Wracam do domu

Jana Kippo #3

by Karin Smirnoff, Agata Teperek (Translator)

FINAŁ JEDNEJ Z NAJLEPSZYCH SZWEDZKICH TRYLOGII OSTATNICH LAT – ZMYSŁOWY, BRUTALNY I ZAPADAJĄCY W PAMIĘĆ.

Byłam dobra w złych pomysłach. Ten wydawał się rozstrzygający. Stałam przed czymś. Może przed wyborem. Jednym z takich jakich nie da się odrzucić.


Kiedy w wyniku tragicznego wypadku jana zostaje sama, musi zdecydować, co dalej. Wyjazd z rodzinnej wsi i udział w wystawie w Sztokholmie otwierają przed nią nowe możliwości, ale przypominają też o nierozwiązanych sprawach sprzed lat. Teraźniejszość splata się z przeszłością, zmuszając janę do działania. Czy powinna wrócić do domu i ludzi, którzy na nią czekają? A może nadszedł moment, aby odejść, nie oglądając się za siebie?

W ostatniej części trylogii Karin Smirnoff stawia swoją bohaterkę przed najtrudniejszym z wyborów, konfrontując ją z samą sobą. Jest coś mrocznego i uzależniającego w historii jany, która staje się uniwersalną opowieścią o poszukiwaniu własnego miejsca w świecie.

Genres: Fiction, Sweden, Swedish Literature, Roman, Contemporary, Audiobook, Novels

376 pages, Hardcover

First published April 1, 2020

About the author

Karin Smirnoff (b. 1964) lives in the small village of Yttre Hertsånger, in northern Sweden. She worked as a journalist before she decided to change direction and bought a wooden factory. After a few years Smirnoff yearned back to the practice of writing and decided to pick it up again – but this time in literary form. She applied to Lund University’s Writer’s school with what would become her debut as an author: My Brother. It received triumphant reviews and was nominated for the esteemed August Prize in 2018. The following year Smirnoff returned with My Mother and in 2020 she ended the trilogy about Jana Kippo with Then I Went Home Smirnoff brought something entirely new into the literary field with her immensely appreciated trilogy that has sold more than 500 000 copies in Sweden.

In 2021 Karin Smirnoff was announced as the author to continue the legacy of Stieg Larsson’s Millennium series.

source: Amazon

Reviews

[Alex.andthebooks · Rating 5 out of 5]

Znakomite. Momentami bolesne, ale nieodkładalne.

[Augusta A Feldtman · Rating 5 out of 5]

Lite tråkigt att man nu redan vet att man läst årets bästa bok. Tack karinsmirnoff.

[Saga G.K]

Känns som tomt att ha läst ut denna triologi!

[Christina · Rating 5 out of 5]

hetsläser självklart även sista delen i janakippotrilogin. går det ens att inta dessa böcker på något annat sätt? tveksamt. ja jävlar vad säger man. ett helt fulländat avslut på en helt fulländad trilogi. längtar till att läsa vadhelst hon skriver härnäst.

[Tove Selenius · Rating 1 out of 5]

En Jana Kippo-bok är lite som en Star Wars-film, men inte på det bra sättet. Istället för att Något hotar Någon med den nya Dödsstjärnan/Klonarmén/Whatever, och det är upp till Någon Annan att rädda alla med den hjälp av en osannolika grupp bestående av rebeller/prinsessor/avhoppade storm troopers etc, är det:
Jana bildar en ny/nygammal relation, mörka hemligheter kommer fram ur det förflutna, Jana fuckar upp relationen men får som tur var en chans att fysiskt rädda personen ifråga genom något osannolikt hjältedåd (fan vad skönt det hade varit om tex min man råkade ut för en lagom livsfarlig bussolycka eller bröt benet i vildmarken varje gång jag hade gjort bort mig rejält så jag fick en chans att rädda honom. Då skulle han ju liksom inte ha rätt att vara sur över att jag beter mig som en idiot ibland. Supersmidigt!). Sedan fuckar Jana upp relationen i alla fall, tänker lite filosofiskt att det nog är bäst såhär i alla fall, och sen är boken slut.

