What do you think?
Rate this book
Fredsfittan : Natobeslutet som förändrade Sverige
Natten till den 24 februari 2022 invaderar ryska trupper Ukraina och kriget många fasat för blir verklighet. Sveriges riksdag beslutar att skicka vapen till Ukraina och att höja försvarsanslagen till rekordnivåer. En debatt om ett svenskt Natomedlemskap drar i gång - och de som försöker nyansera och bredda perspektiven hånas och misstänkliggörs. En av dem är Agnes Hellström, ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Hon hamnar mitt i stormens öga.
Agnes sista tid som ordförande blir omtumlande. Hon är oftast en ensam kritisk röst i mediedebatter om Nato och pressas hårt, både av journalister och på sociala medier. Privatlivet präglas av oron för makens familj och vänner som är kvar i Ukraina och att en ukrainsk flyktingfamilj flyttar in.
Agnes sista tid som ordförande blir omtumlande. Hon är oftast en ensam kritisk röst i mediedebatter om Nato och pressas hårt, både av journalister och på sociala medier. Privatlivet präglas av oron för makens familj och vänner som är kvar i Ukraina och att en ukrainsk flyktingfamilj flyttar in.
- GenresNonfiction
303 pages, Hardcover
Published September 15, 2023
3 people are currently reading
22 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
July 21, 2024
Spontanlånade på bibblan för att jag tyckte titeln var check. Hade inte jättehöga förväntningar men det visade sig bli en ögonöppnare för mig. Den före detta ordföranden för Svenska freds, Agnes Hellström, delar med sig av sina erfarenheter från 2022, då Ryssland invaderade Ukraina, och Sverige sedermera påbörjade en väldigt värdig resa (lol) in i nato. Så smidig och demokratisk process det blev :D👍. Boken är typ mitt första riktiga möte med pacifism och fredsrörelsen. Den gav verkligen insikt i hur ensidig och påskyndad nato-debatten var i Sverige, i media och inom politiken. Nato-förespråkare medverkade i SVT:s nyhetssändningar som "experter" utan att deras hållning i frågan tydligt framgick, och i debatter var natokritiker som Agnes konstant i minoritet. Militarisering och upprustningspolitik har minst sagt blivit norm de senaste åren, så till den grad att personer som förespråkar fredlig lösning av konflikter anklagas för att springa Putins ärenden. Tänk att det kan vara så kontroversiellt att inte vilja möta våld med ännu mer våld.
October 16, 2023
Fruktansvärt löjlig titel men väldigt läsvärd.
December 6, 2023
En ensam sparv bland Natohökarna
På 80 dagar gick Sverige från att ha varit militärt alliansfritt under 200 år till att säga ja till kärnvapenalliansen Nato. ”Den snabbaste säkerhetspolitiska omsvängningen i ett demokratiskt land någonsin” enligt boken Fredsfittan skriven av före detta ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Vi får följa denna drastiska politiska svängning under några månader utifrån en fritidsledarens synvinkel.
På Socialdemokraternas partikongress i november 2021 sa dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist i ett tal till medlemmarna: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap [till Nato] så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.” Det fanns, och finns, goda skäl att inte vara med i Nato. I boken sägs bland annat: ”Nato är dessutom en kärnvapenallians och som del av den skulle vi tvingas acceptera en militär strategi baserad på användning av massförstörelsevapen, vilket försvårar Sveriges arbete för nedrustning.” Ett annat skäl till att stå alliansfria är vilka andra länder som ingår i alliansen. Vill vi verkligen arbeta militärt tillsammans med auktoritära och människorättsbrottslingar som Turkiet eller med ett land som USA som på falska grunder och mot folkrätten invaderade ett annat land (Irak år 2003)? I en militärallians blir det dessutom betydligt svårare för oss att lyfta vikten av diplomati och nedrustning.
Trots Försvarsministerns starka löfte om alliansfrihet så kom beslut från Socialdemokraterna den 15 maj 2022 om att partiet vill att Sverige ansöker om Natomedlemskap. Min gissning är att Socialdemokraterna trodde att de skulle förlora på att göra Nato till en valfråga och att de därför gjorde den rekordsnabba ändringen med minimal debatt, även inom deras eget parti.
