Lilly har förlorat allt. Nästan i alla fall, jobbet finns åtminstone kvar.
Arbetskamraterna ger en retreatresa i present åt henne i hopp om att det ska få färgen tillbaka på hennes kinder. Problemet är att Lilly inte vill åka. Blotta ordet retreat gör henne förbannad. Lägg till yoga och hon får andnöd. Det enda hon vill är att stanna hemma i soffan med filten över sig och persiennerna nere. Men resan är betald och hon vill inte vara otacksam. Alltså packar hon ner de råttfärgade tantkläderna tillsammans med sin förtvivlan i en trasig resväska och ger sig i väg. En vecka borde hon väl klara. Men det börjar på värsta tänkbara sätt ...
Boken började väldigt negativt så jag hade svårt att ta mig förbi och fortsätta lyssna. Efter nästan halva boken började det vända men jag skulle inte säga att boken var en feelgood eftersom det i över halva boken inte kändes just bra. Fina miljöbeskrivningar.
Jeg håper denne boka er ren fantasi og ikke ment som en realistisk skildring av kvinner, for her serveres det klisjeer på samlebånd. Ifølge forfatteren drømmer visst alle damer fortsatt om den klassiske mannen som er mystisk og dyp, stirrer meningsfullt ut av vinduet, kan bære et flyttelass alene, men samtidig er emosjonelt tilgjengelig nok til å gråte over en kopp te. En slags blanding av Hemingway og en terapihund. Jeg trodde ærlig talt karakterutviklingen hadde kommet litt lenger enn til “jeg er 25 og vil ha en mann med mørk fortid og perfekte hender".
Elsket denne boka. Dette er den første boka jeg har hørt på lydbok - storytel. Det er mulig jeg er farget av hun som leste opp, men det var en skikkelig feelgood-bok. Den var selvfølgelig litt forutsigbar, men det plaget meg på ingen måte. Jeg synes også den var innsiktsfull om hvordan heterofile forhold ofte kan bli og være, og synes betraktningene om eksmannen var spesielt spennende.