What do you think?
Rate this book
Kahdeksas huone — erään tytön muistoksi
Eräänä iltana toukokuussa 1948 Skånen Perstorpissa 9-vuotias Birgitta Sivander katoaa puiden siimekseen. Aamulla hän löytyy metsästä kuolleena.
Seitsemänkymmentä vuotta myöhemmin Linda Segtnan törmää arkistossa vanhaan uutiseen selvittämättömästä murhasta. Hän uppoutuu Birgittan kohtaloon, mutta saa kesken tutkimusten tietää olevansa raskaana. Kuinka suojella lasta maailman pahuudelta?
Kahdeksas huone on hyytävä true crime -mysteeri ja viiltävän kaunis kuvaus vanhemmuutta määrittävistä peloista.
Seitsemänkymmentä vuotta myöhemmin Linda Segtnan törmää arkistossa vanhaan uutiseen selvittämättömästä murhasta. Hän uppoutuu Birgittan kohtaloon, mutta saa kesken tutkimusten tietää olevansa raskaana. Kuinka suojella lasta maailman pahuudelta?
Kahdeksas huone on hyytävä true crime -mysteeri ja viiltävän kaunis kuvaus vanhemmuutta määrittävistä peloista.
405 pages, Hardcover
First published September 20, 2022
22 people are currently reading
851 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 62 reviews
January 14, 2023
Jag vill inte vara exploaterande, skriver Linda. Hon vill skydda den mördade flickan från andras ögon, från andras exploaterande. Varför läser ni den här boken? frågar hon anklagande till läsaren. Hon påstår sig vilja skydda Birgitta från nyfikna ögon. Det är lite svårt att förlika med faktumet att nästan ingen hade vetat om Birgitta och detaljerna om hennes död, om Linda inte drog upp fallet och skrev en bok om det. Hur löser då Linda den här dissonansen, av att inte vilja vara exploaterande samtidigt som hon sitter och tittar på bilder av flickans lik och söker upp hennes åldrade anhöriga, och skriver saker som att Perstorpsjorden är tung och mörk av Birgittas blod? Jo, genom att utförligt försöka bevisa att hon har ett speciellt band till (den döda) Birgitta från andra sidan och att hon har fått Birgittas välsignelse genom olika tecken. Alldeles för stora delar av boken ägnas åt detta. Hon skriver att hon känner sig som Birgittas mamma, att hon får besök av Birgitta, ibland ”känner” hon Birgittas ”närvaro”, hon kommunicerar med Birgitta genom spökappar, hon känner en ”tyngd” i madrassen och är övertygad om att det är Birgitta som sitter där. ”Birgitta är med i spelet”. När hon pratar med andra får hon det att låta som om hon har tre barn, inte två. Birgitta har redan en mamma? Varför, och på vilka grunder, tar Linda sig rätten till den rollen? Det är i dessa passager som jag tycker Linda ironiskt nog begår de största moraliska övertrampen, och drar de sämsta logiska slutledningarna. Varför handlar en bok om ett verkligt mord, så otroligt mycket om spöken?
Jag tycker den här påstådda relationen till Birgitta på ”andra sidan” är problematisk ur flera synvinklar, bortsett från det där med att jag inte tror att spöken finns. Jag köper inte att Lindas dragning till Birgitta skulle vara så ofrånkomlig och omöjlig att värja sig mot, som hon vill framställa. Linda vet ju inte så mycket om Birgitta. Hon vet hur hon ser ut, det finns gamla pressbilder på henne, men redogörelserna för hur Birgitta var som person, vilka hennes intressen var och om hennes personlighet är få. Den enda släkting som fortfarande är i livet minns inte hur hon var, eller vill inte berätta det för Linda. Det finns inte så mycket att hämta om hur Birgitta var när hon levde. Vad är det ens att bli besatt i? I brist på verkliga källor romantiserar och fantiserar Linda om hur Birgitta är, mycket baserat på hur en ”flicka i den åldern” är. Men Linda vet ju faktiskt i stort sett ingenting om hur hon faktiskt var.
Ändå försöker Linda liksom krampaktigt och krystat skapa en besatthet. Hon dagdrömmer om Birgitta, hon går x antal gånger till kyrkogårdar och fantiserar om Birgitta, hon tatuerar in ett B för Birgitta på sin kropp, när hon är ute på stan fantiserar hon att hon håller Birgitta i handen, hon gråter över Birgittas öde, hon köper en statyett som hon tonårsaktigt döper till Birgittastatyetten – på så många olika sätt väljer hon att aktivt spä på och göda den här ”besattheten.” Och jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är otroligt fånigt att som vuxen människa hålla på på det här sättet. Jag tycker liksom ingenting av Lindas fascination av och romantiserande av Birgitta är djupt, sensibelt eller känsligt — endast obehagligt och framkrystat.
Och såhär: jag tycker absolut man får exploatera. Jag tycker att man får gräva i gamla mordhistorier och människoöden utav ren morbid nyfikenhet, det är inte det som är problemet här. Det är hyckleriet med att Linda absolut inte vill vara inkräktande eller exploaterande, och att hon därför tar hjälp av förklaringsmodellen "andevärlden" och sina egna fantasifoster för att försvara sin morbida nyfikenhet, som jag tycker är otroligt ytligt och korkat. Hon avser skriva en dokumentär berättelse om ett gammalt mord och lösa mordgåtan – och försöker samtidigt få läsaren övertygad om att anledningen till att hon gör allt detta inte är publicitet, att det är spännande med en olöst mordgåta och kittlande att läsa gamla, gamla obduktionsprotokoll, utan att hon är utvald av den dödade flickan, att de har en alldeles speciell mor-dotter-relation och att Linda har Birgittas välsignelse från andra sidan. I några av bokens allra sämsta, svagaste, övertydligaste ställen påstår hon med stor allvarsamhet att hon har fått ont på samma ställen som dödsslagen riktades mot Birgitta. Linda vaknar mitt i natten efter att ha drömt om Birgitta och vädjar efter ambulans; flera gånger får hon ont i tinningarna där Birgitta blivit slagen. Vet Linda någonting om hur det är att bli överfallen, slagen, misshandlad? Varför försöker hon inkorporera kroppsliga erfarenheter i sin kropp som inte är hennes egna? Är det meningen att man som läsare på riktigt ska tro att spök-Birgitta överför sin smärta från dödsögonblicket till Lindas kropp? Varför tar Linda sig rätten till den upplevelsen? Det blir ett slags onanistiskt vältrande i hur utvald Linda känner sig, hur speciell hon är, hur djup hennes inlevelseförmåga och empatiska förmåga är – med den kvarvarande känslan hos mig som läsare att hon inte är empatisk alls, endast ”skenbart” empatisk och besatt av sitt egna känsloliv, utan egentlig självinsikt eller självrannsakande överhuvudtaget. Och under hela tiden är hon djupt ovetenskaplig.
Och så många andra gånger i boken som Linda ”tar över” andras upplevelser och talar i deras munnar, tar över verkliga människors röster och ska förklara hur dessa människor kände och tänkte. Likt förbannat ska hon överallt tvinga in sig själv i historien, hela tiden, och få hela boken att istället för att handla om samhället år 1948, handla om Linda Segtnan 2020 och hennes spökfantasier.
Det finns andra spår som provocerar mig, som Lindas egna otroliga gärning som mamma. Linda oskadliggör den misstänkte mördaren genom att återforma honom till en liten bebis som hon sedan omfamnar och ger en trygg, kärleksfull början på livet, underförstått att han aldrig fick det av sina riktiga föräldrar. Det är inte bara otroligt cringe utan också i min mening kränkande mot de mammor som har föregått henne: implikationen att Linda Segtnan skulle lyckas med det som hon förutsätter att kvinnorna innan henne inte lyckades med: att älska sina barn, att barnen på grund av mödrarnas bristande omfamningar har blivit våldsamma.
Och sen så kommer ju ändå det allra, allra värsta. Bokens absolut mörkaste och sämsta ögonblick. Linda beskriver hur hon i riktig Uppdrag granskning-dokumentär-anda stiger upp en morgon, skaffar barnvakt och stiger in genom portarna till arkivet för att hämta ut handlingar med födelsedatum. Varför? För att det är nödvändigt att verifiera födelsedatum, eller att i brist på annan relevant info om Birgitta åtminstone få reda på hur förlossningen gick till? Nej, hon infinner sig där på arkivet för att kunna göra Birgittas horoskop med "Åttonde huset" som ska förutspå hur en person ska dö. Vi vet ju redan hur Birgitta dog? Linda vill alltså hitta orsaken till Birgittas död genom horoskop? Linda får såklart (eftersom astrologi, precis som spöken, inte är verkliga) två motstridiga resultat: antingen att Birgitta skulle dö av leverskador eller (som Linda återger att hon läser med ”rysande armar” när hon senare på kvällen googlar astrologi”källor”:) av dödligt våld. För att bekräfta sina ”fynd” publicerar hon Birgittas födelsedatum i en facebookgruppp för astrologiintresserade och får svaret att det tydligen stod i stjärnorna att Birgitta skulle dö en fruktansvärd död.