Jag tyckte mycket om den första boken om Jana Kippo, Jag for ned till Bror. Men sedan har det tyvärr gått utför. Smirnoff har fortfarande ett intressant språk, som tyvärr blir mer och mer som tjockare och tjockare lager leverpastej över en ganska tunn och skraltig knäckemacka. Det kommer inte hålla ihop, det blir inte ens gott med sådan överdrift.

Det är skevt också i sammanhållningen mellan böckerna. Vad hände med traumat över kompisen som tog livet av sig? I första boken fanns det inte alls, i andra boken var Jana Kippo helt uppslukad av denna tragiska händelse ur hennes förflutna, i tredje boken verkar hon ha glömt det och ältar en våldsam relation med en pojkvän som nästan slog ihjäl henne, som dock inte överhuvudtaget nämns i de tidigare böckerna. Tur att det det är slut på trilogin, för det börjar bli slut på förflutet att klämma in gubben-i-lådan-trauman i.

[Agnes Stenqvist · Rating 4 out of 5]

En SORG i mig att det är slut? Smirnoffs trilogi har varit en fantastisk fruktansvärt äcklig men underbar resa. Thenks

[Axel Åhman · Rating 4 out of 5]

Ljudbok.
Fin avslutning, men för mig blev den andra boken mest kvar i tankarna, det var något med den som krönte hela serien.
De flesta trådar flätades ihop, känns konstigt att lämna janakippo nu, men rätt.

[Winbladerskan · Rating 4 out of 5]

Då var det över. En av de bästa romansviterna jag någonsin läst, om inte den bästa. Ska erkännas att jag sällan läser sviter. Ett språk som hugger tar & ger agens. Till allt. Inte minst naturen & miljöerna.

Människor man hoppas ska försvinna är kvar. Det finns ingen gudomlig rättvisa, människan fortsätter vara i sig själv girig & giftig.

Det har varit en ära att lära känna Jana & Smirnoffs otroliga narrativa förmåga. I avsaknaden av utmålande beskrivningar har det i de här romanerna fångats en kamp & ett liv. Böckerna har skänkt ljus till livet bortom Stockholm, till Norrland & skogen, & bergen, småstäderna. till det vanliga, extraordinärt ordinära. I dessa romaner finns liv. Livet! Döden. Mörkret. Nihilism och kamp till överlevnad förenat.

Jag har njutit av att läsa denna rättvisa & kanske för mig romantiska gestaltningen av livet i småorter. Som inte skrivits med en exotifierande eller förminskade storstadsblick. Jag har njutit av att lära känna det smutsiga, fula & sköra i smalånger. & det vackra som funnits där i också. Av att lära känna språket & dialekten & människorna som formats framför mina ögon.

Allt har inte varit 100% alltid, men nog tillräckligt mycket har varit så berörande att jag kommer sakna Jana & smalånger & rotlösheten & mörkret.

[Olga Kowalska (WielkiBuk) · Rating 5 out of 5]

To zbyt wiele jak na moje stare serducho – Saga Rodu Kippów dobiegła końca, a Karin Smirnoff zadała cios prosto w szczękę!
To moja ukochana saga skandynawska. I nie, nie pogłaszcze po głowie jak Muminki. Mam złamane serce. Wiedziałam, że po pierwszym tomie to wszystko może się zdarzyć. Ale żeby aż tak bardzo? Drugi tom zakończony jest zawieszeniem akcji, trzeci uderza ciosem w brzuch, a potem poprawia i ciągnie nas półprzytomnych do samego końca. I nawet ostatnie słowa nie są tym, czego oczekiwałam. Te emocje to kwintesencja Sagi Rodu Kippów. Zostawiła mnie w całkowitym szoku. Pozwólcie sobie na ten szok.

