Motiv snuddar vid en etta i betyg. Styrkan med novellerna är en svaghet som blir en styrka. Berättelserna är lättsmälta och kräver inte så mycket från läsaren. Men alla noveller surfar kring samma typ av twist. Har man läst en novell är överraskningsmomentet borta. Därför kanske den här typen av berättelser inte passar i en novellsamling? Alla karaktärer är uppbyggda kring stereotyper, vilket går in i det lättsmälta. Det är som att läsa en folkhögskoleelevs första utkast och blir taffligt. Det finns också godtyckliga fördomar, eller syn på yrkesgrupper, enkelt skissat ur författarens fantasi, utan reflektion över vad karaktärens yrke innebär. Vi möter bland annat en dömande psykolog, i sin yrkesroll som psykolog, vilket en psykolog absolut kan vara, men faller i trovärdighet då en psykologs yrkesroll inte är att vara dömande. Vi möter en alkoholiserad före detta sjuksyrra. Man kan vara alkoholiserad som före detta sjuksyrra, absolut, men det känns snarare som författarens sätt att beskriva en fattig karaktär. Vad är en fattig karaktär? tycks Malin Persson Giolito ha frågat sig och kommit fram till att det är ett vårdbiträde. Det rimmar bara sämre att någon som arbetat inom vården just ska bli alkoholist. Det är naturligtvis inte orealistiskt, men det känns som att tanken stannat hos författaren och sedan inte problematiserats mer i skapandet av trovärdiga karaktärer. Novellerna kryllar av dessa enkla lösningar och lämnar mig med en irritation som närapå kittlar mig att kasta undan boken.