Vad får det här då för innebörder? Jag förstår att det inte är Lindas intention, men innebörden av detta är ju antingen att skulden till Birgittas öde ligger hos mamman, som krystade ut barnet vid fel tillfälle. Om Birgittas mamma bara hade envisats, stått emot krystvärkarna eller försökt förhala förlossningen på något sätt, hade stjärnorna kanske ”stått mer rätt” och Birgitta hade aldrig fallit offer för mordet. Eller att skulden ligger hos Birgitta - du var dödsdömd från början, det var inte meningen att du skulle leva.
Jag blir alltså på riktigt bekymrad, och provocerad, över att sådan dynga dels publiceras på ett av Sveriges största bokförlag, och att den i bokaffären jag köpte den fanns att hitta under hyllan SAMHÄLLE. Men inte nog med det - Linda har döpt hela boken till "Åttonde huset" efter denna "upptäckt?" Om Linda tycker att det här är ett vettigt sätt att samla in data på hoppas jag hon aldrig mer får arbeta som historiker.
Om hon hade hållit sig till mer reliabelt källmaterial, kanske några välavvägda reflektioner, absolut, då hade detta kunnat bli en helt okej bok. Men just nu är det så mycket, så mycket som är problematiskt och pinsamt och dåligt med den här boken. Det är spökspåren, astrologin, spökapparna och överföringarna mellan den döda flickans kropp och Lindas levande medelålderskropp, som Linda beskriver som om de vore helt totalt sanna och högintressanta, inte framsuggererade av henne själv.
Alla de här problematiska delarna, varvade med scener ur Linda Segtnans eget medelklassliv som får mig att känna dels en förlamande tristess som gör det svårt att ta sig igenom boken, och dels förvirring över var hon egentligen vill komma. Varför envisas hon med att skriva om sig själv, liksom STÄNDIGT få in sig själv i berättelsen överallt? Vad är syftet med det här? Varför ska hon i en bok som primärt utger sig för att handla om ett 70 år gammalt mord i Perstorp, beskriva sin medelklassvardag i Stockholm? Känns som att många scener bara är lösryckta och inte tillför historien något: det är en jobbig nattning, det är ett nytt lägenhetsinköp, en kväll spelar sonen ett våldsamt tv-spel och Linda blir lite upprörd. Alla dessa scener känns som utfyllnad eftersom hon inte har tillräckligt med källmaterial för att skriva en hel bok om mordet. Eller är detta ett slags instagram-skada, att man envist ska få med ögonblicksbilder av sig själv för att det är så majoriteten av medierna vi konsumerar ser ut? Detta ständiga, ständiga navelskåderi och speglande/fotograferande av sig själv. Boken blir en salig blandning av jobbiga nattningar, ögonblicksbilder av sargade flick-lik, Lindas snyftande över andras exploaterande och en patetisk vilja att absolut inte vilja vara eller framstå som exploaterande själv - samtidigt som det är just det hon är.
Det jag tar med mig av läsningen är att den person jag är absolut minst intresserad av och har absolut minst respekt för i kanske hela världen, och som boken till 99% handlar om, är Linda Segtnan. Det är självupptaget, självältande, självförhärligande, ovetenskapligt, fjantigt och omoget i en enda salig röra.
Jag tycker den här påstådda relationen till Birgitta på ”andra sidan” är problematisk ur flera synvinklar, bortsett från det där med att jag inte tror att spöken finns. Jag köper inte att Lindas dragning till Birgitta skulle vara så ofrånkomlig och omöjlig att värja sig mot, som hon vill framställa. Linda vet ju inte så mycket om Birgitta. Hon vet hur hon ser ut, det finns gamla pressbilder på henne, men redogörelserna för hur Birgitta var som person, vilka hennes intressen var och om hennes personlighet är få. Den enda släkting som fortfarande är i livet minns inte hur hon var, eller vill inte berätta det för Linda. Det finns inte så mycket att hämta om hur Birgitta var när hon levde. Vad är det ens att bli besatt i? I brist på verkliga källor romantiserar och fantiserar Linda om hur Birgitta är, mycket baserat på hur en ”flicka i den åldern” är. Men Linda vet ju faktiskt i stort sett ingenting om hur hon faktiskt var.
Ändå försöker Linda liksom krampaktigt och krystat skapa en besatthet. Hon dagdrömmer om Birgitta, hon går x antal gånger till kyrkogårdar och fantiserar om Birgitta, hon tatuerar in ett B för Birgitta på sin kropp, när hon är ute på stan fantiserar hon att hon håller Birgitta i handen, hon gråter över Birgittas öde, hon köper en statyett som hon tonårsaktigt döper till Birgittastatyetten – på så många olika sätt väljer hon att aktivt spä på och göda den här ”besattheten.” Och jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är otroligt fånigt att som vuxen människa hålla på på det här sättet. Jag tycker liksom ingenting av Lindas fascination av och romantiserande av Birgitta är djupt, sensibelt eller känsligt — endast obehagligt och framkrystat.
Och såhär: jag tycker absolut man får exploatera. Jag tycker att man får gräva i gamla mordhistorier och människoöden utav ren morbid nyfikenhet, det är inte det som är problemet här. Det är hyckleriet med att Linda absolut inte vill vara inkräktande eller exploaterande, och att hon därför tar hjälp av förklaringsmodellen "andevärlden" och sina egna fantasifoster för att försvara sin morbida nyfikenhet, som jag tycker är otroligt ytligt och korkat. Hon avser skriva en dokumentär berättelse om ett gammalt mord och lösa mordgåtan – och försöker samtidigt få läsaren övertygad om att anledningen till att hon gör allt detta inte är publicitet, att det är spännande med en olöst mordgåta och kittlande att läsa gamla, gamla obduktionsprotokoll, utan att hon är utvald av den dödade flickan, att de har en alldeles speciell mor-dotter-relation och att Linda har Birgittas välsignelse från andra sidan. I några av bokens allra sämsta, svagaste, övertydligaste ställen påstår hon med stor allvarsamhet att hon har fått ont på samma ställen som dödsslagen riktades mot Birgitta. Linda vaknar mitt i natten efter att ha drömt om Birgitta och vädjar efter ambulans; flera gånger får hon ont i tinningarna där Birgitta blivit slagen. Vet Linda någonting om hur det är att bli överfallen, slagen, misshandlad? Varför försöker hon inkorporera kroppsliga erfarenheter i sin kropp som inte är hennes egna? Är det meningen att man som läsare på riktigt ska tro att spök-Birgitta överför sin smärta från dödsögonblicket till Lindas kropp? Varför tar Linda sig rätten till den upplevelsen? Det blir ett slags onanistiskt vältrande i hur utvald Linda känner sig, hur speciell hon är, hur djup hennes inlevelseförmåga och empatiska förmåga är – med den kvarvarande känslan hos mig som läsare att hon inte är empatisk alls, endast ”skenbart” empatisk och besatt av sitt egna känsloliv, utan egentlig självinsikt eller självrannsakande överhuvudtaget. Och under hela tiden är hon djupt ovetenskaplig.
Och så många andra gånger i boken som Linda ”tar över” andras upplevelser och talar i deras munnar, tar över verkliga människors röster och ska förklara hur dessa människor kände och tänkte. Likt förbannat ska hon överallt tvinga in sig själv i historien, hela tiden, och få hela boken att istället för att handla om samhället år 1948, handla om Linda Segtnan 2020 och hennes spökfantasier.
Det finns andra spår som provocerar mig, som Lindas egna otroliga gärning som mamma. Linda oskadliggör den misstänkte mördaren genom att återforma honom till en liten bebis som hon sedan omfamnar och ger en trygg, kärleksfull början på livet, underförstått att han aldrig fick det av sina riktiga föräldrar. Det är inte bara otroligt cringe utan också i min mening kränkande mot de mammor som har föregått henne: implikationen att Linda Segtnan skulle lyckas med det som hon förutsätter att kvinnorna innan henne inte lyckades med: att älska sina barn, att barnen på grund av mödrarnas bristande omfamningar har blivit våldsamma.