[wilma · Rating 4 out of 5]

Ett fint avslut på en så fin trilogi! Tyckte den var lite trögstartad och jag störde mig lite på att en del kändes osannolikt eller orealistiskt, personer och händelser, så för mig var den kanske inte riktigt samma klass som föregångarna. Men jag blev för den sakens skull inte besviken! Älskade att få återvända till de platser Karin Smirnoff skapat och vara där en sista gång innan serien tog slut

[Patrycja Krotowska · Rating 5 out of 5]

No cóż, smutno. Smutno, że skończyła się moja przygoda z janąkippo i trylogią Karin Smirnoff, z którą spędzałam każdy styczeń przez ostatnie trzy lata. Dość osobliwe, prawda? Po przeczytaniu ostatniej strony pierwszego, ale i drugiego tomu od razu chciałam rzucać się na tom kolejny. Ale trzeba było czekać. A gdy ten kolejny tom się pojawiał, odkładałam go na półkę. Do stycznia. Bo gdy nadchodził styczeń od razu, podświadomie, jakoś tak instynktownie, trzewnie - chciałam do janykippo i jej szweckiego, przedziwnego, trochę paskudnego, przygnębiającego, rozsrożonego świata. 

I osobliwe jest również to, że książki tak niekomfortowe fabularnie, mogą okazać się tak komfortowe w odbiorze. Bo trylogia Karin Smirnoff jest właśnie mnie takim comfort bookiem.

W trzeciej i ostatniej części, "Wracam do domu", sporo jest zapętleń, zakończeń, może nawet wyjaśnień wynikających z retrospekcji. Dużo sztuki, trochę rozrachunków. Są straty, jest przemoc. Jest też śmierć, dużo tego odchodzenia, ale jest też ciągłość i pewna zgoda. Porządek. Mniej buńczuczności jest w janiekippo w tej ostatniej części, więcej spokoju i łagodności, może ciekawości i otwartości. Podoba mi się ta perspektywa, to mierzenie się z kresem, trwałość uczuć i stałość obecności.

Nie przebije tej trylogii żadna inna pozycja - tak czuję - w kontekście zarówno stylistycznym, jak i psychologicznym. Tego lapidarnego, bezkompromisowego języka tak spójnego z umysłem narratorki i całym światem przedstawionym. Bardzo nietuzinkowa rzecz, jedyna w swoim rodzaju, zdumiewająca, pokręcona, niepowtarzalna.

Będzie we mnie tęsknota za tym literackim światem.

[Josephine Jubb · Rating 5 out of 5]

Som min polare Emil sa: att läsa Sen for jag hem är ungefär som att säga hej till en gammal kompis. FÖRSTÅ hur magiskt det kan bli av ett eget språk!!! Älskar skiten.

Den sista boken i trilogin berörde mig verkligen så jävla rakt in i hjärtat. Sättet janakippo pratar med karaktärer som inte längre finns och hela hennes förhållningssätt till döden överlag landade på ett väldigt skönt och varmt och smärtsamt sätt hos mig. Sen att hon äntligen får hämnas lite kändes DJÄVULSKT bra. Såg Smirnoffs intervju i Babel och hon kände samma.

En underbar och speciell läsupplevelse. Tack och bock

[Jola (czytanienaplatanie) · Rating 5 out of 5]

Tytuł „Wracam do domu” naturalnie przywodzi na myśl pewien spokój i poczucie bezpieczeństwa. Ale czy w kontekście wcześniejszych tomów o janakippo autorstwa Karin Smirnoff powinniśmy doszukiwać się w nim czegoś zupełnie innego? Odwrotnego wręcz? Wszak dom nie dla każdego jest oazą miłości i opoką, czasem jest piekłem, które pozostaje w człowieku na zawsze, z którego nie sposób się wyzwolić.

Dwa poprzednie tomy zaskoczyły mnie nie tylko nietuzinkową formą, ale też surowością stylu i siłą emocji, które swoim autentyzmem trafiają prosto w serce. Finałowa część nie była już dla mnie wyzwaniem ze względu na brak interpunkcji, wyodrębnionych dialogów czy słownych zlepków imion i nazwisk, ale niezmiennie pochłaniała całą moją uwagę głębią przekazu i emocjami wyłaniającymi się spomiędzy wersów. Ból straty, wyrzuty sumienia, samotność i żałoba kształtują pierwszą część historii, by stopniowo przejść w odkrywanie własnej tożsamości, szukanie ukojenia w sztuce, w końcu próbę pogodzenia się z samą sobą.

