En imponerande debutbok, det som fångar mig starkast är Irma Schultz vackra nästintill poetiska språk. Boken pendlar mellan huvudpersonens dåtid och nutid på ett snyggt sätt som får läsaren att se hur allt hör samman. Det är en gripande, spännande och sorglig historia om en kvinnas liv och barndom - där hon tar tillbaka makten från sorgen och ensamheten på ett både destruktivt och befriande sätt.
Först är jag pepp; En ny vinkel, ett fint språk, smyggt varvade tidsplan, verkar lagom lång. Men vinkeln är inte tillräckligt unik, språket inte tillräckligt eget och tidsplanen tävlar om ointresse - så längden blir därför för lång. Det känns fel att tycka, för hantverket är gott och intentionen god… men jag var personligen aldrig engagerad (kanske en bok om eld inte fungerade på busshållsplatser täckta i is…?)