What do you think?
Rate this book
Jag älskar Astrid Lindgren
Ylva har nyligen blivit fråntagen sitt barn. Hon ser tecken och samband överallt. Nummer. Namn. Situationer. I sitt psykotiska tillstånd kopplar hon ihop sig med Astrid Lindgrens liv. Hon känner själsligt band till kvinnan som liksom hon blev separerad från sin son.
För att närma sig Astrid skaffar hon plats på en guidad rundtur i hennes hem. Där stjäl hon ett par glasögon som ligger på hyllan ovanför Astrids säng och börjar bära dem. Hon har inget synfel men den förvrängda tillvaron känns tryggare och mer normal än den faktiska verkligheten. Långsamt men stadigt förskjuts gränserna för vad som är normalt, och vid nästa besök stjäl Ylva en kniv ur Astrids kökslåda...
För att närma sig Astrid skaffar hon plats på en guidad rundtur i hennes hem. Där stjäl hon ett par glasögon som ligger på hyllan ovanför Astrids säng och börjar bära dem. Hon har inget synfel men den förvrängda tillvaron känns tryggare och mer normal än den faktiska verkligheten. Långsamt men stadigt förskjuts gränserna för vad som är normalt, och vid nästa besök stjäl Ylva en kniv ur Astrids kökslåda...
154 pages, Paperback
Published October 31, 2023
79 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 21 of 21 reviews
November 23, 2023
Ett lite småsuggestivt inlägg i surrogatmamma-debatten, det uppskattas. Tummen upp!
January 15, 2024
3,5, om det hade gått
May 31, 2024
Otroligt stark och sorglig skildring av det som kan tolkas som en psykos och/eller en blandning av sanning och fantasi. Kort men intensiv, och illustrationerna känns gripande och går att tolka på många sätt. De subtila referenserna till några av Astrids verk känns inte påklistrade utan läggs in snyggt. Intressant också att huvudfokus är på Astrids privatliv och inte hennes författarskap. Gillar också hur den bygger upp historien framifrån och bakåt.
March 20, 2024
Som alltid för kort, vanligt förekommande när det kommer till serialbum. Det är över precis när man tycker det tagit fart. Medryckande så länge det varar men kommer troligen inte lämna något djupare avtryck.
January 8, 2024
Sjukt mörk! Tyckte berättelsen var vacker även om bildspråket inte tilltalade mig så mycket, tror dels att det beror på att Lucassi ju teknade i KP, så för mig blev det lite jobbiga kamratposten 10 åriga Hilda vibes. Men fin historia, obehaglig.
February 21, 2024
Och då bryr jag mig inte nämnvärt om Astrid Lindgren.
December 10, 2024
I don’t even know where to begin with this little graphic novel. Wow… just wow…
The visuals of giving birth especially struck me. Not in a bloody way, not at all. But the feelings you feel when giving birth. How your body is not your own. It’s 12 ½ years ago I did it myself, and damn… DAMN! I do recognize it all.
The whole story with Ylva who is a surrogate and giving birth to a boy for another couple is heartbreaking really. It’s so strange, that whole business. You basically buy a woman to use her. And here we follow the bought woman.
And it is slowly driving her insane. It starts with her seeing herself in Astrid Lindgren.
Who, you ask? Not the writer of Pippi Longstocking, really? Well, yes. The very same, actually. She was very very young when she got pregnant with a married man. And Astrid traveled to Denmark to give birth to a boy and leave him there with a woman who took care of him. It wasn’t until later in life Astrid and her son reconnected.
So of course Ylva connects and sees herself in this. And during a visit to Astrid Lindgrens home, which is a museum today, she steals a pair of Astrid's old glasses. Wearing them she connects more and more with Astrid and more and more falls down a psychotic state. And you see it so clearly in how Elin Lucassi draws every frame in this brilliant graphic novel. In every frame, every word… the look on the characters faces, the way Ylva acts.
It’s such a short graphic novel, but holy hell does it pack a punch. As one of the side-characters says, when it comes to giving birth and babies, there’s strong and strange powers at play…
Brilliant book that everyone should read. LOVED IT! (And yes, I did read it twice….)
The visuals of giving birth especially struck me. Not in a bloody way, not at all. But the feelings you feel when giving birth. How your body is not your own. It’s 12 ½ years ago I did it myself, and damn… DAMN! I do recognize it all.
The whole story with Ylva who is a surrogate and giving birth to a boy for another couple is heartbreaking really. It’s so strange, that whole business. You basically buy a woman to use her. And here we follow the bought woman.
And it is slowly driving her insane. It starts with her seeing herself in Astrid Lindgren.
