What do you think?
Rate this book
The Dunning-Kruger Effect: A Novel
An over-educated, under-employed man struggles to complete his novel and get his life together over the course of one scorching hot Swedish summer in this clever, provocative, and hilarious novel that is already an acclaimed sensation abroad.
Convinced of his own moral and intellectual superiority, the nameless protagonist of this debut novel is also paralyzed by self-consciousness. Yet, inspired by Stephen King’s On Writing , he decides to dedicate four hours a day to work on his own novel over the course of one summer. Only, he must also balance his creative goals with a part-time government job and looking after his girlfriend’s possibly brain-damaged Pomeranian dog.
Too bad he’s uninspired by his job, almost kills the dog, and realizes his novel is slowly morphing into misguided fan fiction about French writer and enfant terrible Michel Houellebecq.
Even when he’s alone, he can’t help but pontificate before an imagined audience, making over-the-top cases for and against all manner of culture war battles, referencing everyone from Spike Lee to Grumpy Cat. He obsesses over identity politics, and veers into dangerous territory as he and his androgynous girlfriend engage in sexual role-play. He’s an emblem of all the follies of our age—happily unaware that in his refusal to be ordinary, he’s become a walking cliché of misguided manhood.
The Dunning-Kruger Effect is a portrait of a person belatedly coming of age, a blistering takedown of a privileged man who believes he’s a revolutionary, and “a crackling firework display of comic brilliance” ( Svenska Dagbladet , Sweden).
Convinced of his own moral and intellectual superiority, the nameless protagonist of this debut novel is also paralyzed by self-consciousness. Yet, inspired by Stephen King’s On Writing , he decides to dedicate four hours a day to work on his own novel over the course of one summer. Only, he must also balance his creative goals with a part-time government job and looking after his girlfriend’s possibly brain-damaged Pomeranian dog.
Too bad he’s uninspired by his job, almost kills the dog, and realizes his novel is slowly morphing into misguided fan fiction about French writer and enfant terrible Michel Houellebecq.
Even when he’s alone, he can’t help but pontificate before an imagined audience, making over-the-top cases for and against all manner of culture war battles, referencing everyone from Spike Lee to Grumpy Cat. He obsesses over identity politics, and veers into dangerous territory as he and his androgynous girlfriend engage in sexual role-play. He’s an emblem of all the follies of our age—happily unaware that in his refusal to be ordinary, he’s become a walking cliché of misguided manhood.
The Dunning-Kruger Effect is a portrait of a person belatedly coming of age, a blistering takedown of a privileged man who believes he’s a revolutionary, and “a crackling firework display of comic brilliance” ( Svenska Dagbladet , Sweden).
265 pages, Kindle Edition
First published November 12, 2021
33 people are currently reading
4504 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 72 reviews
March 31, 2022
Ramberättelsen handlar om en ung man som inte vill vara någon ”normie” eller dussinmänniska. Han känner sig överlägsen medelklassen – rent av som Gud fader själv – och vill skriva en ”riktig” bok och få läsare. Det är dock inte helt lätt eftersom han inte behärskar den klassiska aristoteliska dramaturgiska modellen, (det tycks inte heller författaren göra.) Han har en borgerlig flickvän Maria (vars hund pryder framsidan) och en konservativ supbroder, Johannes. Mestadels utgörs texten av avgrundsdjupa funderingar kring sakernas tillstånd och postmodernismens konsekvenser (”mordknull på samhället”).
Andrés Stoopendaal bjuder med denna samhällssatiriska roman in till diskussion om samtida teorier, normer, uttryck och kön. Inte tackar jag väl nej till det inte, jag känner mig också i otakt med samtiden (kunde absolut inte motstå titeln* heller). Men det borde jag ha gjort. Jag har tråkigt på festen. Känner mig bortkommen och uppskattar inte skämten. Jag skrattar inte en enda gång. Det blir så att jag sneglar på klockan (sidantalet), gäspar och tänker på upplösningen.
Han skriver om den samtida sättet att behandla husdjur som barn (med konton på sociala media), om Camille Paglia, Jordan B Petersons 12 regler, intersektionalitet, identitetspolitik, små och stora (kvinno)brösts vara eller icke vara, huruvida ens hem är i ordning och hur det förhåller sig till psyket, Houellebecq, muminmuggar, klimatkris, kristendom med mera. Genom hela den ”klämmiga” texten som är en blandning av svengelskt hipstertugg och akademiska termer skär manlighetens kniv och dess gaffel naggar ytan.
”Att allt fler män det senare åren nedlåtit sig till att skriva om svårigheten med att framleva sina privilegierat vita, inte sällan heterosexuella och maskulina medelklassliv som skrivande (eller skrivkrampande) personer var möjligen en tendens i tiden – och det var sant att dessa ”cis-män” varit sitting ducks för elakt genusupplysta identitetspolitikpennor i pressen. Men vad skulle man egentligen skriva om, om man nu hade en postmodern hjärna och var självmedveten på gränsen till vansinne?”
Det här var tyvärr fruktansvärt tråkigt att läsa. Det är väl förstås inte meningen att man ska känna med drummeln protagonisten, där har författaren lyckats. Egentligen är jag intresserad av de ämnen berättaren tjötar om, men han som karaktär gör sig helt och hållet anonym för mig. Jag saknar gestaltning och känner egentligen ingenting för någon av karaktärerna. Dessa tio kapitel liknar nästan essäer i sin torra, trista och teoretiska om än ironiska utformning. Sällan har 222 sidor känts så många.
*Dunner-kruger-effekten: ”En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”.
Andrés Stoopendaal bjuder med denna samhällssatiriska roman in till diskussion om samtida teorier, normer, uttryck och kön. Inte tackar jag väl nej till det inte, jag känner mig också i otakt med samtiden (kunde absolut inte motstå titeln* heller). Men det borde jag ha gjort. Jag har tråkigt på festen. Känner mig bortkommen och uppskattar inte skämten. Jag skrattar inte en enda gång. Det blir så att jag sneglar på klockan (sidantalet), gäspar och tänker på upplösningen.
Han skriver om den samtida sättet att behandla husdjur som barn (med konton på sociala media), om Camille Paglia, Jordan B Petersons 12 regler, intersektionalitet, identitetspolitik, små och stora (kvinno)brösts vara eller icke vara, huruvida ens hem är i ordning och hur det förhåller sig till psyket, Houellebecq, muminmuggar, klimatkris, kristendom med mera. Genom hela den ”klämmiga” texten som är en blandning av svengelskt hipstertugg och akademiska termer skär manlighetens kniv och dess gaffel naggar ytan.