Det var två partier som fortsatt stod emot att säga ja till Nato — Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men även dessa hade svårt att bibehålla deras tidigare restriktiva hållning till upprustning och vapenhandel. ”Jag är stolt över att vi rödgröna har bidragit till att göra den största stärkningen av försvarsförmågan av Sverige på kanske 70 år” sa Per Bolund (Mp), tidigare språkrör för ett parti som delvis har sina rötter i fredsrörelsen. Var ska vi som inte vill ha militär upprustning vända oss partipolitiskt kan man fråga sig!
Det var många som vände sig till Svenska freds i alla fall. Medlemskapet i föreningen ökade rekordartat. Under denna tid då ”alla” rusade åt ett håll. För mig visar det vikten av att ha en avvikande röst som står upp för fred. Men när folk är rädda och pratar om ökat försvar är det minst sagt svårt att stå upp för andra värden som diplomati och förebyggande av krig. När Svenska freds gjorde detta som de gjort i över hundra år så blev de kallade Putinkramare eller Putins nyttiga idiot, trots att denna förening var en av de första som manifesterat mot Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina.
Krig har också en förmåga att öka rädslan på alla cylindrar. Det gör att vi nedprioriterar andra hot som inte upplevs som lika hotfulla. ”Människor redan nu tvingas fly på grund av bland annat katastrofväder, får inte klimatfrågan status som akut säkerhetshot.” …”Varför prioriteras vissa hotbilder och inte andra?” frågar sig Hellström.
Förutom att skildra den politiska utvecklingen kring Natoanslutning så får vi i boken följa hur frågan hanteras av svensk media. Fredsordförande Hellström bjuds ganska ofta in till debatter och samtal om Natofrågan men någon jämn fördelning av olika åsikter finns inte att skymta. Ofta är hon en ”ensam sparv bland Natohökarna” som ett kapitel heter. Jan Sherman, tidigare TV4-chefen, anser att medierna varit en megafon för Försvarsmakten och kallar den svenska Nato-debatten ”ett journalistiskt haveri”. Det intrycket förstärks när man får följa med Hellström där hon grillas och ifrågasättas, ofta på ett aggressivt sätt, av programledare som bör ha en neutral hållning, medan generalerna i studion sällan får tuffa följdfrågor.
Förutom att få en inblick i de politiska vändningarna i den svenska säkerhetspolitiken får vi genom Agnes dagboksanteckningar en inblick i hennes vardag. Vi får veta att hennes livspartner är uppväxt i Ukraina. Om hur de tar in en flyende ukrainsk familj i deras hem och hur de försöker kommunicera utan något gemensamt språk. Mitt i allt så ligger svärmor nära döden drabbad av cancer. Dessa livsöden blandas med Agnes och hennes mans tankar om hur mycket man säger till sina barn om krig för att inte oroa dem för mycket men samtidigt inte bara sopa allt under mattan.
Även om jag är en person som gillar att följa nyheterna så var det svårt att i realtid hänga med i alla händelser när det var prat om vi skulle gå med i Nato eller inte. Att läsa om det i detta kompakta format blir så mycket tydligare. Det är samtidigt skrämmande hur vårt land, som faktiskt inte är hotat direkt av krig och som har en stark demokratisk tradition, ändå så snabbt kan kastas in i en internationell militärallians och rusta vårt land till tänderna när vi skulle behöva pengarna till så mycket annat som till att tackla klimatkrisen och livsviktiga områden som skola och sjukvård. Det är en välgärning att detta misslyckande har författats, dessutom så pass välskrivet som det är.
På 80 dagar gick Sverige från att ha varit militärt alliansfritt under 200 år till att säga ja till kärnvapenalliansen Nato. ”Den snabbaste säkerhetspolitiska omsvängningen i ett demokratiskt land någonsin” enligt boken Fredsfittan skriven av före detta ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Vi får följa denna drastiska politiska svängning under några månader utifrån en fritidsledarens synvinkel.
På Socialdemokraternas partikongress i november 2021 sa dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist i ett tal till medlemmarna: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap [till Nato] så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.” Det fanns, och finns, goda skäl att inte vara med i Nato. I boken sägs bland annat: ”Nato är dessutom en kärnvapenallians och som del av den skulle vi tvingas acceptera en militär strategi baserad på användning av massförstörelsevapen, vilket försvårar Sveriges arbete för nedrustning.” Ett annat skäl till att stå alliansfria är vilka andra länder som ingår i alliansen. Vill vi verkligen arbeta militärt tillsammans med auktoritära och människorättsbrottslingar som Turkiet eller med ett land som USA som på falska grunder och mot folkrätten invaderade ett annat land (Irak år 2003)? I en militärallians blir det dessutom betydligt svårare för oss att lyfta vikten av diplomati och nedrustning.