Och sen så kommer ju ändå det allra, allra värsta. Bokens absolut mörkaste och sämsta ögonblick. Linda beskriver hur hon i riktig Uppdrag granskning-dokumentär-anda stiger upp en morgon, skaffar barnvakt och stiger in genom portarna till arkivet för att hämta ut handlingar med födelsedatum. Varför? För att det är nödvändigt att verifiera födelsedatum, eller att i brist på annan relevant info om Birgitta åtminstone få reda på hur förlossningen gick till? Nej, hon infinner sig där på arkivet för att kunna göra Birgittas horoskop med "Åttonde huset" som ska förutspå hur en person ska dö. Vi vet ju redan hur Birgitta dog? Linda vill alltså hitta orsaken till Birgittas död genom horoskop? Linda får såklart (eftersom astrologi, precis som spöken, inte är verkliga) två motstridiga resultat: antingen att Birgitta skulle dö av leverskador eller (som Linda återger att hon läser med ”rysande armar” när hon senare på kvällen googlar astrologi”källor”:) av dödligt våld. För att bekräfta sina ”fynd” publicerar hon Birgittas födelsedatum i en facebookgruppp för astrologiintresserade och får svaret att det tydligen stod i stjärnorna att Birgitta skulle dö en fruktansvärd död.
Vad får det här då för innebörder? Jag förstår att det inte är Lindas intention, men innebörden av detta är ju antingen att skulden till Birgittas öde ligger hos mamman, som krystade ut barnet vid fel tillfälle. Om Birgittas mamma bara hade envisats, stått emot krystvärkarna eller försökt förhala förlossningen på något sätt, hade stjärnorna kanske ”stått mer rätt” och Birgitta hade aldrig fallit offer för mordet. Eller att skulden ligger hos Birgitta - du var dödsdömd från början, det var inte meningen att du skulle leva.
Jag blir alltså på riktigt bekymrad, och provocerad, över att sådan dynga dels publiceras på ett av Sveriges största bokförlag, och att den i bokaffären jag köpte den fanns att hitta under hyllan SAMHÄLLE. Men inte nog med det - Linda har döpt hela boken till "Åttonde huset" efter denna "upptäckt?" Om Linda tycker att det här är ett vettigt sätt att samla in data på hoppas jag hon aldrig mer får arbeta som historiker.
Om hon hade hållit sig till mer reliabelt källmaterial, kanske några välavvägda reflektioner, absolut, då hade detta kunnat bli en helt okej bok. Men just nu är det så mycket, så mycket som är problematiskt och pinsamt och dåligt med den här boken. Det är spökspåren, astrologin, spökapparna och överföringarna mellan den döda flickans kropp och Lindas levande medelålderskropp, som Linda beskriver som om de vore helt totalt sanna och högintressanta, inte framsuggererade av henne själv.
Alla de här problematiska delarna, varvade med scener ur Linda Segtnans eget medelklassliv som får mig att känna dels en förlamande tristess som gör det svårt att ta sig igenom boken, och dels förvirring över var hon egentligen vill komma. Varför envisas hon med att skriva om sig själv, liksom STÄNDIGT få in sig själv i berättelsen överallt? Vad är syftet med det här? Varför ska hon i en bok som primärt utger sig för att handla om ett 70 år gammalt mord i Perstorp, beskriva sin medelklassvardag i Stockholm? Känns som att många scener bara är lösryckta och inte tillför historien något: det är en jobbig nattning, det är ett nytt lägenhetsinköp, en kväll spelar sonen ett våldsamt tv-spel och Linda blir lite upprörd. Alla dessa scener känns som utfyllnad eftersom hon inte har tillräckligt med källmaterial för att skriva en hel bok om mordet. Eller är detta ett slags instagram-skada, att man envist ska få med ögonblicksbilder av sig själv för att det är så majoriteten av medierna vi konsumerar ser ut? Detta ständiga, ständiga navelskåderi och speglande/fotograferande av sig själv. Boken blir en salig blandning av jobbiga nattningar, ögonblicksbilder av sargade flick-lik, Lindas snyftande över andras exploaterande och en patetisk vilja att absolut inte vilja vara eller framstå som exploaterande själv - samtidigt som det är just det hon är.
Det jag tar med mig av läsningen är att den person jag är absolut minst intresserad av och har absolut minst respekt för i kanske hela världen, och som boken till 99% handlar om, är Linda Segtnan. Det är självupptaget, självältande, självförhärligande, ovetenskapligt, fjantigt och omoget i en enda salig röra.
April 7, 2024
part murder investigation, part memoir, ‘the eighth house’ details linda segtnan’s research into the murder of a 9 year old girl in sweden in 1948, while simultaneously following segtnan bringing her own newborn daughter into the world and her experience of motherhood. the case itself is very harrowing yet compulsive, and the book is written in a way that makes it easy to read in just a few sittings. the more fictionalised parts felt a little odd to read, but it was still an interesting book that true crime fans will likely enjoy.
November 25, 2022
Nej men usch, vad är nu det här, tänker jag. Jag gillar ju inte alls true crime. Och varför ska jag veta hur en gravid Linda Segtnan responderar på kaffe? Det här med att vi tidigare saknade ett namn på det kvinnliga könsorganet (snippa) och hur vi ska hantera våra söner i och med den våldsamma delen av mansrollen, det har vi ju ältat så mycket. Som grädde på moset är hon spirituell också, ryser av energivågor och sånt. Hörbart andetag!
Linda Segtnan är historiker och hennes jobb är att gräva i arkiv för att försöka koppla berättelser till verklig historia. Det är precis vad hon gör i den här debutboken som har fått fin kritik vilket är anledningen till att jag suckande fortsätter att läsa.
Åttonde huset är som en legering. Dels försöker författaren lösa gåtan med mordet på nioåriga Birgitta i Perstorp som skedde 1948. Detta ger dessutom ringar på vattnet och involverar fler olösta barnamord. Segtnan är klärvoajant och skriver fram en spökhistoria, (inte läskig alls enligt mig men ändå). Därtill bjuder hon på en öppenhjärtig berättelse om sig själv* och sin roll i en tvåbarnsfamilj utan att snåla med de tabubelagda delarna. Det måste verka märkligt, men det funkar. Det är en lyckad legering, med bra densitet och fin glans.
Jag tycker om hur hon väver samman autofiktion och känslor med true crime. Hon tittar på mordoffren lika mycket som eventuella förövare genom ett raster av normer och strukturer. Huvudmisstänkt för mordet på Birgitta är en fjortonårig pojke som döms på ett rättsosäkert sätt. En oerhört viktig sak att lyfta fram vilket fullkomligt överskuggar eventuella negativa känslor på grund av effektsökeri.
”Två veckor efter Sams födelse åkte vi på bröllop, Justus, Sam och jag. Det var för tidigt att göra något sånt men jag var ivrig efter att få vara som vanligt. Jag trodde att det var något som jag skulle få tillbaka, att graviditeten var en fas som nu var över. Jag förstod inte att graviditeter aldrig tar slut. De bara pågår hela livet från den stunden ett embryo har skapats.”
Störst avtryck gör helt klart prosan med vilken hon välkomnar läsaren att komma riktigt nära sitt porösa medvetande. Vi slipper skrytfenor och tvärsäkra utfall. Hon visar sig sårbar och ofullkomlig och ger läsaren ett förtroende att förvalta. Tack för det Linda Segtnan.
*Jag försöker att skilja ett författat jag från själva författaren. En text kan bidra med en mer autentisk och begriplig bild även om den inte återger ”sanningen”.
Linda Segtnan är historiker och hennes jobb är att gräva i arkiv för att försöka koppla berättelser till verklig historia. Det är precis vad hon gör i den här debutboken som har fått fin kritik vilket är anledningen till att jag suckande fortsätter att läsa.
Åttonde huset är som en legering. Dels försöker författaren lösa gåtan med mordet på nioåriga Birgitta i Perstorp som skedde 1948. Detta ger dessutom ringar på vattnet och involverar fler olösta barnamord. Segtnan är klärvoajant och skriver fram en spökhistoria, (inte läskig alls enligt mig men ändå). Därtill bjuder hon på en öppenhjärtig berättelse om sig själv* och sin roll i en tvåbarnsfamilj utan att snåla med de tabubelagda delarna. Det måste verka märkligt, men det funkar. Det är en lyckad legering, med bra densitet och fin glans.
