What do you think?
Rate this book
Berömda män som varit i Sunne
En septembervecka i slutet av sextiotalet får den värmländska köpingen Sunne oväntat besök. Besökaren kommer bokstavligen från månen; till Sunne, där astronauten varit i sin ungdom, anländer han med sin mors aska, som följt honom genom världsrymden.
Detta är upptakten till den historia som Stellan Jonsson Lök, autografjägare och ensamstående butiksinnehavare, berättar. Det är en berättelse om världsrymden och människosjälen, det löjliga och det storslagna, heligt och profant, drömmar och tillkortakommanden. Förutom astronauten Ed Oldin och Stellan Jonsson Lök, möter vi hötorgsmålare Pihlgren, prosten Cederblom, den blonda Isabelle, redaktör Gobi Fransson och Lena Vergelius - vägvisare i själens rymder.
Detta är upptakten till den historia som Stellan Jonsson Lök, autografjägare och ensamstående butiksinnehavare, berättar. Det är en berättelse om världsrymden och människosjälen, det löjliga och det storslagna, heligt och profant, drömmar och tillkortakommanden. Förutom astronauten Ed Oldin och Stellan Jonsson Lök, möter vi hötorgsmålare Pihlgren, prosten Cederblom, den blonda Isabelle, redaktör Gobi Fransson och Lena Vergelius - vägvisare i själens rymder.
276 pages, Hardcover
First published January 1, 1998
7 people are currently reading
151 people want to read
About the author
Göran Tunström
40 books36 followersGöran Tunström was a Swedish novelist best known for Juloratoriet (The Christmas Oratorio).
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 15 of 15 reviews
March 9, 2019
Titel: 5⭐️
Idé: 2⭐️
Genomförande: 5⭐️
Idé: 2⭐️
Genomförande: 5⭐️
September 28, 2017
La mamma diceva sempre alle sue amiche: "Peccato che Bertil non abbia scritto un paio di poesie in più. Sarebbe diventato un libro. Col dorso".
In un'opera complessiva stupefacente l'ultimo libro di Goran Tunstrom (1937-2000), "Uomini famosi che sono stati a Sunne" (1998) per me è il suo più bello, intenso, originale. Cosa narra? Per celebrare i seicento anni dalla fondazione di Sunne Stellan Jonsson, padrone della bottega del paese, è incaricato di scrivere un libro commemorativo sugli uomini famosi che l'hanno visitata. Gli uomini famosi hanno frequentato Sunne!? lui ha sì molti autografi di personaggi noti, compreso l'autografo di Sinatra, ma sarà vero? E chissà in quale città l'ha incontrato, semmai. Si rende conto che degli uomini famosi non sa cosa scrivere e inizia a scrivere su di sé perché DEVE farlo. Nel farlo va indietro di trent'anni alla fatidica estate del '69. Quell'anno si celebrava il 50esimo compleanno di un pittore suo amico, Harald Pihlgren. Stellan organizzerà e saboterà la festa. E tutto non sarà più come avrebbe potuto essere. C'era Isabelle, moglie del suo amico, e di cui era innamorato. C'era sua moglie Anita, della quale non lo sapeva più, se era innamorato. C'era il pastore Cederbloom al quale racconta frottole. C'è un astronauta, che è stato sulla luna, lì ha seppellito la metà delle ceneri di sua madre, ed è tornato per seppellire l'altra metà. L'astronauta, all'età di 15 anni aveva dovuto lasciare Isabelle. Ora si incontrano di nuovo. Stellan lo capisce. Quindi questo è un libro d'amore? Forse. In un altro romanzo Tunstrom immagina Gesù che ha un solo lapidario messaggio da lasciare agli uomini: "Io vi dico: è l'amore che manca". Questo è un libro in cui l'amore dura troppo, e che fa male, e che fa danni. Ecco cos'è. Stellan riscrivendo le sue memorie risalta come uomo simpatico, meschinello, di un'umanità che non può che commuovere perché anche se ci sta dicendo che l'ha combinata grossa chi può dirgli che la vita con lui non l'abbia combinata più grossa. Perché Stellan è un uomo buffo, un po' buffone, buono, un po'cattivo. Con l'immaginazione sempre troppo sbadata. Quando vide Anita, colei che sarà sua moglie, aveva letto un articolo in cui si diceva che gli spiriti vitali vanno tenuti in vita, l'intero corpo andava tenuto in vita, i muscoli, la pelle, con un bella passeggiata quotidiana. Vide quel volto, pensò «che lei la pelle non la teneva in vita» e le propose una passeggiata attraverso il ponte, giro del cimitero e ritorno. Stellan Jonsson è così.