Trots Försvarsministerns starka löfte om alliansfrihet så kom beslut från Socialdemokraterna den 15 maj 2022 om att partiet vill att Sverige ansöker om Natomedlemskap. Min gissning är att Socialdemokraterna trodde att de skulle förlora på att göra Nato till en valfråga och att de därför gjorde den rekordsnabba ändringen med minimal debatt, även inom deras eget parti.
Det var två partier som fortsatt stod emot att säga ja till Nato — Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men även dessa hade svårt att bibehålla deras tidigare restriktiva hållning till upprustning och vapenhandel. ”Jag är stolt över att vi rödgröna har bidragit till att göra den största stärkningen av försvarsförmågan av Sverige på kanske 70 år” sa Per Bolund (Mp), tidigare språkrör för ett parti som delvis har sina rötter i fredsrörelsen. Var ska vi som inte vill ha militär upprustning vända oss partipolitiskt kan man fråga sig!
Det var många som vände sig till Svenska freds i alla fall. Medlemskapet i föreningen ökade rekordartat. Under denna tid då ”alla” rusade åt ett håll. För mig visar det vikten av att ha en avvikande röst som står upp för fred. Men när folk är rädda och pratar om ökat försvar är det minst sagt svårt att stå upp för andra värden som diplomati och förebyggande av krig. När Svenska freds gjorde detta som de gjort i över hundra år så blev de kallade Putinkramare eller Putins nyttiga idiot, trots att denna förening var en av de första som manifesterat mot Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina.
Krig har också en förmåga att öka rädslan på alla cylindrar. Det gör att vi nedprioriterar andra hot som inte upplevs som lika hotfulla. ”Människor redan nu tvingas fly på grund av bland annat katastrofväder, får inte klimatfrågan status som akut säkerhetshot.” …”Varför prioriteras vissa hotbilder och inte andra?” frågar sig Hellström.
Förutom att skildra den politiska utvecklingen kring Natoanslutning så får vi i boken följa hur frågan hanteras av svensk media. Fredsordförande Hellström bjuds ganska ofta in till debatter och samtal om Natofrågan men någon jämn fördelning av olika åsikter finns inte att skymta. Ofta är hon en ”ensam sparv bland Natohökarna” som ett kapitel heter. Jan Sherman, tidigare TV4-chefen, anser att medierna varit en megafon för Försvarsmakten och kallar den svenska Nato-debatten ”ett journalistiskt haveri”. Det intrycket förstärks när man får följa med Hellström där hon grillas och ifrågasättas, ofta på ett aggressivt sätt, av programledare som bör ha en neutral hållning, medan generalerna i studion sällan får tuffa följdfrågor.
Förutom att få en inblick i de politiska vändningarna i den svenska säkerhetspolitiken får vi genom Agnes dagboksanteckningar en inblick i hennes vardag. Vi får veta att hennes livspartner är uppväxt i Ukraina. Om hur de tar in en flyende ukrainsk familj i deras hem och hur de försöker kommunicera utan något gemensamt språk. Mitt i allt så ligger svärmor nära döden drabbad av cancer. Dessa livsöden blandas med Agnes och hennes mans tankar om hur mycket man säger till sina barn om krig för att inte oroa dem för mycket men samtidigt inte bara sopa allt under mattan.
Även om jag är en person som gillar att följa nyheterna så var det svårt att i realtid hänga med i alla händelser när det var prat om vi skulle gå med i Nato eller inte. Att läsa om det i detta kompakta format blir så mycket tydligare. Det är samtidigt skrämmande hur vårt land, som faktiskt inte är hotat direkt av krig och som har en stark demokratisk tradition, ändå så snabbt kan kastas in i en internationell militärallians och rusta vårt land till tänderna när vi skulle behöva pengarna till så mycket annat som till att tackla klimatkrisen och livsviktiga områden som skola och sjukvård. Det är en välgärning att detta misslyckande har författats, dessutom så pass välskrivet som det är.