Jag tycker om hur hon väver samman autofiktion och känslor med true crime. Hon tittar på mordoffren lika mycket som eventuella förövare genom ett raster av normer och strukturer. Huvudmisstänkt för mordet på Birgitta är en fjortonårig pojke som döms på ett rättsosäkert sätt. En oerhört viktig sak att lyfta fram vilket fullkomligt överskuggar eventuella negativa känslor på grund av effektsökeri.
”Två veckor efter Sams födelse åkte vi på bröllop, Justus, Sam och jag. Det var för tidigt att göra något sånt men jag var ivrig efter att få vara som vanligt. Jag trodde att det var något som jag skulle få tillbaka, att graviditeten var en fas som nu var över. Jag förstod inte att graviditeter aldrig tar slut. De bara pågår hela livet från den stunden ett embryo har skapats.”
Störst avtryck gör helt klart prosan med vilken hon välkomnar läsaren att komma riktigt nära sitt porösa medvetande. Vi slipper skrytfenor och tvärsäkra utfall. Hon visar sig sårbar och ofullkomlig och ger läsaren ett förtroende att förvalta. Tack för det Linda Segtnan.
*Jag försöker att skilja ett författat jag från själva författaren. En text kan bidra med en mer autentisk och begriplig bild även om den inte återger ”sanningen”.
October 8, 2022
ÄLSKADE DEN
November 3, 2022
Jag började läsa den här, men ganska snabbt la jag den ifrån mig.. med intentionen att aldrig mer ta upp den.
Inte för att den var dålig eller konstigt skriven.. för den är verkligen bra skriven: detaljerad och m��lande. Men med mitt bagage, så blev det tufft, tungt och nästan outhärdlig jobbigt att läsa den. Så jag la undan den, med tanken på att jag inte skulle fortsätta läsa den igen. Men..
Jag tog upp den igen, för språket lockade mig ändå att fortsätta, pockade på min uppmärksamhet.m kanske en stor del självsadiskiskt beteende tog mig i besittning..
Jag vet inte.
Som en nära anhörig (i ett helt annat fall) så känns det här långt in i hjärtat. Kanske reagerar och känner inte andra människor på samma sätt när dom läser boken, men i mig gör den så ont, i varenda muskel, nerv och känsla.
Men om jag ska försöka sätta ord på boken, utan att försöka blanda in mina egna erfarenheter och känslor (vilket är sjukt svårt) så är den väldigt välskriven, den känns genomarbetad och oftast väl avvägd. Det är vissa delar som jag hade kunnat vara utan, så som den där "själsliga kopplingen".. det blir lite av en konstig "äganderätt".
Jag har lite tudelade känslor i det här med att läsa en bok om något som detta.. hur man liksom använder sig av en avlidens människas öde (som man inte har något släktband till) och delar det med hela svenska folket. Kanske blir det extra svårt för mig som är en anhörig, att veta hur jag skulle ha reagerat och agerat om det var min person det skrevs om.
Så vad ska man säga? Den väckte mycket känslor men jag kan liksom inte låta bli att känna mig lite smutsig över att ha tagit del och läst om en annan människa och dennes familjs öden..
Inte för att den var dålig eller konstigt skriven.. för den är verkligen bra skriven: detaljerad och m��lande. Men med mitt bagage, så blev det tufft, tungt och nästan outhärdlig jobbigt att läsa den. Så jag la undan den, med tanken på att jag inte skulle fortsätta läsa den igen. Men..
Jag tog upp den igen, för språket lockade mig ändå att fortsätta, pockade på min uppmärksamhet.m kanske en stor del självsadiskiskt beteende tog mig i besittning..
Jag vet inte.
Som en nära anhörig (i ett helt annat fall) så känns det här långt in i hjärtat. Kanske reagerar och känner inte andra människor på samma sätt när dom läser boken, men i mig gör den så ont, i varenda muskel, nerv och känsla.
Men om jag ska försöka sätta ord på boken, utan att försöka blanda in mina egna erfarenheter och känslor (vilket är sjukt svårt) så är den väldigt välskriven, den känns genomarbetad och oftast väl avvägd. Det är vissa delar som jag hade kunnat vara utan, så som den där "själsliga kopplingen".. det blir lite av en konstig "äganderätt".
Jag har lite tudelade känslor i det här med att läsa en bok om något som detta.. hur man liksom använder sig av en avlidens människas öde (som man inte har något släktband till) och delar det med hela svenska folket. Kanske blir det extra svårt för mig som är en anhörig, att veta hur jag skulle ha reagerat och agerat om det var min person det skrevs om.
Så vad ska man säga? Den väckte mycket känslor men jag kan liksom inte låta bli att känna mig lite smutsig över att ha tagit del och läst om en annan människa och dennes familjs öden..
May 31, 2023
Det här var välskrivet, bitvis riktigt vackert, fängslande och nattsvart. En speciell berättelse där Lindas eget liv och ett gammalt mordfall blandas hejvilt och blir till en spirituell salig röra. Just det är skon som klämmer för mig. En tjusig hantverksmässigt perfekt glassko som sitter rejält obekvämt. Även om Linda skriver själv i efterordet att hon försökt hålla sig så nära verkligheten som möjligt och att många blivit anonymiserade med nya namn, så känns hela upplägget lite snaskigt. Det blir svårt att komma ifrån det faktum att berättelsen på något vis "drar nytta" av Birgittas bortgång, och att författarens besatthet av fallet känns lite... Sjukt? Ett människoliv och allt vad det innebär reduceras ned till en vacker men hemsk saga som säger något om relationer mellan människa - uppväxt - moderskap - polisens arbete. Linda påstår att hon känner Birgittas närvaro och tatuerar in ett evighetstecken (B för Birgitta) mellan sina barns bokstäver. Det skaver!! Det skaver!!! Framförallt kan jag tänka mig att det skulle skava för andra efterlevande, några som på riktigt upplevt ett barns bortgång eller har tydligare minnen av Birgitta. Får man lägga beslag på historien om en flicka på just det här sättet? Linda kände ju faktiskt aldrig Birgitta på riktigt, trots hennes påstådda "känningar från andevärlden"?
Nej hörni, jag vet inte vad man ska tycka. Det är en bra bok. Och alla böcker ska få skrivas. Jag får medge att jag hade svårt att lägga ned den många gånger, plöjde kapitel efter kapitel. Dessutom är den utlämnande på ett sätt som hedrar Linda och som jag tror gör att många kan känna igen sig. Intressant, och så mycket mer än en true crime-story.
Nej hörni, jag vet inte vad man ska tycka. Det är en bra bok. Och alla böcker ska få skrivas. Jag får medge att jag hade svårt att lägga ned den många gånger, plöjde kapitel efter kapitel. Dessutom är den utlämnande på ett sätt som hedrar Linda och som jag tror gör att många kan känna igen sig. Intressant, och så mycket mer än en true crime-story.
March 24, 2023
3.5! Som en svensk I’ll be gone in the dark fast i mindre skala.
September 12, 2023
2,5 ⭐️
Jag förstår att detta är välskrivet, språket är fint och följsamt och berättandet känns inte konstlat utan nära författaren (som är berättarjaget). Men tyvärr blir det ingen matchning med mig det här, för mig blir det mest vemodigt, oklart och ibland till och med tråkigt vilket ju känns hemskt att säga eftersom berättelsen kretsar kring ett mord på ett barn, men berättelsen intresserar mig helt enkelt inte så mycket och det som får mig att ta mig igenom boken är att vi ska diskutera den i bokklubben.
Hela berättelsen, både nutiden och dåtiden, känns så sorgtyngd på nåt sätt, sårbart och lite tungt, vilket ju inte behöver göra en bok dålig, tvärt om, men i detta fall blir det att jag känner sån distans till alla karaktärerna och därför inte bryr mig så mycket. Jag tycker kanske också ibland att det är lite obehagligt hur Linda snärjer in sig i mordet/morden och offrens liv och all den spiritualitet/andlighet som vävs in i detta för henne, även om jag upplever att det är genuint från henne och hon inte vill något illa.
Jag förstår att detta är välskrivet, språket är fint och följsamt och berättandet känns inte konstlat utan nära författaren (som är berättarjaget). Men tyvärr blir det ingen matchning med mig det här, för mig blir det mest vemodigt, oklart och ibland till och med tråkigt vilket ju känns hemskt att säga eftersom berättelsen kretsar kring ett mord på ett barn, men berättelsen intresserar mig helt enkelt inte så mycket och det som får mig att ta mig igenom boken är att vi ska diskutera den i bokklubben.
