Tina’nın kırk yıllık hayatı, kırk yıllık bir eziyetti. Çocukluğunda geçirdiği doğadışı kaza bir yana, sırf genlerindeki bozukluk bile onu “öteki” yapmaya yeterdi. Yetti de. Tina, yalnızlığı üstüne bir kürk gibi giydi ve kendini, kendini en huzurlu hissettiği yere, ormanın kalbine hapsetti.
Sonra bir gün, yine onun kadar tuhaf, onun kadar aykırı, tıpkı onun gibi bir adam geldi ve Tina’nın baştan sona yalan hayatını tek hamlede ifşa etti...
Beyazperdeye de uyarlanarak dünya çapında büyük ses getiren Sınır, sıradışı konuları sıradışı üslubuyla harmanlayıp yepyeni, postmodern anlatılar kuran İsveçli yazar John Ajvide Lindqvist’ten, şaşırma reflekslerini tümden kaybetmişleri bile hayrete düşürecek imkânsız bir aşk hikâyesi.
"Kendini ele vermek üzere olan insanlar, kaçabilmek için çaresiz yollara başvurabilir..."
John Ajvide Lindqvist (John Erik Ajvide Lindqvist) is a Swedish author who grew up in Blackeberg, the setting for Let the Right One In. Wanting to become something awful and fantastic, he first became a conjurer, and then was a stand-up comedian for twelve years. He has also written for Swedish television.
Tina yalnız, eksik, belki de en çok ‘yanlış’ hissediyor. Duyularının açık olması işinde iyi olmasını sağlıyor evet ama özel hayatını kabusa çeviriyor sanki. Kendinde arıyor suçu ama acaba öyle mi? . Arka kapak yazısını okuyup merakla başladığım Sınır, kısacık bir metin olmasına rağmen beni yordu. Çünkü içine giremedim bir türlü, Tina ve yaşadıkları havada kaldı benim için. Farklı mı, evet. İsveçli yazar John Ajvide Lindqvist ile bu kitabıyla anlaşamamış olsak da dilimize çevrilen diğer eseri Gir Kanıma’yı da merak etmedim değil~ . Yonca Mete Soy çevirisi, Barış Şehri kapak tasarımıyla ~
Seneler önce filmini izleyip çok sevmiştim. Kitabı da bu sebepten sevdim sanırım, eski bir dostla buluşmak gibi oldu. Doğayla iç içe, biraz tuhaf ve ötekileştirileni anlatan kısacık bir kitap. Bence kim olursak olalım bir noktada dışarda bırakılmış hissediyoruz. Sınır da insanın o yanına hitap ediyor ve eğer dışlandıysan her zaman orman var diyor. Hatta bunu yazarken aklıma Susan Hill’den Şato’nun Kralı geldi. Karakterlerden biri sosyopat olma ihtimali yüksek bir çocuktu. Kendi kendine düşünürken hiçbir yerde barınamasam bile orman var diyordu, karanlık ve güvenli.
Läste den här under svenskalektioner, intressant i början men inte min typ av bok. Obekväm och gillade verkligen inte slutet. Författaren skriver fint och man känner verkligen huvudkaraktärens känslor.
Sınır oldukça kısa bir kitap ama daha kısa olsa olurdu dedirtiyor. Okuma boyunca kitabın tamamında hissedilen bir boşluk ve olaysızlık yoruculuğu var. Ne olursa olurdu diye düşünürken sanıyorum mitolojik göndermeler ya da masalsı anlatım güzelleştirebilirdi. Beklentisiz bir okuma olsa bile en azından daha tatmin edici bir sonu olsun isterdim.
Duygu yüklü bir serüven oldu benim için. Çoğu noktada hikaye yerine, yaşadığım duygulara kapıldım. Yağmurun kokusunu, çimenlerin serinliğini veya ait olamamanın verdiği hüznü, özetlemek gerekirse, bu duyguların en saf halini hissetmek istiyorsanız. Kesinlikle okumalısınız.
Pek benim kalemim değil ya. ‘Yaşasın tekinsiz bir metin okuyacağım!’ beklentisiyle okumaya başlayıp aradığımı bulamayınca o boşlukları sürekli kendi içimde bu böyle mi olsaydı diye doldurmaya çalışmaktan kurgunun daha bi’ dışına itiliyorum bu süreçte. Tamam beklentiler kötüdür falan filan ama, kurgu bizi içine hapsetti de biz mi ağa be yanılmışız, hakkını yemişiz demedik? Türe çok aşina değilim, ilgilisine daha hoş gelir belki değişik muhabbetler dönüyor çünkü ne bileyim.
Benim bilinç akışının kahrı hiç çekilmiyor yalnız. Geri dönüp devrik cümlelerin üzerinden geçmeyeceğim hatta yorumu ikinciye okumayacağım bile. Tadınız mı kaçtı? Kitabın verdiği hissiyat da aşağı yukarı böyle zaten.
