För inte så länge sedan hade Ellen allt: vänner, familj och en framgångsrik karriär som manusförfattare. När hennes yngsta son flyttar hemifrån ställs allt på sin spets för henne. Vem ska hon vara nu? En drejkurs blir första steget mot att utvecklas, men den blir allt annat än en framgång.
Hon återupptar kontakten med gamla vänner och hittar nya bekantskaper. En av dem är Petra, en kvinna som tycks helt obrydd över sin silvriga utväxt, sina foträta skor och sitt alldagliga intryck. En kvinna som förväntar sig att världen är öppen för henne trots alla dessa tillkortakommanden. Ellen dras motvilligt till henne samtidigt som hon med stegrande panik försöker omfatta livet och tillvaron.
Silver är en underhållande och existentiell roman om ensamhet, relationer och att våga släppa taget. Om föräldraskap och självbild, och om vår fundamentala längtan efter att känna oss behövda.
Vissa böcker kan man inte sluta läsa för att de är så bra. Andra kan man inte sluta läsa för att de är så fascinerande dåliga. Denna bok tillhör tyvärr kategori två.
Älskade den! Välskriven, rolig och så skönt befriad från Hollywoodlösningar. Livet 50 plus, utan "silver lining". Kommer bli en superfin film, är jag övertygad om.
Betyg: 3,5 av 5 - Jag har läst det mesta som författaren Sara Kadefors har skrivit, både ungdomsböcker och vuxenböcker, och jag har tyckt att allihopa har varit bra. Nu har jag läst hennes senaste bok, Silver, som är en roman för vuxna. Den var också bra, och jag kan absolut rekommendera boken.
Det funderas mycket över grått hår. Färga eller inte. Ellen kämpar med sitt åldrande. Hennes barn är vuxna och utflyttade. Hon är verkligen vilse i pannkakan. Jag kände ingen sympati för henne heller. Ganska otrevlig person.
Så bra! Ingen kan skriva om det där som skaver lite som Sara! Jag fick tvinga mig att dra ned på mitt lästempo så jag fick landa i varje mening innan jag tog itu med nästa, så att boken skulle räcka länge.
Jag har läst och verkligen gillat Kadefors tidigare böcker för vuxna. Silver är också bra, men mer åt ”helt ok” hållet. Jag funderar under läsningen på om jag tyckt bättre om boken om jag varit jämngammal med huvudkaraktären Ellen (jag är tio år yngre), om jag haft barn, om jag levt ett liv mer likt hennes. Men, samtidigt läser jag ju massor av böcker som jag uppskattar där jag har mycket lite gemensamt med karaktärerna. Det är något som hela tiden irriterar mig med Ellen. Hon är på rätt själlös och även om jag förstår att hon befinner sig i en brytpunkt så tycker jag ändå att hon kunde vilja något, inte bara driva med. Relationen till sonen är kanske ändå det som stör mig mest - den är så otroligt klaustrofobisk. Med dottern är det tvärtom och jag får aldrig riktigt kläm på varför. För ett antal år sedan debuterade en rad unga författare med böcker om folk i tjugoårsåldern (eller precis runt trettio) som alla bara drev runt, hade inga fasta punkter, mådde dåligt och allt kändes mest bara deppigt. Den här boken påminner mig om dessa böcker, fast med en karaktär närmare sextio som ska hitta sina nya tillvaro utan man, med barnen utflugna och en karriär på väg nedåt.
Helt ok, men inget "wow". Ganska bra skildring av känslorna som väcks fram när man blir äldre, skiljer sig, när barnen flyttar ut och man inte känner sig behövd längre som man gjorde förr. En intressant utgångspunkt dock tyckte jag att Ellen inte inspirerade mig som huvudperson. Jag blev faktiskt irriterad på henne. Ganska lätt att läsa, också ganska förutsägbart. Till slut rör den olika teman men inget som utarbetades på djupet, vilket är lite synd. Som sagt, helt ok. Men inget mer.
Viss del igenkänning och en dos frustration. Lite skratt och tankeväckande. Ska inte ringa och tjata på barnen har jag lovat mig själv. De har ju egna liv att leva och jag finns ett samtal bort om de behöver mig.
Tack Sara Kadefors ! Har väl alltid haft en bra inställning till dina verk, från uppväxten med Morgonpasset till senare verk. Fågelbrovägen var en riktig favorit. Även denna. Slukade hela boken med hull och hår på mindre än 24 timmar.
Kadefors skriver alltid bra, man är med från första ordet till sista och man får krypa under skinnet på huvudkaraktären på hennes tankar och funderingar.
Boken är bra. Som vanligt älskar jag sättet som Sara Kadefors skriver på, men historien i sig är inte särskilt engagerande eller intressant. Därför får det bli en trea.
Om ensamhet och vilsenhet, om att söka efter vem man är, vad man vill och kan. Boken var helt ok, men grep aldrig tag i mig trots att det fanns delar med igenkänning.
Jag älskar den här boken! Ella är i övre medelåldern, skild och känner sig övergiven och ensam efter att barnen flyttat hemifrån. Alla Ellas relationer är lätt plågsamma och hon gör ena konstiga saken efter den andra och säger fel saker. Det är inte en feelgoodbok, tvärtom från dråplig så är den sorglig. Ella vill klänga sig fast vid barnen, vill återfinna gamla kompisar som inte vill hitta tillbaka till henne. Hon är manusförfattare men har tappat självförtroende och riktning. Jag tycker om henne!
Wow, boken spelar direkt på mina mammakänslor. Till viss del igenkänning både i att åldras och att vara mamma. Att inte alltid passa in och att göra upp med gamla spöken. Den är fin och tragisk samtidigt.