In un'opera complessiva stupefacente l'ultimo libro di Goran Tunstrom (1937-2000), "Uomini famosi che sono stati a Sunne" (1998) per me è il suo più bello, intenso, originale. Cosa narra? Per celebrare i seicento anni dalla fondazione di Sunne Stellan Jonsson, padrone della bottega del paese, è incaricato di scrivere un libro commemorativo sugli uomini famosi che l'hanno visitata. Gli uomini famosi hanno frequentato Sunne!? lui ha sì molti autografi di personaggi noti, compreso l'autografo di Sinatra, ma sarà vero? E chissà in quale città l'ha incontrato, semmai. Si rende conto che degli uomini famosi non sa cosa scrivere e inizia a scrivere su di sé perché DEVE farlo. Nel farlo va indietro di trent'anni alla fatidica estate del '69. Quell'anno si celebrava il 50esimo compleanno di un pittore suo amico, Harald Pihlgren. Stellan organizzerà e saboterà la festa. E tutto non sarà più come avrebbe potuto essere. C'era Isabelle, moglie del suo amico, e di cui era innamorato. C'era sua moglie Anita, della quale non lo sapeva più, se era innamorato. C'era il pastore Cederbloom al quale racconta frottole. C'è un astronauta, che è stato sulla luna, lì ha seppellito la metà delle ceneri di sua madre, ed è tornato per seppellire l'altra metà. L'astronauta, all'età di 15 anni aveva dovuto lasciare Isabelle. Ora si incontrano di nuovo. Stellan lo capisce. Quindi questo è un libro d'amore? Forse. In un altro romanzo Tunstrom immagina Gesù che ha un solo lapidario messaggio da lasciare agli uomini: "Io vi dico: è l'amore che manca". Questo è un libro in cui l'amore dura troppo, e che fa male, e che fa danni. Ecco cos'è. Stellan riscrivendo le sue memorie risalta come uomo simpatico, meschinello, di un'umanità che non può che commuovere perché anche se ci sta dicendo che l'ha combinata grossa chi può dirgli che la vita con lui non l'abbia combinata più grossa. Perché Stellan è un uomo buffo, un po' buffone, buono, un po'cattivo. Con l'immaginazione sempre troppo sbadata. Quando vide Anita, colei che sarà sua moglie, aveva letto un articolo in cui si diceva che gli spiriti vitali vanno tenuti in vita, l'intero corpo andava tenuto in vita, i muscoli, la pelle, con un bella passeggiata quotidiana. Vide quel volto, pensò «che lei la pelle non la teneva in vita» e le propose una passeggiata attraverso il ponte, giro del cimitero e ritorno. Stellan Jonsson è così.
January 5, 2026
Briljant. Fattar inte varför jag inte läst mer av Tunström? bara Juloratoriet tror jag, men den var ju också fantastisk. Jag älskar hur berättelsen vecklar ut sig genom att gå från att vara ett första utkast till ett kapitel i en jubileumsbok, till att bli Stellans bekännelser, mer eller mindre. Hans utlopp för att skriva sig fri från sin egen historia, vilket han gör i lager. Hans berättelse är komplex, liksom konstnären Haralds, och prosten Cederbloms, och invecklade i varandra genom kvinnorna, Isabelle, Lena Vergelius.
***
Nu blir det stjärnor här, nu blev det för smärtsamt, nu bryter vi av och berättar om något annat. Mer vill jag inte säga om den saken. Kära Stellan!
Jag har aldrig stött på ett liknande romanbygge, som växlar på det här sättet även med olika perspektiv. Eller det har jag väl, men inte på /det här/ sättet. Ramberättelsen är inte given från början, jag tror att det är en viktig komponent. Ramberättelser brukar vara ett ganska tydligt nu, en rak berättelselinje. Men det är det inte här, eftersom vi har att göra med en opålitlig berättare! Precis det är det som är annorlunda här, och kärnan i berättelsen.