”Att allt fler män det senare åren nedlåtit sig till att skriva om svårigheten med att framleva sina privilegierat vita, inte sällan heterosexuella och maskulina medelklassliv som skrivande (eller skrivkrampande) personer var möjligen en tendens i tiden – och det var sant att dessa ”cis-män” varit sitting ducks för elakt genusupplysta identitetspolitikpennor i pressen. Men vad skulle man egentligen skriva om, om man nu hade en postmodern hjärna och var självmedveten på gränsen till vansinne?”
Det här var tyvärr fruktansvärt tråkigt att läsa. Det är väl förstås inte meningen att man ska känna med drummeln protagonisten, där har författaren lyckats. Egentligen är jag intresserad av de ämnen berättaren tjötar om, men han som karaktär gör sig helt och hållet anonym för mig. Jag saknar gestaltning och känner egentligen ingenting för någon av karaktärerna. Dessa tio kapitel liknar nästan essäer i sin torra, trista och teoretiska om än ironiska utformning. Sällan har 222 sidor känts så många.
*Dunner-kruger-effekten: ”En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”.
February 7, 2022
Lite väl många samtidsmarkörer i början. Snudd på att överge efter 90 sidor men efter det blir huvudkaraktären mer trovärdig och rolig. Mer garv mot slutet. Svårt med humor men han lyckas ganska bra.
February 27, 2022
Extremt roligt och skarpt och samtidigt så oerhört dumt. Känns som om 80-talets Stig Larsson gästat ett avsnitt av Stormens utveckling.
January 18, 2022
Jaha vad har vi här då? En flortunn ramhandling: intellektuell tjänsteman i tidiga trettioåren med litterära ambitioner lallar runt i Göteborg, super lite, ligger med sin androgyna flickvän. Interfolierat med detta avhandlas samtidstänkare som exempelvis Jordan B. och Michel H. i nån sorts förklarande miniessäer. Det är visserligen hyfsat skrivet men platt och poänglöst. Tanken är möjligen att dra brallorna av en vänsterintellektuell medelklass men det är varken intressant eller underhållande. Ett Stormens utveckling-avsnitt minus allt det bra med Stormens utveckling. Vad den hyllande svenska kritikerkåren ser i det här är möjligtvis en skrattspegel, sina egna liv gestaltade, och alla gillar väl i någon mån den där goa känslan av identifikation. Vi andra skakar på huvudet och glömmer den här texten tämligen omgående.
November 7, 2023
Smart postmodernisme, der forfatteren leker seg med subjektet sin uhåndgripelighet for seg selv.
Stoopendaal gjør sin visjon åpenbar for leseren i sjuende kapittel. Her snakker hovedpersonen åpenlyst, og om en leser mellom linjene er det ikke umulig at Stoopendaal skriver om sin egen skriveprosess, om hvordan han ønsker å skrive "postmoderne prosa". Postmoderne prosa defineres som litteratur om den postmoderne anskuelsen, som igjen er en måte å se på der ting mangler kjerne og der tida er uten begynnelse, midtre og slutt. Som Stoopendaal så fint skriver er virkeligheten for dette subjektet, noe en kan kalle det postmoderne subjektet, en serie med vage bekymringer som aldri helt blir løst. Det å litterært beskrive denne opplevelsen, som dessuten i følge teorien er den allmenne opplevelse av å leve i vår tid, er hva det er meningen at leseren skal forstå med "postmoderne prosa".
En av disse bekymringene er i seg selv hovedpersonen sitt ønske om å bli romanforfatter. Når forsøket på å skrive om seg selv ikke lykkes tar han til å skrive om sitt store forbilde, nemlig den franske romanforfatteren Michel Houellebecq. Det er i midlertid noe som skurrer ved hovedkarakteren sitt portrett av Houellebecq. Underveis tar han til å skrive seg inn i en selvmotsigelse, for Houellebecq, som det ut i fra egne verker ikke er noen tvil om at er heteroseksuell, blir plutselig usedvanlig opptatt av det angivelige homoseksuelle forholdet mellom Bruce Wayne og assistenten Robin i Batman-universet. Som hovedpersonen blir konfrontert med når han lar sin venn lese det han har skrevet, er det ganske ute av karakter for Houellebecq å være opphengt i noe slikt. Det som derimot ikke blir gjort åpenbart er at det på den andre sida er hovedkarakteren selv som har komplekser angående egen seksualitet. Kjæresten Maria driver nemlig hele tiden å erter han med at han falt for henne på grunn av hennes androgyne utseende. Hovedkarakteren klarer altså ikke å skrive om seg selv, men ender likevel opp med å skrive om seg selv gjennom sitt forsøk om å skrive om noen andre. Det Stoopendaal forteller oss med dette er at det ikke er før en legger fra seg selvbevisstheten at det går opp for en at en er fanget i seg selv og sin egen anskuelse.
Videre kommer denne leken i kjernen av Dunning-Kruger-effekten fram i det som på en måte binder hele boka i sammen, nemlig hovedkarakteren og samboeren sine to møter med venneparet Agnes og Otto. Under det første møtet er det to ting en merker seg, for det første at hovedkarakteren ikke forstår seg på Agnes og Otto sin sorg over å ha mistet sin katt, Frodo. Det er bare en katt, er hovedkarakteren sitt standpunkt til dette. Videre merker en seg at hovedkarakteren ser på Otto som overfladisk i måten han avviser Jordan Petersen på. Fram til det andre møtet med dette venneparet har hovedkarakteren gått igjennom sitt eget traume omhandlende sin egen hund, noe som plutselig får han til å skjønne seg på Agnes og Otto sin sorg over katten. Som om ikke dette skulle være nok blir hovedkarakterens førsteinntrykk av Otto i det andre møtet snudd opp ned, i det han finner Otto til å være en reflektert og velformulert mann. Innsikten Stoopendaal deler vedrørende det postmoderne subjekt med dette er at subjektet alltid i praksis ender opp med å transcendere sin egen forestilling om seg selv. Selvbevisstheten er aldri gjennomsiktig for seg selv.
En annen ting jeg fant morsom er at hovedkarakteren sitt prosjekt med å skrive en bok ender i at det ikke blir noe av. Hovedkarakteren går i løpet av boka igjennom frykten for å miste jobben. Det sentrale ved dette er at dette ikke er en fulltidsstilling, derimot noe han gjør for å brødfø seg selv samtidig som han finner tid til å gjøre det han egentlig vil, som er å skrive. Til tross for hovedkarakterens frykt om å miste denne jobben er det som ender opp med å skje det motsatte. De kreftene som sto på spill for å sette jobben i fare vender plutselig om, slik at arbeidsplassen og den stillingen han innehar tvert i mot blir et satsingsområde. Dermed ender han opp med å få en større stilling, noe som naturligvis fører til at han ikke får like stor tid til å skrive og derfor ender opp med erkjennelsen om at forfatterdrømmen kanskje ikke kan bli noe av. Denne omveltingen er ironisk på flere måter. For det første er dette et direkte resultat av de tidene det postmoderne subjekt befinner seg i, nemlig vår usikre samtid der ingenting later til å vare men der alt stadig er i utvikling og svingning. Er det ikke kanskje på grunn av disse ustabile strukturene at subjektet har blitt som det har blitt? Med en gang det tror det har lært noe om seg selv har omstendighetene endret seg. Selvbevisstheten er alltid på etterskudd, og en ender stadig opp med å møte seg selv i døra som det motsatte av det en trodde en var.
