Selma fyller 66 år och är därmed den kvinna i släkten som har levt längst. Som ung fick hon höra om en envis bröstcancer som löper i släktens gener, och uppmanades ta slaget som en stark, ödmjuk och tacksam kvinna – något hon rasade emot. I mitten av 90-talet, då genmutation BRCA2 upptäcktes, genomgick Selma en preventiv operation. Selmas 66:e födelsedag skulle firas med ett dopp i havet, en fest för cellerna, men nu har hon inte lust. Dagen verkar plötsligt oändlig.
Dottern Olga bär inte på genen. Över sommaren åker hon till Norge för att vandra. Hon sänder vykort till Selma, men stänger av mobilen. Då Selma inte kan nå Olga börjar frågorna pressa sig fram. Har Selmas önskan att skydda sin dotter från familjens historia haft motsatt verkan?
En bok om de val vi gör för varandra, både när vi talar och tiger. Om att leva i dödens skugga, och om att ta sitt öde i egna händer.
Ömsint, rasande, kroppsligt och klart skriver Hannah Lutz om Selmas förnimmelser i en åldrande, opålitlig kropp. Om sex – både att upptäcka lusten som ung och sedan utforska den med män och kvinnor. Om att äta, och att simma, och att finnas till. Ljus, bakelser, värme, vänlighet, blod, regn, lukter – texten påminner om Virginia Woolf i sin förmåga att flyta i tiden och mellan människors medvetanden.
Njaa… Lutz skrapar på ytan till något som berör men kommer inte riktigt hela vägen fram hos mig. Fint om Mor- dotterrelationer på ett symboliskt plan, och hon är påväg nånstans med en åldrande kropp i förändring. Ärr, sten och berg.
Jag älskar idén och var så förväntansfull men själva utförandet fångar mig tyvärr inte riktigt. Stundvis suger klockrena beskrivningar in mig i berättelsen och så lika lätt faller jag ur den igen ..
”Hur hon alltid fick magsjuka och spydde och hostade och sedan bara torkade sig om munnen och lekte vidare. Jag kunde inte spy, det stannade i magen. I stället låg jag i sängen i många dygn, blek och illamående och svag i benen. […] Det var så tydligt, så självklart för Stella att livet var till för henne.”
den här boken startade segt för mig, det tog 2 veckor att läsa de första 80 sidorna, då var jag typ halvvägs genom boken. men sen plötsligt slår den om, och då läste jag resten av hela boken på en förmiddag. Den blev väldigt väldigt bra, och den långsamma starten passar i bokens atmosfär men samtidigt blev jag frustrerad att jag kämpade så mycket med starten. läsvärd!
Godt gennemarbejdet sprog, fin beskrivelse af kvinders liv, især af forholdet mellem den voksne kvinde Selma (66) og datteren Olga. Om løsrivelse, kvindeliv, mor-datter-forhold, køn, krop og arvelig brystkræft. Og om hvad man stiller op med sig selv, når man når op i alderen. Usentimental, til at identificere sig med. Kan anbefales.
Den här boken beskriver det inre livet av Selma, en äldre kvinna som kämpar för att hitta mening i sitt liv när hennes enda barn (och huvudkamrat) åker på en lång semester utomlands. Jag trodde att huvudpersonen var skriven med respekt och medkänsla, och jag gillade särskilt breven Selma skriver till sin dotter. På det hela taget njöt jag av denna korta roman.
Jag hade svårt att få grepp om denna korta roman - vad ville den? Texten lät angelägen, men jag kunde inte känna mig berörd av den. Handlar om en mamma-dotterrelation, åldrande, att lura döden, arv, bergarter och avstånd.