Janakippo wraca do domu. Tylko gdzie jest jej dom? Czy tam, gdzie z każdego kąta wspomnienia walą po głowie smrodem i okrucieństwem occa, cierpieniem i bólem? Czy wśród wielu nietrafionych prób szukania uczucia w ramionach nieudaczników z „batalionu pijaków”? Czy może na odległej wyspie, na której samotność, surowość natury i sztuka są jedynymi towarzyszami?

Ogromne wrażenie wywarła na mnie więź pomiędzy rodzeństwem zdająca się wykraczać poza zwykłe pojmowanie, wiążąca janakippo i brora w każdym z możliwych światów i wymiarów.

"Żyliśmy jak niespokojne rodzeństwo syjamskie z przerwanym krwiobiegiem"

I nigdy dotychczas nie spotkałam się z tak trafnym, tak przemawiającym do mnie nazwaniem tego, czym jest sztuka, jaki jest jej cel.

"Dzieło sztuki to tylko most." "Chodzi o uczucia. Bolące miejsca. O to że to co ja czuję czują też inni."

Gwarantuję, że czytając tę trylogię poczujecie wszystkie „bolące miejsca”, wszystko, czym jane doświadczyło życie i inni ludzie. I będziecie życzyć jej, by los się dla niej odwrócił, by zostawiła za sobą to, czego zmienić nie może, by odważyła się otworzyć na uczucie i wróciła do domu. Prawdziwego domu.

To jedna z najlepszych trylogii, jakie w życiu miałam okazję przeczytać.

Czytajcie!

[Ebba · Rating 4 out of 5]

Så fulländat slut på triologin herregud. Allt är så mörkt och kraftfullt och beroendeframkallande. Har sträckläst alla delar lika fort. Det här va nog den bästa. Som att alla karaktärer fulländats. Kommer sakna den här äckliga konstiga världen till bokserie.

[Anja E · Rating 3 out of 5]

Jag älskar janakippo, men jag är inte lika knockad av tredje delen som av första. Vad var grejen med stevenking? Och alla döda? Vad sa denna del egentligen. Men också, jag älskar janakippo. Kommer bära med mig henne resten av livet. Vill egentligen ge hela trilogin en femma.

[Online Stig · Rating 2 out of 5]

Som en blandning mellan Days of our lives och Jägarna. :(

[Britt-Marie Kullin · Rating 5 out of 5]

Betyg: 5 av 5 - Jag är väl en av väldigt få som inte har läst Karin Smirnoffs bokserie om Jana Kippo tidigare. Vet faktiskt inte varför jag inte har läst den förut. Det är väl så enkelt förmodligen som att man bara inte hinner med alla böcker som man vill läsa. Jag har läst en fristående bok av henne tidigare, som heter Sockerormen, och den tyckte jag var mycket bra. Nu såg jag att det ska spelas in en teveserie som baseras på den första boken i Jana Kippo-trilogin, Jag for ner till bror, som jag kände att jag nog kommer att vilja se. Och då insåg jag att jag måste nog ta och läsa boken/böckerna först. Så nu har jag läst alla dom tre böckerna i trilogin, Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, och Sen for jag hem, som kom ut åren 2018-2020. Och nu förstår jag verkligen alla lovord om böckerna, för dom var mycket, mycket bra. Välskrivna, spännande, berörande, roliga, otäcka, intressanta, gripande, tänkvärda, känslosamma, och som sagt, mycket, mycket bra. Och alla tre böckerna var nästan lika bra. Första och andra boken var bäst, och den tredje boken var något sämre, tycker jag, men alla tre är helt klart värda det högsta betyget. Så om ni är flera än jag som har missat denna trilogi, så säger jag bara: läs den! Jag varvade e-boksläsning med ljudbokslyssning, i 1,25 hastighet, suveränt inläst av min absoluta favorituppläsare, Lo Kauppi.