Det mest fascinerende med det at hovedkarakteren må skrote drømmen om å bli forfatter er derimot at denne boka eksisterer. Boka handler i seg selv om en som forsøker å skrive en postmoderne bok om seg selv. Som leser forestiller en seg unektelig at det er det Stoopendaal har gjort i denne boka, at det han presenterer i kapittel sju er hans eget prosjekt som han så har realisert med denne boka. Boka er skrevet fra førstepersonsperspektiv, hovedkarakteren er ikke navngitt, og boka passer i seg selv overens med de visjonene hovedkarakteren gir seg selv i kapittel sju. Det ironiske her er at all den tid leseren forestiller seg at denne boka, Dunning-Kruger-effekten, er Stoopendaal sin realisering av bokprosjektet som åpenlyst omtales i selvsamme bok, så får vi denne tvisten slengt i fjeset til slutt, at hovedkarakteren ender opp med å skrote sin egen drøm om å bli romanforfatter. På den andre sida ender boka plutselig, og vi kan ikke helt utelukke at det likevel skulle bli mulig for hovedkarakteren å skrive bok i framtida. På den måten ender Dunning-Kruger-effekten i seg selv opp som boka Stoopendaal både kan og ikke kan ha skrevet om seg selv på en og samme tid. Og hvor dekkende er ikke dette for tematikken? Stoopendaal vet mest sannsynlig ikke selv svaret, for som postmoderne subjekter ender vi opp med å møte oss selv i døra som det motsatte av det vi trodde vi var hele tida. Stoopendaal har kanskje trodd han har skrevet om seg selv, eller han har til og med, som i hovedkarakteren i boka sitt forsøk på å skrive om Houellebecq, forsøkt å skrive om noen andre hele tida. Det han ender opp med er i begge tilfellene et flytende portrett av en selvbevissthet som ikke klarer å gjøre seg selv gjennomsiktig for seg selv. Og det er jo nettopp den Stoopendaal er, eller?
Stoopendaal gjør sin visjon åpenbar for leseren i sjuende kapittel. Her snakker hovedpersonen åpenlyst, og om en leser mellom linjene er det ikke umulig at Stoopendaal skriver om sin egen skriveprosess, om hvordan han ønsker å skrive "postmoderne prosa". Postmoderne prosa defineres som litteratur om den postmoderne anskuelsen, som igjen er en måte å se på der ting mangler kjerne og der tida er uten begynnelse, midtre og slutt. Som Stoopendaal så fint skriver er virkeligheten for dette subjektet, noe en kan kalle det postmoderne subjektet, en serie med vage bekymringer som aldri helt blir løst. Det å litterært beskrive denne opplevelsen, som dessuten i følge teorien er den allmenne opplevelse av å leve i vår tid, er hva det er meningen at leseren skal forstå med "postmoderne prosa".
En av disse bekymringene er i seg selv hovedpersonen sitt ønske om å bli romanforfatter. Når forsøket på å skrive om seg selv ikke lykkes tar han til å skrive om sitt store forbilde, nemlig den franske romanforfatteren Michel Houellebecq. Det er i midlertid noe som skurrer ved hovedkarakteren sitt portrett av Houellebecq. Underveis tar han til å skrive seg inn i en selvmotsigelse, for Houellebecq, som det ut i fra egne verker ikke er noen tvil om at er heteroseksuell, blir plutselig usedvanlig opptatt av det angivelige homoseksuelle forholdet mellom Bruce Wayne og assistenten Robin i Batman-universet. Som hovedpersonen blir konfrontert med når han lar sin venn lese det han har skrevet, er det ganske ute av karakter for Houellebecq å være opphengt i noe slikt. Det som derimot ikke blir gjort åpenbart er at det på den andre sida er hovedkarakteren selv som har komplekser angående egen seksualitet. Kjæresten Maria driver nemlig hele tiden å erter han med at han falt for henne på grunn av hennes androgyne utseende. Hovedkarakteren klarer altså ikke å skrive om seg selv, men ender likevel opp med å skrive om seg selv gjennom sitt forsøk om å skrive om noen andre. Det Stoopendaal forteller oss med dette er at det ikke er før en legger fra seg selvbevisstheten at det går opp for en at en er fanget i seg selv og sin egen anskuelse.
Videre kommer denne leken i kjernen av Dunning-Kruger-effekten fram i det som på en måte binder hele boka i sammen, nemlig hovedkarakteren og samboeren sine to møter med venneparet Agnes og Otto. Under det første møtet er det to ting en merker seg, for det første at hovedkarakteren ikke forstår seg på Agnes og Otto sin sorg over å ha mistet sin katt, Frodo. Det er bare en katt, er hovedkarakteren sitt standpunkt til dette. Videre merker en seg at hovedkarakteren ser på Otto som overfladisk i måten han avviser Jordan Petersen på. Fram til det andre møtet med dette venneparet har hovedkarakteren gått igjennom sitt eget traume omhandlende sin egen hund, noe som plutselig får han til å skjønne seg på Agnes og Otto sin sorg over katten. Som om ikke dette skulle være nok blir hovedkarakterens førsteinntrykk av Otto i det andre møtet snudd opp ned, i det han finner Otto til å være en reflektert og velformulert mann. Innsikten Stoopendaal deler vedrørende det postmoderne subjekt med dette er at subjektet alltid i praksis ender opp med å transcendere sin egen forestilling om seg selv. Selvbevisstheten er aldri gjennomsiktig for seg selv.
En annen ting jeg fant morsom er at hovedkarakteren sitt prosjekt med å skrive en bok ender i at det ikke blir noe av. Hovedkarakteren går i løpet av boka igjennom frykten for å miste jobben. Det sentrale ved dette er at dette ikke er en fulltidsstilling, derimot noe han gjør for å brødfø seg selv samtidig som han finner tid til å gjøre det han egentlig vil, som er å skrive. Til tross for hovedkarakterens frykt om å miste denne jobben er det som ender opp med å skje det motsatte. De kreftene som sto på spill for å sette jobben i fare vender plutselig om, slik at arbeidsplassen og den stillingen han innehar tvert i mot blir et satsingsområde. Dermed ender han opp med å få en større stilling, noe som naturligvis fører til at han ikke får like stor tid til å skrive og derfor ender opp med erkjennelsen om at forfatterdrømmen kanskje ikke kan bli noe av. Denne omveltingen er ironisk på flere måter. For det første er dette et direkte resultat av de tidene det postmoderne subjekt befinner seg i, nemlig vår usikre samtid der ingenting later til å vare men der alt stadig er i utvikling og svingning. Er det ikke kanskje på grunn av disse ustabile strukturene at subjektet har blitt som det har blitt? Med en gang det tror det har lært noe om seg selv har omstendighetene endret seg. Selvbevisstheten er alltid på etterskudd, og en ender stadig opp med å møte seg selv i døra som det motsatte av det en trodde en var.
