Alva och Gunnar Myrdal – världskända, hyllade och omdiskuterade. De var med och skapade 1900-talets svenska välfärdsstat, satt i regeringen, forskade, skrev, erhöll varsitt Nobelpris. På 1980-talet vände den politiska vinden och deras gärning sattes ifråga, samtidigt som äldste barnet Jan Myrdals bok Barndom publicerades. Plötsligt tyckte sig hela Sverige veta sanningen om familjen Myrdal. En familj skakades i grunden och än idag är domen hård mot framför allt Alva Myrdal. I De hemliga breven publiceras nu för första gången ett urval av de hittills okända brev, anteckningar och manus som Alva, Gunnar och Jan skrev 1920 – 1980-talet.
Inledning Bosse Lindquist
Efterord och kommentarer Janken Myrdal och Kaj Fölster
Swedish sociologist and diplomat Alva Myrdal shared the Nobel Prize of 1982 for peace with Alfonso García Robles for her role in the nuclear disarmament negotiations of the United Nations.
Breven i sig är trevliga att läsa, i viss mån även kontextualiseringarna. Men sen stövlar ättelägget Janken och syrran Kaj in och förstör den goda stämningen. Jag uppskattar förstås när folk tar heder och ära av varann, men se då för fan till att antagonisten inte är död.
Vem bryr sig förresten om sanningen när det finns nåt så vackert som “sannolikt”. Sannolikt är så klart att Janne fabulerade en masse, det hajade vi väl redan när kan knatade omkring i mjällvårtor och khakishorts. Sannolikt är också att ingen i klanen Myrdal nånsin kunnat hantera en påstådd oförrätt, men när kroppen har kallnat får vi väl titta åt ett annat håll eller ge oss på nåt med puls.
Med reservation för att jag redan i morgon anser motsatsen.
Så fascinerande. Avdragandet av Jan Myrdals byxor är ofattbart. Hur han genomgående ljugit - om kommunismen, om förtryck - och om sig själv. Hur han ständigt velat göra uppror mot det klassiskt borgerliga - samtidigt som han upp i trettioårsåldern om inte längre försörjdes av de föräldrar vars politik han ansåg för borgerlig, och vars livsstil han fullt ut levde på. Hur han förtalar sin mor, och svek sin son. Hur han framförallt drevs av sin egen förträfflighet med total avsaknad av självinsikt. Det är en otroligt fascinerande läsning som skapar många frågor om hur vänstern kunnat haft Jan Myrdal som sin grå eminens, när så mycket av honom är så mycket mörkare än grått.
Av en ren slump publiceras denna recension på fars dag, om en bok som i mångt och mycket behandlar dåligt faderskap. Familjen Myrdal är vida känd i Sverige, och ännu till viss del utomlands, med paret Alva och Gunnar Myrdal i spetsen för utformandet av det politiska projektet folkhemmet och sedermera internationella uppdrag för Sverige och FN i resten av sina svårslagna karriärer. Deras son Jan blev känd som författare och debattör på vänsterkanten, innan hans mest berömda bok Barndom släpptes 1982. Barndom lyftes fram som en självbiografi och blev ett karaktärsmord på föräldrarna som beskrevs som kalla och distanserade inför sina barn, i synnerhet äldsta barnet Jan. Nu, över fyrtio år senare, har Jan gått bort och denna bok publicerats, där vi får ta del av en mängd brev och anteckningar som visar på en annan bild av skeendena. Det framgår här istället att Alva och Gunnar stöttade sin son ekonomiskt under hela hans uppväxt och ungdom, fram till åtminstone 35(!) års ålder. Jan var fri att bo i deras arbetsbostäder i Genève och Indien, fick uppmuntran och råd per brev, tog emot extrapengar för att skicka vidare till de barn han lämnade efter sig i havererade äktenskap och kunde till slut få ett hus med sjötomt i Mariefred köpt och betalt av föräldrarna, i mitten av 30-årsåldern. Jan bemöter det mesta med nya krav; mer pengar, fixa renoveringar, bygg ut huset, ordna med telefon etc. Allt löser föräldrarna, eftersom Jan och hans nya kärleksintresse reser i Asien. Men Jan gläds inte åt allt som levereras och