[Ania · Rating 5 out of 5]

aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

[Julia Eriksson · Rating 5 out of 5]

Extremt bra! Precis som de övriga delarna i trilogin. Smirnoffs språk är så väl avvägt, helt självklart utan att likna någon annans. Historien skaver, men på ett ljuvligt sätt, likt en sårskorpa man petar på, omöjlig att motstå.

[Elsa Göthlin · Rating 4 out of 5]

det var det. slutet kändes riktigt. jag önskar att jag inte sträckläst, hade liksom velat vara i serien längre. det är synd att det inte går att uppleva de här böckerna igen.

[Hanna Törnquist · Rating 4 out of 5]

Var lite orolig att sista delen skulle kännas krystad, men tyckte verkligen att det var en perfekt avslutning på trilogin!! Kul med nya platser och nya karaktärer också! Dock kändes denna ännu mer skriven på dialekt? Vissa grejer var lite svåra att förstå för en sån som mig ... 🤠

[Laura Walin · Rating 2 out of 5]

Jana Kippo -trilogian päätösosassa pureudutaan tarkemmin päähenkilön nuoruusvuosiin Tukholmassa, seurataan hänen taiteellisen identiteettisenä kehittymistä ja solmitaan moninaisia ihmissuhdelankoja jonkinlaiseksi yhteneväiseksi kudelmaksi.

Koko sarjaa on leimannut melkoinen kurjuus ja kauhistuttavien tapahtumien vyöry, joka on saanut pidättelemään henkeä sen suhteen, mitä kaikkea vielä voikaan tapahtua. Tässä kirjassa Smirnoff kuitenkin mielestäni ylittää jonkin kynnyksen niin, että kerronta lipsuu melodraaman puolelle. Samalla henkilökuvaus ohenee entisestään niin, että tapahtumien ristiaallokossa tärkeintä tuntuu olevan henkilöiden siirto paikasta toiseen efektien aikaansaamiseksi, ei niinkään sen taustoittaminen, miksi he liikkeitään tekevät.

Kokonaisuudessaan kirjasarja avasi isoja teemoja vanhemmuudesta, yhteisöllisyydestä ja ihmissuhteista yleisesti, mutta tämä viimeinen osa jäi mieleen lähinnä siitä, ettei kirjailija itsekään enää tuntunut uskovansa henkilöidensä epäonnisiin kohtaloihin.

[Virve Hildebrand · Rating 2 out of 5]

Pinsam. Behöver fundera på hur jag ska beskriva upplevelsen, huvudpersonen är världens finaste människa med de rätta värderingarna, allt illa dolt mellan raderna. De karga tysta fantastiska människorna råkar också vara extremt begåvade konstnärer. Pekoral är nog bästa sammanfattningen. De första två böckerna var väldigt mycket bättre, om än med samma ingredienser som hade mångdubblats i den här. Och det var en ny käck tokrolig ton i den här, som att författaren fått hybris av framgångarna med de första och liksom var speedad av uppståndelsen och skruvat upp tempot och fyllt på med allt hon kunnat komma på och huvudpersonen är med om mer dramatik på några månader än de flesta under en livstid.

[Louise · Rating 4 out of 5]

Den greppade aldrig riktigt tag i mig (som tvåan gjorde). Men nya platser och nya karaktärer fördjupar de bekanta. På ett sätt känns det som om jag är färdig med janakippo samtidigt som trilogin har varit ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

[Stina · Rating 4 out of 5]

3.5-4. Den har element av allt de två första böckerna har, men det är en maffig och svåröverträffad säck att försöka knyta ihop. Jag kommer att sakna Jana och Smalånger.

[Juni Marie · Rating 3 out of 5]

Meh. Det her traff ikke. Alt blei så karikert, og det e ikke grense for kor elendig ting skal være, men så skal alle ha en eller anna kunstnerisk hemmelighet, og ho Jana e Kontrære Kontræresen. Eller kanskje Trass Trassesen.

Kanskje æ hørte den for fort, kanskje det va for lite tid mellom bøkene og blei for mye av det samme. Æ kunne godt bare lest bok nummer en, og vært fornøyd.

Hørt på lydbok.