Det mest fascinerende med det at hovedkarakteren må skrote drømmen om å bli forfatter er derimot at denne boka eksisterer. Boka handler i seg selv om en som forsøker å skrive en postmoderne bok om seg selv. Som leser forestiller en seg unektelig at det er det Stoopendaal har gjort i denne boka, at det han presenterer i kapittel sju er hans eget prosjekt som han så har realisert med denne boka. Boka er skrevet fra førstepersonsperspektiv, hovedkarakteren er ikke navngitt, og boka passer i seg selv overens med de visjonene hovedkarakteren gir seg selv i kapittel sju. Det ironiske her er at all den tid leseren forestiller seg at denne boka, Dunning-Kruger-effekten, er Stoopendaal sin realisering av bokprosjektet som åpenlyst omtales i selvsamme bok, så får vi denne tvisten slengt i fjeset til slutt, at hovedkarakteren ender opp med å skrote sin egen drøm om å bli romanforfatter. På den andre sida ender boka plutselig, og vi kan ikke helt utelukke at det likevel skulle bli mulig for hovedkarakteren å skrive bok i framtida. På den måten ender Dunning-Kruger-effekten i seg selv opp som boka Stoopendaal både kan og ikke kan ha skrevet om seg selv på en og samme tid. Og hvor dekkende er ikke dette for tematikken? Stoopendaal vet mest sannsynlig ikke selv svaret, for som postmoderne subjekter ender vi opp med å møte oss selv i døra som det motsatte av det vi trodde vi var hele tida. Stoopendaal har kanskje trodd han har skrevet om seg selv, eller han har til og med, som i hovedkarakteren i boka sitt forsøk på å skrive om Houellebecq, forsøkt å skrive om noen andre hele tida. Det han ender opp med er i begge tilfellene et flytende portrett av en selvbevissthet som ikke klarer å gjøre seg selv gjennomsiktig for seg selv. Og det er jo nettopp den Stoopendaal er, eller?
March 27, 2024
A Must Read for the Intelligentsia or Wanna Bes
Calling all smarty pants, know-it-alls, and Mr. & Ms. ‘Can’t Be Wrongs,’ because I’ve got just the book for you, “The Dunning-Kruger Effect,” by Swedish Author and self-recognized genius, Andrés Stoopendaal.
In this personal self-reflection on a summer spent struggling to write a novel, Stoopendaal introduces readers to the psychology behind The Dunning-Kruger Effect. Many extroverted and highly confident people, like Stoopendaal (and myself if I’m being generous), perhaps overestimate one’s abilities.
This tongue-in-cheek humorous memoir provides extraordinary insights into the human condition—like rising to the levels of our own incompetence—lol!
JoyReaderGirl1 graciously thanks GoodReads Giveaways, Author Andrés Stoopendaal, Translator Alex Fleming, and Publisher Simon and Schuster, for this advanced reader’s copy for review.
Calling all smarty pants, know-it-alls, and Mr. & Ms. ‘Can’t Be Wrongs,’ because I’ve got just the book for you, “The Dunning-Kruger Effect,” by Swedish Author and self-recognized genius, Andrés Stoopendaal.
In this personal self-reflection on a summer spent struggling to write a novel, Stoopendaal introduces readers to the psychology behind The Dunning-Kruger Effect. Many extroverted and highly confident people, like Stoopendaal (and myself if I’m being generous), perhaps overestimate one’s abilities.
This tongue-in-cheek humorous memoir provides extraordinary insights into the human condition—like rising to the levels of our own incompetence—lol!
JoyReaderGirl1 graciously thanks GoodReads Giveaways, Author Andrés Stoopendaal, Translator Alex Fleming, and Publisher Simon and Schuster, for this advanced reader’s copy for review.
February 6, 2022
”Jag brukade aldrig lyssna på Alex & Sigge så jag visste inte vad de pratade om. Säkerligen rätt världsliga saker. Jag föreställde mig i och för sig att de kanske stundtals blev »djupsinniga« på ett sätt som jag själv skulle uppfatta som fundamentalt korkat, och sedan skulle deras anhängare sprida vidare deras visdomar som ordvirus på fik och under bjudningar.”
June 17, 2023
Boken innehåller allt jag skulle kunna önska av en svensk roman: humor, Jordan B Peterson, vardagsfilosofiska tankegångar, PK-ängslan, Houellebecq och en söt liten hund. Problemet är att jag aldrig tycker att den är varken tillräckligt rolig, edgy, smart eller intressant. Jag antar att det är meningen att man ska störa sig på författarjaget med sitt intellektuella mindervärdeskomplex (han refererar t.ex. till självbefläckelse som att ”masturbera” vilket irriterade mig något otroligt), även om detta säkert har en hel del likheter med författaren, men jag antar att jag är en sådan som antingen vill ha en protagonist som är sympatisk eller bli skriven på näsan gällande dennes tarvlighet (läs Dumskallarnas Sammansvärjning), alltså är jag nog en person som inte kan uttyda subtil humor tillräckligt mycket för att uppskatta den.
August 13, 2024
Strong opener extremely soggy finish
August 26, 2023
En seriøst mærkelig bog, der bedriver grum satire, også imod mig (og dig). Dvs. mod alle os, der synes, vi ved noget om kulturen og samfundet. Mange af de navne, han namedropper, kan jeg så'n lidt godt høre mig selv namedroppe 😳.
Hovedpersonen er en ung, intellektuel mand med de klassiske forfatterdrømme, et lidt anstrengt forhold til alkohol – og til sin kærestes lille skødehund Molly. Molly spiller en ganske betydelig rolle i romanen, og det er simpelthen urkomisk.
Han har selvfølgelig travlt med at nedgøre diverse bestseller-forfattere – fx skriver han om Alex Schulman, som jeg er ret vild med, at denne navngiver sine bøger for at "forvandle dem til gigantiske hattedamefælder".
Han rager uklar med en gæst til et middagsselskab, fordi han er ret optaget af Jordan Peterson (ham bruger romanen også rigtig meget tid på), og gæsten hader JP af et godt hjerte. Det er sjovt og pinligt.
I sin stræben efter at blive en rigtig forfatter (sådan en, der skriver temmeligt uforståelige ting til en lille indforstået kreds), begynder han at skrive, som om han var Michel Houellebecq. Han rammer sgu tonen meget godt...