Hela berättelsen, både nutiden och dåtiden, känns så sorgtyngd på nåt sätt, sårbart och lite tungt, vilket ju inte behöver göra en bok dålig, tvärt om, men i detta fall blir det att jag känner sån distans till alla karaktärerna och därför inte bryr mig så mycket. Jag tycker kanske också ibland att det är lite obehagligt hur Linda snärjer in sig i mordet/morden och offrens liv och all den spiritualitet/andlighet som vävs in i detta för henne, även om jag upplever att det är genuint från henne och hon inte vill något illa.
April 8, 2024
I was really drawn into this dark, moody read. Translated from the Swedish, The Eighth House is a layered part murder mystery, part memoir - Linda comes across the story of Birgitta Sivander who was brutally murdered one night in May 1948 and the culprit was never found. Linda feels connected to the girl as a life grows inside her and soon becomes obsessed with the case… this isn’t just a crime novel but an honest and raw account of the difficulties and detachment of motherhood, and toes the thin line between life and death.
It is a slow and atmospheric read. I felt myself reading into the investigation as intensely as Linda did, infuriated at how the police were trying to pin blame on a 14 year old boy, and question whether 9 year old Birgitta was ‘romantic’ with men… victim blaming sadly as present then as it is now. I don’t usually read crime but The Eighth House was an investigative memoir, a lyrical exploration of murder and motherhood, and this unique combination made for a compelling read.
It is a slow and atmospheric read. I felt myself reading into the investigation as intensely as Linda did, infuriated at how the police were trying to pin blame on a 14 year old boy, and question whether 9 year old Birgitta was ‘romantic’ with men… victim blaming sadly as present then as it is now. I don’t usually read crime but The Eighth House was an investigative memoir, a lyrical exploration of murder and motherhood, and this unique combination made for a compelling read.
July 18, 2024
Drogs till denna bok pga. att jag intresserar mig för två av dess huvudämnen: småbarnsliv och besatthet. Detta får jag med råge! Vad jag också får är en person som ser övernaturlighet och kopplingar överallt. Boken är verkligen en studie i suggestion, livlig fantasi och människans förmåga att se mönster överallt. Det blir ibland magstarkt, som när författaren drar paralleller mellan sin lille son och Birgitta Sivanders mördare. "Åttonde huset" är på sätt och vis svårsmält men den är också en välskriven bladvändare.
January 13, 2023
Det som är rätt dåligt med den här boken är kanske det som gör den här boken väldigt bra. Mvh Recensenten
January 22, 2023
Alla som läste den här när den kom förra året var lyriska. Själv läste jag förra året både "Lutad mot ett spjut" av Katarina Bjärvall och "Natten" av Sara Gordan - vilket gjorde att varken Segtnans sätt att driva fram sin berättelse eller hennes språk kändes riktigt så nytt som det annars hade gjort.
För mig var det nog aldrig en femma ändå (we'll never know! böcker läses i viss ordning vilket påverkar upplevelsen) - det är lite för introspektivt och "mamma till småbarn"-fokuserat för full igenkänning (Segtnan skriver om moderskap som att det alltid var såsom det är när man har en bebis, vilket jag med mina 10-15 år äldre "bebisar" inte kan skriva under på), och de som tycker att det är lite väl exploaterande kan ha en poäng.
Samtidigt är det riktigt riktigt snyggt. Och jag, som alltid bara känt till Perstorp som "stället med vår kortaste riksdagslista", fick se orten ur nya ljus, befolkad av väl beskrivna karaktärer (a.k.a. människor).
Jag ber inte nödvändigtvis om mer "true crime" (snark) - men gärna fler genreböjande romaner. I alla fall om författarna kan skriva - och det kan den här.
För mig var det nog aldrig en femma ändå (we'll never know! böcker läses i viss ordning vilket påverkar upplevelsen) - det är lite för introspektivt och "mamma till småbarn"-fokuserat för full igenkänning (Segtnan skriver om moderskap som att det alltid var såsom det är när man har en bebis, vilket jag med mina 10-15 år äldre "bebisar" inte kan skriva under på), och de som tycker att det är lite väl exploaterande kan ha en poäng.
Samtidigt är det riktigt riktigt snyggt. Och jag, som alltid bara känt till Perstorp som "stället med vår kortaste riksdagslista", fick se orten ur nya ljus, befolkad av väl beskrivna karaktärer (a.k.a. människor).
Jag ber inte nödvändigtvis om mer "true crime" (snark) - men gärna fler genreböjande romaner. I alla fall om författarna kan skriva - och det kan den här.
April 1, 2024
I was intrigued by the concept of this when Ithika press asked if I wanted to read it.
I started to read it around 6pm and accidentally finished it the same day.
A young girl is murdered, in 1948, and her killer was never found. A young boy is the prime suspect for many years.
Linda has a son but finds out she is pregnant again. She instinctively knows she's carrying a girl. She becomes fascinated by the case of the murdered girl, Birgitta.
The story follows Linda's own route back into motherhood, and trying to uncover the truth of what happened.
There are real transcripts from the time as its based on a real case. The investigation was probably of its time, although felt quite flawed. The police seemed all too happy to blame a 14 year old and dismiss any other suspects.
Its completely enthralling. I was as invested in the investigation. Alongside Linda's perfectly ordinary life as a mother. The children, demanding of her attention in different ways. The struggles of their incessant demands.
It also makes you question the difference in wealth and poverty, and how those people are treated when it comes to criminal investigation. There is also the question of nature vs nurture. Are people born evil.
I would never have picked this book up, but am so glad I read it. I will be recommending it too. I thoroughly enjoyed it. Its translated from its original language but apart from one or two missing words you wouldn't be able to tell at all.
I started to read it around 6pm and accidentally finished it the same day.
A young girl is murdered, in 1948, and her killer was never found. A young boy is the prime suspect for many years.
Linda has a son but finds out she is pregnant again. She instinctively knows she's carrying a girl. She becomes fascinated by the case of the murdered girl, Birgitta.
The story follows Linda's own route back into motherhood, and trying to uncover the truth of what happened.
There are real transcripts from the time as its based on a real case. The investigation was probably of its time, although felt quite flawed. The police seemed all too happy to blame a 14 year old and dismiss any other suspects.
Its completely enthralling. I was as invested in the investigation. Alongside Linda's perfectly ordinary life as a mother. The children, demanding of her attention in different ways. The struggles of their incessant demands.
It also makes you question the difference in wealth and poverty, and how those people are treated when it comes to criminal investigation. There is also the question of nature vs nurture. Are people born evil.
I would never have picked this book up, but am so glad I read it. I will be recommending it too. I thoroughly enjoyed it. Its translated from its original language but apart from one or two missing words you wouldn't be able to tell at all.
November 8, 2022
Betyg: 4 av 5 - Boken Åttonde huset - till åminnelse av en flicka, är Linda Segtnans debutbok. Den är någon sorts blandning mellan en true crime/cold case-bok och en självbiografi. Boken växlar hela tiden mellan författarens eget liv, och ett sjuttio år gammalt mord på en nioårig flicka. Boken är väldigt annorlunda, men jag tyckte att den var intressant och bra, och jag kan rekommendera den.
July 7, 2025
Författaren läser om ett mord som skedde 1948 och låter händelsen och tankarna på den mördade flickan mer eller mindre ta över hela tillvaron. Baserad på verkliga historiska händelser och så jävla bra och levande att jag inte ens störde mig på några övernaturliga inslag. De förstärkte snarare författarens besatthet. Rekommenderas starkt!
October 14, 2023
En svag trea. Kände mig faktiskt ganska besviken.
March 12, 2024
Bland det bästa jag har läst! Jag snålade med sidor mot slutet enbart för att jag inte ville att det skulle ta slut. Linda tog mig på ett äventyr och det var fasiken länge sedan min stökiga hjärna var såhär investerad i nått. Det här är en personlig skildring kopplat till den bästa spännande true crime-boken jag läst. Även om slutet var frustrerande så skulle jag ändå säga att det var 100% värt det. Den här måste man bara läsa.
December 20, 2022
Boken var bra och intressant! Intressant att få följa Lindas resa när hon går igenom fallet om Birgitta. Jag tyckte att det spirituella skapade en annan dimension av fallet sen kan jag förstå att alla inte uppskattar det. Var även bra skrivet och lätt att lyssna på då kapitlen var ganska korta. Det jag tyckte var lite sämre med boken var att vi fick vara med i Lindas liv utanför fallet så mycket speciellt i den första halvan då jag bara ville veta fortsättningen om Birgitta. Andra halvan av boken tyckte jag nog bättre om Lindas privata historia.