Who, you ask? Not the writer of Pippi Longstocking, really? Well, yes. The very same, actually. She was very very young when she got pregnant with a married man. And Astrid traveled to Denmark to give birth to a boy and leave him there with a woman who took care of him. It wasn’t until later in life Astrid and her son reconnected.
So of course Ylva connects and sees herself in this. And during a visit to Astrid Lindgrens home, which is a museum today, she steals a pair of Astrid's old glasses. Wearing them she connects more and more with Astrid and more and more falls down a psychotic state. And you see it so clearly in how Elin Lucassi draws every frame in this brilliant graphic novel. In every frame, every word… the look on the characters faces, the way Ylva acts.
It’s such a short graphic novel, but holy hell does it pack a punch. As one of the side-characters says, when it comes to giving birth and babies, there’s strong and strange powers at play…
Brilliant book that everyone should read. LOVED IT! (And yes, I did read it twice….)
December 15, 2025
Jag har velat prova på att läsa lite grafiska noveller/serieböcker ett tag nu. Hade en förväntning om att det skulle passa mig, blandningen av text och bild.
Men det blev nog lite för lite text för min smak, åtminstone i denna, och kanske inte den typen av bilder jag ville åt. Jag tror att jag letar efter något väldigt specifikt utan att riktigt vet vad det är.
Annars var den bra, med sin lite udda handling.
Jag ska prova flera och se hur jag känner.
Men det blev nog lite för lite text för min smak, åtminstone i denna, och kanske inte den typen av bilder jag ville åt. Jag tror att jag letar efter något väldigt specifikt utan att riktigt vet vad det är.
Annars var den bra, med sin lite udda handling.
Jag ska prova flera och se hur jag känner.
January 19, 2025
Kanske är jag ovan att läsa serier (vet inte hur länge jag ska titta på varje sida), eller så var jag för hänförd av konceptet så jag utförandet blev slappt. Kanske spelar det in att jag reserverade boken i december 2023 och sen fastnade den bakom bibliotekets hylla i ett år, kanske har jag väntat för länge på en ganska medioker bok.
May 8, 2025
Hu! Den här serieboken mådde jag verkligen inte bra när jag läste.
Så sorglig, helt förkrossande. Tur nästan att det gick fort.
Så sorglig, helt förkrossande. Tur nästan att det gick fort.
April 4, 2024
”De säger att jag inte är stabil. Inte kan ta ansvar. Men de har fel”. Ylva var snabbast när det gällde att boka en plats till dagens guidade tur i Astrid Lindgrens lägenhet. I sin desperation och allt mer förvirrade tillstånd föll alla pusselbitarna slutligen på plats i Ylvas liv. ”Jag älskar Astrid Lindgren. Hon är sagodrottningen och barnens förkämpe. Hennes pojke togs ifrån henne men hon tog honom tillbaka. Det ska jag också göra!”, tänker Ylva medan kön ringlar uppför trappan till lägenheten på Dalagatan 46 utanför Vasaparken i Stockholm.
Feminism och den träffsäkra satiren över vår nutid har länge varit Elin Lucassis varumärke, dels i hennes alltid lika underhållande Instagramkonto @rit_lucassi men också i hennes serieböcker: Debuten Jag är den som är den (2015), som skickligt leker med invanda stereotyper, de sju dödssynderna ur en modern synvinkel i Synd (2017) eller när topplocket ryker när det gäller mammarollen i Ert blod på mina broddar (2019). Den självbiografiska utgångspunkten är också hennes signum, inte minst i Karantändagboken (2021), men i sin femte och senaste bok spänner Lucassi bågen rejält med en fiktiv berättelse om Ylva som blivit fråntagen sitt barn och i ett allt mer psykotiskt tillstånd identifierar sig med hela Sveriges älskade sagotant: Astrid Lindgren.
Astrid Lindgrens lägenhet i Stockholm, där hon bodde från 1941 till sin död 2002, är i dag bevarad som ett museum och det var också där hon författade de flesta av sina böcker som älskats av många och som kommer fortsätta trollbinda generationer av läsare. Genom Ylvas ögon får vi följa med till denna närmast magiska plats som givet upphov till både skratt, glädje och värme, men också det sorgsna och vemodiga mörkret som också var en del av Lindgrens författarskap.
Astrids kamp för att få tillbaka sin son Lasse, som föddes utanför äktenskapet, tog fem år. Fram tills dess tillbringade han sin vardag hos en fosterfamilj i Danmark innan han återförenades med sin mor i Stockholm. Denna hjärtesorg om det ensamma barnet som längtar efter något annat dyker ofta upp i Lindgrens berättelser och i Lucassis Jag älskar Astrid Lindgren förvandlas denna gemensamma saknad mellan Ylva och Astrid till något sjukt men samtidigt fullt begripligt och oerhört sorgligt.