Da han senere i romanen igen begynder at "skrive Houellebecq" bliver der føjet endnu et metalag til. Houellebecq får besøg af en nabo, en meget intellektuel kvinde, og han kommer med et af sine sædvanlige misogyne påstande. Hun bider ikke på, men insisterer på at diskutere en af Platons dialoger, hvor Platon er i dialog med en kvinde (Diotima). Det er meget klogt og for mig temmelig uforståeligt – hvilket, mistænker jeg, er en del af pointen.
Han bevæger sig ind og ud af Houellebecq og skriver fx: "Houellebecq tænkte, tænkte jeg: (...)".
Yderst vellykket satire!
Hovedpersonen er en ung, intellektuel mand med de klassiske forfatterdrømme, et lidt anstrengt forhold til alkohol – og til sin kærestes lille skødehund Molly. Molly spiller en ganske betydelig rolle i romanen, og det er simpelthen urkomisk.
Han har selvfølgelig travlt med at nedgøre diverse bestseller-forfattere – fx skriver han om Alex Schulman, som jeg er ret vild med, at denne navngiver sine bøger for at "forvandle dem til gigantiske hattedamefælder".
Han rager uklar med en gæst til et middagsselskab, fordi han er ret optaget af Jordan Peterson (ham bruger romanen også rigtig meget tid på), og gæsten hader JP af et godt hjerte. Det er sjovt og pinligt.
I sin stræben efter at blive en rigtig forfatter (sådan en, der skriver temmeligt uforståelige ting til en lille indforstået kreds), begynder han at skrive, som om han var Michel Houellebecq. Han rammer sgu tonen meget godt...
Da han senere i romanen igen begynder at "skrive Houellebecq" bliver der føjet endnu et metalag til. Houellebecq får besøg af en nabo, en meget intellektuel kvinde, og han kommer med et af sine sædvanlige misogyne påstande. Hun bider ikke på, men insisterer på at diskutere en af Platons dialoger, hvor Platon er i dialog med en kvinde (Diotima). Det er meget klogt og for mig temmelig uforståeligt – hvilket, mistænker jeg, er en del af pointen.
Han bevæger sig ind og ud af Houellebecq og skriver fx: "Houellebecq tænkte, tænkte jeg: (...)".
Yderst vellykket satire!
February 11, 2022
Vad vill författaren egentligen med denna bok? Jag blir förbryllad och nyfiken.
Huvudpersonen vill gärna skriva en bok, men ser sig oförmögen, Blev i alla fall en väldigt rolig, underhållande och annorlunda bok OM honom!
Huvudpersonen vill gärna skriva en bok, men ser sig oförmögen, Blev i alla fall en väldigt rolig, underhållande och annorlunda bok OM honom!
Read
August 6, 2024rolig liten dödsruna för trump-eran (2016–2020)
April 5, 2022
Hahahhah
October 23, 2022
Jag skrattade en gång under 221 sidor. Säger det mer om mig än bokens kvalitet? Borde jag inte skratta eller åtminstone le mer än en gång för att det ska vara ett bevis på att jag förstått Stoooendaals postmoderna satir? Är jag pantad, tiden ur led eller Stoopendaal en uppblåst tråkmåns? Nja, kanske inget av det. Jag uppskattade Stoopendaals eviga refererande till både högt (vetenskaplig teori) och lågt (populärkultur), vilket sätter en läsande Google monkey på prov. Den obefintliga förekomsten av en tydlig Ola Olsson-dramaturgi och kronologi var av det hälsosammare slaget. Det hela fläckades ned av två korrekturfel i bokens skälvande slut. Men vem bryr sig om korrektur i vår postmoderna, nyfascistiska, postliberalt dekadenta trickle down-utopi? Jo, undertecknad.
November 22, 2023
Det er mest en ungdomsroman, eller coming of age roman. Meget underholdende når den tager tidens strømninger under kærlig behandling og sætter det hele på spidsen. Titlen refererer nok mest til hovedpersonen, der har meget høje tanker om sig selv og sit syn på verden, og det bruger han enormt mange, og ofte lidt søgte, fremmedord på at beskrive.
March 27, 2022
Snudd på briljant. Så att säga.
July 2, 2025
Skoj bok som är mycket dummare än vad författaren tror. Allt klyshigt metaskrivande har gjorts bättre tusen gånger förr, och blir tröttsamt.
Men, skoj som sagt.
Mardröm att ta en öl med författaren, förresten.
Men, skoj som sagt.
Mardröm att ta en öl med författaren, förresten.
August 24, 2022
En “bakvänd bildningsroman” står det i förlagets blurb och tolkar man den rakt och kanske lite illvilligt så kan man se det som en berättelse om någon som lämnar den otrygga universitetsvärldens postmodernistiska idévärld och byter ut den mot en sorts Jordan Petersonstädad och trygg medelklasstillvaro. Att börja “städa sin säng” (som blivit något av Jordans Petersons varumärke, och exemplifieras av jagets ständiga mardrömmar om ostädade rum), blir i praktiken att acceptera att leva enligt samhällets medelklasskonventioner, att ifrågasätta den rådande (akademiska vänster)teorin, men inte längre ifrågasätta de rådande livsidealen; eftersom dessa (enligt Peterson, och även Stoopendaal?) är "sunda", dvs inte dekadenta, kaotiska eller "ostädade". Men jag tror att Stoppendaal vill ha kakan och äta den samtidigt, boken är alltså både en självironisk satir över dessa åsikter, över medelklassidealen och den egna positionen samtidigt som den är ett sätt att acceptera och argumentera för dem.
Här finns en, något konservativ, moralism. Boken kan läsas som ett utforskande (i detta "bildningsromanen), i om processen "att mogna", att växa som människa (att bli sitt "autentiska jag") med nödvändighet innebär, eller tom bör innebära, att man omfamnar de normala medeklassvärderingarna, att man blir en "normie"- och ett jakande svar på detta; slutsatsen verkar vara att "bli vuxen" är lika med, och bör vara lika med att bli en del av den (protestantiska, konservativa) "heterohegemonin".
Stoopendaals förtjusning i Houellebecq är uppenbar (i mitten finns ett uruselt stycke där Stoopendaal skriver fanfiction om hur Houellebeq läser Peterson, där han återkommer till en upplevd konflikt mellan kulturell dekadens och (protestantisk) konservativ moral. Men om det är så, om detta är en reell konflikt måste väl varje vettig människa välja dekadensen?), men han saknar, förutom den flyhänta stilsäkerheten, Houellebeqs förmåga att överaska med sina provokationer. Stoopendaals egna är plattare, de är de förväntade, de känns igen från den aktuella debatten, de ligger i tiden. Också kanske en bakvänd Houellebeq, en antihouellebecq i att Houellebecq avskyr det för honom kärlekslösa och menlösa samhälle liberalismen skapat, medan Stoopendaal utan något egentlig motstånd omfamnar och allt mer välkomnar det.