July 5, 2024
(3.75)
Read
October 25, 2022Åh har svårt att skriva om denna men ska senare. Helt omöjlig att kategorisera då den är lite memoar, något biografi, true crime, spökhistoria men också mycket med familj att göra. Och (tyvärr) inte så mycket om astrologi som titeln antyder...
October 20, 2023
🌲 Um was geht’s?
1948 verschwindet die neunjährige Birgitta Sivander und wird kurz darauf tot im Wald aufgefunden. Ihr Mord wurde bis heute nicht aufgeklärt. Siebzig Jahre später stößt die Autorin auf den Fall. Sie beginnt zu recherchieren. Während sie sich zunehmend obsessiv mit dem Tod von Birgitta Sivander beschäftigt, ist sie selbst schwanger mit einer Tochter. Ausgelöst durch den Fall macht sich die Autorin mehr und mehr Gedanken um ihre Tochter und ihre gesamte Familie. Wie kann sie ihre Liebsten in einer Welt voller Grausamkeiten beschützen?
🌲 Meine Meinung:
Mir hat das Buch gut gefallen. Aber: Wer ein reines True Crime Buch erwartet, wird hier enttäuscht. Das Buch spielt auf zwei Zeitebenen. Ein Teil befasst sich mit dem Tod der kleinen Birgitta Sivander im Jahr 1948. Es wird über das Leben der Familie Sivander berichtet, über die damaligen Lebensumstände und natürlich über den Mord selbst, über die polizeilichen Ermittlungen und die Verdächtigen. Das war richtig interessant und teilweise erschütternd. Die zweite Zeitebene, in der die Autorin recherchiert und ermittelt, spielt jetzt. Sie beschreibt dabei, wie sich der Fall auf ihr Familienleben, ihre Schwangerschaft etc. auswirkt. Das fand ich am Anfang irritierend, hat mich im Laufe des Buchs aber doch immer mehr interessiert. Allerdings finde ich, dass die Autorin zu viel Raum für sich beansprucht. Eine Mischung aus 75 % True Crime Fall und 25 % persönliche Erfahrungen der Autorin hätte mir vermutlich besser gefallen. So ist das Buch knapp an einer 5 Sterne Wertung vorbeigegangen. Trotzdem empfehle ich es gerne weiter.
🌲 Für wen ist das Buch etwas?
Du magst True Crime und möchtest neben Informationen zum eigentlichen Fall auch Einblicke in das Leben der Autorin haben? Dann ist das dein Buch.
- Ich habe das Buch als Rezensionsexemplar erhalten. Meine Meinung ist davon unabhängig. -
1948 verschwindet die neunjährige Birgitta Sivander und wird kurz darauf tot im Wald aufgefunden. Ihr Mord wurde bis heute nicht aufgeklärt. Siebzig Jahre später stößt die Autorin auf den Fall. Sie beginnt zu recherchieren. Während sie sich zunehmend obsessiv mit dem Tod von Birgitta Sivander beschäftigt, ist sie selbst schwanger mit einer Tochter. Ausgelöst durch den Fall macht sich die Autorin mehr und mehr Gedanken um ihre Tochter und ihre gesamte Familie. Wie kann sie ihre Liebsten in einer Welt voller Grausamkeiten beschützen?
🌲 Meine Meinung:
Mir hat das Buch gut gefallen. Aber: Wer ein reines True Crime Buch erwartet, wird hier enttäuscht. Das Buch spielt auf zwei Zeitebenen. Ein Teil befasst sich mit dem Tod der kleinen Birgitta Sivander im Jahr 1948. Es wird über das Leben der Familie Sivander berichtet, über die damaligen Lebensumstände und natürlich über den Mord selbst, über die polizeilichen Ermittlungen und die Verdächtigen. Das war richtig interessant und teilweise erschütternd. Die zweite Zeitebene, in der die Autorin recherchiert und ermittelt, spielt jetzt. Sie beschreibt dabei, wie sich der Fall auf ihr Familienleben, ihre Schwangerschaft etc. auswirkt. Das fand ich am Anfang irritierend, hat mich im Laufe des Buchs aber doch immer mehr interessiert. Allerdings finde ich, dass die Autorin zu viel Raum für sich beansprucht. Eine Mischung aus 75 % True Crime Fall und 25 % persönliche Erfahrungen der Autorin hätte mir vermutlich besser gefallen. So ist das Buch knapp an einer 5 Sterne Wertung vorbeigegangen. Trotzdem empfehle ich es gerne weiter.
🌲 Für wen ist das Buch etwas?
Du magst True Crime und möchtest neben Informationen zum eigentlichen Fall auch Einblicke in das Leben der Autorin haben? Dann ist das dein Buch.
- Ich habe das Buch als Rezensionsexemplar erhalten. Meine Meinung ist davon unabhängig. -
August 31, 2024
I absolutely love true crime stories and documentaries so it’s a rarity to find a story I haven’t come across. It never fails to amaze me how barbaric humans can be to each other. Birgitta Sivander’s story is cruel, upsetting and makes me wonder how many other families didn’t get justice for people they had taken away due to the hands of others.
Having studied Forensic Science at university, it fascinates me how far we have come with technology and the use of DNA profiling. And when reading stories like this what an integral part it now plays in identifying perpetrators. It angered me how sloppy the investigation into Birgitta’s murder was, the police focussing solely on one person when there were soooo many other clues and leads they could have explored. I enjoyed how the author tried to fill the gaps with what could have happened and the use of trained professionals to give their opinions on the case.
Although I don’t have children I empathised with the main character so much. Her anxieties and fears around having children and knowing that there are people out there who could potentially cause them harm was portrayed perfectly. It’s one of the things that puts me off having children, because you just cannot trust anyone these days - apologies to all the parents I’ve terrified here xxx
One little niggle about this book was how quick I felt the ending came. The author tries to explore how victims of abuse / violence become abusers themselves but I just don’t feel this was explored enough. It’s a great debate and one that fascinates me, so I would have loved to have seen this in more depth.
However, The Eighth House is a great true crime / biography that will keep you turning the pages!
Having studied Forensic Science at university, it fascinates me how far we have come with technology and the use of DNA profiling. And when reading stories like this what an integral part it now plays in identifying perpetrators. It angered me how sloppy the investigation into Birgitta’s murder was, the police focussing solely on one person when there were soooo many other clues and leads they could have explored. I enjoyed how the author tried to fill the gaps with what could have happened and the use of trained professionals to give their opinions on the case.
Although I don’t have children I empathised with the main character so much. Her anxieties and fears around having children and knowing that there are people out there who could potentially cause them harm was portrayed perfectly. It’s one of the things that puts me off having children, because you just cannot trust anyone these days - apologies to all the parents I’ve terrified here xxx
One little niggle about this book was how quick I felt the ending came. The author tries to explore how victims of abuse / violence become abusers themselves but I just don’t feel this was explored enough. It’s a great debate and one that fascinates me, so I would have loved to have seen this in more depth.
However, The Eighth House is a great true crime / biography that will keep you turning the pages!
January 15, 2023
En vårkväll 1948 mördas nioåriga Birgitta Sivander, mordet är fortfarande olöst och Linda Segtnan gör här ett försök att lista ut vem gärningsmannen är. Linda är besatt av fallet. Hon gräver i arkiv runtom i Sverige, kontaktar Birgittas storebror Karl, besöker mordplatsen och tar hjälp av en kriminalinspektör. Samtidigt berättar hon om sitt eget föräldraskap, hon drar paralleller mellan flera liknande brutala mord på flickor och frågar sig; hur kan en människa mörda ett barn?
Ett genomgående tema i boken är Lindas vidskeplighet, hon tror på andar och är övertygad om att Birgitta hemsöker henne. Jag gillar verkligen den gotiska aspekten av det hela och tycker att det gör berättelsen och besattheten mer ömsint. Men jag tycker också det är olustigt när Linda räknar ut Birgittas åttonde hus, en grej i astrologin där man kan förutspå hur någon ska dö. Varför förutspå en död som redan skett? Det känns som ett övertramp. Annars är resten av boken väldigt respektfull mot Birgitta och hennes anhöriga, det märks att författaren vill väl med detta.