Referenserna till Astrids liv och hennes verk är många i Lucassis bok men det känns aldrig krystat eller påklistrat utan snarare värdigt och mycket kärleksfullt. Lucassi väver skickligt in bland annat Ylva-li, den lilla Barbros påhittade tvillingsyster i den underbart bitterljuva novellen Allrakäraste syster (som alltid ger mig en klump i halsen), bänken i Tegnérlunden där den nioårige föräldralöse Bosse satt och grät i sin ensamhet i Mio min Mio eller Majalisa Alexanderssons bronsskulptur av Astrid Lindgren som finns i samma park. Referensen som drabbar mig hårdast och mot slutet av boken är den om Sorgfåglarna ur Mio min Mio: De bortrövade barnen som förtrollats till fjäderfän och vars vemodiga klagosång ekar i Landet utanför.
Feminism och den träffsäkra satiren över vår nutid har länge varit Elin Lucassis varumärke, dels i hennes alltid lika underhållande Instagramkonto @rit_lucassi men också i hennes serieböcker: Debuten Jag är den som är den (2015), som skickligt leker med invanda stereotyper, de sju dödssynderna ur en modern synvinkel i Synd (2017) eller när topplocket ryker när det gäller mammarollen i Ert blod på mina broddar (2019). Den självbiografiska utgångspunkten är också hennes signum, inte minst i Karantändagboken (2021), men i sin femte och senaste bok spänner Lucassi bågen rejält med en fiktiv berättelse om Ylva som blivit fråntagen sitt barn och i ett allt mer psykotiskt tillstånd identifierar sig med hela Sveriges älskade sagotant: Astrid Lindgren.
Astrid Lindgrens lägenhet i Stockholm, där hon bodde från 1941 till sin död 2002, är i dag bevarad som ett museum och det var också där hon författade de flesta av sina böcker som älskats av många och som kommer fortsätta trollbinda generationer av läsare. Genom Ylvas ögon får vi följa med till denna närmast magiska plats som givet upphov till både skratt, glädje och värme, men också det sorgsna och vemodiga mörkret som också var en del av Lindgrens författarskap.
Astrids kamp för att få tillbaka sin son Lasse, som föddes utanför äktenskapet, tog fem år. Fram tills dess tillbringade han sin vardag hos en fosterfamilj i Danmark innan han återförenades med sin mor i Stockholm. Denna hjärtesorg om det ensamma barnet som längtar efter något annat dyker ofta upp i Lindgrens berättelser och i Lucassis Jag älskar Astrid Lindgren förvandlas denna gemensamma saknad mellan Ylva och Astrid till något sjukt men samtidigt fullt begripligt och oerhört sorgligt.
Referenserna till Astrids liv och hennes verk är många i Lucassis bok men det känns aldrig krystat eller påklistrat utan snarare värdigt och mycket kärleksfullt. Lucassi väver skickligt in bland annat Ylva-li, den lilla Barbros påhittade tvillingsyster i den underbart bitterljuva novellen Allrakäraste syster (som alltid ger mig en klump i halsen), bänken i Tegnérlunden där den nioårige föräldralöse Bosse satt och grät i sin ensamhet i Mio min Mio eller Majalisa Alexanderssons bronsskulptur av Astrid Lindgren som finns i samma park. Referensen som drabbar mig hårdast och mot slutet av boken är den om Sorgfåglarna ur Mio min Mio: De bortrövade barnen som förtrollats till fjäderfän och vars vemodiga klagosång ekar i Landet utanför.
November 8, 2024
Under sommaren 2017 läste jag både Elin Lucassis
Synd
och
Jag är den som är den
, vilka jag uppskattade väldigt mycket. Så, när jag mer eller mindre snubblade över den här serieboken på biblioteket kunde jag inte hålla mig från att låna med den hem.
De tidigare, ovan nämnda, serierna av Lucassi är båda satiriska verk som består av kortare sekvenser. Jag älskar Astrid Lindgren skiljer från dessa genom att den utgörs av en längre sammanhängande berättelse. Den handlar om Ylva som blivit fråntagen sitt barn och på ett närmast maniskt sätt börjar identifiera sig med Astrid Lindgren, vilket allra främst tar sig uttryck i att hon upprepade gånger anmäler sig för besök i Lindgrens lägenhet (ett sorts litterärt turistmål) och även smyger med sig saker därifrån. Exakt vad som hänt är något som långsamt smyger sig fram genom kortare återblickar och antytt i möten med andra människor, men Lucassi arbetar här både subtilt och suggestivt, och lämnar mycket åt läsaren att bearbeta på egen hand. Faktum är att jag – när jag nu skriver detta nästan tre veckor efter att jag läste serien – fortfarande bearbetar den i någon mån, och jag vet inte riktigt om jag eventuellt hade velat ha ett aningens mer definitivt slut på historien.