Stilen får mig lite att tänka på Kapten Nemos bibliotek. Kanske samma fascination för en äventyrare, en hjälte - Kapten Nemo och astronauten Ed, månfararen. Lite samma element, men förstås i en vuxen skepnad. Flygplan och månraketer istället för ubåtar. Gillar man den ena kommer man att gilla den andra, skulle jag säga.
***
Nu blir det stjärnor här, nu blev det för smärtsamt, nu bryter vi av och berättar om något annat. Mer vill jag inte säga om den saken. Kära Stellan!
Jag har aldrig stött på ett liknande romanbygge, som växlar på det här sättet även med olika perspektiv. Eller det har jag väl, men inte på /det här/ sättet. Ramberättelsen är inte given från början, jag tror att det är en viktig komponent. Ramberättelser brukar vara ett ganska tydligt nu, en rak berättelselinje. Men det är det inte här, eftersom vi har att göra med en opålitlig berättare! Precis det är det som är annorlunda här, och kärnan i berättelsen.
Stilen får mig lite att tänka på Kapten Nemos bibliotek. Kanske samma fascination för en äventyrare, en hjälte - Kapten Nemo och astronauten Ed, månfararen. Lite samma element, men förstås i en vuxen skepnad. Flygplan och månraketer istället för ubåtar. Gillar man den ena kommer man att gilla den andra, skulle jag säga.
May 26, 2013
la luna e sunne, i ricordi che sono frammenti per costruire il presente e se stessi, gli amori eterni e taciuti, gli autografi e i gesti meccanici che creano una vita, i segreti, la poesia, i silenzi che nascondono parole. il perdono - verso gli altri e se stessi.
(un libro cupo, a tratti ermetico perché il meccanismo della narrazione cambia e si evolve man mano che la storia va avanti. un libro triste eppure mai gelido o cinico; un libro che dà voglia di leggere altri libri, di tuffarsi ancora in quelle atmosfere)
(un libro cupo, a tratti ermetico perché il meccanismo della narrazione cambia e si evolve man mano che la storia va avanti. un libro triste eppure mai gelido o cinico; un libro che dà voglia di leggere altri libri, di tuffarsi ancora in quelle atmosfere)
August 23, 2021
Sunne i Värmland (författarens hemort) firar jubileum och lanthandlare Stellan Jonsson Lök blir ombedd att skriva en bok om berömda män som har koppling till platsen. Men Stellan – liksom många andra – tenderar skriva för mycket om sig själv. Dock skriver han en hel del om konstnären som inte kan måla, prosten som inte tror på Gud och en astronaut som vill dra sig undan.
Boken som jag lyssnar på är uppläst av den fenomenala Reine Brynolfsson, berättarjaget är Stellans. Likt en lök skalas lagren av honom ett efter ett och först mot slutet har jag som läsare fått en hyfsat klar bild av vad Stellan är för en person.
Den börjar enormt starkt. Jag var idel öra den första tredjedelen när bilden av Stellan sakteligen klarnar, men sen glider Tunström iväg på stickspår och det glappar i vår kontakt.
Göran Tunström har ett fantastiskt poetiskt språk. Romanen tar itu med existentiella spörsmål och människans olika sidor. Det är uppenbart att författaren ser världen som den är och inte som den borde vara. Karaktärerna är komplexa och det finns en suggestiv kraft.
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.”
Jag har inte läst Jularoriet än, men det blev jag väldigt sugen på att göra.
Boken som jag lyssnar på är uppläst av den fenomenala Reine Brynolfsson, berättarjaget är Stellans. Likt en lök skalas lagren av honom ett efter ett och först mot slutet har jag som läsare fått en hyfsat klar bild av vad Stellan är för en person.
Den börjar enormt starkt. Jag var idel öra den första tredjedelen när bilden av Stellan sakteligen klarnar, men sen glider Tunström iväg på stickspår och det glappar i vår kontakt.
Göran Tunström har ett fantastiskt poetiskt språk. Romanen tar itu med existentiella spörsmål och människans olika sidor. Det är uppenbart att författaren ser världen som den är och inte som den borde vara. Karaktärerna är komplexa och det finns en suggestiv kraft.
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.”
Jag har inte läst Jularoriet än, men det blev jag väldigt sugen på att göra.
