Hela sjukhuset förvånade sig över hur duktig hon var. Och ändå inte fyllda fyra år! Hon hade nyss lagts in som olycksfall, en tämligen ordentlig skada i benet, stackars lilla krake. Modern hade varit med och hela tiden uppmuntrat henne:
- Nu ska Monica visa, att hon är mammas duktiga flicka. Nu ska Monica visa, att inte brukar hon gråta inte.
Fyraåriga Monica är inte som de andra barnen på sjukhuset: hon gråter inte, hon klagar inte. Nej, hon biter tappert ihop och får beröm av alla för att hon är så duktig. Från alla utom syster Margit. Hon ser att barnets kropp ständigt är spänd som en fjäder och att bristen på matlust inte hänger ihop med benet. Syster Margit beslutar sig för att låta flickan vara allt annat än duktig och öppnar upp en fördämning av återhållna känslor.
Författaren Karin Boye mejslar här fram en hjärtevärmande berättelse och en påminnelse till oss alla att det finns andra vägar att gå än att bita ihop.
She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.
Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.