September 7, 2024
Agnes Hellström var inne på sin sista tid som ordförande i Svenska Freds, då 200 år av alliansfrihet och neutralitet tog slut. I “Fredsfittan: Natobeslutet som förändrade Sverige” skriver hon om sina upplevelser under tiden av Sveriges ansökan om medlemskap i NATO.
Med en personlig och ibland provocerande ton för boken ihop både egna reflektioner och uppfattningar kring samhällets större förändringar. Hennes bakgrund som fredsaktivist ger boken en stark känslomässig tyngd, och det är tydligt att hon skriver med både frustration och sorg över utvecklingen.
NATO-ansökan blev en av de snabba och omfattande helomvändningarna i den svenska offentligheten. Plötsligt verkar en av sidorna vara den enda som får komma till tals i medierna. Efter en hätsk debatt med hårda beskyllningar byter viktiga företrädare åsikt.
“Fredsfittan” beskriver en kritisk tid under våren 2022, men sett i backspegeln skulle Sveriges medlemskap visa sig bli en utdragen process. Det hade varit intressant om boken reflekterat djupare, men skildringen är förutom några tillbakablickar fast i samtiden och medieflödet.
“Fredsfittan” belyser rädslan som drivkraft, men även institutionella skäl. Boken skildrar kopplingarna mellan personer inom försvarspolitiken, försvarsmakten och försvarsindustrin, “det militärindustriella komplexet”. Bokens personliga anslag ger också läsaren en inblick också i “det fredsindustriella komplexet”, kopplingarna mellan personer i utrikespolitiken, internationella organisationer och NGO:er.
Boken balanserar väl mellan att vara ett passionerat försvarstal för Hellströms syn på neutralitet och ge en analys av Sveriges förändring. Språket är lättillgängligt, vilket gör det lätt att ta till sig Hellströms resonemang. För dem som är intresserade av fredsfrågor, säkerhetspolitik eller vill förstå hur NATO-frågan påverkat är “Fredsfittan” både upplysande och tankeväckande.
Med en personlig och ibland provocerande ton för boken ihop både egna reflektioner och uppfattningar kring samhällets större förändringar. Hennes bakgrund som fredsaktivist ger boken en stark känslomässig tyngd, och det är tydligt att hon skriver med både frustration och sorg över utvecklingen.
NATO-ansökan blev en av de snabba och omfattande helomvändningarna i den svenska offentligheten. Plötsligt verkar en av sidorna vara den enda som får komma till tals i medierna. Efter en hätsk debatt med hårda beskyllningar byter viktiga företrädare åsikt.
“Fredsfittan” beskriver en kritisk tid under våren 2022, men sett i backspegeln skulle Sveriges medlemskap visa sig bli en utdragen process. Det hade varit intressant om boken reflekterat djupare, men skildringen är förutom några tillbakablickar fast i samtiden och medieflödet.
“Fredsfittan” belyser rädslan som drivkraft, men även institutionella skäl. Boken skildrar kopplingarna mellan personer inom försvarspolitiken, försvarsmakten och försvarsindustrin, “det militärindustriella komplexet”. Bokens personliga anslag ger också läsaren en inblick också i “det fredsindustriella komplexet”, kopplingarna mellan personer i utrikespolitiken, internationella organisationer och NGO:er.
Boken balanserar väl mellan att vara ett passionerat försvarstal för Hellströms syn på neutralitet och ge en analys av Sveriges förändring. Språket är lättillgängligt, vilket gör det lätt att ta till sig Hellströms resonemang. För dem som är intresserade av fredsfrågor, säkerhetspolitik eller vill förstå hur NATO-frågan påverkat är “Fredsfittan” både upplysande och tankeväckande.
December 5, 2023
Här är bananerna – i sak – rätt böjda. Men så ska skiten ner på papper också och då ter sig det intellektuella plötsligt inte särskilt smart och det känslomässiga inte särskilt berörande. Det är ohyggligt eftersom det borde vara den enklaste saken i världen. Den gnällspikiga försvarsställningen sänkte det ytterligare. Oj, da ironi.
March 28, 2024
Väldigt intressant om svenska Natoprocessen ut en annan synvinkel. Som intresserad av politisk kommunikation och processer är den väldigt bra. Genom det personliga anslaget och berättelsen blir den också mer. Jättebra!
February 17, 2024
Ett riktigt tidsdokument.
January 11, 2025
En bok alla som bryr sig om demokrati och hoppet om en bättre värld måste läsa.
Displaying 1 - 8 of 8 reviews