October 13, 2023
Jag blev oerhört besviken efter att ha läst min första bok av Göran Tunström. Vad var detta? Buskis i romanformat? Han beskriver absolut färgstarka personer på en liten ort men det är så tragiskt och ledsamt och inte ett dugg roligt även om karaktärerna är mustiga. När prästen blev jaget i boken så blev romanen något mer intressant men jag hade inte läst ut boken om den inte hade ingått i min bokcirkel.
January 17, 2015
Le parole non erano mai un dono. Le parole ghermivano. Le parole mangiavano. Le parole annientavano.
Stellan Jonsson gestisce una bottega a Sunne. Per celebrare i seicento anni della fondazione della città, viene incaricato di scrivere un libro commemorativo, in cui si elencano le celebrità che hanno visitato la cittadina. Non se ne farà nulla, ma il libro di Jonsson continuerà a crescere di ricordi, personaggi, sentimenti, e dolore.
Sarà infatti l’occasione per aprire una finestra sul piccolo mondo di Sunne. Dalla sua postazione privilegiata di commerciante, Stellan sbircia, osserva, racconta, ora direttamente, ora ricorrendo ai ricordi altrui (attraverso un diario per esempio).
Il pastore Cederblom, la cui moglie si scoprirà essersi invaghita del suo vescovo, cui scrive regolarmente lettere in cui immagina quando lui “verrà”.
Il pittore fallito Harald; l’astronauta statunitense che in gioventù aveva vissuto a Sunne, e ci ritorna dopo essere stato sulla Luna (dove ha lasciato parte delle ceneri della madre), per seppellire l’altra metà delle ceneri.
C’è soprattutto Stellan però. Affabile, cortese, ma capace di improvvisi scoppi di violenza (colpisce la moglie), di silenzi. Si trincera dietro le piccole manie (quella degli autografi di persone famose), e benché parli, alla fine sono più le cose non dette, che quelle svelate.
Perché questo non è affatto un libro di ricordi, o autobiografico; Stellan non spiega, lascia molte cose in sospeso, e l’impressione finale (anche per via del gesto che compie, sull’aereo), è che non si tratti affatto di una persona perbene.
È al contrario un’indagine sulla vita, sul dolore e sull’amore, senza scivolare nella filosofia, nella scrupolosa indagine che spesso strema il lettore.
Sono invece le persone che parlano, ricordano, cercano qualcosa che offra loro un senso, che a volte può trovarsi nell’altro (l’ancora di salvezza del pittore Harald è la moglie), oppure nei libri (come fa il pastore Cederblom). Ma su tutto, aleggia la consapevolezza che si tratta di risposte parziali, perché un imprevisto (il passato, l’arrivo di una psicologa), mette in discussione quanto conseguito.
Quel che rimane, è l’apparenza di una normalità svuotata di scopi, una triste e vuota serie di gesti, uguali e inutili, in attesa di un risveglio. E forse, di un perdono.
Stellan Jonsson gestisce una bottega a Sunne. Per celebrare i seicento anni della fondazione della città, viene incaricato di scrivere un libro commemorativo, in cui si elencano le celebrità che hanno visitato la cittadina. Non se ne farà nulla, ma il libro di Jonsson continuerà a crescere di ricordi, personaggi, sentimenti, e dolore.
Sarà infatti l’occasione per aprire una finestra sul piccolo mondo di Sunne. Dalla sua postazione privilegiata di commerciante, Stellan sbircia, osserva, racconta, ora direttamente, ora ricorrendo ai ricordi altrui (attraverso un diario per esempio).
Il pastore Cederblom, la cui moglie si scoprirà essersi invaghita del suo vescovo, cui scrive regolarmente lettere in cui immagina quando lui “verrà”.
Il pittore fallito Harald; l’astronauta statunitense che in gioventù aveva vissuto a Sunne, e ci ritorna dopo essere stato sulla Luna (dove ha lasciato parte delle ceneri della madre), per seppellire l’altra metà delle ceneri.
C’è soprattutto Stellan però. Affabile, cortese, ma capace di improvvisi scoppi di violenza (colpisce la moglie), di silenzi. Si trincera dietro le piccole manie (quella degli autografi di persone famose), e benché parli, alla fine sono più le cose non dette, che quelle svelate.
Perché questo non è affatto un libro di ricordi, o autobiografico; Stellan non spiega, lascia molte cose in sospeso, e l’impressione finale (anche per via del gesto che compie, sull’aereo), è che non si tratti affatto di una persona perbene.