[Vanja B · Rating 5 out of 5]

Mkt berörd! Tråkigt att de är slut. Denna var tyngre än de andra tyckte jag, skönt att tvåan var mer lättsam. Saknade ilskan och farten från tvåan lite men det var nog meningen. Vill inte att de ska göra film på dessa 3

[Anna Brytańczyk · Rating 3 out of 5]

Ostatni tom patologicznej trylogii. I jak pierwsze dwa wciągały, intrygowały, interesowały, odkrywały nowe. Tak ten, nie wiem sama, trochę go przemeczyłam. Nie był już tak interesujący, bardziej zagmatwany. A to co się dzieje w głowie bohaterki jeszcze było na wyższym poziomie niż poprzednio. Mamy wprowadzone kolejne rzeczy tłumaczące historię bohaterki i nie widać żadnej zmiany w niej. Ciągle jest ta sama osoba co była. Czekam trochę na finał historii i cieszę się że ja przeczytałam, ale nie ma w sobie czegoś zdecydowanie lepszego niz poprzednie. Możliwe,że bardziej jest drobnoziarnista i wielowątkowa a mało skupia się na doprowadzeniu jakiś większych wątków do końca. Na pewno dla kogoś komu się spodobały dwa poprzednie tomy to warto. Ale nie był to finał na jaki czekałam.

[Fanny ✨ · Rating 4 out of 5]

Det är en spännande tanke att janakippo-sviten var tänkt att vara en och samma bok, vilket alltså hade resulterat i en bok på ungefär 1500 sidor. Bra idé att dela upp den.

I den här avslutande delen ställer janakippo ut sina konstverk i Stockholm, men den lilla byn Smalånger och dess invånare släpper inte taget, och gamla minnen från när hon som mycket ung gick på Konstfack i Stockholm gör sig påminda.

Som i alla böcker i trilogin finns ett mörker, både i handlingen och under ytan. Jag som läsare kan bara hjälplöst betrakta hur jana handlöst kastar sig in i destruktiva situationer. Samtidigt som hon någotsånär försöker reparera relationen till dottern diana är det förlusten av hennes andra hälft Bror som är mest närvarande i hennes liv.

När Jag for ner till bror kom ut var jag inte lika begeistrad som alla andra, kanske för att boken var så hajpad. Men när jag läste andra delen Vi for upp med mor sögs jag ofrånkomligen in i berättelsen och språket, så det var absolut med vemod som jag läste den sista sidan i Sen for jag hem.

[Aellirenn Czyta · Rating 5 out of 5]

Najchętniej napisałabym tylko, że to był majstersztyk i na tym zakończyła, bo trudno pisać o czymś, co jeszcze buzuje w trzewiach.

Dawno nic mnie tak nie przygnębiło, jak ta trylogia. Dawno też nic mnie tak nie poruszyło. Potrzebuję teraz detoksu, lecz absolutnie nie żałuję, że poznałam losy Jany, głównej bohaterki.

To jest literatura piękna mówiąca o sprawach brzydkich, bolesnych, przerażających, a nawet obrzydliwych. I mówi o tym w sposób naturalistyczny, momentami odstręczający, przy tym jednak wciąż piękny.

Janę otoczyła śmierć, agresja, zobojętnienie na los bliźniego i autorka wybitnie dobrze pokazała, ze to wszystko działa jak gra „podaj dalej”. Pokolenie po pokoleniu przekazuje kolejnemu to, co najgorsze. I gdzieś w tym wszystkim jest ona, Jana, zamknięta na świat, a jednak tak bardzo pragnąca się na niego otworzyć.

Zakończenie wywołało u mnie lawinę łez. Niby powieść urywa się nagle, ale to było mocne uderzenie emocji.

Kłaniam się w pas tłumaczce Agacie Teperek, bo dokonała niemożliwego. Cała trylogia pisana jest bez znaków interpunkcyjnych (prócz kropek) i momentami zachodziłam w głowę jak Pani Agata to zrobiła, że mimo trudnego zadania, wyszła z tej próby zwycięsko.

Czytajcie, bo to jest prawdziwa perła.