Natten innan jag läste ut boken drömde jag att jag själv försökte lista ut mordet genom att prata med föräldrar till barn som dött, i drömmen kände jag närvaron av de döda barnen och precis innan jag vaknade fick jag en sömnparalys där jag kände hur någon drog undan täcket från min hals. Den här boken är en av de starkaste läsupplevelserna jag haft.
Ett genomgående tema i boken är Lindas vidskeplighet, hon tror på andar och är övertygad om att Birgitta hemsöker henne. Jag gillar verkligen den gotiska aspekten av det hela och tycker att det gör berättelsen och besattheten mer ömsint. Men jag tycker också det är olustigt när Linda räknar ut Birgittas åttonde hus, en grej i astrologin där man kan förutspå hur någon ska dö. Varför förutspå en död som redan skett? Det känns som ett övertramp. Annars är resten av boken väldigt respektfull mot Birgitta och hennes anhöriga, det märks att författaren vill väl med detta.
Natten innan jag läste ut boken drömde jag att jag själv försökte lista ut mordet genom att prata med föräldrar till barn som dött, i drömmen kände jag närvaron av de döda barnen och precis innan jag vaknade fick jag en sömnparalys där jag kände hur någon drog undan täcket från min hals. Den här boken är en av de starkaste läsupplevelserna jag haft.
January 20, 2025
Jag konsumerar mycket true crime. Det är ett morbidt intresse som jag delar med många andra, och bevisligen också med Linda Segtnan.
Jag kritiserar alltså inte varför Segtnan skriver en sådan bok - MEN hon gör verkligen sitt yttersta för att bortförklara hennes egna morbida intresse och det är där skon skaver.
Hon väver in sina egna andliga övertygelser om att hon motvilligt byggt ett obrytbart band med Birgitta. Linda har inget val, hon MÅSTE gotta ner sig i alla grymma detaljer även om hon verkligen inte vill! Frågan är ju då vad hon menar att vi är för ena som väljer att läsa boken…
Sist och slutligen tycker jag flickornas öden faller i skugga av Segtnans teatraliska försök att rekonstruera deras liv och död. Så vitt jag förstår har Segtnan ingen personlig koppling till varken personerna eller platsen, förutom den hon själv skapart i sina andliga upplevelser. Hon verkar medge att fascination för det övernaturliga är lite genant för en historiker, men inte så genant att hon inte skulle namnge hela boken efter en profetia om en våldsam död.
Det finns mycket problematiskt med den här boken, förutom att jag tycker att tempot är otroligt ojämnt. Själv hoppar jag över flera av Segtnans axplock ur sin egen vardag, det är inte hennes liv och öde som jag är intresserad av.
Det positiva med boken är prosan. Skulle eventuellt kunna läsa en roman av Segtnan men jag ör inte övertygad av att hon kan skriva ur ett annat perspektiv än sitt eget.
Jag kritiserar alltså inte varför Segtnan skriver en sådan bok - MEN hon gör verkligen sitt yttersta för att bortförklara hennes egna morbida intresse och det är där skon skaver.
Hon väver in sina egna andliga övertygelser om att hon motvilligt byggt ett obrytbart band med Birgitta. Linda har inget val, hon MÅSTE gotta ner sig i alla grymma detaljer även om hon verkligen inte vill! Frågan är ju då vad hon menar att vi är för ena som väljer att läsa boken…
Sist och slutligen tycker jag flickornas öden faller i skugga av Segtnans teatraliska försök att rekonstruera deras liv och död. Så vitt jag förstår har Segtnan ingen personlig koppling till varken personerna eller platsen, förutom den hon själv skapart i sina andliga upplevelser. Hon verkar medge att fascination för det övernaturliga är lite genant för en historiker, men inte så genant att hon inte skulle namnge hela boken efter en profetia om en våldsam död.
Det finns mycket problematiskt med den här boken, förutom att jag tycker att tempot är otroligt ojämnt. Själv hoppar jag över flera av Segtnans axplock ur sin egen vardag, det är inte hennes liv och öde som jag är intresserad av.
Det positiva med boken är prosan. Skulle eventuellt kunna läsa en roman av Segtnan men jag ör inte övertygad av att hon kan skriva ur ett annat perspektiv än sitt eget.
November 6, 2025
Thank you to NetGalley and Black and White Publishing for a copy of this book in exchange for an honest review.
“In the archives of the national library, a researcher named Linda sees a nine year-old girl's face in the pages of a yellowed newspaper, and the seed of an obsession is planted in her mind.
Birgitta Sivander was brutally murdered one night in May 1948. The culprit was never found. Linda feels a deep connection to Birgitta, and in the months that follow she compulsively researches the case.
Meanwhile, a life is taking root inside Linda; she is to have a daughter of her own. As she grapples with the wonder and anxiety of motherhood, she gradually pieces together Birgitta's story, closing in on the possible killer.
Driven to redeem a lost child, Linda must find a way to lay Birgitta to rest. Moving and unputdownable, The Eighth House is a shattering examination of why cycles of violence persist, and an invocation of the hope that new life brings.”
I was captivated by the writing, which was beautifully narrated by Olivia Darnley. This is a moving book which ultimately left me with the question of whether our fate is determined by the stars at the precise time of our birth (our eighth house) or by nature or nurture. The contrast between the violence of the murderer and the gentleness and kindness of children raised in a loving environment is a constant throughout Linda’s investigation into the historic murder whilst at the same time, raising her own children.
“In the archives of the national library, a researcher named Linda sees a nine year-old girl's face in the pages of a yellowed newspaper, and the seed of an obsession is planted in her mind.
Birgitta Sivander was brutally murdered one night in May 1948. The culprit was never found. Linda feels a deep connection to Birgitta, and in the months that follow she compulsively researches the case.
Meanwhile, a life is taking root inside Linda; she is to have a daughter of her own. As she grapples with the wonder and anxiety of motherhood, she gradually pieces together Birgitta's story, closing in on the possible killer.
Driven to redeem a lost child, Linda must find a way to lay Birgitta to rest. Moving and unputdownable, The Eighth House is a shattering examination of why cycles of violence persist, and an invocation of the hope that new life brings.”
I was captivated by the writing, which was beautifully narrated by Olivia Darnley. This is a moving book which ultimately left me with the question of whether our fate is determined by the stars at the precise time of our birth (our eighth house) or by nature or nurture. The contrast between the violence of the murderer and the gentleness and kindness of children raised in a loving environment is a constant throughout Linda’s investigation into the historic murder whilst at the same time, raising her own children.
February 4, 2025
4.5 ⭐️ This was about the author, Linda Segtnan, and her fascination with a murder case from decades previously, 1948 in her country, Sweden. The murdered girl in question, 9-year-old Birgitta, has something about her that captivates the author, Linda, and she is compelled by the case, going through reams of information: old footage of Birgitta’s family, the funeral, the court hearing and trial, as well as newspaper reports, transcripts, photographs and interviews. She is drawn into a journey of many years researching this case, during which time she brings a daughter, Vivi, into the world. Needless to say, the case elicits much anxiety in Linda for her children: how can she protect them? In such a normal and happy child as Birgitta, from a functional family, how could such a cruel fate befall her? And as for the accused, a fourteen year old boy, kept in a detention centre for months following the case, was it actually him? Linda surmises about other possible perpetrators, wonders if there is a link between Birgitta’s case and another very similar one. She also draws in Birgitta’s brother, Karl, now in his eighties, which adds another layer and brings the case to life even more.
I thought this was a really immersive read and really well-written. I loved the blending of investigative research and the author’s own life. She writes really well about motherhood: the challenges, the anxieties, the constant demands, but about the joys too. She describes the sleep deprivation viscerally and this blends with the dark dreams about the case that haunt her sleep when it does come.
I found the pace a little slow to begin with but as I read on, I felt it suited the book which found its way slowly under my skin and drew me into Linda’s world. The author comes across as a gentle, sensitive person and the contrast of the case she was investigating affected her everyday life. She humanises the case and uses fictional elements to imagine some of the elements. This, in my opinion, was done to very good effect: her material was so well-researched that it was likely very close to the truth, and it brings all the characters to life, in a way that we connect with them.
I thought this was a really immersive read and really well-written. I loved the blending of investigative research and the author’s own life. She writes really well about motherhood: the challenges, the anxieties, the constant demands, but about the joys too. She describes the sleep deprivation viscerally and this blends with the dark dreams about the case that haunt her sleep when it does come.
