte är poesi? Skulle beskriva det som rätt fram och vardagsnära, och med en liten dos humor som skimrar i det mesta. Kanske svårt att undgå som Berggren? Eller så är det bara min föreställning av honom som lurar bakom orden.
Lite ojämn nivå på innehållet. Uppskattar några enstaka dikter, många förstår jag inte/berör mig inte, och en hel del känns mest quirky på ett lite barnsligt och ofiltrerat sätt (men gillar också att det får ta plats i poesins värld som annars lätt kan upplevas pretentiös). Likt tankar som kladdats ned rakt upp och ner (påminner på så sätt om moodyssons ”en dikt”).
Några formuleringar av olika slag som jag uppskattade: ”hör mina hjärtslag klappra under vattenytan och jag är inte säker på om jag hoppas på en fortsättning” ”en liten sorg slår boning i bröstet, det är väl min sorg” ”Jag började tro på ord, på att de faktiskt kan beskriva någonting, men det är ju lika sant och osant” ”jag vill ha allt det inom mig samtidigt som jag vill vara ingenting” ”jag vill fastna på papperet så att jag kan läsa mig själv och gå vidare, med ett hundöra i själen” ”det är så lätt att veta vart man ska när man är jagad” ”jag vill vara osäker i ett säkert rum, jag vill vara säker i ett osäkert rum” ”jag är som Wikipedia, vem som helst kan ändra mig och jag behöver alltid mer pengar”
Läste denna diktsamling efter Åland och mina första tankar var att denna var tung. På ett bra sätt. Mycket berörande, fick mig att fundera kring hur livet kan utvecklas och hur stor påverkan ett annat liv kan ha på en. Efter att läst den var mina favoritdikter dem som handlar om att Marcus blivit pappa, dem känns väldigt fina och äkta. Jag tyckte om Åland snäppet mer för i den väckte den fler OLIKA känslor men i denna diktsamling tycker jag att man finner de finaste formuleringar och dikter.
1.5 inte riktigt säker på vad jag ska säga ? Den funkade inte för mig, alls. Kunde inte hitta rytmen, eller humorn, och när något fångade min uppmärksamhet var det för att det inte tycktes passa in eller jag inte kunde tolka vad som menades. Höjs lite bara för att den var iallafall läsbar, och fåtal gånger kunde jag se att författaren *försökte* ge mig någonting. Men som sagt. Rörigt, fattade inte grejen, tyckte inte ens den var lite rolig :/ bara orolig
"[...] Det enda jag kräver är att en förslagslåda monteras på mig som en ryggsäck och under kommande veckor ska enbart bildsköna barn smyga fram och lägga i genomtänkta förslag på hur jag kan förändra min personlighet till det sämre eller bättre spelar ingen roll bara förslagen är genomtänkta Jag kräver bara barn som tänker bildsköna sådana Jag är väl inte omöjlig [...]"
Nej, jag lyckas inte ta mig in i denna poesi. Om diktsamlingen enligt författaren skrivit sig själv så kanske det är en del av förklaringen? Det känns som om lite mer arbete hade lyft dikterna.