Note: There are triggering topics such as human trafficking and kidnapping. An unnerving story in the magical realism genre-this is usually a theme of comfort, so to read something unexpectedly different was jarring. I saw nods to Moomin throughout the work, which makes me think this drew inspiration from Tove Jansson's quote"The border is longing: when both have fallen in love but still haven't said anything. The border is to be on the way. It is the way that is the most important thing,". This story was much sadder than I expected. It take me a few days to process this, which included having a good cry
İlginç ve sürükleyici bir novella. Daha önce Gir Kanıma isimli ilk romanıyla adını duyduğumuz John Ajvide Lindqvist'in yeni tarihli bir hikâyesi bu aslında.
Kırklı yaşlarda bir gümrük görevlisi kadının doğaüstü güçlere sahip olması, sonrasında güçlerinin işlemediği biriyle karşılaşması ve geçmişi hakkında birçok şey öğrenmesini konu ediniyor eser. Basit ama gerçekten güzel bir fantastik öyküydü. Bir iki açık kapı kalmış olsa da gebel anlamda bağlandığı noktayı da başarılı buldum.
I know, I know, den här publicerades för längesedan i Pappersväggar, men den är värd en egen utgåva. Med tanke på förordet tycker jag att alla ska skaffa en! Den var också bra som reselitt.
Stämningen i den här långnovellen fick mig att tänka på en annan favorit, Ariel av Göran Tunström. Såg precis nu att en (kort)filmatisering finns på SVT Play! https://www.svtplay.se/video/17164286...
Cevap gelmedi. Dua etmek için alçakgönüllü olmak, kadere boyun eğmek gerekirdi. Annesi kilisedeki bir resmin önünde ona böyle söylemişti.
Resimde İsa ile üç balıkçı vardı. Küçük bir tekneyle denize açılmışlardı. Fırtına çıkmıştı. Denizci şapkaları ve sakallarıyla geleneksel şekilde resmedilmiş üç balıkçı, teknede dizlerinin üstüne çökmüş, kıç taraftaki parlak figüre bakıyorlardı.
Annesinin açıklamasına göre resimdeki balıkçılar, kaderlerini Tanrı’nın ellerine teslim etmişlerdi; kürekleri ve dümeni bırakıp kendilerini ölümcül tehlikeden kurtarmak için her türlü girişimden vazgeçmişlerdi. Artık onları sadece İsa kurtarabilirdi. Duaların işe yaraması için insanın da yapması gereken şey buydu yani: her şeyi bırakıp Tanrı’ya teslim olmak.
Tina daha o yaşta bile bu fikirden hoşlanmamış, yetişkin olarak dizlerinin üzerine çökmek yerine dümene ve küreklere tutunmanın daha doğru olacağını düşünmüştü.
Sinällään ihan näpsäkkä novelli erilaisen pakottamisesta yleiseen muottiin. Olen kuitenkin edelleen hiukan kahden vaiheilla sen suhteen, mitä ajatella siitä, miten Voren käytös tullissa oli kuvattu. Okei, jos hän on elänyt jo pitkään siten kuin lopussa kertoo eläneensä, hänelle lienee kasvanut melkoisen pätevä itseluottamusrooli. Mutta jos Voren haluaa nähdä trans- tai intersukupuolisena henkilönä (mikä ei, kun tarinan on lukenut loppuun asti, kuitenkaan ole itsestään selvä tulkinta, mutta tullikohtauksessa sitä ei voi vielä tietää), niin kylmän rauhallinen virnuilu viranomaisten syynätessä aiheettomasti on ehkä tarinan epäuskottavin ja joka tapauksessa häiritsevin seikka ja on vähällä viedä maun koko novellista.
aramızda yaşayan ama bildiğimiz insan olmadığını farkeden birini anlatıyor novella. yazar anlatıda bir çok noktayı açıklamamış, bu yönetmene imkan bırakmak için yapmıştır diye düşünmüştüm gerçekten sinemaya da aktarılmış. filmi daha keyif verir gibi geldi bana
En fängslande novell om en gnagande känsla av utanförskap. Gillade början mest, tyckte storyn blev lite väl övertydlig mot slutet. men helt klart värd en läsning
*Read for Swedish class* Enjoyed the writing style and the story was intresting. I couldn't see what was coming next which I love! The ending were a bit weird but it's not bad.
Отказвам се от този автор окончателно. "Покани ме да вляза" продължава да е една от най-страхотните книги, които съм чела в живота си - сурова, откровена, брутална, прочувствена. За мен, като изживяване, тя беше онова, което за вярващите е религията. Със страхотен стил на писане и неочаквана дълбочинност на сюжета и персонажите.
Съвсем естествено беше да го очаквам и от следващите му книги. "Малката звезда" се оказа един гол и безсмислен садизъм, торчър порн общо взето. Нямаше я онази чувственост на "Покани ме да вляза". Като идеи съвпадаше с автора, но стилово все едно беше писана от друг човек. Чудех се дали причината не е в превода.
Същия проблем имам и с Border. Интересен сюжет, лоша фабула. Чете се тромаво. Тематиката изискваше по-голяма изразителност на езика, повече описателност. Четох я на английски и пак поставих под съмнение работата на преводача. Но ако е тенденциозно, при различни преводачи, значи по-скоро е модел на писане на автора.