Här finns en, något konservativ, moralism. Boken kan läsas som ett utforskande (i detta "bildningsromanen), i om processen "att mogna", att växa som människa (att bli sitt "autentiska jag") med nödvändighet innebär, eller tom bör innebära, att man omfamnar de normala medeklassvärderingarna, att man blir en "normie"- och ett jakande svar på detta; slutsatsen verkar vara att "bli vuxen" är lika med, och bör vara lika med att bli en del av den (protestantiska, konservativa) "heterohegemonin".
Stoopendaals förtjusning i Houellebecq är uppenbar (i mitten finns ett uruselt stycke där Stoopendaal skriver fanfiction om hur Houellebeq läser Peterson, där han återkommer till en upplevd konflikt mellan kulturell dekadens och (protestantisk) konservativ moral. Men om det är så, om detta är en reell konflikt måste väl varje vettig människa välja dekadensen?), men han saknar, förutom den flyhänta stilsäkerheten, Houellebeqs förmåga att överaska med sina provokationer. Stoopendaals egna är plattare, de är de förväntade, de känns igen från den aktuella debatten, de ligger i tiden. Också kanske en bakvänd Houellebeq, en antihouellebecq i att Houellebecq avskyr det för honom kärlekslösa och menlösa samhälle liberalismen skapat, medan Stoopendaal utan något egentlig motstånd omfamnar och allt mer välkomnar det.
June 20, 2024
reading this book felt like being the in the brain of half the men I went to college with, in good and bad ways, mostly bad bc of them sucking no offense.
June 18, 2022
Innan jag läste romanen, medan jag läste den och efter att jag blivit klar kom jag på att jag inte egentligen förstod vad Dunning-Kruger effekten är. Jag bläddrar lite i boken och tittar i kapitlet som heter just Dunning-Kruger effekten förstår jag det fortfarande inte riktigt. Men jag har förstått det som att det handlar om det handlar om självuppfyllda profetitor. Som t ex ser du dig själv som en lat och väljer att se dig som en sådan så ökar risken för att du skjuter upp; prokastrinerar för glatta livet även om du egentligen inte är sådär jättelat, du låtsas bara vara det för att rättfärdiga ditt ständiga skjutauppande, som t ex att aldrig skriva på den där romanen som du har åsatt dig att göra.
Nä, nu läste jag lite mer i boken och dunning-Kruger effekten handlar inte alls om det utan om att inkompetenta överskattar sin kompetens mer än kompetenta, men det är egentligen sak samma vad exakt det är.
Så kan det vara. Men exemplet visar på en allvarlig brist, som jag ser det, i romanen. En ständig bajsnödighet att klä relativt harmlösa vardagshändelser i en osedvanligt komplicerad språkdräkt. Det störde jag mig på. Litteraturvetarwannabism. Problem ett.
Bokens huvudperson ville skriva en roman i Houllebeuqs anda, men kom liksom aldrig till och brottades med en ständig skrivkramp, vars smärta han kunde döva med alkohol. Det var en annan grej som störde mig med romanen; detta återkommande romantiserande av att skriva romanen, som den största och mest viktiga kulturella uttrycksformen. Problem två
Romanens berättelse tog upp och berörde vanliga bestyr som omger vardagstillvaron för medelklassmedelålders parmiddagar och det inte så särskilt intellektuellt avancerade postmodernism-bashing som är så vanligt i dylika kretsar. Lite enkla, inte så tankeutmanande, poänger låter mer avancerade än vad de kanske behöver vara på grund av den komplicerade språkdräkten (se ovan). Småstörigt, absolut, med det jag vill lyfta fram som det stora problemet i sammanhanget är determinismen; att det här är en tillvaro och vardagsproblem som drabbar alla i en viss given ålder och i ett specifikt sammanhang. Som om vi alla var likadana och tänkte likadant. Romanen kantas av en osympatisk determinism och bristen på åsikter och beteenden som faller utanför normen för hur det är för alla. Problem tre.
Huvudpersonens flickvän för en osedvanligt anonym, för att inte säga blek tillvaro i romanen. Dylika kvinnoporträtt känns mer 1800-tal än 2000-tal. Problem fyra.
Nu tänker den vakne läsaren att jag inte alls gillade boken. Det stämmer inte. Faktiskt så när jag hade borstat av min initiala frustration så växte romanen successivt och var puttrande smårolig och blev bättre efter hand. Ganska trevlig och lite halvmysig sådär och berättelsen om hunden var puttrande smårolig – trevligt bokomslag för övrigt.
Nä, nu läste jag lite mer i boken och dunning-Kruger effekten handlar inte alls om det utan om att inkompetenta överskattar sin kompetens mer än kompetenta, men det är egentligen sak samma vad exakt det är.
Så kan det vara. Men exemplet visar på en allvarlig brist, som jag ser det, i romanen. En ständig bajsnödighet att klä relativt harmlösa vardagshändelser i en osedvanligt komplicerad språkdräkt. Det störde jag mig på. Litteraturvetarwannabism. Problem ett.
Bokens huvudperson ville skriva en roman i Houllebeuqs anda, men kom liksom aldrig till och brottades med en ständig skrivkramp, vars smärta han kunde döva med alkohol. Det var en annan grej som störde mig med romanen; detta återkommande romantiserande av att skriva romanen, som den största och mest viktiga kulturella uttrycksformen. Problem två
Romanens berättelse tog upp och berörde vanliga bestyr som omger vardagstillvaron för medelklassmedelålders parmiddagar och det inte så särskilt intellektuellt avancerade postmodernism-bashing som är så vanligt i dylika kretsar. Lite enkla, inte så tankeutmanande, poänger låter mer avancerade än vad de kanske behöver vara på grund av den komplicerade språkdräkten (se ovan). Småstörigt, absolut, med det jag vill lyfta fram som det stora problemet i sammanhanget är determinismen; att det här är en tillvaro och vardagsproblem som drabbar alla i en viss given ålder och i ett specifikt sammanhang. Som om vi alla var likadana och tänkte likadant. Romanen kantas av en osympatisk determinism och bristen på åsikter och beteenden som faller utanför normen för hur det är för alla. Problem tre.
Huvudpersonens flickvän för en osedvanligt anonym, för att inte säga blek tillvaro i romanen. Dylika kvinnoporträtt känns mer 1800-tal än 2000-tal. Problem fyra.
Nu tänker den vakne läsaren att jag inte alls gillade boken. Det stämmer inte. Faktiskt så när jag hade borstat av min initiala frustration så växte romanen successivt och var puttrande smårolig och blev bättre efter hand. Ganska trevlig och lite halvmysig sådär och berättelsen om hunden var puttrande smårolig – trevligt bokomslag för övrigt.
January 16, 2022
Gillar skriftspråket och det finns stycken som har sina poänger om vissa mellanmänskliga situationer. Men jag landar ändå i att de flesta av resonemangen flyger över huvudet på mig.
