Då all min tid går åt till att skriva examensarbete hinner jag knappt läsa och än mindre skriva recensioner. Därför överlåter jag arbete till ingen mindre än ChatGPT, som fått skriva en recension baserad på mina anteckningar, blev rätt så bra:
”Recension: En bok om att vara “snäll” – men varför känns det så tomt?
Den här boken utger sig för att handla om hur vi kan bli bättre människor – snällare, mer autentiska, mer omtyckta. Men redan efter några kapitel börjar jag undra: Behöver vi verkligen ännu en bok som uppmanar oss att vara vänliga, pålitliga och omtänksamma, utan att egentligen säga något nytt?
Det finns en intressant kritik i boken kring autenticitet – att det inte handlar om att följa varje impuls eller hävda sig själv i varje situation, utan om att leva i enlighet med sina värderingar. Det är ett viktigt perspektiv. Likaså finns tankeväckande partier om ältande, toxisk positivitet, och hur kulturella skillnader påverkar vår syn på beröring. Även bokens kritik av transaktionellt tänkande – där varje social interaktion vägs som en ekonomisk affär – har ett visst djup.
Men därifrån planar det snabbt ut.
Problemet är inte temat – psykologi kan vara både fascinerande och djupt relevant – utan hur det behandlas. Boken känns slappt skriven, nästan som ett rutinjobb snarare än ett passionerat projekt. Innehållet är en välmenande soppa av gamla socialpsykologiska experiment, klassiska terapeutmetoder och förenklade “knep” för att bli mer omtyckt. Det är som om författaren kryssar av en checklista: beteendeexperiment – check. Tacksamhetsdagbok – check. Visualisering – check. Allt utan att fördjupa sig, utan att stanna upp, utan någon verklig personlighet i språket.
Och visst, boken hänvisar till forskning – men bara när det passar. När författaren vill vara övertygande. Den kritiska blicken saknas. Det blir särskilt tydligt när han självsäkert hävdar att beteendeförändring är det bästa och enda sättet att nå resultat, utan att ens försöka nyansera det. Det låter mer som en predikan än en vetenskaplig diskussion, och författarens egen roll som terapeut lyfts gång på gång fram som någon sorts garant för att metoderna fungerar. Jag håller med om mycket av det han säger – många poänger är giltiga – men tonen är självgod och helhetsbilden onödigt förenklad. Det som saknas är just det: nyans, självkritik och en verklig känsla av personlig närvaro.
För den som är frisk, fungerande och tycker om att läsa självhjälpsböcker kanske det här är en lättillgänglig introduktion. Men för den som söker något mer – nya idéer, djupare reflektion, verkligt engagemang – blir läsningen snabbt frustrerande. Det blir banalt. Ett “var snäll”-mantra som upprepas tills det tappar mening.
Jag började läsa i hopp om att fräscha upp mina kunskaper inom psykologi. Men efter den här boken känner jag snarare att det kanske är dags att lägga ner det projektet. Bara för att det handlar om psykologi betyder det inte att det automatiskt är intressant.”