Oavsett vilket visar Lucassi att hon även bemästrar mer berättande serier, och jag påminns om att jag behöver läsa ytterligare två serieböcker som hon släppt mellan de två första jag läste av henne och den här.
De tidigare, ovan nämnda, serierna av Lucassi är båda satiriska verk som består av kortare sekvenser. Jag älskar Astrid Lindgren skiljer från dessa genom att den utgörs av en längre sammanhängande berättelse. Den handlar om Ylva som blivit fråntagen sitt barn och på ett närmast maniskt sätt börjar identifiera sig med Astrid Lindgren, vilket allra främst tar sig uttryck i att hon upprepade gånger anmäler sig för besök i Lindgrens lägenhet (ett sorts litterärt turistmål) och även smyger med sig saker därifrån. Exakt vad som hänt är något som långsamt smyger sig fram genom kortare återblickar och antytt i möten med andra människor, men Lucassi arbetar här både subtilt och suggestivt, och lämnar mycket åt läsaren att bearbeta på egen hand. Faktum är att jag – när jag nu skriver detta nästan tre veckor efter att jag läste serien – fortfarande bearbetar den i någon mån, och jag vet inte riktigt om jag eventuellt hade velat ha ett aningens mer definitivt slut på historien.
Oavsett vilket visar Lucassi att hon även bemästrar mer berättande serier, och jag påminns om att jag behöver läsa ytterligare två serieböcker som hon släppt mellan de två första jag läste av henne och den här.
Read
August 6, 2025En kvinna har förlorat sitt barn och går in i en psykos där hon blir besatt av Astrid Lindgren som även hon blev av med (men sedan fick tillbaka) en son. Hon börjar gå på guidade visningar i Astrids hem och stjäla småsaker, och går samtidigt allt längre in i mörkret.
Jag har inte läst någon av Lucassis tidigare serieromaner men gillade denna. Formmässigt känns det rätt mycket som en novell, dels i hur bakgrunden nystas upp i tillbakablickar och dels i hur det slutar, och att jag kan absolut se framför mig hur det även som en skriven text skulle vara en intressant berättelse.
Teckningsmässigt är det rätt enkelt men samtidigt effektivt, svartvitt utan gråskalor där det svarta används för att förstärka huvudpersonens känslovärld. Av en slump dök det i mitt flöde upp ett foto av Astrid i sitt hem och jag kunde direkt känna igen miljön från boken, så det är uppenbart att Lucassi gjort sin research.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Jag har inte läst någon av Lucassis tidigare serieromaner men gillade denna. Formmässigt känns det rätt mycket som en novell, dels i hur bakgrunden nystas upp i tillbakablickar och dels i hur det slutar, och att jag kan absolut se framför mig hur det även som en skriven text skulle vara en intressant berättelse.
Teckningsmässigt är det rätt enkelt men samtidigt effektivt, svartvitt utan gråskalor där det svarta används för att förstärka huvudpersonens känslovärld. Av en slump dök det i mitt flöde upp ett foto av Astrid i sitt hem och jag kunde direkt känna igen miljön från boken, så det är uppenbart att Lucassi gjort sin research.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
December 29, 2023
En tokrolig bok, mot mycket mörk bakgrund. Enkelt och uttrycksfullt bildspråk.
Blädder- och läsupplevelsen förstärks av att jag tillbringat en riktigt tidig och minnesvärd morgon i Tegnérlunden för ett antal år sedan.
Blädder- och läsupplevelsen förstärks av att jag tillbringat en riktigt tidig och minnesvärd morgon i Tegnérlunden för ett antal år sedan.
May 31, 2024
Märkligt, upprörande, sorgligt och knasigt. Jag hade glömt att den handlade om surrogatmödraskap. Tankeväckande och fint. Jag kommer gärna att läsa den igen (det gick också sjukt snabbt, väldigt lite text).
September 22, 2024
Intressant idé, vars handling är gripande nog att inte bara göra den till inlägg i debatten om surrogatmödraskap. Lucassis stil funkar bra särskilt när verkligheten börjar lösas upp.
Men slutet känns lite för rumphugget.
Men slutet känns lite för rumphugget.
December 18, 2023
Obehaglig, komisk och spännande.
June 7, 2024
Mörk. ❤️
July 7, 2024
Skikkelig fin og skikkelig fæl.
July 8, 2024
4/10 stars
Weird, even if it's about mental illness. Also not a huge fan of the illustrations.
Weird, even if it's about mental illness. Also not a huge fan of the illustrations.
October 1, 2025
???❤️❤️❤️
Hade gärna fått vara längre
Men fortfarande mycket bra
Hade gärna fått vara längre
Men fortfarande mycket bra
Displaying 1 - 21 of 21 reviews