Tänker mig att ansatsen var att skriva satiriskt och humoristisk kring en viss typ av person i en viss social kontext. Jag kan ana det, men jag vet inte tillräckligt om den kontexten för att förstå och då faller boken i mitt tycke.
Tänker mig att ansatsen var att skriva satiriskt och humoristisk kring en viss typ av person i en viss social kontext. Jag kan ana det, men jag vet inte tillräckligt om den kontexten för att förstå och då faller boken i mitt tycke.
July 5, 2024
Hilarious novel about a young man and his gradual decline from believing he is God’s gift to human kind and the craft of writing ( hence the style of writing in the novel) to becoming aware of his own inabilities.
All sprinkled with hang overs, narcissistic and misogynistic views.
Don’t be afraid to read it, dear woman. It’s humorous!
All sprinkled with hang overs, narcissistic and misogynistic views.
Don’t be afraid to read it, dear woman. It’s humorous!
February 8, 2022
Hahaha(ha).
August 24, 2023
Den svenske forfatter Andrés Stoopendaal har fået meget opmærksomhed i Sverige med 'Dunning-Kruger-effekten', der udspiller sig i Gøteborg under en sommerhedebølge.
Jeg-fortælleren er en mand i 30’erne, der arbejder deltid i den svenske beredskabsstyrelse, imens han forsøger at skrive en roman og bor delvist hos sin kæreste, Maria, der er økonomisk godt stillet.
Manden filosoferer uhæmmet løs om de ting, der optager ham. Tankestrømmen sættes i gang af en parmiddag, hvor han kommer til at tale relativt positivt om den canadiske psykolog og højrefløjsguru Jordan Peterson og morer sig over gæsternes, synes han, latterligt afvisende reaktion på det og også deres ekstreme, sygelige, synes han, tilknytning til deres hund, der er forsvundet.
Herefter starter en proces, hvor han forsøger at forbedre sig og være mere tolerant, men han må først helt ned at vende og sammen med vennen Johannes drikke sig i hegnet og tale nedsættende om kvinder og fx kalde dem NPC’er (Non Playable Characters), som selvfølgelig bliver forklaret i romanen.
I det hele taget løfter Andrés Stoopendaal låget for, hvordan den tilsyneladende så woke, svenske, veluddannede middelklassemand måske ikke altid kan være i at være så forbandet korrekt hele tiden og måske endda synes, der er tanker og idéer hos den udskældte, rabiate højrefløj, der kan bruges til noget.
Fortælleren har også en stor affektion for den franske enfant terrible Michel Houellebecq og skriver et helt afsnit med ham som hovedperson. Han er desuden ovenud ærlig omkring sit forhold til kæresten, Maria, og deres sammensatte og morsomme (seksuelle) forhold, som afslører, at han simpelthen ikke ser hende som et helt og rigtigt menneske.
Det er fuldt forståeligt, at de svenske medier er begejstrede for denne ærlige udlægning af, hvordan den svenske middelklassemand også tænker og oplever verden. Det ærgrer mig dog, at det faktisk kan være kontroversielt at eksponere den sammensatte, maskuline, primitivitet her omkring ti år efter, Karl Ove Knausgård gjorde det samme til perfektion.
Det ændrer ikke ved, at jeg føler mig genkendt og morede mig over de sjove episoder, hvor særligt Marias hund Molly og hendes kærlighed til Mumikrus behandles ærligt og meget privilegiebevidst af Andrés Stoopendaal.
'Dunning-Kruger-effekten' vækker mindelser om Geir Gulliksens fremragende bøger, Knausgårds Min kamp og Frank vender hjem af Kristian Bang Foss.
Jeg-fortælleren er en mand i 30’erne, der arbejder deltid i den svenske beredskabsstyrelse, imens han forsøger at skrive en roman og bor delvist hos sin kæreste, Maria, der er økonomisk godt stillet.
Manden filosoferer uhæmmet løs om de ting, der optager ham. Tankestrømmen sættes i gang af en parmiddag, hvor han kommer til at tale relativt positivt om den canadiske psykolog og højrefløjsguru Jordan Peterson og morer sig over gæsternes, synes han, latterligt afvisende reaktion på det og også deres ekstreme, sygelige, synes han, tilknytning til deres hund, der er forsvundet.
Herefter starter en proces, hvor han forsøger at forbedre sig og være mere tolerant, men han må først helt ned at vende og sammen med vennen Johannes drikke sig i hegnet og tale nedsættende om kvinder og fx kalde dem NPC’er (Non Playable Characters), som selvfølgelig bliver forklaret i romanen.
I det hele taget løfter Andrés Stoopendaal låget for, hvordan den tilsyneladende så woke, svenske, veluddannede middelklassemand måske ikke altid kan være i at være så forbandet korrekt hele tiden og måske endda synes, der er tanker og idéer hos den udskældte, rabiate højrefløj, der kan bruges til noget.
Fortælleren har også en stor affektion for den franske enfant terrible Michel Houellebecq og skriver et helt afsnit med ham som hovedperson. Han er desuden ovenud ærlig omkring sit forhold til kæresten, Maria, og deres sammensatte og morsomme (seksuelle) forhold, som afslører, at han simpelthen ikke ser hende som et helt og rigtigt menneske.
Det er fuldt forståeligt, at de svenske medier er begejstrede for denne ærlige udlægning af, hvordan den svenske middelklassemand også tænker og oplever verden. Det ærgrer mig dog, at det faktisk kan være kontroversielt at eksponere den sammensatte, maskuline, primitivitet her omkring ti år efter, Karl Ove Knausgård gjorde det samme til perfektion.
Det ændrer ikke ved, at jeg føler mig genkendt og morede mig over de sjove episoder, hvor særligt Marias hund Molly og hendes kærlighed til Mumikrus behandles ærligt og meget privilegiebevidst af Andrés Stoopendaal.
'Dunning-Kruger-effekten' vækker mindelser om Geir Gulliksens fremragende bøger, Knausgårds Min kamp og Frank vender hjem af Kristian Bang Foss.
May 16, 2024
An aspiring Swedish intellectual has thoughts about Jordan Peterson, tries to write a novel, has further thoughts about Michel Houellebecq, postmodernism and religion, and proceeds to think about his thoughts. The publisher says in my secondhand review copy that Stoopendaal is making fun of pseudointellectual bullshittery, but the key word there is "fun," and I didn't have any.
I may have missed an entire layer of Stoopendaalesque irony by finding it boring instead, but I'm inclined to blame Stoopendaal, or maybe his translator. Is the following excerpt (a) a rib-tickling parody of pseudish Swedish drivel, (b) a parodist swinging and missing, or (c) the way Swedes generally communicate?
I guess I'll never know. Read Alan Sokal's 28-year-old hoax article in Social Text, "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity," instead.
