Op een middag in november wordt een bank in Kungsträdgården het slachtoffer van een gewelddadige aanval. Scherpschutters schieten koelbloedig een aantal medewerkers dood. Rechercheurs Rickard Stenlander en Erik Svensson vermoeden dat Zweden opnieuw getroffen wordt door een terroristische aanslag.
Tijdens het onderzoek blijkt al snel dat alle slachtoffers op dezelfde afdeling bij de bank werkten. De politie huurt de jonge encryptie-expert Linn Ståhl in om de computers van de slachtoffers te analyseren. Linn realiseert zich dat de rechts-extremisten die haar eerder aanvielen opnieuw betrokken zijn. Hoe meer ze graaft, hoe duidelijker het wordt dat haar oude vijanden terug achter haar aan zitten...
Asätarna i Kungsträdgården är en lättläst och rapp historia. Jag tycker Magnus Jonsson håller ett högt tempo i berättandet som gör att spänningen hålls uppe. Det är en blandning av att man som läsare vet precis vad som hänt och vem som gjort vad med att det finns saker som överraskar. Det är bra gjort. Dock är det mycket våld och bitvis rätt groteskt. Temat är mycket politiskt, och tyvärr lika aktuellt nu som 2017 när boken kom. Ja, kanske ännu mer aktuellt.
Asätarna i Kungsträdgården utspelar sig i Stockholm, och även om jag inte känner till alla ställen får jag en bra känsla för hur det ser ut. I och med en kommande flytt till Stockholm så var det extra roligt att kolla upp miljöerna, och delar är inte alltför långt från vårt nya boende. Ett plus för miljöerna.
Det som är mitt problem med Asätarna i Kungsträdgården, är något som är genomgående i de tre böckerna. Extremt korta meningar. Enordsmeningar. Och det är inte bara ibland. Utan. Väldigt. Ofta. Att man använder det för att betona vissa saker, eller få ett visst tempo kan jag förstå. Men det här handlar om en stor del av boken, och det blir rätt påfrestande att läsa.
Jag gillar att man får lära känna poliserna i den här serien, och trots att det var länge sedan jag läste första delen kom minnet tillbaka snabbt. I den förra boken så gillade jag Linn, hackern som är en av huvudpersonerna, men i Asätarna i Kungsträdgården så blir jag rätt frustrerad. Hon är oförsiktig med sig själv och andra, och fattar korkade beslut. Jag undrar vad hon gör för att försörja sig, hon verkar inte doktorera i alla fall. Det är betydligt mindre av hennes datorkunskaper som kommer till användning här. Ibland så verkar hon väldigt kunnig, ibland gör hon enkla naiva misstag. Jag gillar att perspektivet växlar till Rickard och Erik, det ger ett tempo i berättelsen. Brottslingarnas perspektiv får läsaren också, vilket är intressant. Polisen Beatrice däremot… nej, henne var jag inte så förtjust i.
Jag läste första delen i Hatet-trilogin, Mannen som lekte med dockor, 2019, men trots att jag gillade den blev det inte av att jag fortsatte läsa den. Så jag tog med de två andra delarna i Finish That Series i år. Det var verkningsfullt, för jag har (nu när jag skriver den här recensionen) hunnit med att läsa även den tredje delen.
Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Lenas böcker och annat, Annikas litteratur- och kulturblogg och Läsa & Lyssna
Boken är ganska rörig, förutsägbart i några delar och ibland är det för många karaktärer som rör sig. Några av historierna stängs väldigt snabbt. Däremot är en bok som gör att man reser till Stockholm som i den första i serien. Jag ska läsa den 3.e boken men inte på ett tag.
Una delusione sotto tutti i fronti. Trama incentrata sulla politica, un mare di personaggi che parlano tutti insieme, con il risultato che i punti di vista all'interno dello stesso capitolo confondono chi legge, e infine indagini portate avanti quasi alla cieca... Un flop! Recensione completa sul mio blog: http://emmablackauthor.wordpress.com/...