È al contrario un’indagine sulla vita, sul dolore e sull’amore, senza scivolare nella filosofia, nella scrupolosa indagine che spesso strema il lettore.
Sono invece le persone che parlano, ricordano, cercano qualcosa che offra loro un senso, che a volte può trovarsi nell’altro (l’ancora di salvezza del pittore Harald è la moglie), oppure nei libri (come fa il pastore Cederblom). Ma su tutto, aleggia la consapevolezza che si tratta di risposte parziali, perché un imprevisto (il passato, l’arrivo di una psicologa), mette in discussione quanto conseguito.
Quel che rimane, è l’apparenza di una normalità svuotata di scopi, una triste e vuota serie di gesti, uguali e inutili, in attesa di un risveglio. E forse, di un perdono.
November 4, 2020
Den här har jag ”läst med öronen”.
Inläst av Reine Brynolfsson får denna bok ännu en dimension. Hans röst är perfekt för handlaren Stellan.
Inläst av Reine Brynolfsson får denna bok ännu en dimension. Hans röst är perfekt för handlaren Stellan.
December 30, 2023
Hela universum samlas i Sunne, eller iallafall i Stellan Janssons sinne. Precis som i Juloratoriet (Nya Zeeland) skriver Tunström in en avlägsen plats (månen) som för att genom avstånden och perspektiven visa på det mänskliga som alltid består, oavsett var vi är.
Med stor berättarglädje och kärlek till sina karaktärer har Tunström komponerat ihop en stor liten glimt av livet. Och precis som livet så är långt ifrån allting ljust och glatt, det finns suggestiva skuggor runt karaktärerna och i botten en melankolisk ton, ett återblickande.
Det märks att Tunström var diktare. Många stycken drar åt det poetiska. Det tar ett tag att vänja sig vid skiftningarna i det vardagliga gestaltandet och det drömska, ibland surrealistiska. Precis som ”Kapten Nemos Bibliotek” av PO Enquist tycker jag den här berättelsen har något labyrintformat över dramaturgin, kronologin är tillstökad och ibland vet vi inte var vi är, i en dikt, i Stellans sinne eller nere på stan i Sunne.
En liten personlig relation jag har till boken är att jag gifte mig på Länsmansgården i Sunne, som ju finns med i berättelsen. Men inte bara det! Urban Edberg som var vår vigselförrättare finns faktiskt också med på ett hörn. Det blir en perfekt illustration över vad boken är: den stora världen kommer på besök till det lilla.
Man vet att man gillar en bok när man längtar efter att läsa den, och sen när man läser den försöker man göra det sakta för att inte läsa upp allt i all hast. Sen vet man att man läser en riktigt bra bok när man beslutar sig för att läsa om den direkt efter att den tagit slut.
Fem av fem
Med stor berättarglädje och kärlek till sina karaktärer har Tunström komponerat ihop en stor liten glimt av livet. Och precis som livet så är långt ifrån allting ljust och glatt, det finns suggestiva skuggor runt karaktärerna och i botten en melankolisk ton, ett återblickande.
Det märks att Tunström var diktare. Många stycken drar åt det poetiska. Det tar ett tag att vänja sig vid skiftningarna i det vardagliga gestaltandet och det drömska, ibland surrealistiska. Precis som ”Kapten Nemos Bibliotek” av PO Enquist tycker jag den här berättelsen har något labyrintformat över dramaturgin, kronologin är tillstökad och ibland vet vi inte var vi är, i en dikt, i Stellans sinne eller nere på stan i Sunne.
En liten personlig relation jag har till boken är att jag gifte mig på Länsmansgården i Sunne, som ju finns med i berättelsen. Men inte bara det! Urban Edberg som var vår vigselförrättare finns faktiskt också med på ett hörn. Det blir en perfekt illustration över vad boken är: den stora världen kommer på besök till det lilla.
Man vet att man gillar en bok när man längtar efter att läsa den, och sen när man läser den försöker man göra det sakta för att inte läsa upp allt i all hast. Sen vet man att man läser en riktigt bra bok när man beslutar sig för att läsa om den direkt efter att den tagit slut.