I found the pace a little slow to begin with but as I read on, I felt it suited the book which found its way slowly under my skin and drew me into Linda’s world. The author comes across as a gentle, sensitive person and the contrast of the case she was investigating affected her everyday life. She humanises the case and uses fictional elements to imagine some of the elements. This, in my opinion, was done to very good effect: her material was so well-researched that it was likely very close to the truth, and it brings all the characters to life, in a way that we connect with them.
April 23, 2025
När Linda Segtnan läser om mordet på Birgitta i Perstorp år 1948 blir hon besatt av att veta mer. Vem dödade henne, och varför? Hur stoppar man en mördare från att skapas? Och hur skyddar man sina egna barn?
Den här boken ska inte i min mening läsas som en fackbok eller en bok som direkt handlar om Birgitta-mordet. Jag upplever inte att det någonstans ens står att boken ska läsas som något annat än autofiktion. Sen kan man ju tycka vad man vill om att författaren tar upp ett gammalt, olöst fall. Jag läser det här som en essä om moderskap, om ondska vi inte kan förstå men vill på alla sätt försöka förstå. Oavsett om det är genom att läsa brottsutredningar, tyda horoskop eller försöka få kontakt med andevärlden. Den förtvivlade längtan efter att få svar tär och sliter, för om man fick veta varför det fruktansvärda kunde ske, så kanske man kan skydda sina egna barn från att drabbas.
Med ett levande och drabbande språk beskriver Linda just den känslan; att vara mamma i en värld som vill så mycket ont. Det finns ett starkt driv i berättelsen, som suger läsaren med sig. Samtidigt är det ibland svårt att förstå vad Linda menar - är det synd om mördaren? Att Linda har ett konstintresse förstår man, men vet inte om de insatta konstverken här och där egentligen tillför något.
Den här boken ska inte i min mening läsas som en fackbok eller en bok som direkt handlar om Birgitta-mordet. Jag upplever inte att det någonstans ens står att boken ska läsas som något annat än autofiktion. Sen kan man ju tycka vad man vill om att författaren tar upp ett gammalt, olöst fall. Jag läser det här som en essä om moderskap, om ondska vi inte kan förstå men vill på alla sätt försöka förstå. Oavsett om det är genom att läsa brottsutredningar, tyda horoskop eller försöka få kontakt med andevärlden. Den förtvivlade längtan efter att få svar tär och sliter, för om man fick veta varför det fruktansvärda kunde ske, så kanske man kan skydda sina egna barn från att drabbas.
Med ett levande och drabbande språk beskriver Linda just den känslan; att vara mamma i en värld som vill så mycket ont. Det finns ett starkt driv i berättelsen, som suger läsaren med sig. Samtidigt är det ibland svårt att förstå vad Linda menar - är det synd om mördaren? Att Linda har ett konstintresse förstår man, men vet inte om de insatta konstverken här och där egentligen tillför något.
July 15, 2025
Till viss del påminner författarens engagemang om det Bea Uusma visar i Expeditionen. Och så långt är allt väl. Det är intressant att få ta del av vad som hände Birgitta, vem eller vilja de misstänkta var och varför. Men sedan kommer vi till det som är mindre bra... När författaren skriver att hon känner Birgittas närhet, att flickan söker kontakt med henne för att få henne att berättat vad som hände, då tappar hon mig. Jag har inget emot övernaturliga inslag men detta blir totalt fel för mig. Det finns ingen anledning att Birgitta, om hon nu spökar, skulle väntat så lång tid på att ta kontakt med någon som kunde berätta hennes historia. På samma sätt finns det ingen anledning att hon skulle välja en person som inte finns i vare sig det område där mordet begicks eller på något sätt har släktskap med henne.
Min gissning är att författaren själv tror på det hon skriver men att det, om man skulle undersöka det närmre, skulle visa sig bero på en stress p.g.a. en svår graviditet med frekventa kräkningar och trötthet och sedan också en pandemi som tog ifrån människor det umgänge som många behöver.
Hade författaren skippat det övernaturliga tramset hade boken fått ett betydligt högre betyg än den får nu.
Betyg: 5/10
Min gissning är att författaren själv tror på det hon skriver men att det, om man skulle undersöka det närmre, skulle visa sig bero på en stress p.g.a. en svår graviditet med frekventa kräkningar och trötthet och sedan också en pandemi som tog ifrån människor det umgänge som många behöver.
Hade författaren skippat det övernaturliga tramset hade boken fått ett betydligt högre betyg än den får nu.
Betyg: 5/10
December 2, 2025
Jag valde denna boken för att jag behövde en ljudbok för att kunna fokusera på jobb. Har en kompis som rekommenderade denna och tyckte det var ett perfekt tillfälle att börja lyssna.
Jag tyckte om jag ska vara helt ärlig, mest att den var flamsig. Det var inte alls vad jag förväntade mig. Som en blandning av True Crime och en memoar tyckte jag bara att det blev för mycket.
Författaren tycker sig ha någon rätt i att gräva samtidigt som hon vill ”skydda Birgitta från nyfikna ögon” Vad kan författarens besatthet kallas om inte ren och skär nyfikenhet?
Jag är en person som tror på det övernaturliga men tyckte i denna boken att det nästan blev tramsigt. Att offret ska ha valt ut henne för att ”ha hjälp att lösa hennes mord” kändes inte rätt.
Är själv en riktigt true crime nörd och tycker absolut att man får lov att gräva ner sig i offentliga handlingar för att förstå, tänka över människor hemska öde och allt vad det innebär. Tycker bara det blir galet i denna bok eftersom Linda på något sätt predikar om att det är fel och ändå gör exakt samma sak själv.
Hon vet inte så mycket om Birgitta och mycket av det känns när man lyssnar som lite av en gissningslek.
Jag tyckte om jag ska vara helt ärlig, mest att den var flamsig. Det var inte alls vad jag förväntade mig. Som en blandning av True Crime och en memoar tyckte jag bara att det blev för mycket.
Författaren tycker sig ha någon rätt i att gräva samtidigt som hon vill ”skydda Birgitta från nyfikna ögon” Vad kan författarens besatthet kallas om inte ren och skär nyfikenhet?
Jag är en person som tror på det övernaturliga men tyckte i denna boken att det nästan blev tramsigt. Att offret ska ha valt ut henne för att ”ha hjälp att lösa hennes mord” kändes inte rätt.
Är själv en riktigt true crime nörd och tycker absolut att man får lov att gräva ner sig i offentliga handlingar för att förstå, tänka över människor hemska öde och allt vad det innebär. Tycker bara det blir galet i denna bok eftersom Linda på något sätt predikar om att det är fel och ändå gör exakt samma sak själv.
Hon vet inte så mycket om Birgitta och mycket av det känns när man lyssnar som lite av en gissningslek.
April 26, 2024
PR gifted from @itkhapress
⭐️⭐️⭐️ 3 stars
✅ This is a really is a very unique book! It follows a researcher who becomes basically compulsively obsessed with the unsolved brutal murder of 9 year old Birgitta Sivander in 1948.
✅ It’s partly fiction and partly true crime non fiction/memoir. I’ve not read anything like it! It flits between Birgitta’s childhood prior to her death and to Linda’s research on the unsolved case, speaking with Birgitta’s family etc. Linda is pregnant at the time and feels such a connection to the missing child and these emotions have been explored very eloquently throughout the book so far.
✅ I was definitely much more invested in the memoir and true crime aspects rather than the fiction.
❌ Sometimes with translated lit I can feel a bit detached from the writing, this happened at few times.
❌ I read it quite slowly, and it’s difficult to give a book with such dark subject matter a rating but I give it a 3 as I would have preferred it all to be focused on her investigation (true crime addict ahah!)
⭐️⭐️⭐️ 3 stars
✅ This is a really is a very unique book! It follows a researcher who becomes basically compulsively obsessed with the unsolved brutal murder of 9 year old Birgitta Sivander in 1948.
✅ It’s partly fiction and partly true crime non fiction/memoir. I’ve not read anything like it! It flits between Birgitta’s childhood prior to her death and to Linda’s research on the unsolved case, speaking with Birgitta’s family etc. Linda is pregnant at the time and feels such a connection to the missing child and these emotions have been explored very eloquently throughout the book so far.
✅ I was definitely much more invested in the memoir and true crime aspects rather than the fiction.
❌ Sometimes with translated lit I can feel a bit detached from the writing, this happened at few times.
❌ I read it quite slowly, and it’s difficult to give a book with such dark subject matter a rating but I give it a 3 as I would have preferred it all to be focused on her investigation (true crime addict ahah!)
Displaying 1 - 30 of 62 reviews