Come il precedente della serie trattasi di polizieschi quanto mai incasinati. Due linee di indagine per due reati la cui contemporaneità appare inverosimile. Ma tutto fa brodo.
Hade jättehöga förväntningar på den här boken. Gillade verkligen första. Men den här är spretig. Lite svår att hänga med i. Blandade ihop karaktärerna. Lite mkt samma samma. Gillar grundkaraktärerna så jag ger mig nog på trean också...
För snart två år sedan läste jag första delen i den här serien och jag var väl inte direkt övertygad, men eftersom tredje delen överraskande dök upp när den släpptes så tyckte jag att jag får väl göra ett andra försök och läsa Asätarna i Kungsträdgården. Det kändes ju ändå lite som att jag läste första boken vid lite fel tillfälle. Alltså la jag till serien i min Finish That Series-utmaning i år.
Det är alldeles för många trådar, en av dem hade lätt kunnat ha plockats bort. Jag har inte tillgång till författarens schema över karaktärer och händelser, inte heller ska jag behöva rita upp ett eget. Uppenbarligen så är det för många karaktärer även för författaren. Kriminalteknikern byter plötsligt efternamn vid ett tillfälle. Ett annat onödigt inslag är Kvastmo. Han är ett udda och dråpligt tillskott, men onödigt.
Intrigen i Asätarna i Kungsträdgården är rörig, invecklad och kanske inte hanterad på ett bra sätt. Det blir för överdrivet och osannolikt. Tredje delen ska läsas om bara någon vecka, är det tänkt. Jag hoppas verkligen att den knyter ihop säcken. Just nu är den vidöppen.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Zo’n 2,5 jaar geleden las ik het eerste deel van de Linn Stahl serie, ‘De man die met poppen speelde’. Dus toen ik zag dat deel 2 verschenen was moest ik deze gewoon lezen. Omdat het toch al even geleden was dat ik ‘De man die met poppen speelde’ gelezen had, had ik even nodig om in het verhaal te komen. De personages moesten zich weer even aan mij voorstellen, maar na een aantal pagina’s vielen de personages op hun plek.
Voor een bank worden een aantal medewerkers koelbloedig neergeschoten door scherpschutters. Al snel wordt duidelijk dat de vermoorde medewerkers allemaal op de zelfde afdeling werken. Is dit een bizar toeval of is er meer aan de hand? Linn Stahl wordt opnieuw gevraagd om mee te helpen.
Waar ik in het eerste deel de interactie tussen de personages erg boeiend vond, miste ik dit bij dit deel een beetje. Ik had een beetje het gevoel alsof iedereen maar voor zichzelf bezig was en de zaak niet het belangrijkste vonden. Het recherche onderzoek vond ik zwak, maar het verhaal bleef wel spannend genoeg dat ik steeds verder wilde lezen.
Ondanks dat Linn geen rechercheur is kreeg ze wel heel eenvoudig alle informatie die ze wilde, zelfs als die niet geheel relevant was voor haar onderzoek. Het wordt duidelijk dat er iemand is die iets persoonlijks tegen Linn heeft en ik hoop dat dit in het derde deel echt afgerond wordt, want deze verhaallijn blijft mijn interesse houden.
Het verhaal is ook via Kobo Plus te luisteren en de mensen die ons al langer volgen weten dat we dan tijdens het lezen ook het boek luisteren. Het luisterboek is ingesproken door Inge Iepenburg en ik vind haar stem altijd goed bij een thriller passen.
Ik hoop wel dat in het derde deel ‘De vrouw die alleen jaagde’ de samenwerking tussen Linn, Erik en Rickard weer intensiever wordt want dit miste ik nu toch wel.
Het derde deel ligt gelukkig ook al klaar om gelezen te worden en ondanks dat ik over dit tweede deel iets minder enthousiast ben, kan ik niet wachten om het derde deel te gaan lezen.
Dit boek ontvingen wij van The House of books. Dit beïnvloedt onze mening niet.