I may have missed an entire layer of Stoopendaalesque irony by finding it boring instead, but I'm inclined to blame Stoopendaal, or maybe his translator. Is the following excerpt (a) a rib-tickling parody of pseudish Swedish drivel, (b) a parodist swinging and missing, or (c) the way Swedes generally communicate?
"The possibility, or, rather, risk of -- via mental illness and addiction -- creating an isolated but more or less well-organized space of total dissociation and paranoia in the midst, as it were, of this glamorous and commanding institution -- or manifestation -- of extreme wealth would be something that certain inordinately wealthy people would be forced to recognize, be it consciously or [continues]
I guess I'll never know. Read Alan Sokal's 28-year-old hoax article in Social Text, "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity," instead.
July 22, 2022
Under en parmiddag råkar bokens berättarröst (mannen i paret som håller i middagen) dryfta sin uppskattning för en artikel i Svenska Dagbladet, som berör den då aktuelle psykologen Jordan B Peterson. Mannen i det andra paret blir upprörd och reagerar (och agiterar) med stor affekt. Denna händelse stör berättaren så pass att det påverkar hans vardag. Han lånar boken 12 Rules av nämnde Peterson, börjar skriva en autofiktiv text med författaren Michel Hollebecq i huvudrollen och om hur denne förhåller sig till Jordan Peterson. Detta samtidigt som ett intensivt drickande eskalerar aningen för långt...
Detta är kanske inte en roman som passar alla – och ibland är det frågan om det inte är en filosofisk diskussionsbok förklädd till roman? Får erkänna att jag inte är helt inläst på samtliga namn som nämns här och de texter som de producerat. Har ändå en grundläggande bild av vad Hollebecq och Peterson skriver om, och det var nog till fördel under läsningen.
Vill man läsa en berättelse som ramar in tankar om företeelser som varit aktuella i kulturdebatt de senaste fem åren så är ”Dunning-Kruger-effekten” värd att läsa.
Detta är kanske inte en roman som passar alla – och ibland är det frågan om det inte är en filosofisk diskussionsbok förklädd till roman? Får erkänna att jag inte är helt inläst på samtliga namn som nämns här och de texter som de producerat. Har ändå en grundläggande bild av vad Hollebecq och Peterson skriver om, och det var nog till fördel under läsningen.
Vill man läsa en berättelse som ramar in tankar om företeelser som varit aktuella i kulturdebatt de senaste fem åren så är ”Dunning-Kruger-effekten” värd att läsa.
August 23, 2024
I'm either much too smart or much too incompetent to understand the point of this novel.
The story is bookended by two dinner parties, in which the main character feels superior in his knowledge, beliefs, and relationship than his guests.
In between, we learn about his entry-level job in a government bureaucracy, his musings about random literature and movies and philosophy, his doubts about his girlfriend and sexual orientation, his nights out drinking, his girlfriend's dog as a metaphor for something, his desire (and laziness) to write the great novel (or, conversely, a commercial hit).
In the end, we are at exactly the same point as the beginning with no real growth. Maybe there's some deep meaning here, and I'm not clever enough to decode it. Or maybe there's none at all, and that's the point? I really don't know.
The title of the novel refers to a behavioral science result in which incompetent people greatly overestimate their abilities, and super competent people greatly underestimate their abilities. This is a perverse and human thing. Is the author incompetent or super component? Am I? Is that the right question?
The story is bookended by two dinner parties, in which the main character feels superior in his knowledge, beliefs, and relationship than his guests.
In between, we learn about his entry-level job in a government bureaucracy, his musings about random literature and movies and philosophy, his doubts about his girlfriend and sexual orientation, his nights out drinking, his girlfriend's dog as a metaphor for something, his desire (and laziness) to write the great novel (or, conversely, a commercial hit).
In the end, we are at exactly the same point as the beginning with no real growth. Maybe there's some deep meaning here, and I'm not clever enough to decode it. Or maybe there's none at all, and that's the point? I really don't know.
The title of the novel refers to a behavioral science result in which incompetent people greatly overestimate their abilities, and super competent people greatly underestimate their abilities. This is a perverse and human thing. Is the author incompetent or super component? Am I? Is that the right question?
April 17, 2024
I received The Dunning-Kruger Effect from a Goodreads giveaway. Expected publication date (in English) June 11, 2024.
Who knew that Swedes wrote books that weren't Scandi-Noir?
This is about a 34-year-old mediocre, middle-class guy with a government job who wants to write a Postmodernist classic novel. No Scandi-Noir for him. Over the course of a summer, probably in 2018 or 2019, he realizes that he can't write a Postmodern classic because he hasn't and will never suffer. At the end of the book, he realizes that he is pretty happy being a mediocre, middle-class guy with a government job. A late coming-of-age novel.
This is an amusing mostly pretty light read. It's nice to know that Sweden can produce something other than Scandi-Noir, Pippi Longstocking, and Moomins.
Who knew that Swedes wrote books that weren't Scandi-Noir?
This is about a 34-year-old mediocre, middle-class guy with a government job who wants to write a Postmodernist classic novel. No Scandi-Noir for him. Over the course of a summer, probably in 2018 or 2019, he realizes that he can't write a Postmodern classic because he hasn't and will never suffer. At the end of the book, he realizes that he is pretty happy being a mediocre, middle-class guy with a government job. A late coming-of-age novel.
This is an amusing mostly pretty light read. It's nice to know that Sweden can produce something other than Scandi-Noir, Pippi Longstocking, and Moomins.
January 14, 2024
*Thank you to NetGalley and Atria Books for providing this book, with my honest review below*
I enjoyed pieces of this book, especially stories around Molly, Maria’s Pomeranian, and how the ‘Molly Incident’ changed the trajectory, a bit, of the main character. That said, perhaps through the translation, this was incredibly hard to read with run on sentences and what felt like a continuous narration that was rarely reined in. This feels very much like an initial draft of a diary than it does a book, and I can’t recommend it with that in mind.
I enjoyed pieces of this book, especially stories around Molly, Maria’s Pomeranian, and how the ‘Molly Incident’ changed the trajectory, a bit, of the main character. That said, perhaps through the translation, this was incredibly hard to read with run on sentences and what felt like a continuous narration that was rarely reined in. This feels very much like an initial draft of a diary than it does a book, and I can’t recommend it with that in mind.
February 5, 2025
library hardbound - A potentially great concept handled somewhat clumsily, though perhaps the fact that it needed to be translated from Swedish or whatever aggravated that. I stuck with it because there were occasional gems, but it's less a novel than a stream of consciousness recording of the ruminations of an overeducated and overly self-conscious clerk in some manner of purposeless ngo. If whichever of those old timey philosophers was right in saying that "the unexamined life is not worth living," the overly examined one is even more so. . .
Displaying 1 - 30 of 72 reviews