Fem av fem
May 2, 2025
En smått otrolig roman. GTs berättarglädje, karaktärsbyggande och små språkliga nyanser är i en klass för sig. Några sega och mindre intressanta delar drar ner helheten en aning. Älskar dock att denna bok blir något helt annat än vad man tror det ska bli. Det blir något både klassiskt och innovativt, och framförallt något som känns både rått och äkta och blödande och bultande.
July 30, 2022
En väldigt stark trea eller en svag fyra. Ibland kan boken kännas stundtals seg men det är något som går att förbise då det språket är fantastiskt och allt är fruktansvärt välskrivet. Precis som i Juloratoriet så knyts karaktärer, händelser, etc. Ihop i slutet.
July 16, 2023
Brilliant!
April 21, 2015
(E-bok, bokcirkelbok)
Vardagsrealism blandat med en aning surrealism/konstighet. Ganska poetiskt språk som är vackert men också gör mig smått irriterad då jag inte kan fläta ihop storyn riktigt i mitt huvud. Jag känner mig ofta likgiltig inför boken. Den fångar inte mitt intresse, hänger inte samman, så jag hänger inte med i alla svängar. Den har inget eget driv så jag måste själv stå för drivet att komma framåt i läsningen, särskilt under bokens första halva. Vissa bitar och stycken tycker jag om och uppskattar sättet de är skrivna på. Små guldklimpar i en annars, för mig, allt för rörig berättelse. Boken har en sorgsen klang, och blir ganska tragisk och eländig men utan att vältra sig i det, utan som om det vore det naturligaste i världen.
Vardagsrealism blandat med en aning surrealism/konstighet. Ganska poetiskt språk som är vackert men också gör mig smått irriterad då jag inte kan fläta ihop storyn riktigt i mitt huvud. Jag känner mig ofta likgiltig inför boken. Den fångar inte mitt intresse, hänger inte samman, så jag hänger inte med i alla svängar. Den har inget eget driv så jag måste själv stå för drivet att komma framåt i läsningen, särskilt under bokens första halva. Vissa bitar och stycken tycker jag om och uppskattar sättet de är skrivna på. Små guldklimpar i en annars, för mig, allt för rörig berättelse. Boken har en sorgsen klang, och blir ganska tragisk och eländig men utan att vältra sig i det, utan som om det vore det naturligaste i världen.
October 9, 2011
Bookcrossing 2008:
I read it a few years ago, and actually before I read Tjuven. Tjuven sticks more in my mind as a story, and I would say it's probably better than this. But this book continues the stories of some of the characters that did appear in Tjuven. I remember there was a guy in it who ran a shop and collected autographs, an astronaut who came to visit... I don't know, it seemed more like snippets of life rather than a story as I remember. And a bit bleak feeling.
I've been on a bus through Sunne before, but that's as close as I've got personally. Well, that and that I did live in Varmland for two years.
I read it a few years ago, and actually before I read Tjuven. Tjuven sticks more in my mind as a story, and I would say it's probably better than this. But this book continues the stories of some of the characters that did appear in Tjuven. I remember there was a guy in it who ran a shop and collected autographs, an astronaut who came to visit... I don't know, it seemed more like snippets of life rather than a story as I remember. And a bit bleak feeling.
I've been on a bus through Sunne before, but that's as close as I've got personally. Well, that and that I did live in Varmland for two years.
August 13, 2011
Ah oui! j'aime.
Stellan se calquant aux personnages, jusqu'à y perdre son àme. Mais "l'autre se trouvait de l'autre coté" et ces gens de Sunne sont décrits par petites phrases à déguster.
On se demande ce qu'il veut, ce qu'il faut comprendre pour finalement découvrir Stellan, somme de tous ces gens de Sunne, être tourmenté et cassé. Une fois passé le miroir qu'il nous présente pour dévier notre attention, on le découvre lui, acteur principal de son livre d'or, tel un "fret mal arrimé"
Stellan se calquant aux personnages, jusqu'à y perdre son àme. Mais "l'autre se trouvait de l'autre coté" et ces gens de Sunne sont décrits par petites phrases à déguster.
On se demande ce qu'il veut, ce qu'il faut comprendre pour finalement découvrir Stellan, somme de tous ces gens de Sunne, être tourmenté et cassé. Une fois passé le miroir qu'il nous présente pour dévier notre attention, on le découvre lui, acteur principal de son livre d'or, tel un "fret mal arrimé"
Displaying 1 - 15 of 15 reviews