ordnas för honom, han tackar inte och han blir alltmer extrem i olika politiska frågor. Barnen från tidigare äktenskap träffar han knappt, de är ointressanta eftersom det inte går att föra intellektuella samtal. En del av pengarna hans föräldrar skickar till honom ska gå till underhåll för barnen, men det verkar Jan strunta i. Alla har vi väl ett hum om personen Jan Myrdal, den uppburna vänsterdebattören och de senaste decennierna mer och mer kontroversiell i nästan alla frågor. Men att Jan Myrdal var såhär obehagligt egocentrisk och omogen i sina relationer, det hade jag inte riktigt klart för mig. Här ges mer av samma vara, från perspektivet inifrån familjen Myrdal. Vi får några ledtrådar till varför Jan blev som han blev (hans pappa kunde vara elak, han fick underkänt i skolan och fick gå om årskurser efter en tid utomlands, hans föräldrar curlade honom alltför mycket långt upp i åren) men han har samtidigt skenet av att vara en karikatyr - en platt karaktär i en film som har övertydligt negativa sidor. Det finns många fler böcker om familjen Myrdal, tillsammans och var och en för sig. Men jag tror inte att jag kommer orka läsa något mer.
Betyget skulle kunna vara lite vad som helst - att läsa den här boken handlar bara om kontext. Men jag var fascinerad, road och irriterad under hela läsningen. Och det är ju ändå det som räknas...
Upprörande och frustrerande läsning - där vinningen ligger i de faktiskt breven mellan Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Att människan är komplex blir alldeles uppenbart vid läsning och på många vis hade inte för/efterord behövts. Breven i sig ger en tillräckligt tydlig bild.
Svår betygssättning men jag landade i en trea även om boken är otroligt viktig!
De hemliga breven handlar om Jan Myrdals märkliga relation till sina föräldrar. Utåt i Barndom tar han avstånd från dem trots att de backade upp honom under många år. Han sände bokmanus, tankar och idéer till dem och fick svar oftast från Alva. Han red på deras berömmelse. Dessutom sände de honom pengar. Jag kan ana att främst Jans förhållande till sin far påverkar honom negativt men också att båda föräldrarnas frånvaro spelade roll. Alva insåg detta samtidigt som hon förespråkar att kvinnor ska förvärvsarbeta. Idag när män tar större ansvar för hem och familj samt att den här typen av problem uppmärksammas borde den här typen av problem bättre kunna förebyggas.
Sista avsnittet är nog det mest intressanta. Här delar Janken Myrdal sin uppfattning om sin far med oss. Begåvad absolut men oerhört manipulativ och rent ut sagt farlig för de som stod nära honom.
Klart intressant bok som verkligen ger kontext till Myrdalfamiljens offentliga diskussioner och bråk. Bosse Lindquists inledning var viktig för att ge perspektiv.
Jan Myrdal verkar närmast ha varit en narcissist som ville framstå som den gode i världen offentligt men som uppvisade klart otrevliga sidor gentemot familjen. Att hans föräldrar tog det hårt är lätt att förstå.
Välskriven och läsvärd. Att ordet "privilegierad" är felstavat ("priviligerade bakgrund", s. 16) är olyckligt med tanke på ambitionen men rättas förhoppningsvis till i senare utgåvor. Det är ändå förvånande att korrekturläsare inte ser sådant.
Det var även lätt att snabbläsa delar som kändes långa - en del upprepas, först i Lindquists inledning och sedan ser man hela brevet så att säga.
En fascinerande bok som är fullspäckad med intressanta fakta och intellektuellt stimulerande bitar. En must read för alla de som är någorlunda intresserade av svensk historia och svenskt samhällsliv. Min favoritdel var det tunga, välformulerade samt informativa efterordet av Janken Myrdal.
Anmärkningsvärd läsning, om några av de för Sveriges utveckling viktigaste personerna. Om lögnerna, som läsaren ges full möjlighet att bilda sin uppfattning om. En vidrig människa den där Jan.