Дадох шанс и на "Когато мъртвите се пробудят" след "Малката звезда". Там стигнах до втора глава и приключих, отново звучеше като писана от петокласник.
Бих казала, че "Покани ме да вляза" е не просто най-доброто му произведение, а единственото му добро произведение. Всичко останало е загуба на мастило и хартия. От носталгия прочетох "Let the old dreams die" - разказа, който е един вид продължение на "Покани ме да вляза". Той носеше меланхоличната нотка на книгата и ми хареса.
The best short novel the author has even written. It’s unlike anything I’ve ever read before, in a good way. The story is original and well written characters. It definitely feels like it’s a real story even though it’s not. I love it.
Den här novellen leker verkligen med fantasin och redan från första sidan är jag fast. Den är otroligt skickligt skriven med fantastiska miljöbeskrivningar. Det finns inte så mycket att säga om den här förutom att den är värd att läsa.
filmi zaten bombaydı da romanı da bambaşka bir tattaydı ve şahane bir ters köşe oldu. her ikisi de farklı tatlar veriyor ve orta noktada buluşuyor. mutlaka keşfedilmeli.
(Det finns små spoilers i den här texten!) Först: Jag älskar John Ajvide Lindqvist. Jag tycker att han är en av vår tids mest spännande författare, alla kategorier. Ändå har jag ännu inte läst allt han publicerat, kanske hälften. Den Oscarsnominerade filmatiseringen av "Gräns" påminde mig om att jag exempelvis inte läst "Pappersväggar" (novellsamlingen där jag tror den här novellen första gången trycktes?). Men Ordfront har, såklart, tryckt en liten fin egenutgåva av "Gräns" nu, med huvudpersonen från filmen på framsidan till boken och det blev dags för mig att läsa.
Det blev en enda kvällsittning. Sextio uppslukande sidor. För Ajvide gör det igen. Genom att skildra Tina, en ful och överviktig medelålders kvinna i en destruktiv relation, men superstjärna i tullen med sin övernaturliga förmåga att känna folks skuld och skam. Ajvide lyckas trovärdigt koppla samman svenska vardagsföreteelser (tullen, barrskogen, äldreboende, barnafödande) med makaber skräck och fantastik. Samtidigt ligger något Selma Lagerlöfsk över alltsammans. "Gräns" är sammantaget läsmagi, mer fin än obehaglig. Personporträtten är varma utan att bli fåniga, detaljer som den präst som "åker dit" på innehav av scifi är underbar, tvisten i novellen är väldigt bra och sexscenen bland det underligare jag läst (vilket betyder MVG i min värld).
"Gräns" väcker tankar om vem vi tror oss vara, om varför en inte passar in, om skönhet och fulhet, om att vårda särskilda förmågor och om föräldraskap: vad får en inte ljuga om? Det som stör mig i läsningen är dels skiftet till jagberättande jagdagbok på mitten. Helt onödigt berättargrepp, tyckte jag. Och sedan är tyvärr novellen för kort. Historien går lite för fort. Efter jag läst ut så såg jag ivrigt filmen. Och, en av få gånger som jag ändå får säga att den här berättelsen gör sig ännu bättre som film. Framförallt för att alltihopa får lite mer tid att veckla ut sig i filmen, men jag gillar också förändringarna i storyn som genomförts (pedofilhistorien, slutet). Sedan är maskerna fantastiska i filmen. Verkligen välgjorda och obehagliga.
Landar det i att du bara ska se filmen? Absolut inte. Gör bägge. Boken har dessutom ett mysigt förord där Ajvide visar sin mjukaste sidor. Vetskapen om att han skrev "Gräns" innan "Låt den rätte komma in" ens hade antagits av något förlag, då han var desperat och fattig, det värmer den kämpande författaren inuti mig själv.
Think you know how the story will unfold? You really don't, unless you've seen the film based on this novella first.
Lots of themes to unpack here: repressed identity, prejudices based on physical appearance, exploration of sexuality and the self, nurture vs nature, civilisation vs nature, all the messed up shit a dominant culture / ethnicity would do to a minority one which doesn't conform to its standards, and the question of whether the victims of such historical injustices are themselves justified in exacting revenge on the innocent members of the "perpetrator" group. I'm not sure that's all of it, and somehow the author managed to pack all that in a length no longer than 150 pages (on the screen of my phone), with the Swedish original being even shorter than the translations.
Very convincing and intriguing protagonist, and beautiful description of a Scandinavian forest in late summer and early autumn. Save this weird, poignant little fairy tale for that season would be a great idea.
Jag har inte sett filmen Gräns och inte heller läst Pappersväggar så jag började läsa Gräns i blindo. Ajvide Lindqvist är ju en mästare på att föra in det oförklarliga i den verkliga världen och i början undrade jag var hans prägel fanns i denna boken, det framstod bara som en helt vanlig roman. Men när slutspurten väl kom blev jag helt överväldigad. Jag älskade det och jag kommer genast att se filmen för jag är inte redo att skiljas från Tina och Vore riktigt än.
Dessutom är det första gången som jag har tyckt att ett Förord har varit bra, så även om ni läst Pappersväggar kan det vara värt att köpa Gräns som en egen bok.